fredag 16 mars 2018

Förstapris till bästa mamma går till.... MIG!!!

Min äldsta son är känslig men inte lyhörd.
Jag köpte ett par dyra byxor till honom och eftersom jag vet att han inte tar på sig vad som helst, bad jag honom säga till om han inte vill ha dem, för att ha möjlighet att skicka tillbaka byxorna.
Men han ville ha dem, sa han.

I morse skulle barnen åka till ishotellet i Jukkasjärvi med min mamma. Jag hade vaknat under natten av att stora kissat på sig lite. Bara några timmar tidigare hade jag tänkt "Nu var det så länge sedan att det måste gått över".

Den här morgonen ville den stora inte ha sina kalsonger, han ville inte ha de nya fina byxorna och han ville absolut inte ha de svarta strumporna av fel sort.
Och medan jag svär och rotar i smutstvätten efter en ren strumpa som hamnat där av mormorns flinka fingrar, hör jag att mamma är nästintill chockad över mina svordomar och tappat humör.

Jag klarar inte av att sansa mig. Och i stunden är jag också rasande för att det inte finns någon förståelse för det. Kan min äldsta son inte tänka sig att göra några uppoffringar? Kanske sätta på sig de svarta strumporna trots att de inte är perfekta? Det är inte som att jag vill att han ska äta bajs...?

Sedan kommer det dåliga samvetet så klart ifatt mig. Jag är en dålig mamma som tappar humöret och som tycker att alla kan dra dit pepparn växer, medan jag rusar ner för trappen, försöker andas och tänka på om jag inte borde ha mer kläder på mig, men kastar mig i stället i bilen och vill köra alldeles för fort till jobbet, men lyckas inte ens finna mig till det.

Det lilla barnet... som helst ville stanna hemma med mamma och pappa, han läser däremot av situationen och klär på sig och ställer sig redo i hallen. Det var i alla fall tacksamt i denna kaotiska situation.

Jag älskar så klart både det stora och lilla barnet. Och jag älskar min mamma. Jag älskar dem så det gör ont och jag hade önskat att vi hade lite bättre kommunikation, att vi kunde teama. Men enligt källa, så har inte så små barn den förmågan. Så det är alltså bara upp till mig att skärpa mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar