torsdag 22 mars 2018

Men alltså

Herregud, jag skriver så fyrkantigt och stolpigt här att jag skäms.
Men å andra sidan, fungerar den här bloggen lite som en dagbok. Skriver mycket för att jag ska kunna gå tillbaka och komma ihåg...
Melodin får komma tillbaka med tiden.

onsdag 21 mars 2018

Klassisk familjesemester för den utarbetade

Vår semester innehöll allt det jag ville att den skulle innehålla.
Jag har verkligen fått gå ner i varv.

Jag var lite orolig för flygresorna och när Norwegian meddelade att deras skärmar var ur funktion var jag glad att vi hade med plattor till båda barnen. På vägen dit var det natt och båda barnen sov åtminstone fyra till sex timmar.

Sjuåringen har under vintern haft problem med nariga läppar, han slickar sig ständigt och på planet exploderade det till något som jag diagnostiserade till streptokocker runt munnen. Han kliade sig också där lappen satt på kalsongerna och fick alltså streptokocker också där.

Men efter flygningen som alltså gick bra, förutom kliet (och att toaletten spolade mig i rumpan när jag satt på den, så jag flög upp och fick oklar vätska över hela underkroppen (kiss antagligen)) hastade vi in på ett apotek på flygplatsen och fick efter lite drama köpa en salva innan vi tog inrikesflyget till Trat. Alla fyra sov på den korta flygningen.

Den stora sonen blev bättre runt munnen nästan genast och efter ett par dagar var allt det röda borta.

Från Trat tog vi oss till Koh Chang, där många av mina vänner varit, men aldrig jag.

Första dagen gick jag till ett sjabbigt ställe och färgade ögonbryn plus fransar. Jag fick kontorstejp under ögonen  när hon färgade mina fransar, det blev inte jättebra, men det blev lite färg i alla fall.

Vi bodde de första fem nätterna på K.B resort, där vi hade ett fint familjerum, med en väl tilltaget bred säng och en våningssäng. Vi behövde alltså inte trängas. Vid havet badade elefantungar varje dag och betalade man fick barnen bada med dem. Det var svårt att förklara för barnen att det inte är bra att gynna elefantturer på turistorter. Särskilt som elefanterna kom ner flera gånger om dagen för att bada i havet. Det gick helt enkelt inte, så vi vek oss och lät barnen bada med Juan. En treårig hona.

Det var förstås ett äventyr.

På dagarna badade barnen i poolen, och sedan gick vi en strandpromenad till en restaurang omkring 700 meter bort om vi inte bara tog något vid stranden på hotellet. Jag och T tog varsin massage och också storebror fick en kort massage. Vi åt gott och drack gott, gick längst byns shoppinggata, som inte var särskilt lång och pratade med en fågel som kunde säga hej på Thailändska och beställde thailändska pannkakor med banan och choklad (som jag älskar). Jag läste mycket.

Sedan begav vi oss längre österut till Mercure Koh Chang Hideaway.

Här hade vi egen utgång till en stor pool, allt var fräscht och barnen älskade beachbaren som de kallade kiosken.

Vid entrén fanns ett pokémongym, vilket barnen fick hänga vid innan eller efter middagen. Vid det här hotellet lärde sig stora sonen simma.

Ölen var ganska dyr på det här hotellet och frukosten ingick inte, vilket är trist tycker jag.
Ofta gick vi några hundra meter på bygatan, där barnen åt pannkaksfrukost och jag den ständiga omeletten.

En kväll gick vi ner till en omskriven fiskerestaurang, jag ska inte svära på att det var där jag blev matförgiftad, men jag är inte supersugen på scampi efter natten och efterkommande dagen.

Det blev en dag i sängen för mig. Men dagen därpå orkade jag vara med igen. Hotellet låg vid en liten strand, kanske hundra meter bort låg en thai-italiensk restaurang som har fantastisk mat och klassiskt strandhäng, med lyktor och mattor. Min mage som var lite ledsen efter matförgiftningen, tackade mycket för det italienska inslaget i kosten. Där fanns också en liten butik med en thailändsk designer. Jag köpte örhängen, som jag älskar.

En dag tog vi en snorkeltur. Efter några timmar öppnade sig himlen och det regnade, regnade, regnade, åskade och blixtrade. Synd, även om det också blev en upplevelse. Det stora barnet snorklade och matade fiskarna från handen. Den lilla tyckte ett sår sved på armbågen av saltvattnet, så han la ner projektet snorkling. I stället blev vi sittande långa stunder i blöta kalla badkläder, med barnen invirade i två genomblöta handdukar.

Det stora barnet som vägrat all mat, utom pommes, åt på snorkelturen fried rice och tyckte det var gott.

Det som överraskade mig negativt... även om det inte var en överraskning, jag vet ju att havet är fullt med plast. Men på Koh Chang kom stora drivor med plast inflytande vid varje tidvattenvåg och väl ute på havet, kom något guppande varannan meter. På de obebodda öarna låg det drivor med sopor, nästan bara plast. Det gjorde mig väldigt ledsen.

Varje dag plockade jag upp något skräp på stranden och slängde i soptunnan, men jag såg aldrig att någon annan turist gjorde det. Jag vill inte utmärka mig själv till någon himla hjälte, men det kanske är dags att hjälpas åt nu?

På vägen hem övernattade vi hos vänner i Bangkok två nätter. Det var ett härligt besök och kul att se hur de bor där. Fantastiskt om en nu hade anat något annat. Hemresan gick smidigt, det var väl det lilla barnet som hade lite dåligt tålamod, men det var inget som inte gick att hantera. Åtminstone inte när vi var två föräldrar.

Fina farmor hämtade oss på Arlanda och sedan följde några dagar då barnen vaknade 03:50. Men nu känns det som vi landat i vardagen och bara några fräknar gör sig påminda om att vi nyss inte var hemma.

fredag 16 mars 2018

Förstapris till bästa mamma går till.... MIG!!!

Min äldsta son är känslig men inte lyhörd.
Jag köpte ett par dyra byxor till honom och eftersom jag vet att han inte tar på sig vad som helst, bad jag honom säga till om han inte vill ha dem, för att ha möjlighet att skicka tillbaka byxorna.
Men han ville ha dem, sa han.

I morse skulle barnen åka till ishotellet i Jukkasjärvi med min mamma. Jag hade vaknat under natten av att stora kissat på sig lite. Bara några timmar tidigare hade jag tänkt "Nu var det så länge sedan att det måste gått över".

Den här morgonen ville den stora inte ha sina kalsonger, han ville inte ha de nya fina byxorna och han ville absolut inte ha de svarta strumporna av fel sort.
Och medan jag svär och rotar i smutstvätten efter en ren strumpa som hamnat där av mormorns flinka fingrar, hör jag att mamma är nästintill chockad över mina svordomar och tappat humör.

Jag klarar inte av att sansa mig. Och i stunden är jag också rasande för att det inte finns någon förståelse för det. Kan min äldsta son inte tänka sig att göra några uppoffringar? Kanske sätta på sig de svarta strumporna trots att de inte är perfekta? Det är inte som att jag vill att han ska äta bajs...?

Sedan kommer det dåliga samvetet så klart ifatt mig. Jag är en dålig mamma som tappar humöret och som tycker att alla kan dra dit pepparn växer, medan jag rusar ner för trappen, försöker andas och tänka på om jag inte borde ha mer kläder på mig, men kastar mig i stället i bilen och vill köra alldeles för fort till jobbet, men lyckas inte ens finna mig till det.

Det lilla barnet... som helst ville stanna hemma med mamma och pappa, han läser däremot av situationen och klär på sig och ställer sig redo i hallen. Det var i alla fall tacksamt i denna kaotiska situation.

Jag älskar så klart både det stora och lilla barnet. Och jag älskar min mamma. Jag älskar dem så det gör ont och jag hade önskat att vi hade lite bättre kommunikation, att vi kunde teama. Men enligt källa, så har inte så små barn den förmågan. Så det är alltså bara upp till mig att skärpa mig.

torsdag 15 mars 2018

Kul med jobb!

Jag ska vara redaktör för vår sommarbilaga i år, det blir första gången jag är det för en tidning, jag har tidigare hoppat in som redaktör inom radion, men det här är för mig nytt. 

Jag älskar nytt, det ska bli så roligt och i kväll kommer den erfarna redaktören min mamma till oss och jag hoppas vi får spåna idéer tillsammans. Hon är väldigt bra på det, min mamma.
Kul när det händer saker, eller hur?

onsdag 14 mars 2018

Vad vore vi utan våra mammor?

Vi landade i förrgår och jag hade en dag extra ledigt, för att ta det värsta av jetlaggen med barnen hemma. Just det har funkat sådär. Barnen vaknar vid 04 och sedan är det fullt ös till ca 17, då de kraschar.

På Arlanda kom min man på att han skulle åka på en konferens i tre dagar med jobbet, dagen därpå. Där blev jag liksom.. allena med hund och barn i ett nafs.

Medan vi var borta har mamma storstädat vårt hus. Jag vet inte hur jag ska känna inför det, jag är förstås superglad att allt är rent och fint, men jag känner mig också som en mansbebis som inte kan ha det så där tipptopp jämt hemma. Jag tänker också på hur mycket hon måste störa sig på våra tvätthögar och stök hemma. Men är så klart så tacksam över att ha en mamma som gör sånt här, för bara vår skull.

Under första natten i Thailand fick vi ett sms från svärmor om att hundpensionatet hört av sig och sa att det inte fungerade med Jaxonhunden, efter två timmar.
Vi var lite skeptiska till en början eftersom att pensionatpersonen inte hade tid att skola in honom. Å andra sidan hade vi inte så mycket att välja på. Det slutade med att svärmor hade hundis hela semesterperioden. Också så tacksam över det. Vet inte riktigt hur det hade gått annars.

Hundis var glad att se oss, men inte så glad som jag hade väntat mig. Så han har nog haft det riktigt bra hos farmor.

Jag är tillbaka på jobbet och ska strax åka hem och rasta Jaxonhunden pga hittade ingen hundvakt.
Så skönt att vara tillbaka på ett jobb som en trivs på.

Jag ska skriva mer om semestern snart... ska bara.

%#!

När jag tömde brevlådan i går, hade jag fått en påminnelse på en parkeringsavgift från Q-park.
Eftersom vi varit borta i 16 dagar hade den sköningen hunnit gå till inkasso.
Fast Svea Ekonomi kunde se att jag betalat räkningen, fanns det inget att göra åt påminnelseavgiften.
Ville bara kräkas lite på det och påminna mig själv om att aldrig någonsin använda dem som fakturatjänst igen.