måndag 18 juni 2018

Hest eller inte hest?

Heja livet, friskt humör, hej vad det går.
Kan ni hjälpa mig?
Vet att det finns en kvinna som söker medryttare till sin häst, där min kompis också är medryttare.
Det skulle vara två dagar i veckan, söndag och ytterligare en dag.

Hästen är en inriden, pigg treåring.
Det finns ridhus och alla bekvämligheter.

Jag går ner i varv när jag hänger med hästar och rider. Är här och nu, går in i mig själv och slutar vilja prata. Låter otroligt för somliga kan jag tänka mig.

Nackdelarna är förstås att jag tar på mig ansvar, att jag binder upp mig. Min man som jobbar skift gör det svårt för mig att ha kontinuerliga tider. Dessutom vill jag fortsätta på yogan i höst.

Så, kasta era bästa tankar och tips hitåt?

måndag 11 juni 2018

nyopererad och blarig

Jag gjorde den där operationen i fredags.
Jag var så hög av lättnarkosen, euforisk. En av möjliga biverkningar. Jag garvade i en timme efteråt och en sköterska ba: Du borde komma på min fest, pga stämningshöjare.
Sedan fick jag en mental baksmälla och tyckte livet var värdelöst. Jag tog tåget hem eftersom min man inte hörde att jag ringde.

Gick från tåget eftersom min man åkt och badat med barnen.

Sökte tröst hos en bästis och däckade sedan runt 17 och sov hela natten. Vakande öm, men gjorde mig i ordning och åkte på 50-årsfest.
Drack bubbel och blev blarig.

Kom hem och tog hand om kräksjuk son, somnade på morgonkvisten och vaknade så himla himla trött. Så klart.

Och nu är det måndag igen och jag ska fokusera på viktigt jobb.
Känner att jag ba, måste göra sånt som är viktigt för mig. Tex jobba.

tisdag 5 juni 2018

jag landar inte alls

Min innersta krets av andra krisande kvinnor, landar i individuella svar på vad som egentligen pågår.
Jag landar inte alls. Kanske eventuellt att jag har landat i att allt är jävligt komplicerat.
Så tack då. Tack för att jag i alla fall känner något.

Kanske är allt jag behöver en doktor? Någon som kan hitta ett fel, eller ett rätt. Kanske inte.

Ganska ofta tänker jag att jag kanske inte kan förvänta mig mer av livet, att det inte går att vara lycklig. Att jag borde tagga ner och inse att jag har för höga krav på allt.

I går grät jag hela förmiddagen, kunde inte sluta så åkte hem och tog med mig jobbdatorn.
Mötte en kompis på bryggan, pratade i 10 minuter, badade, åkte hem. Slutade gråta. Åt middag med familjen, tog en promenad med en annan kompis, jobbade, sov knappt.


måndag 4 juni 2018

Det som kommer bli det bästa jag skrivit

Den här veckan är jag frikopplad från övrigt jobb för att koncentrera mig helt på "det som kommer bli det bästa jag skrivit". Jag har hittills skrivit drygt 1900 tecken och snorgråtit hela tiden.
Det är skönt.

Ja, ville mest bara säga hej. Ni är fina, ni som orkar med mig.

onsdag 30 maj 2018

rekordsnabbt liv

Även om det är okej att allt inte är okej, även om allt blir bra, är det förstås tärande att befinna sig i en storm. Jag har inget tålamod... samtidigt snurrar universum i någon slags rekordfart?
Jag vet inte vem jag är längre...
Jag vet inte vad som är viktigt. Eller när jag tappade riktningen. 

Yogan hjälper mig att landa och i natt har jag sovit. I flera timmar. Fast T kom hem efter en jobbfest och stökade ett tag och fast ett barn kom till mig och låg med sin fot mot mig och vickade, vickade, vickade.

Allt är inte bäcksvart, men det är helt klart utmanande.

fredag 25 maj 2018

Allt blir bra, allt är okej

Jag sover bättre. Men blir ofta förvånad när jag tittar på klockan och det bara gått en halvtimme sedan senast jag kollade.
Men faktiskt, jag känner mig gladare också. Att det är lite som det är och att det är okej. Det känns okej liksom.

Jag träffade en person genom jobbet i går. Jag ska berätta allt om det efter publicering, men hon bara:
– Lev loppan. Livet är för kort för att inte levas.
Och... hon vet vad hon pratar om så... jag tänkte som... ta henne på orden.


Nej mamma, jag ska inte sluta ta ansvar för mitt och barnens liv.

onsdag 23 maj 2018

Också det här är fint ju

Min man jobbar i natt och min kompis som skulle på AW i stan, messar och ba: Vem vill dricka vin på söder, min dejt är inställd.

Jag svarar att jag inte kan, pga ensam med barnen och hunden och... i livet. ;)
Och vännerna bara: Vi tar med oss vin och kommer till dig.

Då känns livet rätt gött ju. Och lugnet från yogan håller i sig.
Nu ska jag bara, banka ner ett par texter så är jag i fas sen.

... och köpa ostbågar.

Jag vill tacka livet

Men perspektiv, så fint det är.
Jag har hakat upp mig på saker och det kommer jag möjligen fortsätta med, men det får inte ta för mycket utrymme. Det är okej, hur det än blir. Allt är okej.

Den insikten drabbade mig under gårdagens yogapass och jag kunde inte vara mer tacksam över att jag får vara med på den här yogakursen.

Herremonjöfakkinlord. Jag sov i natt!
I går fick jag medicin, men jag kom hem för sent från yogan för att palla ta en tablett. Orkar ej bli sådär drogad som i förra veckan. Men lugnet från passet fixade det ändå. Jag vaknade ett par gånger, men jag somnade om.

Det hindrade mig i och för sig inte från att bli galen på barnen i morse. Måste jobba lite på... tålamodet.

tisdag 22 maj 2018

HEN MTF.

Ni vet ägget?

Ja, alltså jag använder ju det ibland... i helgen till exempel. Jag gick till en kompis efter att jag pillat in yoni... vi hängde och skulle väl gå hem till mig sedan. Och på vägen hem, var det tydligen dags för det där ägget att komma ut. Så jag gick in bakom någon himla elcentral för att pilla ut det från trosan, men då ramlade det ner på backen med ett bonk.

Så jag stod väl där som någon slags.. höna, som just värpt ett ägg intill en väg, vid en elcentral.

Jaja. Det var bara det.

måndag 21 maj 2018

Här står jag och står lite

Jag tycker ju att jag är en person, som har koll på mig själv. Jag vet vem jag är, hur jag är, hur jag reagerar i kris, i sorg, i glädje och medgång.
Men mina tankar nu alltså. Ett nystan, jag har inte varit så här förvirrad sedan jag var tonåring. Det kanske inte tar sig samma uttryck, för jag är som inte rädd för det som känns, som jag var då.

Jag har skrivit det förut, att jobbet är viktigt i det här svåra läget. Ingen himla kris ska få ta ifrån mig min yrkesstolthet. Jag har massor att ge och det ska jag fan göra också.

Fokus nu, på barnen, på jobbet, på att stå kvar på jorden, i den här himla stormen.

fredag 18 maj 2018

underlivshälsa

I går ringde jag den gynekologmottagning som jag efter två besök, har börjat kalla "min gynekolog".
Jag fick en tid i dag klockan 8.00, var lite tidig och fick komma in snabbt, var på jobbet 8.15. Effektivt ändå.

Jag ska prova en ny hormonspiral med mindre gulkroppshormon, men vi bestämde att jag ska komma i september, eftersom jag annars riskerar att blöda en del i sommar. Ärligt talat, jag håller med, orka med det. Det känns skönt att den här gynekologen förstår att det inte är självklart att jag mår bra av hormonspiralen och att vi då måste testa något annat. Inget jävla kämpa och håll ut om jag inte mår bra efter ett tag.

Den förra hormonspiralen växte ju fast i min livmoder. Vilket, jag aldrig mer vill uppleva. Han lovar att han sätter den rätt för att det inte ska kunna hända igen, med hjälp av ultraljud och något annat. Men kroppen osv, vi får se.

Och jag fick en remiss för att operera en förlossningsskada som gör att jag har svårt att springa, studsa och så vidare...

Allt annat såg bra ut, ingen tendens till framfall eller så, vilket ju ändå är skönt att höra och jag har en frisk livmodertapp, som jag bad honom kolla extra, för jävlar vad konstig den känns om jag stoppar in ett finger och känner efter? Men den ska tydligen vara så.

Jag ska fortsätta med mitt mirakelägg, hade lite svårt att hitta rätt knip där med benen i vädret och en främmande människas fingrar i mig. Jag tror jag hittade det sen, men det kunde ju inte han veta, för då hade han bytt ut fingrarna till en sån där ultraljudsstav.

Så, då har jag tagit tag i det här och när det ju nu står klart att det inte blir några fler bebisar i det här äktenskapet kan jag lika gärna... bara göra det.

Nu vet ni allt om mitt underliv, hoppas ni antecknat och som vanligt kan ni sätta er i smågrupper och diskutera, så kör vi redovisning om 15 minuter?


torsdag 17 maj 2018

Vi träffas på en brygga

Jag andas in genom näsan, låter den fuktiga kvällsluften ta plats i mina lungor. Jag har sällskap av en vän och snart möter en annan upp. Jag har hunden med mig och vännerna tjuvröker. Vi pratar, pratar, pratar. Så många ord, tankar, känslor som vill ut, från oss alla tre.
Jag hoppar ner i sjön och snart får jag sällskap av en i gänget.
Det är varmt, vi kan ligga i ett tag.

Sen torkar vi en stund innan vårnatten blir svalare och orden något färre. Vi ser några stjärnor som envist spränger genom den ljusa himlen och vi känner oss som 17 år.

Jag är alltid lite mer vaken efter de där doppen, men ganska snart fastnar mitt resonemang i ett trassligt mentalt nystan igen. I dag värper, föder, hackar jag ut texter. De kommer inte av sig självt, vill inte bli skrivna.


tisdag 15 maj 2018

Känslorna har inga ord

Jag tror jag har tappat det. Blivit knäpp. Försöker grotta ner mig i jobbet och det går... ganska bra. Mycket bättre än förut. Som sagt, någon himla kris ska inte ta ifrån mig att jag älskar att jobba med det jag gör.

I övrigt verkar jag ha tappat talet. Det har ju aldrig tidigare hänt, eftersom jag är en "blablablabla"- person. Men nu kan jag inte riktigt definiera tankarna, känslorna har inga ord. Men de är många och de stormar.

Ägnar mig åt någon himla bekräftelseknarkning. Lägger ut selfies på sociala medier, där det enda syftet är att folk ska tycka att jag är snygg. Det funkar för stunden, känner att jag duger. Men jag bör nog vara medveten om vad jag håller på med... så klart.

Herregud, nu ska jag fokusera på jobbet, allt tankar, känslor, stormar, kan bara vila i en vrå så länge.
Yoga i kväll, tack för det.

måndag 14 maj 2018

Trött och arg

Jag är så trött på att ha barnen i vår säng.
Jag älskar så klart mina barn, men jag orkar inte få en fot i nyllet, ha någon som hela tiden ska ligga nära, nära, nära och snurra, snurra snurra.

Den stora kom redan på kvällen och den lilla någon gång på småtimmarna.

I morse somnade jag runt 5- tiden och sov en timme innan det var dags att åka till skolan och sedan jobbet. Jag är så arg?

Pga trött? Pga besviken och pga det blir inte alltid som en tänkt sig?
Jaja, nu blev det så.


onsdag 9 maj 2018

Karlssons klister någon?

I natt sov barnen i sina egna sängar hela natten. Prisa Gud för det.
Jag har sovit med öppet fönster, vänt och vridit mig ändå, men jag har i alla fall haft plats för vändningar och vridningar.

Jag har fortfarande motvind men har fått tillbaka aptiten. Det är så mycket som gör mig ledsen just nu. Jag fattar att det går över, men...  jag känner ju att jag lever, på ett ganska oskönt sätt.

I går var första tillfället för yogan och jag fattar inte att jag ska behöva vänta en hel vecka till nästa gång. Det står klart att det var precis den här flummiga kursen som jag behöver just nu.
Kanske kan jag bli hel.

Skriver i dag till Melissa Horn, och nej det är inte precis så här jag känner så ingen i familjen behöver dra några stora växlar av något som står här:

Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nåt kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
När jag träffat gamla vänner har jag ingenting att säga dem.
De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån
Och jag kan ångra det lilla jag säger
Eller dra ett allvarligt skämt
Jag tycker mig höra vad de tänker "Är hon sådär jämt?"
Jag kan sitta själv i parken
Till solen har ändrat färgen i mitt hår
'Jag kan offra allt jag har för ingenting
Ja, jag sträcker mig så långt det går
Men jag behöver dig kom hit och rör om
Jag behöver nått att skriva om

tisdag 8 maj 2018

Tips från mig

Rota inte rätt på nån himla lugnande allergitablett och tänk att du ska sova gott på den. För det första misslyckades jag ändå med sömnen och för det andra var jag utslagen under ca 17 timmar. Och då menar jag inte utslagen som sovande, utan utslagen som bäng.

Dessutom tappade jag styrseln i högra ansiktshalvan och pratade väl osammanhängande med kreti och pleti.

Ej härligt.

fredag 4 maj 2018

Hej från lite salongsfullie

Jag har väldigt fina vänner. Och när jag hänger med dem mår jag bra.
Herrå.

torsdag 3 maj 2018

Vill bara känna mig vanlig nu

Jag hade planer på att färga mitt hår i någon färgstark nyans. Min frisör ba: Vi gör dig lila.
Jag ba: JA!

Sen störtdök jag väl ner i det här tillståndet och bara: Jag kan inte färga håret lila.

Jag vill bara känna mig vanlig nu.

Jag har bokat tid på vårdcentralen. Av erfarenhet vet jag att inget blir bättre av att en inte sover. Jag vaknar varannan timme och i natt har jag kollat på klockan varje gång. 23:45, 00:15, 00:40, 01:05, 02:20... osv till 05:15. När jag precis hade somnat, drömde jag att jag gick hemifrån utan barnen, lämnade dem ensamma mitt i natten och vaknade kallsvettig i panik.

På tisdag börjar yogan.

I dag, när det stod klart att jag får göra det där jobbet, slog det mig också att jag måste koncentrera mig mer på arbetet. Det är ju det som jag kan. Ingen himla kris ska få komma och förminska mig.
När jag tänker så, blir det lättare att andas.

Jobb som känns

Nu står det klart att jag kommer få jobba med ett reportage, som redan innan jag börjat berör mig djupt. Det passar min sinnesstämning rätt bra och det ska bli skönt att få grotta ner mig i något som känns.


onsdag 2 maj 2018

gubbsmuts

Vår femåring kom hem och berättade att en gubbe visat snoppen för honom och en annan pojke.
I dag ska gubben konfronteras av min man och den andra pojkens pappa.
De känns lugna och stabila. Jag är så glad att jag slipper faktiskt.
Så trött på gubbar.
Så jävla trött.

tystnad tagning, kameran rullar

Goda råd haglar över mig. Men inget känns rimligt, inget jag gör känns för den delen särskilt roligt, fast jag flaxar som en galning. Jag kippar efter andan, tuggar maten länge, den växer i munnen.
Hårda ord ramlar över mig, jag snubblar, famlar efter något att hålla i.
Fast det finns så mycket att säga, delar vi mycket tystnad.
Det är mycket jävla tystnad. Men det susar och ringer i öronen.

måndag 30 april 2018

Något är trasigt

En kan säga att jag jobbar på att inte gräva en för djup grop.
Jag försöker hålla mig ovanför ytan.Träffade till exempel ett fint gäng kvinnor i fredags och vi drack bubbel och blev vingliga och jag berättade alla mina hemlisar i världen. Okej inte precis alla.

I lördags tog mamma med barnen på äventyr under dagen, så jag städade och vilade och tog sedan hundis och gick till Tryggs bästa kompisar. Drack vin och ibland pratade jag om hur svårt livet är.

I går kom en vän och hennes barn, vi promenerade till Uttran och tog årets första utedopp. Sedan mötte jag en kompis och vi gick en långpromenad, så både jag och hundis var helt trötta när vi landade hemma.

Men... Det är något som har gått sönder och jag vet inte om jag kan laga det.

fredag 27 april 2018

Positiv grej

Här kommer ändå lite glada nyheter.
Jag fick höra talas om något som kallas yoniägg, superflummig grej. Ett ägg i någon kristall som man stoppar in i vaginan, för att träna bäckenbottenmuskulaturen. Eftersom jag upplevt somliga... förändringar efter barnen så kände jag att det var värt att prova.

I förrgår gjorde jag slag i saken och välkomnade ägget in i min kropp (hahaha). Knep och hade mig och sov också med ägget som tog en flygtur ner i toaletten på morgonen. Hoppsan.

Döm om min förvåning när jag redan i går kunde knipa på ett sätt som jag inte kunnat sedan innan barnen!? 8 år. Fixat på en kväll? Låter nästan för sjukt. För bra för att vara sant?

Sånt himla mirakelägg? Och nej, det ramlar inte ut när jag går omkring med det, eller springer i trappor, eller åker till Konsum och handlar glass med barnen....



torsdag 26 april 2018

En tillfällig svacka

Jag är väl deprimerad då. Jag har tappat matlusten och står här, handfallen och fullkomligt förvirrad. Vaknar 74 gånger och ligger vaken. Tvingar mig att äta ibland för att inte tappa greppet helt.
Dök upp på jobbet rödgråten, så pinsamt. Men har ju världens bästa chef, jag kan inte ens beskriva vad det betyder för mig nu. Världens bästa jobb, världens bästa arbetsgivare, som stöttar och erbjuder stöd och hjälp.

Jag missade ett rödljus i morse. Så konstig känsla, vad missar jag mer?

onsdag 25 april 2018

ingen glamour direkt

I går fyllde Mr T år. Tyvärr kombinerade jag det med att må som en påse skridskor. Men i dag känns det lite bättre. Den här förmodade åldersrelaterade krisen alltså. Ser fram emot yogan.
Jag har beställt ett himla ägg i kristall för att träna upp bäckenbotten, oklart egentligen om det behövs.

Hade jag haft pengar hade jag bokat tid för att lyfta tuttarna för längesedan. Ni fattar, eller?

Jag är så tacksam över att jag kan gå långa promenader med hundis. Det håller det hela i någon slags kontroll.

I det stora känner jag mig lite piggare, jag har mer energi på jobbet. Det är skönt, jag ser fram emot att få upp ångan och leverera.

Alltså sorry, jag skulle vilja skriva andra saker. Men jag kan inte nu.


måndag 23 april 2018

kompass och karta någon?

Jag vill bara lyssna på hög musik och köra bil länge. Jag vill galoppera över en stubbåker, bada i kyligt vatten, gråta, skratta, klättra, springa. Jag känner mig hel och fantastik, men jag känner mig liten och i småbitar. Plockar upp en skärva och trycker in den någonstans där den ser ut att passa.

Jag vill dricka för mycket, jag vill vara klar och nykter.

Eldade pinnar och sånt i går. Tryckte ner hela kvistar, T skrattade åt mig och undrade hur jag tänkte, det spretade som små träd ur tunnan. Men jag tänkte väl inte så mycket. Men det var skönt att elda. Han tog en såg och sågade itu kvistarna, effektivt.

Bara ge mig facit, jag vet inte hur man gör det här med att vara rimlig. Nu ska jag jobba som satan och inte tänka så himla mycket.

fredag 20 april 2018

yoga och vitaminer

I går klickade jag hem lite vitaminer. Och Efamol som Mirjam tipsar om, mot PMS. Leveransen kom redan på kvällen, de blev försenade, jag hade hunnit somna. Men T tog emot paketet, så... rätt smidigt ändå.

Yoga och vitaminer, det kan knappast bli värre av det.

Pusslar väl vidare i livet.

onsdag 18 april 2018

Vad harmonisk jag kommer vara då

Våren har anlänt och lillebror vaknar i vanlig ordning när rummet börjar bli lite ljusare. Jag svär åt mörkläggningsgardinen som släpper in ljus på sidorna och åt dörren mot vardagsrummet, som jag lämnar öppen för att luften inte ska stå stilla. Vid fem är vi vakna varje morgon och min man som gått och lagt sig i lillebrors säng, snor åt sig någon halvtimmes eller timmes extra sömn.
Han är bra på det, somnar lätt i soffan och sover där länge.
För mig måste det vara tyst, ingen kan vara vaken – det känns som om energin runt vakna människor också håller mig vaken. Fånigt men det är knappast något jag kan göra åt det. Jag måste ligga ner för att kunna somna.
Allt det här svär jag också över.

På kvällen när lillebror och storebror sover, klappar jag dem över pannan, så glad att jag får vara mamma till de här små yrvädren. I det är jag ödmjuk och tacksam, men det är skarpa kontraster i vardagen och när gryningen har kommit är det snart högljudda bråk i soffan. Lillebror retar storebror och vise versa, ret blir skrik och skrik blir slag.

När jag åker till jobbet ger lillebror mig en mjuk puss på munnen och jag tänker att det är en tidsfråga innan inte något av mina barn tänker pussa på mig mer.

Under natten har tankarna flugit fram och tillbaka, som vilda bin. Jag har alltid haft mål, varit på väg någonstans. Nu är jag väl inte det. Jag trivs på jobbet, jag bor där jag bor, barnen växer upp, min man renoverar och jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop efter veckans sjuttioelfte tvättmaskin, dammsugning, byte av sängkläder, dagens tredje diskmaskin. Krukväxterna dör och jag försöker hantera allt genom att gå långa promenader med hunden.

Jag har anmält mig till en flummig yogakurs.

"Det här är en yogakurs där jag väver in kvantfysik och starka intentioner i kraftfulla meditationer för att få mer momentum i ditt yogautövande och din personliga utveckling. En kurs där vi kommer sätta fart på dina drömmar och låta de slå rot. Det kommer bli inslag av sound healing med energiaktiveringar. Det är alltså inte en helt vanlig yogakurs."

Så skriver Tullinge yogacenter i beskrivningen till kursen. Nu jäklar ska energierna aktiveras och den här personen ska bli på det klara med vad jag har för drömmar ens. 
I sommar är det jag som fått fart på yogan och rullar ut mattan på trallen utanför och för djupa samtal med träden runt omkring, medan jag står på huvudet eller nåt. Vad harmonisk jag kommer vara då. 




måndag 9 april 2018

Tomten finns inte

Min sjuåring ba:
– Mamma, finns tomten eller är det någon man känner som klär ut sig?

Femåringen lyssnade intill.

Jag: Vill du verkligen veta sanningen?
Sjuåringen: Ja.
Jag: Verkligen?
Sjuåringen: Ja.
Jag: Nej, tomten finns inte på riktigt det är någon som klär ut sig. Jag vill inte ljuga för dig.
Sjuåringen: MEN VARFÖR HAR DU LJUGIT TIDIGARE?

Femåringen: Är nissarna små barn, eller hur kan de vara så små?

Femåringen fattade förövrigt ingenting, trots att jag sa rakt ut att tomten inte finns. Sjuåringen höll på att gå i bitar, pga trög lillebror.

fredag 6 april 2018

När piloten kallade...

I går berättade jag för min kompis om en gång när jag skulle flyga från Kalmar.
Jag kanske var 24...

Vi hade varit hos min bästis och haft klackarna i taket under helgen. Av någon anledning som jag inte minns hade jag med mig en ca 40 cm lång trea, alltså som ett gosedjur fast i sifferform. Klackskorna i silver låg i varsitt ytterfack på ryggsäcken.

När vi gick ut till planet fick jag ögonkontakt med piloten och styrmannen, i mitt yra 24-åriga tillstånd vinkade jag till dem. De vinkade tillbaka.

Jag och mina kompisar satte oss på våra platser långt bak i planet och strax efter boardingen var klar kom en flygvärdinna fram till mig och frågade om jag ville gå fram till cockpit. 

Eftersom jag var en yr 24-åring så tackade jag ja, något fundersam men glad i hågen. Eller jag minns inte varför jag tackade ja, det är väl bara sådan jag är... jag fick inte med mig någon kompis fram. 

När jag snubblade in i cockpit hade jag peppat mig själv att hålla en skämtsam ton så jag inledde med att de kunde få mitt nummer och sträckte fram trean.

Jag möttes av sneda leenden och sedan tystnad...

Jag: Eh jaa, så här har ni det.
De: Ja...
Jag: ...
De: ...
Jag: .... ja fint.
De: ....
Jag: ?
De: ....
Jag: ?
De: ?
Jag: Eh okej... hej då.

Inte långt senare kom flygvärdinnan återigen fram till mig, den här gången med ett litet gosedjur för barn. En liten älg som jag fortfarande har kvar.

Hela den här upplevelsen känns absurd. Helt uppenbart måste de ju trott att jag hade någon slags intellektuell funktionsnedsättning? Men så himla intellektuellt funktionsnedsatt ser jag väl ändå inte ut? Trodde de att mina normala vänner var mina assistenter? Det är så många frågetecken runt det här ändå. 

torsdag 5 april 2018

Ja, nej, men herregud


Jag skrev en krönika i går, den har inte publicerats än. Om min förmodade 40-årskris (ja jag är bara 37). Och eftersom jag skriver lite om min mamma och om min man – och krönikan är ganska personlig, så tänkte jag att det var bra om de fick läsa den först – vill inte ha något himla familjedrama pga krönika.

När jag hade skickat den så drabbades jag av sådan ångest. Jaba: Nej de kommer aldrig tycka den är okej, och så fick jag koncentrera mig på att djupandas. Så tyckte båda att det var okej och all angst, var för inget.

onsdag 4 april 2018

gängpaj

Jag skrev en notis om influensaläget på fredagen och vaknade på lördagen med hög feber. Den hade tagit mig och jag blev liggande fram till påsk. Återigen gjorde min mamma en hjälteinsats och hjälpte mig med barnen när T var tvungen att jobba ett dygn.

Under påsken åkte vi till dalarna och åkte skidor i Bjursås, det fick bli en liten budget-skidsemester den här säsongen, eftersom vi varit i Thailand. Det är fint att se att barnen tycker om att åka utför, det betyder mycket för mig att få ge det till dem. Vi bodde hos T:s pappa.

Jag ska inte trötta ut er med att jag är ur gängorna. Men det är jag. Jag antar att det är någon form av 40-årskris. Jag har aldrig varit hemlighetsfull med att jag gärna hade velat ha ett till barn. Nu känns det som om åren rinner ifrån mig, att jag och T är i en situation där vi inte skulle orka ett till barn. Relationen är fragil som det är med alla utmaningar som det innebär att vara föräldrar till våra barn. Och våra olikheter.

Det växer en sorg inom mig, som är svår att hantera. Dessutom har jag jävligt svårt att växla upp och lägga i den sista växeln. Det skapar ångest och en känsla av att vara misslyckad. Jag växlar mellan att bara vilja sova och att vilja dricka för mycket vin och aldrig tänka på morgondagen igen.

torsdag 22 mars 2018

Men alltså

Herregud, jag skriver så fyrkantigt och stolpigt här att jag skäms.
Men å andra sidan, fungerar den här bloggen lite som en dagbok. Skriver mycket för att jag ska kunna gå tillbaka och komma ihåg...
Melodin får komma tillbaka med tiden.

onsdag 21 mars 2018

Klassisk familjesemester för den utarbetade

Vår semester innehöll allt det jag ville att den skulle innehålla.
Jag har verkligen fått gå ner i varv.

Jag var lite orolig för flygresorna och när Norwegian meddelade att deras skärmar var ur funktion var jag glad att vi hade med plattor till båda barnen. På vägen dit var det natt och båda barnen sov åtminstone fyra till sex timmar.

Sjuåringen har under vintern haft problem med nariga läppar, han slickar sig ständigt och på planet exploderade det till något som jag diagnostiserade till streptokocker runt munnen. Han kliade sig också där lappen satt på kalsongerna och fick alltså streptokocker också där.

Men efter flygningen som alltså gick bra, förutom kliet (och att toaletten spolade mig i rumpan när jag satt på den, så jag flög upp och fick oklar vätska över hela underkroppen (kiss antagligen)) hastade vi in på ett apotek på flygplatsen och fick efter lite drama köpa en salva innan vi tog inrikesflyget till Trat. Alla fyra sov på den korta flygningen.

Den stora sonen blev bättre runt munnen nästan genast och efter ett par dagar var allt det röda borta.

Från Trat tog vi oss till Koh Chang, där många av mina vänner varit, men aldrig jag.

Första dagen gick jag till ett sjabbigt ställe och färgade ögonbryn plus fransar. Jag fick kontorstejp under ögonen  när hon färgade mina fransar, det blev inte jättebra, men det blev lite färg i alla fall.

Vi bodde de första fem nätterna på K.B resort, där vi hade ett fint familjerum, med en väl tilltaget bred säng och en våningssäng. Vi behövde alltså inte trängas. Vid havet badade elefantungar varje dag och betalade man fick barnen bada med dem. Det var svårt att förklara för barnen att det inte är bra att gynna elefantturer på turistorter. Särskilt som elefanterna kom ner flera gånger om dagen för att bada i havet. Det gick helt enkelt inte, så vi vek oss och lät barnen bada med Juan. En treårig hona.

Det var förstås ett äventyr.

På dagarna badade barnen i poolen, och sedan gick vi en strandpromenad till en restaurang omkring 700 meter bort om vi inte bara tog något vid stranden på hotellet. Jag och T tog varsin massage och också storebror fick en kort massage. Vi åt gott och drack gott, gick längst byns shoppinggata, som inte var särskilt lång och pratade med en fågel som kunde säga hej på Thailändska och beställde thailändska pannkakor med banan och choklad (som jag älskar). Jag läste mycket.

Sedan begav vi oss längre österut till Mercure Koh Chang Hideaway.

Här hade vi egen utgång till en stor pool, allt var fräscht och barnen älskade beachbaren som de kallade kiosken.

Vid entrén fanns ett pokémongym, vilket barnen fick hänga vid innan eller efter middagen. Vid det här hotellet lärde sig stora sonen simma.

Ölen var ganska dyr på det här hotellet och frukosten ingick inte, vilket är trist tycker jag.
Ofta gick vi några hundra meter på bygatan, där barnen åt pannkaksfrukost och jag den ständiga omeletten.

En kväll gick vi ner till en omskriven fiskerestaurang, jag ska inte svära på att det var där jag blev matförgiftad, men jag är inte supersugen på scampi efter natten och efterkommande dagen.

Det blev en dag i sängen för mig. Men dagen därpå orkade jag vara med igen. Hotellet låg vid en liten strand, kanske hundra meter bort låg en thai-italiensk restaurang som har fantastisk mat och klassiskt strandhäng, med lyktor och mattor. Min mage som var lite ledsen efter matförgiftningen, tackade mycket för det italienska inslaget i kosten. Där fanns också en liten butik med en thailändsk designer. Jag köpte örhängen, som jag älskar.

En dag tog vi en snorkeltur. Efter några timmar öppnade sig himlen och det regnade, regnade, regnade, åskade och blixtrade. Synd, även om det också blev en upplevelse. Det stora barnet snorklade och matade fiskarna från handen. Den lilla tyckte ett sår sved på armbågen av saltvattnet, så han la ner projektet snorkling. I stället blev vi sittande långa stunder i blöta kalla badkläder, med barnen invirade i två genomblöta handdukar.

Det stora barnet som vägrat all mat, utom pommes, åt på snorkelturen fried rice och tyckte det var gott.

Det som överraskade mig negativt... även om det inte var en överraskning, jag vet ju att havet är fullt med plast. Men på Koh Chang kom stora drivor med plast inflytande vid varje tidvattenvåg och väl ute på havet, kom något guppande varannan meter. På de obebodda öarna låg det drivor med sopor, nästan bara plast. Det gjorde mig väldigt ledsen.

Varje dag plockade jag upp något skräp på stranden och slängde i soptunnan, men jag såg aldrig att någon annan turist gjorde det. Jag vill inte utmärka mig själv till någon himla hjälte, men det kanske är dags att hjälpas åt nu?

På vägen hem övernattade vi hos vänner i Bangkok två nätter. Det var ett härligt besök och kul att se hur de bor där. Fantastiskt om en nu hade anat något annat. Hemresan gick smidigt, det var väl det lilla barnet som hade lite dåligt tålamod, men det var inget som inte gick att hantera. Åtminstone inte när vi var två föräldrar.

Fina farmor hämtade oss på Arlanda och sedan följde några dagar då barnen vaknade 03:50. Men nu känns det som vi landat i vardagen och bara några fräknar gör sig påminda om att vi nyss inte var hemma.

fredag 16 mars 2018

Förstapris till bästa mamma går till.... MIG!!!

Min äldsta son är känslig men inte lyhörd.
Jag köpte ett par dyra byxor till honom och eftersom jag vet att han inte tar på sig vad som helst, bad jag honom säga till om han inte vill ha dem, för att ha möjlighet att skicka tillbaka byxorna.
Men han ville ha dem, sa han.

I morse skulle barnen åka till ishotellet i Jukkasjärvi med min mamma. Jag hade vaknat under natten av att stora kissat på sig lite. Bara några timmar tidigare hade jag tänkt "Nu var det så länge sedan att det måste gått över".

Den här morgonen ville den stora inte ha sina kalsonger, han ville inte ha de nya fina byxorna och han ville absolut inte ha de svarta strumporna av fel sort.
Och medan jag svär och rotar i smutstvätten efter en ren strumpa som hamnat där av mormorns flinka fingrar, hör jag att mamma är nästintill chockad över mina svordomar och tappat humör.

Jag klarar inte av att sansa mig. Och i stunden är jag också rasande för att det inte finns någon förståelse för det. Kan min äldsta son inte tänka sig att göra några uppoffringar? Kanske sätta på sig de svarta strumporna trots att de inte är perfekta? Det är inte som att jag vill att han ska äta bajs...?

Sedan kommer det dåliga samvetet så klart ifatt mig. Jag är en dålig mamma som tappar humöret och som tycker att alla kan dra dit pepparn växer, medan jag rusar ner för trappen, försöker andas och tänka på om jag inte borde ha mer kläder på mig, men kastar mig i stället i bilen och vill köra alldeles för fort till jobbet, men lyckas inte ens finna mig till det.

Det lilla barnet... som helst ville stanna hemma med mamma och pappa, han läser däremot av situationen och klär på sig och ställer sig redo i hallen. Det var i alla fall tacksamt i denna kaotiska situation.

Jag älskar så klart både det stora och lilla barnet. Och jag älskar min mamma. Jag älskar dem så det gör ont och jag hade önskat att vi hade lite bättre kommunikation, att vi kunde teama. Men enligt källa, så har inte så små barn den förmågan. Så det är alltså bara upp till mig att skärpa mig.

torsdag 15 mars 2018

Kul med jobb!

Jag ska vara redaktör för vår sommarbilaga i år, det blir första gången jag är det för en tidning, jag har tidigare hoppat in som redaktör inom radion, men det här är för mig nytt. 

Jag älskar nytt, det ska bli så roligt och i kväll kommer den erfarna redaktören min mamma till oss och jag hoppas vi får spåna idéer tillsammans. Hon är väldigt bra på det, min mamma.
Kul när det händer saker, eller hur?

onsdag 14 mars 2018

Vad vore vi utan våra mammor?

Vi landade i förrgår och jag hade en dag extra ledigt, för att ta det värsta av jetlaggen med barnen hemma. Just det har funkat sådär. Barnen vaknar vid 04 och sedan är det fullt ös till ca 17, då de kraschar.

På Arlanda kom min man på att han skulle åka på en konferens i tre dagar med jobbet, dagen därpå. Där blev jag liksom.. allena med hund och barn i ett nafs.

Medan vi var borta har mamma storstädat vårt hus. Jag vet inte hur jag ska känna inför det, jag är förstås superglad att allt är rent och fint, men jag känner mig också som en mansbebis som inte kan ha det så där tipptopp jämt hemma. Jag tänker också på hur mycket hon måste störa sig på våra tvätthögar och stök hemma. Men är så klart så tacksam över att ha en mamma som gör sånt här, för bara vår skull.

Under första natten i Thailand fick vi ett sms från svärmor om att hundpensionatet hört av sig och sa att det inte fungerade med Jaxonhunden, efter två timmar.
Vi var lite skeptiska till en början eftersom att pensionatpersonen inte hade tid att skola in honom. Å andra sidan hade vi inte så mycket att välja på. Det slutade med att svärmor hade hundis hela semesterperioden. Också så tacksam över det. Vet inte riktigt hur det hade gått annars.

Hundis var glad att se oss, men inte så glad som jag hade väntat mig. Så han har nog haft det riktigt bra hos farmor.

Jag är tillbaka på jobbet och ska strax åka hem och rasta Jaxonhunden pga hittade ingen hundvakt.
Så skönt att vara tillbaka på ett jobb som en trivs på.

Jag ska skriva mer om semestern snart... ska bara.

%#!

När jag tömde brevlådan i går, hade jag fått en påminnelse på en parkeringsavgift från Q-park.
Eftersom vi varit borta i 16 dagar hade den sköningen hunnit gå till inkasso.
Fast Svea Ekonomi kunde se att jag betalat räkningen, fanns det inget att göra åt påminnelseavgiften.
Ville bara kräkas lite på det och påminna mig själv om att aldrig någonsin använda dem som fakturatjänst igen.

onsdag 21 februari 2018

pussla plus bra folk

Sådana här dagar, när allt rasar omkring mig och jag är ensam med barnen och hunden... den stora som inte kan sätta på sig sina strumpor utan att få ett psykbryt, en liten som bara härjar allmänt och jag är en mamma som bryter ihop och till slut viftar vilt med strumporna och den stora säger att jag slagit honom på benen med strumporna. Och hunden lämnas till en snäll kompis och sedan i huset ensam.

Så är det guld och triljoner diamanter värt att ha en chef som fattar. Och som har förtroende för att en jobbar och levererar trots att en virvlar in lite sent och åker hem på lunchen och kanske jobbar lite hemma i någon timme där.

...och miljardes triljardes skimrande stjärnor värt att ha en mamma som hämtar barnen och åker hem till hundis, så han slipper vara själv så mycket.

När jag kom till jobbet i morse kände jag mig sne i ansiktet. Musklerna spretade åt olika håll och det ringde i ena örat.

Men. På lördag lämnar vi landet och tar våra dåliga samveten över klimatet och drar till Thailand. Jäklarns vad jag ska carpe semester, sol och värme då.

måndag 19 februari 2018

kalashelg

Blivande sjuåringen fick  ha sitt kalas på Exploria, trots att jag tycker det är för dyrt. 2 500 kronor kostade det, när han hade bjudit 6 kompisar, 7 med lillebror. Men det var otroligt skönt, att bara ha det överstökat, inte den där stressen, som drabbar en om man har kalaset hemma eller på brandstationen där femåringen hade sitt (mycket billigare och för fler kompisar) kalas.

Jag hade skrivit i inbjudan att present så klart inte behövdes, men om man ändå vill ge något, så spar vår stora kille till ett tv-spel, så presentkort på Mediamarkt, skulle få honom en bit på vägen.

Osmakligt eller inte? Jag är kluven, men också så innerligt less på all konsumtion. Jag vill hellre att han köper något han verkligen vill ha, än får prylar i oändlighet, som blir liggande i en låda och dammar. 

Så det fick han och nu saknas det bara 2 500 kronor. ;) 

Jaja, det var ett lyckat kalas, vi spelade något slags laser game och det var fantastiskt roligt också för mamman och pappan som tiggde till sig en varsin väst och sprang och pangade på varandra och barnen.

Jag stod länge och väntade i entrén på en eftersläntrare till kalaset. Det var så sjukt nära att jag tog fel barn. Jag hade tagit emot presenten och tog barnet med mig, när pappan sa att "Liam...." och jag bara: Eh vad sa du nu? 
Då var det alltså fel barn jag höll på att ta med mig till Alienrummet. Stabilt.

onsdag 7 februari 2018

Bara säg det...

Snälla säg att det är normalt, att jag bara har en liten svacka och snart är välfungerande igen?
Jag missar tider, glömmer bort att jag träffat folk och sedan när jag blir påmind kommer jag inte ihåg om det var innan eller efter jul vi träffades. Jag glömmer mina nycklar på jobbet och bröt ihop när jag tog fel på en tid i morse.

Varför så stark reaktion? För att det inte känns som en vanlig miss, för att det inte känns som jag. För att jag uppenbarligen är hjärnslö. Hon var så besviken på mig den här personen som hade väntat på mig i en evighet. Jag blev så klart ledsen.

Vad gör ni när ni bryter ihop?
Jag ringde mamma och hon ville ge goda råd:
– Skriver du upp saker?

Jag skriver upp saker, men jag skriver fel och efter 2 sekunder har jag glömt vad det var jag skulle skriva upp.

Jag är så himla rädd för att inte vara mig själv och jag är så trött på att vara trött och trög.

tisdag 6 februari 2018

Hormoner och sånt

Vad använder ni för preventivmedel?
Jag har tidigare nämnt att jag är så oerhört hormonstyrd. Jag orkar inte det längre, jag orkar inte deppa ihop vid varje mens, en vecka innan och en vecka efter. Men vad finns det för alternativt, jag har haft:

p-stav – får spottblödningar hela tiden.
p-ring – kände mig gravid och kräktes nästan varje dag, plus började blöda oregelbundet.
hormonspiral – fick fakking värsta PMS:en i världen, blev deprimerad och sorglig, gick upp i vikt. PLUS spiralen växte fast i min livmoder på bara några månader.
p-piller – det var längesedan, jag gick upp mycket i vikt av p-piller, men jag vet heller inte om jag får äta det pga pappa med strokes och sånt.

Tja, vad finns kvar?
Amputation av livmodern, vill ej.

tisdag 30 januari 2018

jag är ett naivt ensambarn

När jag berättade i köket på jobbet nyligen att min menscykel är som en bipolär period från speedad, lycklig, till dämpad och förbannad, tittade en sportkille på mig med stora ögon och undrade hur min man står ut.

Ja stackars stackars min man. Eller jag vet inte. Stackars mig?
I går kände jag lite hur jag bara gick sönder lite grann och så gick jag ut med hundis och det snöade stora flingor från himlen och tankarna snurrade som fan och sen fick jag tag på en kompis och tankarna fick lite ord.

Barnen bråkar så mycket, både slåss och skriker och vi tappar tålamodet och skriker tillslut tillbaka. Det känns så jävla tråkigt och inte alls som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Alltså visst, bråk hade jag fattat att det skulle förekomma, men eftersom att jag är ett naivt ensambarn, trodde jag att det mesta skulle gå att lösa med kommunikation.

Jag står inför en del utmaningar helt enkelt. Men sådant är livet.

tisdag 23 januari 2018

AHA PMS

Stört.
Orkar ej med PMS och orkar ej med att alla är dumma i huvudet. Märkligt det där hur det sammanfaller. Dock kändes det bra i förmiddags, bra mot min PMS har adrenalin visat sig vara, jag sände live från en tragisk brand hela morgonen och led därmed inte av nån jävla hormonstörning.

Sen lugnade det sig lite och då kryper sig irritationen och hopplösheten på. Mitt tålamod inför andras tröghet och eventuella misstag är ca 0.

Så, en biter väl ihop och tänker på att om en månad är det i morgon flyget mot varmare breddgrader lyfter och då! Ska jag läsa minst fem böcker och inhalera lugn.

måndag 22 januari 2018

Ja men jag mår väl bra?


Känner mig lite måndagsblå, lite ledsen över att en del folk har svårt att sätta sig in i andras situation och att det bara är "my way or no way". Också är det så jävla kallt och min kropp blir prickig av psoriasis och det gör ont. Men det klagar jag faktiskt nästan aldrig över. Det blir bra när vi åker till Thailand, men har så dåligt samvete över den här långflygningen att jag vill spy.

Dock att jag långflyger väldigt sällan och det tänker jag faktiskt trösta mig med. Gå på den miljöbov som flyger i arbetet varje dag, i stället för mig, som flyger sällan, inte äter kött och källsorterar.

På söndag fyller min lilla kille, fem år. FEM. Hur?
Han har bjudit hela sin förskoleklass och några till, till kalaset som vi kommer ha på brandstationen. Lyx det ju. Den här gången ska jag orka styra upp lite bättre fika och kanske roliga lekar i gympasalen. Dansstopp till exempel, har ni andra tips?

måndag 15 januari 2018

Bluesday

Lite blå.

Först träffade jag en kille med svår reumatism, kände mig så lyckligt lottad som bara har lite ont i mina leder, som inte blir krokiga eller förtvinar.
Sedan fick jag i uppdrag att skriva om en bebis som dog i samband med förlossningen.
Det är snart årsdagen av Vilhelminas död och det kanske påverkar mig. Men jag blev så ledsen liksom.

Egentligen borde jag bara jobbajobbajobba, pga mycket att göra, men vill helst bara gråta. Har väl pms antagligen.

Aja. Hej dårå.

torsdag 11 januari 2018

Bäst att vara mig själv

Något som jag kommit till insikt om är att det inte blir bra om jag inte är mig själv.
Jag är en person som bryr mig om andra och att sätta upp en känslovägg mot till exempel intervjupersoner, funkar inte för mig.

Sedan är inte jag någons psykolog bara för att jag råkar vara reporter, där måste jag dra en skillnad. För mig måste det få vara så att jag kan bli personlig mot några av dem jag träffar.

Jag har flera exempel, men ett exempel är en kvinna som drabbats av ALS.
Det var fint, för när jag träffade henne i går, sa hon just att hon berättat för sin assistent att hon tycker mycket om mig, för att jag är lugn och närvarande (kan inte riktigt känna lugnet men).

Jag passade på att berätta att jag ofta tänker på henne och att jag genast fattade tycke för henne.

Det får vara så för mig, för det är det bästa sättet för mig. Bara säger.

måndag 8 januari 2018

Som vanligt igen

Första dagen på jobbet, på 17 dagar.
17!

Jag har ungefär haft det som jag ville, jag har såsat runt i mjukisbyxor, gått långa promenader med hundis, gjort saker med barnen, träffat kompisar och druckit vin ibland.

I dag kan jag inte sitta på kontorsstolen, mina muskler i ryggen är liksom för korta, så det ilar och spänner i dem om jag sitter ner. Är det för att jag inte fick min skönhetssömn? Skulle väl behöva yoga förstås.

Det är ca 47 dagar kvar till mer semester. Så jag överlever. Ska bara planera hundvakt och sånt, sen är jag redo för två veckor i Thailand.