måndag 18 december 2017

Han vet kanske inte att han är min pappa längre

I fredags hade jag tagit ledigt för att hjälpa till hemma hos pappa, vi skruvade möbler och fikade.
Han reagerar inte på pappa-tilltal. Vet kanske inte om att han är min pappa längre. Mina ord sinar till slut, det går inte att föra en dialog, han svarar ja på allt. Förutom om han har ätit mat, det svarar han nej på fast han har det.

Jag kan inte se i hans ögon om han känner igen mig. Eller om jag bara är en av alla tjejer som jobbar där på demensboendet. Jag hade tagit tåget till Enköping och sedan tog jag och min bror bilen hem.

Vi pratade pratade pratade till klockan blev tidig söndagsmorgon och det kändes så fint att lägga den konflikt vi haft, på riktigt bakom oss. Nu är jag din syster igen tänkte jag innan ögonlocken slog igen på morgonkvisten. Inte riktigt så klartänkt var jag på söndagsmorgonen när barnen vaknade och min man åkte till jobbet 06:30.

Barnens farmor kom och jag tog tåget in till stan och åt lunch med min mamma. En vän till mig hade ett juluppträdande med Stockholms gaykör som vi såg, det var roligt och härligt. Sedan tog jag tåget hem, senare än jag trodde och hängde lite med barnen, läste saga och la dem. Åt knäckebröd till middag och somnade ovaggad.

2 kommentarer:

  1. Så himla sorgligt med pappan och fint med brorsan. Livet.

    SvaraRadera