torsdag 26 oktober 2017

pinsamma mamman

Mina barn bara: Hur blir barn till?
och jag bara: *tänker vara ärlig och tydlig, här ska inga missförstånd ske, pga var barn och hade många idéer om hur barn blev till* Jo, vuxna sätter ihop snoppen och snippan. Det är inte för barn och man måste respektera när någon inte vill. Visade också "snoppen och snippansången från SVT" och så vidare.

I dag på utvecklingssamtalet:
Fröken: Jo det var det här med att den stora pratat med sina kompisar om hur blir barn blir till.
Jag: Eh ja? Jag har förklarat hur det går till.
Fröken: Jo, eh det finns föräldrar som har pratat med mig om det och de har väl inte berättat det själva hemma och eh ja, de tyckte väl inte att det var så lämpligt att ditt barn pratade om det med deras barn.
Jag: Eh, oj då.

Gick generad ner till förskolan och berättade om min upplevelse också att pedagogerna där kunde vara lite förberedda om den lilla skulle bre på. Men de tyckte i alla fall att jag hade gjort rätt och det tyckte också den storas andra pedagog och tyckte att jag skulle släppa det, så det gör jag nu.

tisdag 24 oktober 2017

hundis och kattis

Det är så tråkigt att inte vara på topp?
Min högra arm domnar bort och i ren frustration bokade jag en läkartid i morgon. I lördags var det benen som drabbades av någon himla falsk ischias.

Mr Trygg går på kurs med hundis, som är kursetta. Det är mycket tacksamt att ha en hund som lär sig lätt. Men jag hoppas att han en dag är så lydig att vi kan gå ut med honom på tomten utan att han springer fram till folk och andra hundar.

Jag klippte tovor på Esterkattens mage i lördags, jag saknar henne så himla mycket. :*( Jag kan knappt ens hantera den här sorgen, att hon har flyttat till grannen. Men jag får väl vara glad över att hon har hälsan i behåll och att hon har det bra.


tisdag 17 oktober 2017

Helt opartiskt om rivande sorg

När min chef frågade mig om hur jag vill vara delaktig i valbevakningen, svarade jag att jag kan backa upp där det behövs. Jag tycker att politik är viktig och intressant, men också tråkigt. Jag är inte starkt politiskt färgad utan tar ställning från val till val var jag vill lägga min röst. Ja, partier med främlingsfientlig agenda är helt uteslutna ur min urvalsgrupp – pga alla människors lika värde så klart.

Med det sagt, träffade jag Ebba Busch Thor i går på förlossningen och lyssnade egentligen bara till en början medan hon förde samtal med partikolleger och chefsbarnmorska på sjukhuset. De behandlade alla möjliga frågor, bland annat vilka trauman som nyanlända kan ha gått igenom och som kan vara oerhörda utmaningar vid en förlossning. Men också rutinerna när mammor som förlorat sina barn innan förlossningen.

Aoch. Där gick jag och pillade på min kamera. Där gick jag och såg helt oberörd ut, men inom mig rev stormar av smärta. För att ligga där på förlossningen och höra kvinnor skrika och sedan höra barnskrik – veta att mitt barn kommer inte att skrika, mitt barn kommer aldrig att skrika, det kommer inte att finnas. Att kliva ut i korridoren för att gå på toaletten och möta kvinnor med barn i en låda när sitt egna ligger livlöst i en filt, medan livet rinner ur en med allt blod som ska lämna kroppen. Herregud, det slutade aldrig, jag trodde nästan att gråten skulle bli blodfärgad till slut, allt i mig var ett sår.

Det är bra om det finns ett avsides rum till mammor som tvingas föda sitt döda barn, tycker jag. Det borde åtminstone vara ljudisolerat och alltid ha egen toalett. Vem vill ens höra talas om lycka när världen rasat samman?


onsdag 11 oktober 2017

simskolechock

Jag har som bekant varit vansinnig på min man för hans icke-engagemang i sönernas simning. I går tänkte jag bara flyta med, förmå den stora att delta i simskolan, låta den lilla göra som han behagade.
I receptionen uppmanade de mig att "bara andas".

Döm om min förvåning när den lilla hoppade i vattnet och log med hela ansiktet under den totala tiden. Även om den lilla bara kommer att ha varit med hälften av gångerna knappt, när simskolan är slut, är jag så stolt över honom och tycker att han förtjänar sin medalj från Flodis.


tisdag 10 oktober 2017

Hur länge har jag en pappa?

Tre påbörjade inlägg i min utkorg. Inget verkar passa för Arnes.
Min pappa togs till Akademiska sjukhuset med ambulans i går, på grund av bröstsmärtor. Jag vet om att hans ena klaff inte riktigt fungerar som den ska. Jag har varit med på ett möte med en hjärtläkare som tyckte vi skulle avvakta operation.

I går sa läkaren på Akademiska att pappa inte skulle klara av en operation – på grund av alla sjukdomar han har.

Jag var inte med. Annars hade jag så klart frågat hur länge pappa kan tänkas leva med ett hjärta som inte orkar slå i vanlig takt, med en klaff som har förträngningar.

I dag hoppas jag att han får träffa den där första läkaren – och att jag kan få ett hum om hur länge det kan tänkas ta innan jag inte har en pappa mer. Inte för att jag riktigt haft honom, men ändå.

måndag 2 oktober 2017

Livet pågår

Jag och min bror har tillsammans med min pappas sambo skrivit på en ansökan för ett särskilt boende för pappa. Ett steg i rätt riktning skulle jag säga.

Min man jobbar ca asmkt och sen har jag bara "jaja – åk i väg på älgjakt du – jaja, spring det där loppet i Örebro du" så vi ses väl någon gång till årsskiftet om jag har tur.

Under tiden livet pågår träffar jag en hel del intressanta människor, främst i jobbet. Det är brandmän, graffitimålare, simhoppstränare och sådant. Synd att en inte får ta med dem hem och bjuda på vin vid brasan. Eller erbjuda simhoppsträning i bubbelkoppen på baksidan.

Ibland vill jag bara fälla ihop mig och bli kramad av en stor faderlig eller moderlig famn. Men jag är vuxen nu och är den famnen för mina barn.