onsdag 12 juli 2017

Det är så dags nu – att gråta när jag åker

I dag lät jag GPS:en ta mig till ett behandlingshem i Västmanland. Landskapet susade förbi och när jag närmade mig Enköping mötte en stor blå åker mig och jag kände mig tacksam för att jag får uppleva allt jag gör i livet. Jag vet inte vad som växte där, men kanske var det honungsört.

För första gången åkte jag nya Västeråsvägen – nåja, vägen är inte så ny längre, men den var ny för mig. Jag passerade min bästa barndomskompis tidigare hem – som jag har lekt där. Jag åkte under en viadukt som bär vägen till mitt barndomshem. I många hagar betade hästar och många ston gick med sina föl.

Sedan träffade jag John, som just nu tar metadon och bor på behandlingshem. Han är rädd. Rädd för att han ska knarka ihjäl sig.

Jag lät John berätta – kanske hade jag kunnat låta honom berätta mycket mer...men. Sedan stannade jag vid en mack, tankade och kissade, åkte vidare mot Enköping. Stannade till vid min dementa far. Kramade honom och tog en kort promenad. Han blev glad när jag kom och ledsen när jag gick – han undrade varför jag var tvungen att åka redan.

– Jag är bara på lunch, sa jag och undrade varför han var tvungen att vara så frånvarande under mitt liv. Det är så dags nu, att gråta när jag åker.

På fredag ska jag träffa utrikeskorren på mitt favoritkafé.




3 kommentarer:

  1. Alla borde agera utifrån hur de kommer att känna när de sitter där på ålderns höst. Tror världen hade blivit bättre? Vi hade alla jobbat mindre, älskat mer. Funnits där mer, passat på. Njutit. Men visst är det lätt(are) att vara efterklok.

    SvaraRadera
  2. Tack ni båda! Allt är så klart inte svart eller vitt, men det är synd att han inte visade lite mer engagemang när han var yngre och mindre dement.

    SvaraRadera