onsdag 26 april 2017

Fint ändå

Min man hade köpt en loka crush till mig i dag. Så när jag öppnade kylskåpet låg den bara där och väntade. Det var faktiskt både oväntat och glädjande och inger visst hopp för den här familjen.

Det är orimligt

Fick mejl från Aftonbladet plus "Vi har lite problem att förnya din prenumeration" – Jag har lite problem med tomt på kontot.

Det regnar – allt känns bajs och trist.

Jag har hål i huvudet och lyssnar på Lisa Nilsson och Jocke Berg om och om igen.
Nu måste jag få något gjort innan prestationsångesten också äter upp mig.

Kallt ute – kallt inne

Det är svårt det här med team.
Tydligen.
Och jag vet inte om det är för att vi inte har fått någon lön – det är något fel från lönekontoret så nästan ingen har fått lön, som gör att jag är helt arg. Blev till exempel väldigt besviken över att jag bad min man köpa mineralvatten i går, men han glömde det.
Inget jävla team familj här inte. För det är märkligt nog ofta det jag vill ha som glöms bort. Ska jag få det jag vill ha, får jag fixa det själv.

Ja jag var sur i går, så sur att min man började prata i falsett – det är inte den härligaste upplevelsen jag vet.

Barnen spelar i en liga för sig. Den stora hatar mig så mycket och vill att jag ska flytta – den lilla skrattar åt mig när jag är rosenrasande – och fortsätter att reta hunden, eller dra honom i svansen.

Det känns inte som att det finns något team alls faktiskt och mitt blodtryck skjuter väl i höjden så mycket att min hjärna snart rinner ut ur mina öron. Kallt är det också.

tisdag 25 april 2017

teamkänslan i familjen

Jag skrev ett grattis på födelsedagen-inlägg till min man på facebook. Jag skrev att trots att det är tufft med småbarnslivet, så är det fint att märka att teamkänslan finns när det gäller.
Jag syftade på vad jag kände när vår lilla kille ramlade ner från trädkojan i söndags kväll och slog i huvudet.

När jag kom hem, efter många timmar på akuten och Trygg hade stannat uppe, men somnat i soffan och sa "det spelar ingen roll om ni sjunger för mig i morgon – bara sov så länge du kan..."
Då kände jag att vi var ett team.

Annars är det kanske just det jag saknar många gånger. Att vi snarare går i luven på varandra och tävlar om vem som har sovit minst, jag känner ofta skuld för att jag är trött – det finns förstås alltid saker att göra hemma hos oss. Lister som ska spikas, gräsmattor som ska klippas, städning, inreda barnrum, tavlor som borde ha suttit där sedan länge.

Vår lillkille, är bättre. Han är lika vild om vanligt. Men det var en rejäl bula och hjärnskakning han fick.


fredag 21 april 2017

Oskar Linnros

💗
Det känns i luften
Det hörs bland folk
Att junivinden kommer
Att allt ska börja om

glassigt

I går kom glassbilen, som den gör varje torsdag efter simskolan. Vår lilla missbrukar glass som en annan missbrukar rosévin i solen. Eftersom att mamma- och pappahjärtat är svagt för glassönskan, travade jag ut i min makes skor och så fick den lilla välja ett paket.

Undertiden ser jag en lycrakille komma rullande från backen.
– HEJ! Var det du och jag som skrek på varandra här om veckan, hojtade jag.
– Ja det var det, sa han utan att stanna.
– Jag skulle vilja be om ursäkt!
– Det är lugnt, sa han och cyklade vidare utan att vända sig om.

Så var det med det.

I morse gick jag ut vid 6-tiden och rastade hunden i samma skor som i går kväll, i övrigt klädd i morgonrock och täckjacka. Gående kommer en snygg karl. Så klart. Inga konstigheter – och i min ovana att låta käften glappa hojtade jag:
– HEJ! Alltså sorry för den här outfiten. 
I stället för att slå ner blicken och vända ryggen mot.
– Ingen fara, svarade han helt samlat.

Är så himla osamlad alltså.

torsdag 20 april 2017

Känsligt:

Person som arbetar på företag som annonserar i tidningen och därför kallar mig för kollega.
Jag bara: "En dag, kommer jag att granska dig från ditt maginnehåll och ut, vi får se om du uppfattar mig som din kollega då".
Sa jag inte alltså...

När jag tror att jag har koll på läget – men inte har det:
  • Lyckas jag köra fel och hamna fel.
  • Skickar jag fel version av ett dokument.
  • Glömmer jag den stora killens simväska och vet inte var.
  • Kommer jag inte ihåg vad någon heter.

Saker jag tycker är jobbiga att göra när jag inte riktigt är på banan:


  • vattna blommorna
  • rensa i min mejl
  • betala räkningar
Lyckades följa min lista i går, har fortfarande saker att göra, till exempel vattna blommorna och städa, men ändå.

onsdag 19 april 2017

note to my self


  • hämta barnen
  • laga middag
  • duscha
  • smörj in mig med stark och obehaglig salva
  • försök få saker gjorda (egen lista behövs)

....


I går fick jag svar på mina blodvärden och allt är bra, men jag hade lite högt undertryck, det har aldrig hänt förut och nu är jag så hypokondrisk att hela natten gått åt till att djupandas,"möta rädslan och inget farligt kan hända om jag möter ångesten – låt den komma, känn den och låt den gå".

Jag har till och med svettats, som när jag har feber. Dock ingen feber.

Aja, det är väl inte dags att dö än och en dör inte av lite angst.

onsdag 12 april 2017

Krasch, bom, bang!

Jaxonhunden lyfte huvudet och lyssnade vaksamt, jag var beredd och slängde mig över honom i samma stund som han tog fart, men jag missade med en hårsmån. Ner för backen kom en cyklist i hög fart och snart var Jaxon efter honom.
– Han är inte farlig, han är bara en liten valp, en liten skit!!! ropade jag samtidigt som jag sprang efter.
Cyklisten stannade till:
–DU FÅR VÄL FÖR FAN KOPPLA HUNDEN!
– Ja, så klart, men jag hade just kommit utanför dörren.
– DET ÄR ANDRA GÅNGEN DET HÄR HÄNDER PÅ EN VECKA!
– Ja men vi bor ju här, det är klart att det inte är en slump att det händer här?
– NÄSTA GÅNG ÄR DET KANSKE ETT BARN SOM BLIR SKRÄMT!?!

Alltså. Den arga cyklisten har ju rätt. Det är klart att Jaxon ska vara kopplad, särskilt som jag vet att han tycker att det är skitkul att springa efter folk som passerar. Men barn kommer oftast inte i hundraörti kilometer i timmen förbi, så jag hinner plocka hunden innan.

– Ja, det har du ju rätt i, men jag... jag är bara en småbarnsmamma som försöker göra mitt bästa, kan du GE MIG ETT BREJK!?

Och det kunde tydligen mannen i lycrakläder och cyklade vidare. När jag var ganska säker på att han kommit så långt att han inte hörde mig längre, ropade jag:
–FULA JÄVLA kläder du har FÖRRESTEN!

Mycket samlad.

Gick darrande in med hunden, jag som skulle gå en långpromenad. Undrade anklagande varför min man inte kommit till min undsättning, eftersom att han satt precis vid fönstret och inte har en hörselskada.

Men han hade inte hört ett dritt, men passade på att ge mig det här goda rådet:
–Koppla hunden innan du går ut.

Skakande satte jag mig ner och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Gråta, eller öppna en flaska vin?

– Vad hände med hundpromenaden, undrade min man.

Så jag gick ut igen och bröt ihop. Grät hela vägen ner mot centrum, tänkte på den arga cyklisten, på hur oförmögen jag känner mig att lösa hundproblem och städning och uppfostrandet av barn. Tänkte på terrorattacken och Lilleskuttgrät så att tårarna sprutade. Mötte fem personer jag känner.
Ramlade in hos fina Ida, som hällde upp ett glas vin till mig. Sedan grät jag hela kvällen och drack lite mer vin. Blev utlöst på Konsum av fin bekant, när jag saknade tio kronor.

Gick hem och käkade ostbågar innan jag kraschade bredvid barnen. Hur vet man vad som är vad? Vad som är PMS, utbrändhet eller bara en vanlig svacka? Jag är bara så himla trött?


tisdag 11 april 2017

Livet pågår

Jag har utmattningssymtom och går hos en psykolog/beteendevetare genom jobbet. Det är fantastiskt skönt att få det här bekräftat, av någon som vet vad den snackar om, det är det faktiskt. Jag är inte sjukskriven utan arbetar heltid och jag är bra ibland och inte så bra andra gånger.
Det kan yttra sig genom att jag glömmer bort ord, har dåligt närminne (haha, det är sant – glömmer tex bort att jag skäller på min man, efter fem minuter). Att jag inte kan packa väskor, att jag är ljudkänslig och inte pallar att ta mig för saker, inte fattar hur en maträtt ska lagas och är lättretlig.

Jag är så himla trött. Men snart är det påsk och jag tänker inte pynta utan sätta barn, hund och make i bilen och åka ner till Tylösand och gå långa promenader med hundar och dricka rosévin i solen med fin kompis och familj. Hade jag inte haft tomt på kontot, hade jag bokat en storstädning och låtit någon annan ta hand om det jobbiga hemma. Men en annan tid.

Jag är fortfarande lite prickig, men prickarna bleknar och jag smörjer varje morgon. Jag hatar det. Smörjer med någon stark kortisonkräm som för övrigt gör att jag sover dåligt. Jag trodde först att det är för att jag blir kladdig och det bidrog nog, men sen läste jag att kortison kan ha den biverkningen. Och det är kanske mest när man äter koritson? Tänker jag, men jag tror ändå att det påverkar mig så.

Jag fryser så himla mycket, hela tiden? Nu vill jag ha värme och sol.
Hur går det med hundis? Tack ganska bra. Det är ju mycket planering när det gäller honom också. T håller på att fixa hundgården på hans jobb, så att han kan vara där, de få vardagar T jobbar.

Jag har anmält oss till en valpkurs. Det som jag upplever är jobbigt med honom är:
  • Han springer efter löpare, cyklister och folk som är på promenad eller bara passerar. Lyssnar ej på stopp, kom tillbaka eller "kaka".
  • Han älskar barnens mackor. Saker med mest mjöl i är godast tycker han. Ungefär som vi. Han norpar mat från bordet om en lämnar det en kort sekund.
I övrigt, är han relativt rumsren och med relativt menar jag, så länge han inte har tillgång till övervåning och källarvåning. Han är lätt att lära, kan sitt, vacker tass, ligg, och rulla runt. Han är mysig och tålmodig med barnen. Han tycker redan om att gå långa promenader (finns läror om att valpar inte ska gå långt – men det finns också andra läror om att de visst ska gå långt) – vi tycker att han verkar må bra av att komma ut och röra på sig och det älskar också jag.

måndag 10 april 2017

Terrorn en tagg i våra hjärtan

– NEJ!!! Skrek jag högt på redaktionen när jag fick den första puschnotisen om lastbilen som kört in i Åhléns.

Det var den första vågen av ångest som vällde över mig, sedan har de kommit med jämna intervaller. I fredags och lördags snyftade jag konstant. När jag vaknade på lördagsmorgonen smsade jag min chef och sa att jag kunde komma in och jobba en stund. Hellre jobba om jag nu skulle tänka på terrorattacken ändå.

Började morgonen med en långpromenad med hunden och åkte sedan in och rodde ihop något lokalt om rädslan och oron.

I går jobbade Tobias och som vanligt blir det ett ganska intensivt dygn. Brandstationen, lämnade hunden, karate, brandstationen, snacka med brandkillarna och sno en kaffe, hem, ringa till barnens kompisar, studsa studsmatta, busa med hunden, justjalunch, hinna vika lite tvätt, middag, oj, nu går vi till grannarna, hem och fortfarande hungriga, numåstenisova, menförstensaga.

Har väl varit uppe örti gånger i natt. Men det är en annan historia.

Hann inte snyfta så mycket i går. Men visst sitter terrorn som en tagg i hjärtat.

tisdag 4 april 2017

Det löser sig men jag oroar mig väl

Jag har fönstret öppet, för solen ligger på och det blir varmt i rummet som jag sitter och jobbar i. Jag har gjort en intervju i dag, skrivit artikeln, fotat och redigerat bilder. Gjort en telefonintervju, skrivit artikeln och skickat den för läsning. Känner mig nöjd.

Utanför hör jag allmänt härj, från glada och solstinna tokiga personer. 

Jag är prickig igen. Jag vet inte om jag har skrivit om det nu. Men för två år sedan när jag var superstressad och pluggade, jobbade och frilansade så bröt det ut psoriasisprickar på min kropp. Det var svinjobbigt och jag hade ont i hela kroppen.

Nu när jag har haft uppförsbacke och min kropp inte sett sol på länge så kom de igen. Det finns en psoriasismottagning runt hörnet från redaktionen. Det är ju svinbra och jag har varit där två gånger, första gången fick jag med mig salva som jag skulle börja smörja in med, men den tog slut och prickarna liksom slog tillbaka. Andra gången fick jag skäll för att jag slutat smörja "då blir det ju sådär" och sen fick jag recept på ny salva, som jag inte har hämtat ut.

För jag har inte pallat. Tänker att det är svårt att förklara för arga sköterskan, att jag bara inte har pallat. Men jag får väl hämta ut den där salvan och smörja i två veckor och sedan gå dit. Helst skulle jag vilja få starka, cancerframkallande ljusbehandlingen – för jag tror verkligen att den hjälper bäst. Men det ska tydligen smörjas först.

Ja, jag ska smörja.
Jag ligger för övrigt efter med en massa saker och jag vet inte hur jag ska hinna. Orkar inte skriva om att jag ligger efter ekonomiskt, för det är på väg att lösa sig, men det tar ju inte bara en månad att komma i kapp.
Bara träligt att inte vara där än.

Det känns bra

Vår! vår! vår!
Kan inte fatta att jag överlevt en hel vinter.
I förra veckan kändes mina utmattningssymtom värre än någonsin. Min hjärna var urblekt och tvättad, tumlad och tömd – noppig till råga på allt. Jag fattade till exempel inte hur jag skulle kunna packa inför Vemdalen, till mig och barnen.

Men långhelgen i Vemdalen var fantastisk, vädret soligt och det var mycket snö i backarna. Barnen var glada nästan hela tiden och det gick hyfsat bra att ha med sig Jaxonhunden. Jag tänkte inte på något, fick mycket avlastning och sov som en sten i många timmar. Jag behövde inte tänka på matlagning eller disk, utan bara på att åka skidor och avstyra diverse konflikter mellan barnen.

Mammor och svärmammor alltså. <3 p="">
Nu har jag ramlat in i min skyddade vrå på jobbet. Har skrivit och fotat, levererat. Känns alltid så bra att lämna ifrån sig något och extra bra eftersom att det tidigare känts som en omöjlig uppgift. Nu ska jag bara hålla i, inte låta mig dras med av den lilla återhämtning jag fått – och inte boka upp hela april och maj. Sitta lugnt i båten och låta livet återvända med solen.