tisdag 28 februari 2017

Vabruari

Det är lite för mycket sjukdomar nu, lite för mycket energi som går till det. Det är lite för mycket härj och arga barn. Jag längtar, längtar, längtar efter vår och sommar.

En dos ångest slog mot mig efter livesänt jobb. Jag gillar inte att titta på dem efteråt, stör mig på mig själv, gör inte så, se inte ut så, låt inte så.

Måste dock nypa mig i armen varje dag, är så glad över mitt jobb och att jag mår så bra där. Sån himla lyx.

tisdag 21 februari 2017

Vem är jag?

– Har du en minut, frågade jag min närmaste chef. Det hade hon och jag samlade ihop min jacka och min väska som jag ställt illa till efter lunchen.
Men eftersom att jag svettades och hade kramper i magen, samlade jag bara ihop det i famnen och bar väskan framför mig, med jackan i – som ett barn.

När vi kom in i det lilla rummet, böjde hon sig försiktigt över min väska och frågade:
– Har du en katt där i?

Utan förvåning och utan skepsism. En fråga ärligt ställd, som om om det vore den mest sannolika förklaringen till varför jag bar min väska framför mig och inte på axeln.

Vad säger det om mig? Att det inte skulle varit konstigt om jag hade släpat med mig en katt till jobbet, och lagt den i en väska?

Menstruella besvär del 109384275

Som vanligt blir jag helt under isen vid mens. Men det här är sista gången på länge, efter den här perioden åker p-ringen i.

I går var jag till och med tvungen att åka hem från jobbet, hade svettningar, trodde jag skulle kräkas och hade jävligt ont trots två alvedon.

Känner så här, när jag ska förklara för "folk" (män), att det inte är något som smittar, utan att det är menstruella besvär – att tvingas erkänna det är, som att erkänna att jag inte kan sköta mitt jobb, pga kvinna. Vilket ju förstås är störande och sjukt att jag ska skämmas för att jag har mens. Alltså det här ligger helt på mig själv, ingen har anklagat mig för något.

Har fortsatt ont i kroppen i dag och känner mig sjuk, men är på jobbet och i morgon är sista dagen med blod.

I går, sov jag i flera timmar när jag åkt hem, fick knappt i mig någon mat, eller vätska. Drack lite blåbärssoppa. När klockan var 20:30-ish, kände jag att det fick vara nog och fiskade upp två receptbelagda värktabletter, kvar från någon gång i livet – och monjö vad världen började snurra. Jag var tvungen att lägga mig och i natt har jag hallucinerat.

En kul grej hände när jag skulle åka hem från jobbet, men fattar ej hur jag ska återge det, så att ni fattar att det är roligt. Måste samla mig lite. Nu jobba.

tisdag 14 februari 2017

Hål i huvudet

Ja, jag är lite dramatisk ibland (syftar på mina borttagna inlägg om mitt och Tryggs tjafs), men ibland är min man hopplös faktiskt. Som i morse. Jag hade stapplat upp till den lillas säng, där min man låg och sov vid 02:30-tiden. Jag hade inte fått sova någonting, eftersom att jag bara lyssnade på den storas andning, för andra natten i rad. Han har fått förkylningsastma igen och jag har svårt att slappna av.

Jag bara: Nu byter vi.

Vid 05:35 vaknade jag av diverse stök på nedervåningen och strax kom min make upp och bara:
– Lägger du dig bredvid barnen, jag måste bajsa.

Jag la mig vid barnen, min man stökade runt, lämnade lyset till toaletten mot vårt sovrum på, och dörren öppen. Sedan försvann han på ett lååååångt toalettbesök på övervåningen och jag undrade vad falls som hände.

Barnen vaknade, hunden vaknade och jag vaknade under det halvtimme långa toalettbesöket. I stället för att han smög upp och gick på toaletten vid sovrummet och lät oss övriga sova vidare.
HÅL i huvudet och jag är så trött (fast energirik igen – hurra!)

måndag 13 februari 2017

Positiva måndagstråden

1. Mina barn är så fina.
2. Jag älskar mitt jobb.
3. Jag har så många som bryr sig om mig.
4. Jag har fått recept på p-ringar och hämtat ut dem! Hurra!

torsdag 9 februari 2017

mer hysteri:

TJOHO!!! Vem ska få bevaka Mellooooo???? Joooo jag och en kollega. Galet pepp nu.

Medan världen rammar – lever jag

Ja, världen rammar. Trump är president och Rosling dog – jag som inte ens visste att Rosling var sjuk. Samtidigt pågår mitt lilla liv. Två barn, hund, katt, make, PMS. Vänner som jag saknar och vill träffa mer, nya vänner som bor närmre och som jag hinner träffa oftare.

Jag har varit så trött, men sedan slog det över till hysterisk... postade ca 100 inlägg på fejjan i ren hysteri – för att efter ett par dagar, igen lugna mig lite. Undrar vem jag är, som blir så där hysterisk. Som är så långt från hur jag uppfattar mig själv? Blir extremt disträ och världsfrånvänd. Men ja, i det stora hela mår jag bra, dock lite rädd för mina humörssvängningar.

I natt vaknade min äldsta son av näsblod. Ganska mycket näsblod överallt. Han var ledsen och lite rädd förstås och jag tröstade honom och torkade. Då kom vår lille Jaxon och la huvudet i hans knä. Det tyckte jag var extremt fint och tänkte på när en kompis sa att han tycker att det är fel att lägga över mänskliga beteenden på djur. För de har inte empati till exempel – men då undrar jag vad det var om inte empati?

onsdag 8 februari 2017

Weeeeee

Det är också fakking jobbigt att känna. Jag har väl någon himla ägglossning eller nåt, för jävlar vad allt känns nu då. När jag står och tittar på min lilla söta hund ute i snön, så vill jag att han ska växa, snabbt, snabbt, så att jag kan gå långa promenader och svettas ut mina hormoner. Eller hur det nu funkar. Samtidigt är han ju så göllig när han är så liten. Jag står där ute och andas in ganska krispig luft och tänker att jag exploderar av känslor nu.

Det har hittills inte hänt. Jag ska ringa MVC i dag och kolla om en kan få lite hormoner eller om en fortfarande har för högt BMI... hormonspiral var ju inte direkt härligt för mig. Så inte det.

I dag på morgonen hände något fantastiskt. Ett popcornskal som fastnade en söndag för cirka fem veckor sedan, bestämde sig för att det var dags att se dagens ljus. Jag har haft sådan tandvärk, eller snarare tandköttsvärk... så kan inte känna mig annat än jävligt nöjd över det.

Slut på meddelande.

tisdag 7 februari 2017

älskar att jag kan känna

Livet är så himla snabbt. Därför är det så fint att jag får må så bra, medan det varar. Att jag har vänner och nära som bryr sig om mig. I lördags var det sju år sedan Vilhelmina dog i min mage och i går var det lika många år sedan som jag födde henne. Mitt första barn, min flicka. 
Jag skrev ut ett meddelande på Facebook som jag gör varje år. Tänkte låta bli, men är glad att jag gjorde det på grund av all kärlek jag fick tillbaka.

I lördags var jag på jobbfest och det var kul, härligt, festligt. Jag hade skyhöga klackar och tappade bort min telefon efter dansen. Tänkte inte på att jag inte längre hade mina skyhöga klackar. Hittade telefonen med dem i ett hörn vid dansgolvet. Rimligt ändå. 

Också i arbetssammanhang har jag så härligt folk runtomkring mig. 

I söndags mådde jag så himla, himla dåligt. Trodde jag var dödsbakis, men det visade sig att jag nog hade en dödsbacill som jag ärvt från det yngsta barnet. Bacillen har nu vandrat vidare till det äldsta barnet. Innebär ont i magen osv.

Förutom allt det här, älskar jag att jag har förmågan att känna. Det är tamejfasen det bästa som finns.
Okej, hej!

onsdag 1 februari 2017

Det blir bra

När de hör av sig från förskolan och säger att den lilla har klagat på ont i magen + somnat på soffan och man känner sig jävligt konstig själv i magen, men inte vill skapa panik på redaktionen.

Den känslan.


via GIPHY

hund och katt

Det går fortsatt bra med Jaxon, T tar den sista och första promenad – i morse sov Jaxonhunden till 06, jag tackar högre makter för detta. En och annan kisspöl har hamnat inne, men jag tycker ändå att han är duktig.

Esterkatten äter hemma och kommer hem, sedan håller hon sig undan. Men läget är inte dramatiskt. Jag hoppas att hon kan tänka sig att lukta lite på honom snart. Hon låter mig klappa henne och tycker fortfarande att det är mysigt. Jaxon tittar på henne med struntar i henne för övrigt.

I går berättade en vikarie på jobbet att hon skulle lägga ca 3 600 kronor på sådana där svindyra hörlurar som stänger ute brus osv. Jag undrar mer och mer om det är något för mig. Jag håller nämligen på att bli galen av diverse ljud. Mest galen på snor som dras in i bihålorna och gurglas runt i systemet varannan minut. Jag vet e j hur jag ska hantera det – dessutom är jag helt förstörd när jag kommer hem och det pågår ljud.

Nu får jag sätta på mig ett par ganska osköna lurar som jag får ont av och lyssna på musik, för att inte tappa greppet.