måndag 18 december 2017

Han vet kanske inte att han är min pappa längre

I fredags hade jag tagit ledigt för att hjälpa till hemma hos pappa, vi skruvade möbler och fikade.
Han reagerar inte på pappa-tilltal. Vet kanske inte om att han är min pappa längre. Mina ord sinar till slut, det går inte att föra en dialog, han svarar ja på allt. Förutom om han har ätit mat, det svarar han nej på fast han har det.

Jag kan inte se i hans ögon om han känner igen mig. Eller om jag bara är en av alla tjejer som jobbar där på demensboendet. Jag hade tagit tåget till Enköping och sedan tog jag och min bror bilen hem.

Vi pratade pratade pratade till klockan blev tidig söndagsmorgon och det kändes så fint att lägga den konflikt vi haft, på riktigt bakom oss. Nu är jag din syster igen tänkte jag innan ögonlocken slog igen på morgonkvisten. Inte riktigt så klartänkt var jag på söndagsmorgonen när barnen vaknade och min man åkte till jobbet 06:30.

Barnens farmor kom och jag tog tåget in till stan och åt lunch med min mamma. En vän till mig hade ett juluppträdande med Stockholms gaykör som vi såg, det var roligt och härligt. Sedan tog jag tåget hem, senare än jag trodde och hängde lite med barnen, läste saga och la dem. Åt knäckebröd till middag och somnade ovaggad.

onsdag 13 december 2017

bra personer

Jag och min lilla familj tog bilen till Kungsbacka över helgen som var. T:s brorsa bor ju där med sin fru och dotter. Jag tycker det är så fint att våra killar tycker så mycket om att hänga med dem och att de grät när vi skulle åka på grund av att de inte ville skiljas från sin kusin, farbror och faster.

De var också barnvakt när vi var på bröllop i somras, innan farmor och mormor bytte av med någon dag var. Så fint att höra om hur bra det hade fungerat.

Ja, jag känner själv en massa sakn och längtar till att de kommer upp över nyår.

tisdag 12 december 2017

vem känner "inte skyldig nån något"

.. och kan lägga in ett gott ord för mig? Jag saknar att läsa om äventyren, pga har inga äventyr själv.

kära tomten

Jag önskar mig nya penslar till mitt smink, mina börjar rasa samman.
Jag önskar mig också nya trosor, jag har så många sunkiga och trasiga. Misstänker att det är hundis fel. Han har fiskat upp dem ur tvättkorgen och haft fest. :(

Jag har mest varit snäll, men har väl haft lite dåligt tålamod och kort stubin i år.
Förlåt för det och jag siktar mot att skärpa mig.

onsdag 6 december 2017

Ännu ett inlägg om tröttma

Jag vet inte längre vad som är PMS och vad som inte är det. Det här att allting känns så mycket och när barnen och hunden har somnat och Mr T är ute med sitt skift... så kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag är så trött när jag vinglar omkring och släcker lamporna.

Det lilla barnet har vaknat 05:30 i flera veckor och vaknar också på nätterna och vill att jag ska hämta vatten eller klia honom på ryggen. Jag är så trött liksom.

Både jag och T är väl trötta, renoveringen tar ut sin rätt. Nästa år ska vi i alla fall ha en utlandssemester, två veckor i Thailand och jag ska göra mitt bästa för att inte ha dåligt samvete över att jag förpestar klimatet. Jag tänker orka läsa böcker, orka busa med barnen, orka saker.

måndag 27 november 2017

Slut på drama

Dramat är över. Vi har rett ut och klarat ut och kramats.
Jag är så trött nu. Måste vila fram till jul.
Ska bara gå på teater, spela shuffleboard, fylla år, hälsa på pappa.

Men jag ska ändå göra det lugnt, jag ska åka hem i tid och jag ska sova hela natten. Jag ska dricka julmust och inte så mycket öl, förutom kanske på fredag, lördag. För att fira att jag klarat 37 år i livet.

Jag ska ta långa promenader med hundis och kanske komma upp på hästryggen och komma ihåg att andas. Jag ska pyssla och baka med barnen, jag ska adventspynta.

Så. Hur mår ni?

onsdag 22 november 2017

deffekt vara

Den där konflikten på jobbet har blivit en långdragen historia och jag känner mig rätt dränerad i samband med den – jag sover dåligt och spänner mig. Är lättretlig och har svårt att koncentrera mig.

Min pappa ska få flytta till ett bra demensboende, jag fick ett väldigt fint intryck av det när jag var där. Stora rum, aktiviteter om dagarna, en stor trädgård och nära skogen. Jag som trodde tiden var räknad nyligen. Jag är ändå glad att han får komma dit. Nu följer pusslandet med flytt, barnvakt och tid.

Min födelsedag närmar sig och jag orkar inte med någon himla födelsedag. Dilemmat är det här:
Gör jag ingenting kommer jag ångra mig och känna mig bortglömd, ensam och värdelös. Men jag orkar inte planera för något. Jag orkar i n t e.


onsdag 15 november 2017

Hej lelle blogg

Livet pågår. Det är drama i barnens skola och det är drama på jobbet.
Jag har känt till att det varit stökigt på barnens skola under en tid, särskilt i lågstadiet. Men jag har trott att vår stora kille varit ganska förskonad, jag vet inte om det stämmer. Han kom hem en dag och berättade att två kompisar tagit stryptag på honom och att han inte kommit loss.
Han fick hjälp av två äldre kompisar.

Det är här jag rasar. Var är de vuxna?
Nu vet jag att andra föräldrar varit engagerade och fört samtal med skolan under nästan hela terminen utan att något hänt.
Jag mejlade rektorn, som var på semester, för andra gången på kort tid. Hon som är så noga med att barnen inte får ta semester utanför loven (helst inte i förskoleklass heller), kan tydligen själv vara frånvarande under terminerna hur mycket som helst. Också när saker inte funkar på skolan.

Så. Jag rasade. Jag mejlade henne och jag mejlade kommunen och jag sa att jag är orolig för barnens säkerhet och att jag lämnar mitt stora barn på en skola, där han inte är trygg. Jag skrev att det förekommer kränkningar varje dag utan att något händer och att det får vara nog nu.
Ja, alltså jag ringde först, men folk var upptagna, så då fick det bli mejl.
Nu får det faktiskt hända något, annars kommer jag att rasa lite till.

På jobbet är det drama inom fackklubben och jag är inblandad. Jag skrek tydligen något högt i går på ett möte och efteråt kommer jag inte ihåg mer än att jag inledde med "MEN FÖR I HELVETE".
Jag har bett om ursäkt, men det är inte en enkel konflikt, jag reagerade så, på grund av utsatt för härskarteknik. Sedan har jag fått höra att jag kallade en person för översittare och sa att han behandlade mig illa, vilket är sant, så det må väl ha hänt.

Jag vill inte skriva mer än så om det, i hänsyn till mina arbetskamrater – men kan konstatera att det dränerar mig.

I morse började den stora blöda näsblod innan lämning, han ville inte sätta på sig sig strumpor pga fel sort och när vi väl kom till skolan hade jag glömt hans läxa hemma och den storas överdragsbyxor och overall också.

45 minuter sen blev jag till jobbet och nu känner jag mig inte sådär superhärlig direkt. Men ska nu producera texter. Minns förresten från konfirmationen att prellen ba: Det är bara Gud som kan skapa. Det är bara han som kan göra saker från ingenting. Så. Jag ska producera... från min hjärna + anteckningar till papper.

torsdag 26 oktober 2017

pinsamma mamman

Mina barn bara: Hur blir barn till?
och jag bara: *tänker vara ärlig och tydlig, här ska inga missförstånd ske, pga var barn och hade många idéer om hur barn blev till* Jo, vuxna sätter ihop snoppen och snippan. Det är inte för barn och man måste respektera när någon inte vill. Visade också "snoppen och snippansången från SVT" och så vidare.

I dag på utvecklingssamtalet:
Fröken: Jo det var det här med att den stora pratat med sina kompisar om hur blir barn blir till.
Jag: Eh ja? Jag har förklarat hur det går till.
Fröken: Jo, eh det finns föräldrar som har pratat med mig om det och de har väl inte berättat det själva hemma och eh ja, de tyckte väl inte att det var så lämpligt att ditt barn pratade om det med deras barn.
Jag: Eh, oj då.

Gick generad ner till förskolan och berättade om min upplevelse också att pedagogerna där kunde vara lite förberedda om den lilla skulle bre på. Men de tyckte i alla fall att jag hade gjort rätt och det tyckte också den storas andra pedagog och tyckte att jag skulle släppa det, så det gör jag nu.

tisdag 24 oktober 2017

hundis och kattis

Det är så tråkigt att inte vara på topp?
Min högra arm domnar bort och i ren frustration bokade jag en läkartid i morgon. I lördags var det benen som drabbades av någon himla falsk ischias.

Mr Trygg går på kurs med hundis, som är kursetta. Det är mycket tacksamt att ha en hund som lär sig lätt. Men jag hoppas att han en dag är så lydig att vi kan gå ut med honom på tomten utan att han springer fram till folk och andra hundar.

Jag klippte tovor på Esterkattens mage i lördags, jag saknar henne så himla mycket. :*( Jag kan knappt ens hantera den här sorgen, att hon har flyttat till grannen. Men jag får väl vara glad över att hon har hälsan i behåll och att hon har det bra.


tisdag 17 oktober 2017

Helt opartiskt om rivande sorg

När min chef frågade mig om hur jag vill vara delaktig i valbevakningen, svarade jag att jag kan backa upp där det behövs. Jag tycker att politik är viktig och intressant, men också tråkigt. Jag är inte starkt politiskt färgad utan tar ställning från val till val var jag vill lägga min röst. Ja, partier med främlingsfientlig agenda är helt uteslutna ur min urvalsgrupp – pga alla människors lika värde så klart.

Med det sagt, träffade jag Ebba Busch Thor i går på förlossningen och lyssnade egentligen bara till en början medan hon förde samtal med partikolleger och chefsbarnmorska på sjukhuset. De behandlade alla möjliga frågor, bland annat vilka trauman som nyanlända kan ha gått igenom och som kan vara oerhörda utmaningar vid en förlossning. Men också rutinerna när mammor som förlorat sina barn innan förlossningen.

Aoch. Där gick jag och pillade på min kamera. Där gick jag och såg helt oberörd ut, men inom mig rev stormar av smärta. För att ligga där på förlossningen och höra kvinnor skrika och sedan höra barnskrik – veta att mitt barn kommer inte att skrika, mitt barn kommer aldrig att skrika, det kommer inte att finnas. Att kliva ut i korridoren för att gå på toaletten och möta kvinnor med barn i en låda när sitt egna ligger livlöst i en filt, medan livet rinner ur en med allt blod som ska lämna kroppen. Herregud, det slutade aldrig, jag trodde nästan att gråten skulle bli blodfärgad till slut, allt i mig var ett sår.

Det är bra om det finns ett avsides rum till mammor som tvingas föda sitt döda barn, tycker jag. Det borde åtminstone vara ljudisolerat och alltid ha egen toalett. Vem vill ens höra talas om lycka när världen rasat samman?


onsdag 11 oktober 2017

simskolechock

Jag har som bekant varit vansinnig på min man för hans icke-engagemang i sönernas simning. I går tänkte jag bara flyta med, förmå den stora att delta i simskolan, låta den lilla göra som han behagade.
I receptionen uppmanade de mig att "bara andas".

Döm om min förvåning när den lilla hoppade i vattnet och log med hela ansiktet under den totala tiden. Även om den lilla bara kommer att ha varit med hälften av gångerna knappt, när simskolan är slut, är jag så stolt över honom och tycker att han förtjänar sin medalj från Flodis.


tisdag 10 oktober 2017

Hur länge har jag en pappa?

Tre påbörjade inlägg i min utkorg. Inget verkar passa för Arnes.
Min pappa togs till Akademiska sjukhuset med ambulans i går, på grund av bröstsmärtor. Jag vet om att hans ena klaff inte riktigt fungerar som den ska. Jag har varit med på ett möte med en hjärtläkare som tyckte vi skulle avvakta operation.

I går sa läkaren på Akademiska att pappa inte skulle klara av en operation – på grund av alla sjukdomar han har.

Jag var inte med. Annars hade jag så klart frågat hur länge pappa kan tänkas leva med ett hjärta som inte orkar slå i vanlig takt, med en klaff som har förträngningar.

I dag hoppas jag att han får träffa den där första läkaren – och att jag kan få ett hum om hur länge det kan tänkas ta innan jag inte har en pappa mer. Inte för att jag riktigt haft honom, men ändå.

måndag 2 oktober 2017

Livet pågår

Jag och min bror har tillsammans med min pappas sambo skrivit på en ansökan för ett särskilt boende för pappa. Ett steg i rätt riktning skulle jag säga.

Min man jobbar ca asmkt och sen har jag bara "jaja – åk i väg på älgjakt du – jaja, spring det där loppet i Örebro du" så vi ses väl någon gång till årsskiftet om jag har tur.

Under tiden livet pågår träffar jag en hel del intressanta människor, främst i jobbet. Det är brandmän, graffitimålare, simhoppstränare och sådant. Synd att en inte får ta med dem hem och bjuda på vin vid brasan. Eller erbjuda simhoppsträning i bubbelkoppen på baksidan.

Ibland vill jag bara fälla ihop mig och bli kramad av en stor faderlig eller moderlig famn. Men jag är vuxen nu och är den famnen för mina barn.

fredag 22 september 2017

Vad händer i helgen?

Jo jag ska på sommarens tredje bröllop! Om jag klarar mig genom helgen, kommer jag ha varit på två bröllop i september, en 40-årsfest, en möhippa och själv haft en tjejträff hemma hos mig (dessutom har jag jobbat en lördag). Sista helgen i september ser ut att vara obokad. Wow. Då ska jag se till att prioritera barnen – en sväng till deras favoritställe med höghöjdsbana i Lida och bio. Ja, längtar.

Jag och min man har kommit överens om att vi behöver prata mer. Vi har det rätt kämpigt stundtals med renovering, barn och hund. Det kan ha varit så att jag hotade honom till att vi behöver prata mer – men alla sätt är bra utom de dåliga, eller hur var det nu? Sååå ser fram emot att ha avsatt tid till det.

I går var jag ledig efter lunch och åkte in till stan och klippte mig hos min favoritfrisör som också är en kompis. Jag är nu väldigt nöjd med mitt hår som är blått. Mamma hämtade barnen och köpte middag, så när jag kom hem, hann jag sova i 15 minuter. När vi hade ätit, sa mamma att hon skulle ta en långpromenad med hunden. Så uppskattat! Jag cyklade ner till vårt lilla centrum och drack ett par öl med en kompis. Älskar att kunna göra det, att det finns rum för det i vår lilla förortsby. T la barnen och så kom jag hem vid tiotiden och ramlade i säng.

Ja men dåså, då är det bara att jobba på då.

onsdag 20 september 2017

Kul att vara kvinna!

Kul med mens ändå – den här gången bara två dagar för tidig, framsteg ju. Men i morse kom den bara, ingen smärta – det var ju fan märkligt tänkte jag och tog fram kläder till barnen och gick ut med hunden.

Sen åkte jag till jobbet och nu känns det som att jag ska kräkas rakt ut. Härligt att en får känna sig som en riktig kvinna. Menskoppen från apoteket som jag köpte i panik när hunden tuggat sönder den från menskopp.se, är hård, vass och trycker mot urinblåsan så att det är svårt och gör ont att kissa. Den första jag ägde var mjuk och orsakade ej smärta. Jag svär inne från toaletten på jobbet – mina kolleger hör mig säkert, men vad kan en blödande kvinna göra, mer än att svära och undra hur många menskoppar som är rimligt att äga?

Ja. Det var bara det för nu.


tisdag 19 september 2017

Mest nervryckningar - oklart om jag varit levande eller död

I dag är det en vecka sedan som jag bytte om och deltog i simskolan med båda barnen, som enda förälder. För andra vuxna måste det ha varit oklart om jag var med som stöd för det äldsta barnet med särskilda behov, eller det lilla. Det stora barnet körde hårt från start, ville visa vad han gick för, men glömde lyssna.
Han tog snabba, ineffektiva simtag, höll sig knapp över ytan och lyssnade inte på vad ledarna sa. Jag ville sjunka genom bassängbottnen och inte återkomma. (alla barn är härliga, de med särskilda behov också – bara att det kom som en överraskning för mig att mina verkade ha det)

Det lilla barnet var argt halva tiden, deltog halvhjärtat och var trött och frusen mot slutet. Jag också. Det stora barnet fick schampo i ögonen och skrek i högan sky i duschen och det lilla var så argt och omedgörligt att han slogs. Jag log mot de andra vuxna och sa "ja, så här är det ibland", de verkade inte ha samma utmaningar.

I kväll är det pappans tur, jag har curlat genom att påminna och tipsa om mellanmål, plus lägga fram simkläder. I söndags när jag överlät karateträningen till pappan, blev det inte av. Ja men nej, jag är inte sur eller så, jag känner mig bara väldigt behövd och det vill en ju vara.

Mot slutet av förra veckan var jag väldigt slut och var rädd för att jag höll på att tappa orken igen. Men den här veckan har börjat bra.

I förra veckan träffade jag en intervjuperson som ruskade om mig lite. Det är svårt att beskriva vad det var – men trodde jag på tidigare liv hade jag varit övertygad om att vi känt varandra förut – jag blev så himla berörd av hens energier? (och nej ingen behöver tänka att det här är något relationsdrama)

Jaja, härligt att känna att en ens har några energier – på sistone har det ju mest varit nervryckningar, oklart om jag varit levande eller död.


tisdag 12 september 2017

Meddelande om beslut

Steg 1 i simskolan är för lätt för min stora kille. Men nu blir det ändå så att han får gå med lillebrorsan steg 1, han får ju i alla fall komma i badet och öva på simning. Det kanske inte stärker den lillas känsla av att han kan klara av saker själv, utan den stora. Men han är fyra år och det lär komma ändå, tänker jag nu. Och det kanske inte är så kul för den stora att hoppa tillbaka ett steg. Men nu får det bli så.

Slut på meddelande om beslut.

måndag 11 september 2017

min grej

Jag har haft en fin helg, farmor var barnvakt på lördagen så att T kunde åka på svensexa och jag på bröllop. Jag hade inga förväntningar på bröllopsfesten, eftersom jag kände tre personer, bruden inkluderad. Men jag hade jätteroligt, sjöng med bandet, dansade och badade i vedtunna samt i havet.

Det gick bra att lämna barnen, vilket annars ofta är ont i magen för mig. Den lilla som oftast har separationsångest var lugn, i stället var det den stora som hade svårt att sluta kramas.

I dag är jag trött och känner mig oansvarig som låter en lördag gå ut över en måndag. Men mest beror det nog på att jag kom sent i säng och vaknade tidigare än tuppen.

I kväll ska jag sticka ut och rida, i morgon har den lilla simskola och jag får se om jag kan få honom i vattnet genom att också delta i simskolan. För tillfället har jag mest huvudvärk över hur den stora ska få göra med sin simskola. Steg tre är alldeles för svårt.

Bör vi bara strunta i simskolan, eller ska han få hoppa ner till steg ett, eftersom att steg två är fullbokat.
Argh. Min man tycker att det här "är min grej". Så rådvill just nu.

fredag 8 september 2017

Pris för bästa förälder går till...

Mornarna blir snabbt kyligare, alla aktiviteter är i gång, karate och simning för den stora.
I går var första gången för honom på simskolan för säsongen. Eftersom att nivå 2 var fullbokad, bokade jag in honom på nivå 3. "Kunna simma 10 meter". Det kan han. Men det är ungefär det han klarar innan han blir för trött. Så när de andra barnen simmade längd, efter längd, låg han och plaskade i något hörn.

Jag kände mig hemskt elak. När jag pratade med lärarna sa de att de trodde att det skulle gå bra ändå, gruppen är ganska liten. Men det är lite synd, för min lelle stora pojke, tyckte plötsligt inte att simskolan var så kul. Nivå 2 är fortfarande helt smetfull, så jag vet inte riktigt vad vi ska göra. Det är ändå 1000 kronor, så känner heller inte att jag bara vill strunta i det.

I förrgår fick jag följa med en kompis och rida, tanken är att jag ska följa med ett par gånger i veckan. Hästen som jag red var jättetrött. Verkligen jetetrött. Men får han lite bättre kondition så kan det bli riktigt bra. Bra också för mig, som får hålla igång lite och för mitt huvud.

onsdag 6 september 2017

Simskola och rutiner

I går var det första gången för den lillas simskola. Någon vecka innan hade jag läst en tweet från någon som varit på simskola med sitt barn och blivit sur för att barnet inte ville delta. Det blev exakt så för mig också. Han ville inte delta och jag kunde inte hantera det, utan blev skitsur.
...

Jag vill så klart inte sälja hundis. Bara ibland. Oftast är det när Jaxon varit med husse på jobbet och jag är själv med barnen som det är en utmaning att hålla honom stimulerad, eftersom att barnen inte vill att jag går utom synhåll och kommer utspringandes nakna om jag går ut för att rasta hunden.

Jag tror jag måste hitta en rutin för det där, åtminstone kvällstid. Tvinga barnen ut på lång cykeltur och jag går med hunden? Ja bra. Men svårt när de varit på träning efter skola och är trötta. Aja. Det får gå.

Snart, snart ska jag sätta igång och träna på luncherna. Men i kväll ska jag få följa med ut och rida. Jäklar vad jag ska andas och njuta.

måndag 4 september 2017

Hund till salu – billigt.

Senast i går skrev jag på Instagram att min hund är ljuvlig. Inte så ljuvlig i morse när han hade tuggat i sig mina favoritskor under natten. Det är andra paret riktigt bra skor som han förstör. Jag gråter ihjäl mig.



Om en gåva

Jag kände mig snygg när jag gick till jobbet i morse, svårt att veta vad det där beror på. Någon hormongrej tror jag. Men när jag stod i köket på min arbetsplats berömde två kolleger mig pga snygg – så härligt att få känna sig så faktiskt.

I går hade jag ont i huvudet och insåg sedan att det var spänningshuvudvärk, den gick över efter att jag satte på mig en massagekrage som jag fått av T. Sådan lättnad – men jag skulle ha haft med den till jobbet i dag.
När jag lämnade min stora kille hos en kompis, vars mamma också är min kompis – fick jag en fantastisk gåva.

Karin är konstnär och målade av mig och barnen 2014, i går fick jag den tavlan. Det är så att jag måste dra efter andan. Vilhelmina finns med, lite diffust och kanske mer som ett väsen. Vi hade varit och badat och jag var själv med barnen. Det är nästan så att jag inte minns den här perioden av livet, för att den var så intensiv. Den lilla var ett och ett halvt år och den stora tre och ett halvt. Jo, nog kände jag att jag levde.

Jag ska lägga in bilden på tavlan här nedan från mobilen. Tavlans färger kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt på bilden.

fredag 1 september 2017

Esterkatten

I går kom min katt Ester hem på besök. Hon avskydde hunden Jaxon från första stund och har kommit att hata honom ännu mer ju större han har blivit. Nu är han ju rätt stor. Ester har flyttat till min granne. Som är helt fantastisk, men inte säker på att hon vill ha en katt just nu.

Men hon matar henne och släpper in henne, så jag antar att hon ändå vill ha henne där.
Det här är ju lite problematiskt. Jag har aldrig velat byta ut min katt. Min förhoppning var att de skulle bli vänner hon och Jaxon. Det skär i mig när hon inte sitter där i fönstret och när hon gör det då och då, vill hon inte komma in. Fast hunden inte syns till.

Gråt.

tisdag 29 augusti 2017

Låt det aldrig ta slut

Alltså jag avskyr tanken på att allt ska ta slut. Jag mår illa och kan inte alls förlika mig med tanken på döden. Jag förstår inte hur någon kan vara bekväm eller orädd för att inte längre finnas.
Det är obegripligt.

Solen lämnar solkatter på mitt tangentbord. I morgon ska jag följa med min lilla kille som ska operera bort strängen under tungan. Det ska hjälpa honom att kunna tala rent. Storebror kanske inte heter "Kled" så länge till.

September är fullbokat med roliga aktiviteter. Det är roligt och lite jobbigt. I oktober ska jag akta mig för att boka mer än någon enstaka grej. Också ska jag komma igång med träningen igen.

Det här härliga hände i söndags:
Bad min chef backa mig på sociala medier. Chefen backade mig, jag blev glad och tackade för backning och han bara: "räkna med att jag alltid backar dig". Gråt.
Tänk att jag som haft så svaga och knepiga chefer, nu har så bra och härliga chefer. Låt det aldrig ta slut.

torsdag 24 augusti 2017

snabbspola tack

Nej nej nej. Stjärnorna står helt fel. Snabbspola jorden ett varv eller nåt. Eller om det är solen, eller månen. Kan inte det där så bra.

korta nätter långa dagar

T fattade att han stressade mig sen. Han sa förlåt.
Jag är lite labil, har inte samma kraft som vanligt.
Tjatigt.

Och vahettere – utmaningar som den med min pappa – blir liksom så himla tunga.

Det stora barnet har fått feber och jag har servat honom i natt med vatten och försiktig massage och.. 
ja ni fattar. Energinivån ba sinar.

onsdag 23 augusti 2017

Fakkkiiiiit

Har jag sagt att jag inte gillar Twitter? Well, det gör jag inte. Jag känner mig missförstådd och utanför. Som i mellanstadiet typ.

Jag har ångest. Det spänner konstigt i ansiktet. Jag bröt ihop av pressen T gav mig när jag berättade om att min bror vill bli god man till pappa. Jag vet fan inte hur jag ska hantera den här skiten.

Och jag behöver inte en man som sitter med armarna i kors och tycker att det jag redan vet är en dålig idé är just det.

Jag är så trött på män. Nej inte alla män.
Men på min pappa, på min bror, på Peter Madsen och på diverse skitstövlar.

Fakkit.

nej nej nej nej och nej

Jag kom hem i går och T bara:
– Det är föräldramöte om 10 minuter!

Vi klunsade om vem som skulle åka och jag förlorade. Så jag satt där och pinade mig igenom första halvan av mötet. Jag skriver pinar, eftersom... skolan är toppen. Men jag har så svårt för myndighetsutövningen, jag har svårt för att känna mig livegen. Så när rektorn förklarade att det är olämpligt också för barn i förskoleklass att åka på semester utöver loven så ville jag ställa mig upp och skrika att det är orimligt.

Fortsättningen var mer givande, när barnens lärare pratade, men också då fick jag bita mig i tungan när ett par föräldrar pratade om sina erfarenheter och ifrågasatte på alla föräldrars knappa tid, i stället för att be om ett enskilt möte.

När jag satte mig i bilen, ringde T och gormade att han minsann var tvungen att åka i väg och köpa en grej inne i stan. Så jag fick stressa hem till mina barn som inte var nattade och när jag skulle natta dem, så meddelade min rävskabbiga hund att han var tvungen att kissa.

Så ut och i släptåg två barn i kalsonger, en på sparkcykel och båda frös.

La barnen som somnade ganska snart efter sagan och under tiden hade jag fått ett sms från min bror som löd typ så här:

"Pappa måste flytta den 14 september, han kan inte bo i sin sambos lägenhet för den stamrenoveras – kan vi bli goda män för pappa? vi måste hitta någonstans till honom att bo"

Var på jag vill skrika rakt jävla ut.
VARFÖR har ingen hört av sig tidigare? Vad är det för fel? Och nej, jag kan inte bli god man, pga håller knappt hakan över vattnet. Men min bror vill absolut bli det och jag tycker inte alls att det är lämpligt, men jag orkar inte driva det. Så låt gå. Men helvedte om han missköter det. Då vet jag inte vad jag gör.

Sen kom T hem med färska kräftor och jag åt ca 1000 stycken.

... I morse visade det sig att torson som hittades är Kim Wall. Det gör mig så ledsen och jag känner att det är så lätt att relatera till att vara den där kvinnliga journalisten som hoppar ombord på en ubåt. Som man inte anade tillhörde en freaking jävla galning.

Det är ju bara så sorgligt. Och jag håller med om att det är dags att män gör något åt situationen, för det är män som är problemet med våldsbrott.

Jävla skit faktiskt.

tisdag 22 augusti 2017

smolk runt mig

T ringer och har hämtat barnen. Högtalartelefonen är på i bilen och alla skriker i munnen på varandra. Det stora barnet vill leka med en kompis, pappan är arg för att barnet har slarvat bort kläder och gormar om att märka kläder och jag försöker göra min röst hörd, men det går inte.

– Vad vill du!?! väser jag i telefonen, för det är oklart.

Han vill bara häva ur sig frustration och den landar som ett smolk runt mig, som knappt har åstadkommit något vettigt på jobbet på två dagar.

Jag smyger iväg och vrålar tydligen tillräckligt högt för att alla på redaktionen ska höra att min man ska stänga av högtalarfunktionen.

Det stora barnet gråter, pappan tycker att det är färdiglekt för i dag och jag vet inte vad jag tycker eftersom att de är där och jag är här.

I min hjärna förkommer ett visst brus. Jag har sovit dåligt och känner mig trött, väldigt trött.

Här e jag!

Jag har inte följt några bloggar under sommaren och jag har heller inte varit supernoga med att följa nyhetsflödet. Jag behövde stänga av helt – vilket jag också har gjort.
Min semester har gått allt för fort, jag skulle behöva varva ner lite till. Men jag är så glad att få komma tillbaka till ett arbete som jag faktiskt brinner för. Jag är också glad över läsarmejlet som uppmärksammat mig på att jag skriver "eftersom att" och att ordet "att" är helt menlöst. 

Hehe på riktigt, det kanske inte är så kul att få sådana mejl eftersom (notera att att saknas här) folk sällan hör av sig när en gör något bra. MEN det har faktiskt uppmärksammat mig på att jag använder språket fel, så hurra då?

I går hade jag inte lagt upp parkeringsbeviset som en sig bör och hade fått parkeringsböter. Jag träffade på p-vakten som lovade att prata med sina chefer och försöka få den annullerad. Vi får se hur det går, men så himla glad att han försöker. Jag som sjöng "allt är för bra nu" på vägen till jobbet i går. Ehm jaja.

Vår hund har fått rävskabb! Inte så kul, men ganska skönt att det är något som går att medicinera och inte är någon himla allergi.

I går började min stora son i förskoleklass. Alltså tiden. 

torsdag 10 augusti 2017

Seperationsnoja

Det känns inte som jag hade föreställt mig, det här att lämna barnen och åka några dagar till Prag jag och T.

Det känns som att det var alldeles för nyss som vi hade tid utan dem. Jag har separationsångest. Barnen sover och jag har smugit upp lite tidigare än vad jag behöver - har resfeber.

Målet med resan är ett bröllop. 

Jag har längtat efter att bara få vara vuxen och slippa ansvara för mina barns liv. Och inte behöva avbryta konflikter stup i kvarten. Men nu molar det i magen.

Trots att vi har fantastiska barnvakter som till och med sover hos oss. Det är inte det. Jag har blivit flygrädd på sistone också. Och är rädd för att dö. Jag vill inte missa livet. 

Nu står jag och velar om hur många böcker jag ska ha med mig. Tänker ta risken och klappa på mina barn men är rädd att jag ska väcka dem med min oro.

fredag 21 juli 2017

nedräkning till carpe semester


  • Lönerapporterat.
  • Skrivit frånvaromeddelande på mejlen.
  • Pratat in ny hälsningsfras på mobilen.
  • Skrivit snabb artikel om familj som drabbats av jordbävningen på Kos.
Den här veckan har jag tagit till vara på genom att träffa folk ca varje dag.
Om 2,5 timmar tar jag hunden och drar till barnen, mamma och landet. Då har jag bara ett litet personporträtt kvar att leverera, sedan ska jag carpa semester under fyra veckor ass...

måndag 17 juli 2017

Utan barnen en vecka

I går satt jag i bilen från 11:45 till 18:45 med ett stopp på McDonalds i Söderhamn. Jag har så ont i ryggen i dag. Jag lämnade barnen med mamma som åkt från Örnsköldsvik för att möta oss. Mamma hade köpt mutpresent till båda barnen, för att förebygga separationsångest, främst hos den lilla. Jag hade förberett båda barnen väl, men är mest orolig för den lilla som inte tycker om separationer. Men det gick verkligen hur bra som helst och han var inte det minsta ledsen.

Nu följer en arbetsvecka, utan barn hemma. Och det är så tomt... och lite skönt att vara själv och jag hoppas att jag hinner återhämta mig lite, sova och gå promenader med hundis. Saknar förstås ihjäl mig men tänker att barnen har det väldigt bra i sommarstugan med sin mormor.

På fredag åker jag norröver, T jobbar en vecka till.

torsdag 13 juli 2017

Normal

Nej men hallå – jag har ju varit hos gynekologen och det var ju flera timmar sedan – utan att jag har skrivit om det. Däremot har jag uppdaterat hela redaktionen om det här:

  • Att jag inte har högt blodtryck (känner mig pånyttfödd)! 110/70
  • Att mina äggstockar har många ägg och jag är inte nära klimakteriet.
  • Att jag fått medicin mot menssmärta. 
Ja, eftersom att min cykel plötsligt låg på 21 dagar i stället för 28, så kan det vara ett tecken på att en närmar sig ett för tidigt klimakterium, men inte än alltså. Skönt ändå.

Gynekologen konstaterade att jag är väldigt känslig mot hormoner och att det är svårt att sätta mig på något preventinmedel.

Min man är inte superhappy men...  

onsdag 12 juli 2017

Det är så dags nu – att gråta när jag åker

I dag lät jag GPS:en ta mig till ett behandlingshem i Västmanland. Landskapet susade förbi och när jag närmade mig Enköping mötte en stor blå åker mig och jag kände mig tacksam för att jag får uppleva allt jag gör i livet. Jag vet inte vad som växte där, men kanske var det honungsört.

För första gången åkte jag nya Västeråsvägen – nåja, vägen är inte så ny längre, men den var ny för mig. Jag passerade min bästa barndomskompis tidigare hem – som jag har lekt där. Jag åkte under en viadukt som bär vägen till mitt barndomshem. I många hagar betade hästar och många ston gick med sina föl.

Sedan träffade jag John, som just nu tar metadon och bor på behandlingshem. Han är rädd. Rädd för att han ska knarka ihjäl sig.

Jag lät John berätta – kanske hade jag kunnat låta honom berätta mycket mer...men. Sedan stannade jag vid en mack, tankade och kissade, åkte vidare mot Enköping. Stannade till vid min dementa far. Kramade honom och tog en kort promenad. Han blev glad när jag kom och ledsen när jag gick – han undrade varför jag var tvungen att åka redan.

– Jag är bara på lunch, sa jag och undrade varför han var tvungen att vara så frånvarande under mitt liv. Det är så dags nu, att gråta när jag åker.

På fredag ska jag träffa utrikeskorren på mitt favoritkafé.




tisdag 11 juli 2017

Det där med återhämtning

Flera nätter har jag den senaste tiden drömt att jag föder barn. Det är otroligt verklighetstroget med tillhörande värkar. När jag vaknar har jag ont i korsryggen och i äggstockarna.
När jag googlar på vad det betyder så skriver flera sajter att det handlar om något projekt som ska slutföras. Oklart.

Apropå sömn, så har jag hostat mig igenom den här natten och ett barn vaknade av att han hade kissat på sig lite och skrek sedan rakt ut när jag sa att han fick gå upp och lägga sig. Då blev jag ca asarg och barnet sa att mamma var ett monster.

Mitt besök på ett behandlingshem sköts upp till i morgon och utrikeskorren har inte återkommit med exakt tid.

Min man lämnade bilen med tom tank och ja. Jag kämpar på lite till.

måndag 10 juli 2017

Om en semestervecka

Min man ville inte flänga på den där semesterveckan som jag har bakom mig.
Så jag flängde själv med barnen till Malmö och såg Sommarlovsinspelningen.
Det tyckte barnen var ganska tråkigt – roligare att se Sommarlov på tv.

Redan på fredagen innan fick jag ont i halsen och det har inte gått över utan eskalerat och nu sitter jag här på jobbet och tänker att jag nog inte ska göra några framför kameran -livesändningar, pga rethosta.

Pratade just med den där utrikeskorren, som för tillfället var ute och cyklade. Det gjorde mig glad – vi ska ses i veckan.
Och i morgon ska jag på tur och träffa den där kompisen till Peter som tog en överdos – som också har missbruksproblematik och är rädd.

I torsdags åkte jag på en dygnskryssning med barnen och en kompis och hennes döttrar. Det var fint, men jag kunde aldrig sluta säga att jag var trött. Vi gick och la oss med barnen och använde inte walkie talkisarna som jag hade med – i fall min kompis och jag ville sätta oss någonstans nära hytten och prata.

Ja men det var väl det, veckan gick blixtsnabbt och pengarna bara fladdrade bort i vindens fart.

fredag 30 juni 2017

Laddar om

Precis nu tog jag semester. Ja det blir en kort första semester som jag skrivit förut. Men ändå. Återhämtning.
Jag håller hårda tummar för att jag och killarna slipper regn under Sommarlovsmorgons inspelning. Det hade varit så skönt att inte behöva sitta där under något slags skyfall.

Mitt hår är smutsigt men jag orkar inte tvätta det i kväll. När fyråringen hade somnat i soffan sa jag till sexåringen att jag skulle gå och vila.
Sedan satt han uppe ett par timmar och rattade barnprogram på Netflix. Jag sluddrade till slut att han skulle gå och lägga sig och det gjorde han – då övertrött och grälsjuk.

Jag gick ut med hunden på tomten och har sedan ägnat mig åt måsten. Trodde ett tag att jag hade fått en stroke, kände mig förlamad i högra ansiktshalvan, men hade nog bara legat konstigt på kudden...?

Hemmet är verkligen hemskt smutsigt. Det stör mig – men samtidigt har jag varken haft ork att göra det själv eller ekonomi för att köpa städtjänst.

Nu ska jag varva ner och komma tillbaka till jobbet efter nästa vecka – totalt laddad för en intervju med bland annat en begåvad (och snygg) utrikeskorre – och med en kille som är på ett behandlingshem, rädd som fan för att han kommer att börja knarka igen och dö i en överdos som Peter jag skrivit om.


tisdag 27 juni 2017

Jag och barnen på utflykt

Jag brukar vilja ha sällskap när jag bokar resor eller upplevelser med min familj. Jag vill ha en flock omkring mig, när jag hittar på saker eller reser. Jag vet inte varför. Kanske är det för att en delad upplevelse på något sätt är en bättre upplevelse.

Men nu bokade jag tågbiljetter och en hotellnatt i Malmö, söndag till måndag, för mig och barnen – för att sexåringen ska få se inspelningen av Sommarlov. Well, det får också fyraåringen göra. Jag orkar inte köra.

Jag tror bara att jag känner ett par personer i Malmö. I Viken bor min storebror, men han hade inte tid för mig, så jag tänkte att en snabbvisit till Malmö blev bra för att få hänga med mina barn på något som de tycker är kul.

Det sjuka är att jag nu på riktigt tror att det kommer att bli trevligt. Just nu sitter jag och tänker att "vad trevligt vi ska ha" när jag i verkligheten antagligen kommer att svettas och få sjutton utbrott varje timme – för att barnen bråkar och skriker och är otacksamma.

I dag på lunchen köpte jag pennor och pysselböcker för att de ska kunna pyssla på tåget. Jag köpte också en bok som jag tyckte verkade fin och lagom svår "Handbok för superhjältar" av Elias & Agnes Våhlund. Ni ser - jag har en bild av att tillvaron ska vara harmonisk och att jag ska få tillfällen att läsa för barnen.

Så. Har ni varit på inspelningen av Sommarlov? Vad behöver jag veta, behöver jag ha med mig en picknickfilt och behöver jag ha massor med mutor till barnen medan vi väntar?

måndag 26 juni 2017

Soligt, härligt och fint

Midsommar var soligt, härlig och fint.
Och kvällen går som vanligt fort förbi och alla går hem till sig.
Jag vaknade trött men hade inte druckit så mycket att jag mådde dåligt. Min fyraåring pratar, pratar, pratar, pratar och måste hålla igång hela hela tiden.
Jag glömmer bort att andas. Han badade minst fem gånger i går och pratade till samma sekund som han somnade.

Nästa vecka är jag ledig i en vecka.
Sedan två veckors kneg innan ytterligare fyra veckors föräldraledigt.

Tiden... den går.

onsdag 21 juni 2017

Miffi i centrum

I dag sa jag hej då till min kontakt på företagshälsan.
Jag kanske inte är helt hemma än, men jag har ingen överdriven ångest, glömmer inte bort hur jag ska växla bilen eller packa väskorna och stressar inte upp mig när jag tappar tråden under intervjun. Bara konstaterar att jag har det inspelat så att det är lugnt. Jag har min arbetsgivare bakom mig och ser fram emot semester.

Jag har en stund kvar till mina fyra veckor sammanhängande föräldraledighet. Men jag har en vecka snart.

Jag har bokat tid hos gynekolog. Min samtalskontakt såg på riktigt orolig ut när jag berättade om mina problem – så jag bestämde mig för att försöka få tid så snart som möjligt. Den 13 juli, kul – well inte så värst, men vad ska en kvinna med överjävliga premenstruella besvär göra? Det är bara att konstatera att det inte är så kul att lägga upp miffi för folk –  men att en gör det ändå.

Dagen därpå har jag bokat tatueringstid och jeflar vad snygg jag kommer vara sen. :)

måndag 19 juni 2017

PMS-drottningen rapporterar

Men suck.
Hej PMS från hell.
På fredag har jag prydligt antecknat i min kalender att det är dags att byta hormonring.
Men redan nu mår jag illa och har lite blödningar - svettas.
Provade att äta lunch, men var mycket nära att kräkas upp allt.

Var så goda för info,
Jag undrar bara om det ska vara så här?

Jag orkar inte, varför kan inte kroppen bara hänga med?

Kan det vara något fel?

onsdag 14 juni 2017

Skatteverket

Som legat nere under några dagar...
Har inte betalat tillbaka min skatt, som jag alltså har betalat för mycket under föregående år. Ganska många jävla tusenlappar också, inte konstigt att jag gått runt och känt mig fattig. Det löser dock finansieringen av en vinterresa, tack för det.

Men nu när jag skulle kolla saldot på skattekontot finns inte min skatt där, men en minuspost på ett par tusen. Ja men håll förra årets pengar några månader till och passa på att debitera mig för ej inbetald skatt era rövare.

MVH sur skattebetalare

stressad multimorsa

I går jobbade min man natt, det ska han också göra nu i kväll. I går stod jag med slokande axlar och bara: Ta med hundis till jobbet, snela?
Men på nätterna finns det ingen bra plats för hundis på brankan, brandmännen får inte ha med sig hundar till "luckan" och det kan man ju förstå, eftersom att de delar den med andra brandmän. Men just i går hade det varit skönt att bara ha hand om två vilda barn.

Jag fick snabbt veta att det inte fanns någon middag lagad och efter flera timmars direktsändning från studenten kände jag mig inte supertaggad på att laga mat. Men när barnen hojtade om att bada i vårt nya spabad kändes det som en bra idé att bada med dem i stället för att bada i två omgångar.
Men allvarligt talat.
Stressen.
Kidsen ska trycka på varenda knapp, sjuttioåttatusen gånger och det ska vaktas platser och det ska vara någon himla fontänfunktion på, så att vatten sprutar (och låter!!) åt alla håll. Det ska hoppas bomben och det ska härjas.

Dessutom släppte de ut hunden medan jag kissade och jag fick leta efter honom i morgonrock – eftersom att jag höll på att byta om till bikini. Hundis kom inte när jag ropade. Det visade sig att han hade hittat snäll bulldogkompis. Så tacksam över att han inte hade hittat cyklist i gul lycrajacka. Dessutom var bulldogens matte så snäll och förstående att jag hade kunnat börja gråta av tacksamhet.

Det blev mackor och popcorn till middag.
Och bara det vanliga kaoset innan läggdags. Den lilla som argt säger att det är HANS hund och därför kan behandla hundis lite hur som helst. Den stora som hatar sin mamma för att han inte får leka med en kompis en minut i läggdags – eller för att han inte hittar något han förlagt.

I morse vaknade barnen 05:45. Jag var helt slut innan jag ens slog upp ögonen och mycket riktigt började härjet och vrålandet från ungefär 06:00. Det skulle hjälpas till att välja leksak till förskolan och jag var sämst i världen, som var tvungen att rasta hunden först, och göra frukost först, kissa först, och göra ordning mig inför jobbet.

Ute tappade hunden fokus på prio nummer ett: bajsa. Så jag gick in igen. Efter en halv minut, sa han till att han var bajsnödig. Vi gick ut, men han tappade fokus igen så vi gick in. Men då bajsade han en halv bajskorv i tvättstugan, så ut igen.

Någon gång under turerna sprang den lilla urilsken ut naken med kläderna i famnen. Så himla förbannad stod han på gångvägen och vrålade.

Sen kom Trygg hem, men när jag kommer hem i kväll ska han alltså åka igen och livets cirkel börjar om igen. Till helgen tar dock farmorn barnen och jag ska vara ledig på fredag och fira min kusins student. Så sjukt fort tiden har gått, nyss var jag 16 och hon låg som ett litet knytte i min famn.

fredag 9 juni 2017

I dag hade jag hoppats att jag skulle vakna extra snygg, pga rolig fest i kväll.
Men jag vaknade med klibbigt öga och sedan skallade den lilla mig över munnen igen, så att jag fick ett jack inne i munnen.

I går publicerades min första artikel om Peter – som missbrukat droger sedan han gick i sjuan, när han var 20 var han heroinist. Han gick bort förra sommaren till följd av en överdos. Den här gången har jag inte lyckats lämna jobbet på redaktionen. Jag har påverkats mycket av hur Peter har levt och hur hans vänner har det.

I dag rolig fest och i morgon annat galej. Den här småbarnsmamman lever livet. Tydligen – ser så mycket fram emot semester, typ inga planer och bara vara.

onsdag 31 maj 2017

Vanligt morgonsur bara

Vaknade 05:30 av att den lilla vaknade. Gick upp 05:43 och kunde ej hantera kissnödig hund, hungrigt barn, fixande av matsäck, framtagande av kläder själv, ropade på min förkylda make.
Sen tog det hundra år att hitta kläder till mig själv. Jag hittade inte nycklarna och preeeeecis när jag skulle åka hojtade Mr Trygg:
– Det här är sista dagen vi kan köra med bilen, den måste besiktigas!

Och en bara *gnaaaaaafghhhg – sur*, gasar ut mot E4 – DÖR pga olidligt instrument i låt på radion - typ saxofon i sin allra ohärligaste ton. Byter kanal – möter lyssnare som ska flyga själv för första gången. Blir orimligt arg och byter till reklamkanal. Väljer sedan P3 och nyheter.
Vad får jag höra där? Jo att en man haft sex med en kvinna på ett hotellrum och sedan dömts till våldtäkt. Blir överdrivet provocerad över formuleringen – sex är ömsesidigt, så mannen har knappast haft sex med kvinnan han nu är dömd för att våldtagit.


Så, börjar dagen med att vara på dåligt humör – nu vända trenden!

måndag 29 maj 2017

i jakten på en magisk amulett

I helgen var jag på landet med mamma och min lilla familj. Vi hann inte så mycket som vi hade tänkt, jag var så trött att jag kunde somna stående. Under en utflykt till en loppis hos religöst samfund av något slag, tjatar den stora – som är besatt av att få saker, om att få något. Han vill ha en magisk amulett. Vi avslutar med att titta på haslbanden, får gå bakom disken, en tant som arbetar där mumlar:
– Varför vill de ha ett halsband?
– De vill ha en amulett, svarar jag.
– Men varför då undrar hon, inte nöjd med svaret.

Hon försöker presentera en nyckelring med Mimmi Pigg, för barnen som bara har ögonen öppna efter magiska amuletter – de ignorerar hennes försök.
– De kan vara magiska, svarar jag.
Tanten skakar på huvudet, uppenbarligen inte nöjd över att jag köper magiska amuletter till mina barn. Särskilt inte i deras välsignade och helt omagiska butik.

torsdag 25 maj 2017

Hellllloooo

Hej dagboken.
Jag träffade en tjej i dag som missbrukat heroin i typ 30 år.
Min första instinkt var att bli medmissbrukare och köpa en fredagsöl pga helg mitt i veckan, men påminde mig själv om vem jag är.

Pratade med beteendevetare/psykolog om mig själv och min ångest och hon föreslog:
Sova 15 minuter i vilrummet när trött.
Kolla högt blodtryck mer noga och ha inte angst pga att det tar tid från jobbet.

Bra att du har ett kaoshem, pga inte ovanligt att tillrättalagda hem ofta döljer större problem.

Gick på fest hos kollega som nyligen slutat. Höll mig hyfsat i skinnet och sitter nu och väntar på tåget. Fick skjuts av fin kollega.

Känner mig ledsen.
Mycket på grund av att somliga skjuter heroin till frukost - föralltid till de dör.

För att jag inte kan somna och lukta på mina barn.

Och ensam. Plus pratar för mycket, sjunger för mycket, är för mycket.

Väntade på tåget i 25 minuter, åkte två minuter och nu framme. Heeeerå. 

måndag 22 maj 2017

Drömmen om en klan

Nu pågår en babyboom på sociala medier, det är Malin Wollin som kläcker en sjätte unge (ja om man räknar med deras bebis som dog), det är beyoncebjorck och det är ett par bekanta och så är det ytterligare någon kompis som precis har fött och en som är sugen och faaaaaan vad jag vill ha en till bebis!

Kanske inte prick just nu, men verkligen absolut en till bebis i den här lilla familjen innan jag blir för gammal.

På ett sätt... så sjuuuukt olägligt eftersom att killarna blir större nu, oj nu går det snabbt – de klarar sig snart själva hemma utan oss en kväll – med en till familjemedlem, inte så mycket så. Man får inte plats med tre barn, en hund och två vuxna i vanlig i himla bil? Relationen skulle få ytterligare några tuffa år med sömnlösa nätter och härj. Jag har äntligen mitt drömjobb – vill ej vara frånvarande. Svårt med barnvakt för tre barn. Vi skulle aldrig mer bli bortbjudna, för mycket härj och för mycket plats. Det är dyrt att resa med tre barn och ja.

Jag kan tyvärr inte ta hänsyn till det. Men det jag måste ta hänsyn till är min man. Som nog inte vill ha fler barn.
– Hallå, den här familjen måste bli komplett ropar jag i min hjärna till min man. Den här familjen kommer aldrig att bli komplett i och för sig, för en saknas alltid. Men ändå, vi måste bli en till och tyvärr så fyller inte Esterkatten och Jaxonhunden den sista platsen för en komplett familj.

Min lilla kille är på team bebis, utan att jag ens har pratat om det med honom.
– Jag vill ha en beeebis, jag vill bli storebror, säger han.

Det är klart att den lilla killen måste få bli storebror? Först ville han ha en hund. Så fick han en hund. Nu vill han ha en bebis, låt grabben få en bebis, det är inte mer än rätt?

Slut på meddelande om bebislängtan.

fredag 19 maj 2017

Det gäller att planera i tid

Ja ja, inte alla på en gång. Hejda er, jag måste hinna läsa igenom era tips.
Nu har jag i alla fall en plan. Koh Samet, möjligen Koh Kod och slutligen Koh Chang innan vi landar ett par nätter i Bangkok för att eventuellt hänga med några vänner som flyttar dit snart (ja om de hinner hänga alltså). Det blir inga tomma stränder och ensliga hängmattor – det är jag medveten om, men det gör ingenting.

Det är ju bara nio månader kvar (en hel graviditet - obs ej gravid), så det gäller väl att börja planera för hundvakt också. ;) mvh ej hetsig gällande den här vintersemestern.

Fan vad jag gör tvärt emot vad beteendevetaren/psykologen jag träffar säger – hon bara "försök att inte planera så mycket, ta dagen som den kommer". Jaba: Följer slaviskt ett schema och bokar upp mig till nästa år vid den här tiden.

torsdag 18 maj 2017

Drömmar om semester

Sommaren närmar sig med stormsteg.
Swish kommer det att säga så kommer den att vara över redan innan den var här. Men jag ska ha mycket ledigt och jag ska gå ner i varv och röra mig mycket, sova, läsa.

Jag tittar på resor till värmen i vinter. Det är sista året som den stora inte lyder under skolplikt. Vi måste bara komma i väg.

Thailand är prisvärt om en jämför och enkelt att ta sig fram i med barn. Vi vill ha lugn, men inte för lugnt, för barnens skull.

Så vart i Thailand ska vi?


onsdag 17 maj 2017

En bra mamma?

Jag tänker ibland att något håller att på att gå sönder inom mig. Jag är så trött.
Jag tänker att jag klarar inte av det här vanliga vardagstjafset något mer. Jag lägger mig i fosterställning och känner mig galen.
– Jag vill vara en bra mamma! ropar jag till barnen.
Jag vill vara lugn och harmonisk och inte skrika tillbaka, men tröttheten har lagt sig som en tung våt filt över mitt huvud och jag kan inte hjälpa till att göra en garnkanin, för jag orkar inte.

– Men du ÄR ju en bra mamma, säger faktiskt den stora.

Men jag känner mig inte bra, jag vill vara pigg och glad och jag vill ha mer tålamod.

torsdag 11 maj 2017

Kungsbacka och Göteborg

Efter att ha drivits in i galenkap av att vara hemma med valp och barn i går – plus annat shajze som pågick under hela dagen och som skapade enorm stress i den här personens hjärna: Ser jag nu fram emot att lämna östkusten för västkusten över helgen.

Eftersom att vi hade glömt att vi nu har en hund, skapade det käppar i hjulen för fredagsplaneringen och det lutar nu åt att jag tar mig till Liseberg själv med tre barn under fredagsförmiddagen.  Liseberg visade sig öppna klockan 15:00 på fredagen.
När svåger och svägerska slutar för dagen, tänker jag luta mig tillbaka och se på när andra lagar fredagsmiddagen.  Hjälps vi åt med middagen och slappar resten av kvällen.

Den här hjärnan alltså, den behöver åtehämtning, men det kanske en kan få på Liseberg? Inte det?

onsdag 10 maj 2017

Bryt

Pallar ej. Lät hunden vara i källaren pga vet att han gillar svalt. Då passade han på att tugga sönder en av mina nya dyra sneakers. Han har kliigt tandkött pga nya tänder...

Den lilla skrattade rått och jag höll på att tappa besinningen - han svarade genom att spotta på sin bror.

Psyket nästa för denna vabbande mamma.

tisdag 9 maj 2017

jag vill till havet

Jag orkar fan inte med allt elände, skrollar för snabbt förbi de nyheter jag borde läsa.
Orkar knappt med vädret.
Vill till värmen vill till havet, jag vill glömma allt.

Behöver bara lite semester tror jag. Ganska mycket semester, behöver landa och inte tänka på nånting alls utom att hålla barnen vid liv och ge dem många kramar och pussar och för många glassar.

måndag 8 maj 2017

...

Det är en vanlig dag i en trött småbarnsfamiljs liv. Medan min man räddar liv, vackra damer från balkonger – kattungar från träd (så föreställer jag mig det), väcker jag barnen, lägger fram kläder, rastar hunden i morgonrock fast vi har en gångväg utanför huset – ler ursäktande mot dem som passaerar på väg till jobbet.
– Är du färdig på toaletten Ben, frågar jag fyraåringen.
– Jag heter inte Ben! svarar han ilsket.

Han har bytt namn, förklarar han och det är för att jag och hans far inte ska kunna skälla på honom.
– När pappa säger till mig "Men vad gör du, Ben!?", så svarar jag inte, för jag heter inte Ben längre, säger han.

– Men vad heter du då?
– Det säger jag inte, säger han utan namn.
Så klart.
Tänker att jag har något att lära här.

onsdag 3 maj 2017

Läget i Arnes hemliga liv

Ni andra bara skriver böcker, jag vill också komma igång med min bok, men jag är upptagen med att vara utmattad.

Hur går det, vad gör jag?
Jag sover till exempel en hel söndag och påtar inte i trädgården som ni andra.
I går följde jag med min granne på yoga, magövningarna var jobbiga.
Jag andas inåt, men tappar ändå humöret när barnen beter sig bedrövligt. Hur mycket jag än älskar dem och hur fantastiska jag än tycker att de är, beter de sig helt vidrigt stundtals.
Ändå slutar jag inte drömma om att vi i framtiden ska landa i att vi vill ha en till liten kotte.
Helt orimligt, för tillfället skulle det vara som att skjuta sig i huvudet.

Mr Trygg och jag har haft det fint sedan han placerade en dricka i kylen, det behövs inte så mycket för att hålla mig nöjd, uppenbarligen.

Men jag känner mig lite klarare i huvudet – inte fullt lika förvirrad.

Hur går det med Jaxonhunden?
BRA tror jag.
Han är så fin, tillgiven, snäll, lättlärd.
Han hårar inte vilket jag är väldigt tacksam över. Hemmet är skitigt och stökigt som det är, behöver ej extra hår till det.
Han är också hungrig och går ständigt på jakt efter människoföda. Det är inte hans bästa sida.

Esterkatten är inte supernöjd, men eventuellt sker små framsteg.

Nu ska jag ro ett par knäck i hamn och bara bli nöjd med mig själv – det hjälper för mitt välmående.

Hur är det förresten på mitt jobb?
– Tackar som frågar, jag är extremt glad och tacksam över att få jobba med lokalnyheter. Jag tycker också att det är kul att jag får utvecklas inom fotografering och rörlig bild och trivs så himla bra på jobbet. Däremot sker det fortfarande förändringar, det är invecklat – men här kan man läsa mer om det.

tisdag 2 maj 2017

varning för päckel

I fredags morse kräktes det lilla barnet. Jag ringde och pratade in ett meddelande på förskolans telefonsvarare om att vi höll båda barnen hemma. Efter några timmar ringde en pedagog och bara:
– Eh, den lilla och hans bästa kompis hittade kattbajs i en sandlåda i går... som de höll på med. Ingen annan på förskolan är magsjuk så risken finns att det är det han är dålig av.

MMmmmmmyyyyyys,
Han har inte kräkts något mer, men varit lite trött och risig i kistan. Han råkar fasen ut för allt från bruten arm, hjärnskakning och det här. "Jag kommer att dö mamma!" ropade han när han kräktes, lilla hjärtat.

Nu jobbajobbajobba!

onsdag 26 april 2017

Fint ändå

Min man hade köpt en loka crush till mig i dag. Så när jag öppnade kylskåpet låg den bara där och väntade. Det var faktiskt både oväntat och glädjande och inger visst hopp för den här familjen.

Det är orimligt

Fick mejl från Aftonbladet plus "Vi har lite problem att förnya din prenumeration" – Jag har lite problem med tomt på kontot.

Det regnar – allt känns bajs och trist.

Jag har hål i huvudet och lyssnar på Lisa Nilsson och Jocke Berg om och om igen.
Nu måste jag få något gjort innan prestationsångesten också äter upp mig.

Kallt ute – kallt inne

Det är svårt det här med team.
Tydligen.
Och jag vet inte om det är för att vi inte har fått någon lön – det är något fel från lönekontoret så nästan ingen har fått lön, som gör att jag är helt arg. Blev till exempel väldigt besviken över att jag bad min man köpa mineralvatten i går, men han glömde det.
Inget jävla team familj här inte. För det är märkligt nog ofta det jag vill ha som glöms bort. Ska jag få det jag vill ha, får jag fixa det själv.

Ja jag var sur i går, så sur att min man började prata i falsett – det är inte den härligaste upplevelsen jag vet.

Barnen spelar i en liga för sig. Den stora hatar mig så mycket och vill att jag ska flytta – den lilla skrattar åt mig när jag är rosenrasande – och fortsätter att reta hunden, eller dra honom i svansen.

Det känns inte som att det finns något team alls faktiskt och mitt blodtryck skjuter väl i höjden så mycket att min hjärna snart rinner ut ur mina öron. Kallt är det också.

tisdag 25 april 2017

teamkänslan i familjen

Jag skrev ett grattis på födelsedagen-inlägg till min man på facebook. Jag skrev att trots att det är tufft med småbarnslivet, så är det fint att märka att teamkänslan finns när det gäller.
Jag syftade på vad jag kände när vår lilla kille ramlade ner från trädkojan i söndags kväll och slog i huvudet.

När jag kom hem, efter många timmar på akuten och Trygg hade stannat uppe, men somnat i soffan och sa "det spelar ingen roll om ni sjunger för mig i morgon – bara sov så länge du kan..."
Då kände jag att vi var ett team.

Annars är det kanske just det jag saknar många gånger. Att vi snarare går i luven på varandra och tävlar om vem som har sovit minst, jag känner ofta skuld för att jag är trött – det finns förstås alltid saker att göra hemma hos oss. Lister som ska spikas, gräsmattor som ska klippas, städning, inreda barnrum, tavlor som borde ha suttit där sedan länge.

Vår lillkille, är bättre. Han är lika vild om vanligt. Men det var en rejäl bula och hjärnskakning han fick.


fredag 21 april 2017

Oskar Linnros

💗
Det känns i luften
Det hörs bland folk
Att junivinden kommer
Att allt ska börja om

glassigt

I går kom glassbilen, som den gör varje torsdag efter simskolan. Vår lilla missbrukar glass som en annan missbrukar rosévin i solen. Eftersom att mamma- och pappahjärtat är svagt för glassönskan, travade jag ut i min makes skor och så fick den lilla välja ett paket.

Undertiden ser jag en lycrakille komma rullande från backen.
– HEJ! Var det du och jag som skrek på varandra här om veckan, hojtade jag.
– Ja det var det, sa han utan att stanna.
– Jag skulle vilja be om ursäkt!
– Det är lugnt, sa han och cyklade vidare utan att vända sig om.

Så var det med det.

I morse gick jag ut vid 6-tiden och rastade hunden i samma skor som i går kväll, i övrigt klädd i morgonrock och täckjacka. Gående kommer en snygg karl. Så klart. Inga konstigheter – och i min ovana att låta käften glappa hojtade jag:
– HEJ! Alltså sorry för den här outfiten. 
I stället för att slå ner blicken och vända ryggen mot.
– Ingen fara, svarade han helt samlat.

Är så himla osamlad alltså.

torsdag 20 april 2017

Känsligt:

Person som arbetar på företag som annonserar i tidningen och därför kallar mig för kollega.
Jag bara: "En dag, kommer jag att granska dig från ditt maginnehåll och ut, vi får se om du uppfattar mig som din kollega då".
Sa jag inte alltså...

När jag tror att jag har koll på läget – men inte har det:
  • Lyckas jag köra fel och hamna fel.
  • Skickar jag fel version av ett dokument.
  • Glömmer jag den stora killens simväska och vet inte var.
  • Kommer jag inte ihåg vad någon heter.

Saker jag tycker är jobbiga att göra när jag inte riktigt är på banan:


  • vattna blommorna
  • rensa i min mejl
  • betala räkningar
Lyckades följa min lista i går, har fortfarande saker att göra, till exempel vattna blommorna och städa, men ändå.

onsdag 19 april 2017

note to my self


  • hämta barnen
  • laga middag
  • duscha
  • smörj in mig med stark och obehaglig salva
  • försök få saker gjorda (egen lista behövs)

....


I går fick jag svar på mina blodvärden och allt är bra, men jag hade lite högt undertryck, det har aldrig hänt förut och nu är jag så hypokondrisk att hela natten gått åt till att djupandas,"möta rädslan och inget farligt kan hända om jag möter ångesten – låt den komma, känn den och låt den gå".

Jag har till och med svettats, som när jag har feber. Dock ingen feber.

Aja, det är väl inte dags att dö än och en dör inte av lite angst.

onsdag 12 april 2017

Krasch, bom, bang!

Jaxonhunden lyfte huvudet och lyssnade vaksamt, jag var beredd och slängde mig över honom i samma stund som han tog fart, men jag missade med en hårsmån. Ner för backen kom en cyklist i hög fart och snart var Jaxon efter honom.
– Han är inte farlig, han är bara en liten valp, en liten skit!!! ropade jag samtidigt som jag sprang efter.
Cyklisten stannade till:
–DU FÅR VÄL FÖR FAN KOPPLA HUNDEN!
– Ja, så klart, men jag hade just kommit utanför dörren.
– DET ÄR ANDRA GÅNGEN DET HÄR HÄNDER PÅ EN VECKA!
– Ja men vi bor ju här, det är klart att det inte är en slump att det händer här?
– NÄSTA GÅNG ÄR DET KANSKE ETT BARN SOM BLIR SKRÄMT!?!

Alltså. Den arga cyklisten har ju rätt. Det är klart att Jaxon ska vara kopplad, särskilt som jag vet att han tycker att det är skitkul att springa efter folk som passerar. Men barn kommer oftast inte i hundraörti kilometer i timmen förbi, så jag hinner plocka hunden innan.

– Ja, det har du ju rätt i, men jag... jag är bara en småbarnsmamma som försöker göra mitt bästa, kan du GE MIG ETT BREJK!?

Och det kunde tydligen mannen i lycrakläder och cyklade vidare. När jag var ganska säker på att han kommit så långt att han inte hörde mig längre, ropade jag:
–FULA JÄVLA kläder du har FÖRRESTEN!

Mycket samlad.

Gick darrande in med hunden, jag som skulle gå en långpromenad. Undrade anklagande varför min man inte kommit till min undsättning, eftersom att han satt precis vid fönstret och inte har en hörselskada.

Men han hade inte hört ett dritt, men passade på att ge mig det här goda rådet:
–Koppla hunden innan du går ut.

Skakande satte jag mig ner och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Gråta, eller öppna en flaska vin?

– Vad hände med hundpromenaden, undrade min man.

Så jag gick ut igen och bröt ihop. Grät hela vägen ner mot centrum, tänkte på den arga cyklisten, på hur oförmögen jag känner mig att lösa hundproblem och städning och uppfostrandet av barn. Tänkte på terrorattacken och Lilleskuttgrät så att tårarna sprutade. Mötte fem personer jag känner.
Ramlade in hos fina Ida, som hällde upp ett glas vin till mig. Sedan grät jag hela kvällen och drack lite mer vin. Blev utlöst på Konsum av fin bekant, när jag saknade tio kronor.

Gick hem och käkade ostbågar innan jag kraschade bredvid barnen. Hur vet man vad som är vad? Vad som är PMS, utbrändhet eller bara en vanlig svacka? Jag är bara så himla trött?


tisdag 11 april 2017

Livet pågår

Jag har utmattningssymtom och går hos en psykolog/beteendevetare genom jobbet. Det är fantastiskt skönt att få det här bekräftat, av någon som vet vad den snackar om, det är det faktiskt. Jag är inte sjukskriven utan arbetar heltid och jag är bra ibland och inte så bra andra gånger.
Det kan yttra sig genom att jag glömmer bort ord, har dåligt närminne (haha, det är sant – glömmer tex bort att jag skäller på min man, efter fem minuter). Att jag inte kan packa väskor, att jag är ljudkänslig och inte pallar att ta mig för saker, inte fattar hur en maträtt ska lagas och är lättretlig.

Jag är så himla trött. Men snart är det påsk och jag tänker inte pynta utan sätta barn, hund och make i bilen och åka ner till Tylösand och gå långa promenader med hundar och dricka rosévin i solen med fin kompis och familj. Hade jag inte haft tomt på kontot, hade jag bokat en storstädning och låtit någon annan ta hand om det jobbiga hemma. Men en annan tid.

Jag är fortfarande lite prickig, men prickarna bleknar och jag smörjer varje morgon. Jag hatar det. Smörjer med någon stark kortisonkräm som för övrigt gör att jag sover dåligt. Jag trodde först att det är för att jag blir kladdig och det bidrog nog, men sen läste jag att kortison kan ha den biverkningen. Och det är kanske mest när man äter koritson? Tänker jag, men jag tror ändå att det påverkar mig så.

Jag fryser så himla mycket, hela tiden? Nu vill jag ha värme och sol.
Hur går det med hundis? Tack ganska bra. Det är ju mycket planering när det gäller honom också. T håller på att fixa hundgården på hans jobb, så att han kan vara där, de få vardagar T jobbar.

Jag har anmält oss till en valpkurs. Det som jag upplever är jobbigt med honom är:
  • Han springer efter löpare, cyklister och folk som är på promenad eller bara passerar. Lyssnar ej på stopp, kom tillbaka eller "kaka".
  • Han älskar barnens mackor. Saker med mest mjöl i är godast tycker han. Ungefär som vi. Han norpar mat från bordet om en lämnar det en kort sekund.
I övrigt, är han relativt rumsren och med relativt menar jag, så länge han inte har tillgång till övervåning och källarvåning. Han är lätt att lära, kan sitt, vacker tass, ligg, och rulla runt. Han är mysig och tålmodig med barnen. Han tycker redan om att gå långa promenader (finns läror om att valpar inte ska gå långt – men det finns också andra läror om att de visst ska gå långt) – vi tycker att han verkar må bra av att komma ut och röra på sig och det älskar också jag.

måndag 10 april 2017

Terrorn en tagg i våra hjärtan

– NEJ!!! Skrek jag högt på redaktionen när jag fick den första puschnotisen om lastbilen som kört in i Åhléns.

Det var den första vågen av ångest som vällde över mig, sedan har de kommit med jämna intervaller. I fredags och lördags snyftade jag konstant. När jag vaknade på lördagsmorgonen smsade jag min chef och sa att jag kunde komma in och jobba en stund. Hellre jobba om jag nu skulle tänka på terrorattacken ändå.

Började morgonen med en långpromenad med hunden och åkte sedan in och rodde ihop något lokalt om rädslan och oron.

I går jobbade Tobias och som vanligt blir det ett ganska intensivt dygn. Brandstationen, lämnade hunden, karate, brandstationen, snacka med brandkillarna och sno en kaffe, hem, ringa till barnens kompisar, studsa studsmatta, busa med hunden, justjalunch, hinna vika lite tvätt, middag, oj, nu går vi till grannarna, hem och fortfarande hungriga, numåstenisova, menförstensaga.

Har väl varit uppe örti gånger i natt. Men det är en annan historia.

Hann inte snyfta så mycket i går. Men visst sitter terrorn som en tagg i hjärtat.

tisdag 4 april 2017

Det löser sig men jag oroar mig väl

Jag har fönstret öppet, för solen ligger på och det blir varmt i rummet som jag sitter och jobbar i. Jag har gjort en intervju i dag, skrivit artikeln, fotat och redigerat bilder. Gjort en telefonintervju, skrivit artikeln och skickat den för läsning. Känner mig nöjd.

Utanför hör jag allmänt härj, från glada och solstinna tokiga personer. 

Jag är prickig igen. Jag vet inte om jag har skrivit om det nu. Men för två år sedan när jag var superstressad och pluggade, jobbade och frilansade så bröt det ut psoriasisprickar på min kropp. Det var svinjobbigt och jag hade ont i hela kroppen.

Nu när jag har haft uppförsbacke och min kropp inte sett sol på länge så kom de igen. Det finns en psoriasismottagning runt hörnet från redaktionen. Det är ju svinbra och jag har varit där två gånger, första gången fick jag med mig salva som jag skulle börja smörja in med, men den tog slut och prickarna liksom slog tillbaka. Andra gången fick jag skäll för att jag slutat smörja "då blir det ju sådär" och sen fick jag recept på ny salva, som jag inte har hämtat ut.

För jag har inte pallat. Tänker att det är svårt att förklara för arga sköterskan, att jag bara inte har pallat. Men jag får väl hämta ut den där salvan och smörja i två veckor och sedan gå dit. Helst skulle jag vilja få starka, cancerframkallande ljusbehandlingen – för jag tror verkligen att den hjälper bäst. Men det ska tydligen smörjas först.

Ja, jag ska smörja.
Jag ligger för övrigt efter med en massa saker och jag vet inte hur jag ska hinna. Orkar inte skriva om att jag ligger efter ekonomiskt, för det är på väg att lösa sig, men det tar ju inte bara en månad att komma i kapp.
Bara träligt att inte vara där än.

Det känns bra

Vår! vår! vår!
Kan inte fatta att jag överlevt en hel vinter.
I förra veckan kändes mina utmattningssymtom värre än någonsin. Min hjärna var urblekt och tvättad, tumlad och tömd – noppig till råga på allt. Jag fattade till exempel inte hur jag skulle kunna packa inför Vemdalen, till mig och barnen.

Men långhelgen i Vemdalen var fantastisk, vädret soligt och det var mycket snö i backarna. Barnen var glada nästan hela tiden och det gick hyfsat bra att ha med sig Jaxonhunden. Jag tänkte inte på något, fick mycket avlastning och sov som en sten i många timmar. Jag behövde inte tänka på matlagning eller disk, utan bara på att åka skidor och avstyra diverse konflikter mellan barnen.

Mammor och svärmammor alltså. <3 p="">
Nu har jag ramlat in i min skyddade vrå på jobbet. Har skrivit och fotat, levererat. Känns alltid så bra att lämna ifrån sig något och extra bra eftersom att det tidigare känts som en omöjlig uppgift. Nu ska jag bara hålla i, inte låta mig dras med av den lilla återhämtning jag fått – och inte boka upp hela april och maj. Sitta lugnt i båten och låta livet återvända med solen.

onsdag 29 mars 2017

que?

Behöver intyg från revisor på vad jag har tjänat under 2015. Kommunkationen mellan mig och henne funkar typ så här:
Hon: Jag behöver det här.
jag: så.
Hon: Nej inte det, det där.
Jag: så.
Hon: Nej nu förstår jag ingenting.
jag: Inte jag heller.

Kan någon bara uppfinna en app som klargör saker mellan revisor och vanlig person?

oklar hjärna

Min hjärna alltså. Glömmer saker hela jävla tiden, rör ihop saker. Skriver som en kratta. Fan.
Men har märkt att det hjälper att gå undan och sätta mig i ett tyst rum, ja då får jag i alla fall saker gjorda – oklart hur resultatet blir, men det blir i alla fall något.

Nu har jag lite semester, åker till Vemdalen i morgon. Ska försöka få lite gjort innan här hemma. Har Jaxons hundkompis Vivi här, men T tar med dem på utflykt nu, så allt under kontroll. -ish.


måndag 27 mars 2017

jobbar väl på att acceptera

Det här med att vara sliten och typ utarbetad – är så lynnigt.
Just i dag, mår jag ganska bra tror jag. Men det räckte med att vi diskuterade kommande naturkatastrofer på redaktionen, för att jag skulle bli helt matt, det gick över, men ändå.

I lördags jobbade T, jag skjutsade killarna till min mamma och sedan tog jag en promenad med Jaxonhunden, en kompis och hennes två hundar. Vi strosade i variande terräng och jag kände mig klarare i huvudet efteråt.

I söndags skjutsade mamma hem killarna efter den storas karate och han åkte direkt vidare till ett kalas. T och den lilla satte upp studsmattan och jag hade pulvermos i hjärnan hela dagen. T stirrade på mig och frågade om jag menade allvar när jag för andra gången, entusiastiskt berättade att jag gått med i en grupp för hundägare i området.

Han undrade också om jag inte hade överreagerat när jag blev arg vid något tillfälle, men då hade jag redan glömt bort att jag blivit arg några minuter tidigare.

Så, jag kämpar väl på. Ska betala räkningarna i dag, min absolut värsta hatgöra.

fredag 24 mars 2017

kjerlek på webben

I går började jag skriva ett inlägg om hur jobbigt jag tycker att det är med "haters" på fejjan. Tidningen får ta emot mycket hat från folk som inte tycker om att vi tar betalt för våra nyheter på webben, och som tycker att vi är dåliga. Det är förvånande hur många som är väl insatta i hur mycket plusmaterial vi har, som inte ens läser tidningen.

Hur som helst, så la jag ner det och på kvällen möttes jag av två män i fejsbookflödet som backade mig och mina kolleger. De skrev att de tyckte att vi var bra, och att folk skulle lägga ner med sitt hatande.

Så i stället för att känna mig nedslagen, kände jag mig glad över att några tog sig tid att skicka lite kärlek. Jag somnade tidigt, medan min man var hos sin kompis och bastade.

Så skönt och välbehövligt att bara fälla ner ögonlocken med ett leende och somna.

onsdag 22 mars 2017

Saktar ner lite

Jag tyckte att det var riktigt jobbigt att gå på osäkra anställningar. Även om själva arbetet var roligt, så hade jag en konstant stress runt att jag inte kunde ge mina barn eller mig själv ekonomisk trygghet. Jag kunde heller inte vara med under sommarsemestrarna och kände väl att det fick närma sig ett slut på mina drömmar – när jag faktiskt fick fast anställning.

Då var det som att luften gick ur mig. Jag har inte alls kunnat hålla samma tempo som tidigare, jag tappar ord, glömmer saker, förlägger nycklarna minst en gång om dagen. La ifrån mig min telefon i morse och har ingen aning om var, det är tredje gången den här veckan. Är ljud- och ljuskänslig, glömmer bort vart jag är på väg...

Så min arbetsgivare (bäst) skickade mig till arbetshälsan i dag och jag fick prata med en psykolog som sa att jag måste säga stopp ett tag. Inte säga så mycket ja, utan säga mer nej – åtminstone för en tid.

Så kära vänner, hur mycket jag än älskar att hänga med er och hur mycket jag än vill träffa er. Så måste jag pausa lite. Jag pausar nu, för att komma tillbaka snabbare.
Det gäller inte bara min fritid, utan också det jag gör på jobbet och hemma.

Nu ska jag utnyttja att jag har en hund och ta långa promenader, varje dag. Hej våren, det är ljuvligt att jag har dig framför mig och jag ser fram emot att återhämta mig i takt med att du blir sommar.

tisdag 21 mars 2017

Tre saker

Saknar läslust. Bara konstaterar.

Är kanske tröttare än någonsin på medelålders män. Bara orkar inte med dem.

Men blev så inspirerad av den här, jämnåriga kvinnan.

Favoritförälder

Min yngsta son älskar sin pappa mest av allt i världen. Pappa har varit mycket närvarande under den lillas uppväxt, mer än jag. Jag vet att den lilla älskar mig också, men pappa är storfavorit. För den stora är det tvärt om. Jag är helt klart bäst i världen, pappa fattar dessutom lite trögt. Jag var hemma mycket längre och mer med den stora.

Om det är en slump kan jag inte säga, jag kan bara konstatera att den lilla väljer pappa före mig i alla lägen.

För övrigt är jag mycket glad över att mina barn får växa upp med både sin mamma och pappa, något jag inte haft privilegiet till – och visst lämnade min pappas frånvaro ett hålrum i mig, som jag fick jobba mycket och länge med att fylla.

lördag 18 mars 2017

Solen går upp

Vaknar som planerat på hotell Amaranten med en kompis. Har sovit så himla skönt. Vill packa med mig sängen hem.
Såg -pursäkta- men helt underbara Danny på Hamburger börs i går. Inga mer ord om det är nödvändiga.

Jo okej. Flämt.

Nu har jag äntligen satt i min p-ring, så nu hoppas jag få slippa pms och lidande ett tag. Men känner mig som en knarkkurir - fiffi är fullproppad med diverse grejer. P-ring och menskopp i alla fall. 

Snart hotellfrukost! Sedan hem till älskade familjen som jag längtar efter!


fredag 17 mars 2017

Topp tre vidrigt

I dag var jag med om det topp 3 vidrigaste jag varit med om i hela mitt liv, jag ska bespara er vad.
Då har jag ändå sett resterna av en rätt otrevlig olycka tidigare och jag undrar om inte den kommer på andra plats.

Men jag kan avslöja att dagens äckelupplevelse innehöll det här:
  • bajs
  • hund
Jag hulkade som en galning och var säker på att jag skulle kräkas i källaren när jag tog reda på det som skulle städas upp.

Slut på info. Snart slutar jag, då ska jag åka in till stan, mojsa runt. Bo på hotell med en möcket fin kompis och sedan gå på Dannys show och förtränga att jag snart har ett ganska fett återbetalningskrav från CSN.

torsdag 16 mars 2017

Spyr rakt ut

Känslan när jag inser att jag tjänat för mycket för CSN under 2015 - samtidigt som äldste sonen tuggar äpple med öppen mun, yngsta sonen släpper in hunden i duschen som sedan dyblöt gojsar ner sig i sängen. När ska jag börja få lägga undan pengar till typ en semester? 
Det här med pengar alltså...

Please like me

När jag var sjuk, bad jag om serietips och bland de första som trillade in var "Please like me" på Netflix – har ni sett? GÖR det! Den är så bra och jag älskar den som jag älskar Girls och Skam. Nu spelar jag introlåten på repeat. Kan inte sluta.

I left your note on the wall
Don't worry I am not gonna call
Well, you made it pretty clear
And I know that's no long [hear?]
I'll be fine! Yeih!

tisdag 14 mars 2017

Alla vi längtar efter sommaren! (det är cool, det är stabil)

Det här att jag har börjat planera sommaren lite? Betyder det att den inte är så långt borta? Jag tog en veckas semester inann T och planerar att ta barn och hund och åka upp till landet sista veckan i juli, så får Tryggve komma veckan efter. Sedan tänkte jag inte planera så mycket mer. Två veckor på landet och två oplanerade veckor. Förutom en bonusvecka i början av juli då vi förhoppningsvis kommer i väg till Legoland med vänner. Gör vi inte det... tänker jag all inclusive på närmaste barnvänliga hotell i europa-isch.

I morgon ska jag som sagt till Enköping, det blir... som det blir.

måndag 13 mars 2017

Mellobaksmälla

Välkommen PMS och mellobaksmälla på samma gång. Känner fan för att bara – lägga mig ner och grina. Jag får ju skämmas men glömde sätta in den där p-ringen i tid förra månaden.

Jag har i dag lyckats:

  • Haft intensiva konflikter med tre familjemedlemmar på morgonen.
  • Fått en penna kastad på mig, pga sjöng för högt på redaktionen (med hörlurar).
  • Plus varit dålig mamma, när jag sa till äldsta sonen att jag inte pallar mer och flyttar (sa att han fick följa med iof).


Mao: Framgångssaga för en person med PeEmEss.

På onsdag ska jag åka till Enköpings kommun och ha möte angående vad min pappa behöver för vård och hur framtiden kan se ut.
Känner: Pallar ej – låt mig ligga i fosterställning och gråta i stället.

Måste hitta annan mål och mening nu när mello är över (skojar).


tisdag 7 mars 2017

småbarnshärj och champagneprovning

I natt vaknade jag av att *tada* hunden skrek i sömnen, han drömde en mardröm – visste inte ens att det förekom bland hundar, men varför skulle det inte.

Förra veckan inledde vi med ett besök på vårdcentralen, eftersom att vår stora kille hade sår i näsan som inte ville läka. Det visade sig vara svinkoppor. Samma dag började han kräkas och avslutade med en härlig kräkfest på kvällen.

Det är helt klart mer påfrestande att ha sjuka barn (särskilt som kräks) när man har hund. Ingen annan i familjen drabbades av kräket, jag misstänker staflykocker – som kan orsaka både svinkoppor och matförgiftning. Någon som säger emot?

Tvättade ca hundra tvättar och skurade badrummet.

I morse hade jag fått ett sms under natten "vill du följa med på champagneprovning i kväll" och det känns ju bara dumt att tacka nej till det. Så det ska jag få göra i kväll.

måndag 6 mars 2017

livet – helgen

Eftersom att jag har varit lite sliten på sista tiden har jag nu sagt upp mig som huvudsakligt projektledare i familjen. Jag måste erkänna att det var en lättnad när jag bad min makes kompisars fruar och flickvänner kontakta min man när det gäller gemensamma presentinköp.

I helgen var min mans bror med fru och dotter på besök – det var så trevligt. Jag och min svägerska fick till två lite längre promenader med våra hundar och jag bara "det är för det här jag tyckte vi skulle ha hund". Det blåste lite kallt, men ack så ljuvligt att få andas.

Vi var sparsamma med alkoholen och barnen fick gå på killarnas skridskoskola och på söndagen tog vi dem till Exploria – där vi passade på att äta lunch på Pinchos. GOTT – det kunde dock ha varit lite krispigare pommes, annars bra.

På onsdag börjar jag och en kollega bevakningen av Mello. Peppen är ca total.

Så här går det med hundis:

  • Han säger till när han behöver kissa och bajsa.
  • Han sover hela nätterna.
  • Han försöker ideligen stjäla mat från matbordet och köksbänken.
  • Eterkatten älskar honom inte.
  • Vi behöver öva på lydnad.
  • Han kan nu "sitt", "vacker tass" och "ligg".

tisdag 28 februari 2017

Vabruari

Det är lite för mycket sjukdomar nu, lite för mycket energi som går till det. Det är lite för mycket härj och arga barn. Jag längtar, längtar, längtar efter vår och sommar.

En dos ångest slog mot mig efter livesänt jobb. Jag gillar inte att titta på dem efteråt, stör mig på mig själv, gör inte så, se inte ut så, låt inte så.

Måste dock nypa mig i armen varje dag, är så glad över mitt jobb och att jag mår så bra där. Sån himla lyx.

tisdag 21 februari 2017

Vem är jag?

– Har du en minut, frågade jag min närmaste chef. Det hade hon och jag samlade ihop min jacka och min väska som jag ställt illa till efter lunchen.
Men eftersom att jag svettades och hade kramper i magen, samlade jag bara ihop det i famnen och bar väskan framför mig, med jackan i – som ett barn.

När vi kom in i det lilla rummet, böjde hon sig försiktigt över min väska och frågade:
– Har du en katt där i?

Utan förvåning och utan skepsism. En fråga ärligt ställd, som om om det vore den mest sannolika förklaringen till varför jag bar min väska framför mig och inte på axeln.

Vad säger det om mig? Att det inte skulle varit konstigt om jag hade släpat med mig en katt till jobbet, och lagt den i en väska?

Menstruella besvär del 109384275

Som vanligt blir jag helt under isen vid mens. Men det här är sista gången på länge, efter den här perioden åker p-ringen i.

I går var jag till och med tvungen att åka hem från jobbet, hade svettningar, trodde jag skulle kräkas och hade jävligt ont trots två alvedon.

Känner så här, när jag ska förklara för "folk" (män), att det inte är något som smittar, utan att det är menstruella besvär – att tvingas erkänna det är, som att erkänna att jag inte kan sköta mitt jobb, pga kvinna. Vilket ju förstås är störande och sjukt att jag ska skämmas för att jag har mens. Alltså det här ligger helt på mig själv, ingen har anklagat mig för något.

Har fortsatt ont i kroppen i dag och känner mig sjuk, men är på jobbet och i morgon är sista dagen med blod.

I går, sov jag i flera timmar när jag åkt hem, fick knappt i mig någon mat, eller vätska. Drack lite blåbärssoppa. När klockan var 20:30-ish, kände jag att det fick vara nog och fiskade upp två receptbelagda värktabletter, kvar från någon gång i livet – och monjö vad världen började snurra. Jag var tvungen att lägga mig och i natt har jag hallucinerat.

En kul grej hände när jag skulle åka hem från jobbet, men fattar ej hur jag ska återge det, så att ni fattar att det är roligt. Måste samla mig lite. Nu jobba.

tisdag 14 februari 2017

Hål i huvudet

Ja, jag är lite dramatisk ibland (syftar på mina borttagna inlägg om mitt och Tryggs tjafs), men ibland är min man hopplös faktiskt. Som i morse. Jag hade stapplat upp till den lillas säng, där min man låg och sov vid 02:30-tiden. Jag hade inte fått sova någonting, eftersom att jag bara lyssnade på den storas andning, för andra natten i rad. Han har fått förkylningsastma igen och jag har svårt att slappna av.

Jag bara: Nu byter vi.

Vid 05:35 vaknade jag av diverse stök på nedervåningen och strax kom min make upp och bara:
– Lägger du dig bredvid barnen, jag måste bajsa.

Jag la mig vid barnen, min man stökade runt, lämnade lyset till toaletten mot vårt sovrum på, och dörren öppen. Sedan försvann han på ett lååååångt toalettbesök på övervåningen och jag undrade vad falls som hände.

Barnen vaknade, hunden vaknade och jag vaknade under det halvtimme långa toalettbesöket. I stället för att han smög upp och gick på toaletten vid sovrummet och lät oss övriga sova vidare.
HÅL i huvudet och jag är så trött (fast energirik igen – hurra!)

måndag 13 februari 2017

Positiva måndagstråden

1. Mina barn är så fina.
2. Jag älskar mitt jobb.
3. Jag har så många som bryr sig om mig.
4. Jag har fått recept på p-ringar och hämtat ut dem! Hurra!

torsdag 9 februari 2017

mer hysteri:

TJOHO!!! Vem ska få bevaka Mellooooo???? Joooo jag och en kollega. Galet pepp nu.

Medan världen rammar – lever jag

Ja, världen rammar. Trump är president och Rosling dog – jag som inte ens visste att Rosling var sjuk. Samtidigt pågår mitt lilla liv. Två barn, hund, katt, make, PMS. Vänner som jag saknar och vill träffa mer, nya vänner som bor närmre och som jag hinner träffa oftare.

Jag har varit så trött, men sedan slog det över till hysterisk... postade ca 100 inlägg på fejjan i ren hysteri – för att efter ett par dagar, igen lugna mig lite. Undrar vem jag är, som blir så där hysterisk. Som är så långt från hur jag uppfattar mig själv? Blir extremt disträ och världsfrånvänd. Men ja, i det stora hela mår jag bra, dock lite rädd för mina humörssvängningar.

I natt vaknade min äldsta son av näsblod. Ganska mycket näsblod överallt. Han var ledsen och lite rädd förstås och jag tröstade honom och torkade. Då kom vår lille Jaxon och la huvudet i hans knä. Det tyckte jag var extremt fint och tänkte på när en kompis sa att han tycker att det är fel att lägga över mänskliga beteenden på djur. För de har inte empati till exempel – men då undrar jag vad det var om inte empati?

onsdag 8 februari 2017

Weeeeee

Det är också fakking jobbigt att känna. Jag har väl någon himla ägglossning eller nåt, för jävlar vad allt känns nu då. När jag står och tittar på min lilla söta hund ute i snön, så vill jag att han ska växa, snabbt, snabbt, så att jag kan gå långa promenader och svettas ut mina hormoner. Eller hur det nu funkar. Samtidigt är han ju så göllig när han är så liten. Jag står där ute och andas in ganska krispig luft och tänker att jag exploderar av känslor nu.

Det har hittills inte hänt. Jag ska ringa MVC i dag och kolla om en kan få lite hormoner eller om en fortfarande har för högt BMI... hormonspiral var ju inte direkt härligt för mig. Så inte det.

I dag på morgonen hände något fantastiskt. Ett popcornskal som fastnade en söndag för cirka fem veckor sedan, bestämde sig för att det var dags att se dagens ljus. Jag har haft sådan tandvärk, eller snarare tandköttsvärk... så kan inte känna mig annat än jävligt nöjd över det.

Slut på meddelande.

tisdag 7 februari 2017

älskar att jag kan känna

Livet är så himla snabbt. Därför är det så fint att jag får må så bra, medan det varar. Att jag har vänner och nära som bryr sig om mig. I lördags var det sju år sedan Vilhelmina dog i min mage och i går var det lika många år sedan som jag födde henne. Mitt första barn, min flicka. 
Jag skrev ut ett meddelande på Facebook som jag gör varje år. Tänkte låta bli, men är glad att jag gjorde det på grund av all kärlek jag fick tillbaka.

I lördags var jag på jobbfest och det var kul, härligt, festligt. Jag hade skyhöga klackar och tappade bort min telefon efter dansen. Tänkte inte på att jag inte längre hade mina skyhöga klackar. Hittade telefonen med dem i ett hörn vid dansgolvet. Rimligt ändå. 

Också i arbetssammanhang har jag så härligt folk runtomkring mig. 

I söndags mådde jag så himla, himla dåligt. Trodde jag var dödsbakis, men det visade sig att jag nog hade en dödsbacill som jag ärvt från det yngsta barnet. Bacillen har nu vandrat vidare till det äldsta barnet. Innebär ont i magen osv.

Förutom allt det här, älskar jag att jag har förmågan att känna. Det är tamejfasen det bästa som finns.
Okej, hej!

onsdag 1 februari 2017

Det blir bra

När de hör av sig från förskolan och säger att den lilla har klagat på ont i magen + somnat på soffan och man känner sig jävligt konstig själv i magen, men inte vill skapa panik på redaktionen.

Den känslan.


via GIPHY

hund och katt

Det går fortsatt bra med Jaxon, T tar den sista och första promenad – i morse sov Jaxonhunden till 06, jag tackar högre makter för detta. En och annan kisspöl har hamnat inne, men jag tycker ändå att han är duktig.

Esterkatten äter hemma och kommer hem, sedan håller hon sig undan. Men läget är inte dramatiskt. Jag hoppas att hon kan tänka sig att lukta lite på honom snart. Hon låter mig klappa henne och tycker fortfarande att det är mysigt. Jaxon tittar på henne med struntar i henne för övrigt.

I går berättade en vikarie på jobbet att hon skulle lägga ca 3 600 kronor på sådana där svindyra hörlurar som stänger ute brus osv. Jag undrar mer och mer om det är något för mig. Jag håller nämligen på att bli galen av diverse ljud. Mest galen på snor som dras in i bihålorna och gurglas runt i systemet varannan minut. Jag vet e j hur jag ska hantera det – dessutom är jag helt förstörd när jag kommer hem och det pågår ljud.

Nu får jag sätta på mig ett par ganska osköna lurar som jag får ont av och lyssna på musik, för att inte tappa greppet. 


måndag 30 januari 2017

Hurra för mig!

Min karriär inom bemanningsbranschen blev kort. Nu har tidningen tagit över min anställning - vilket förstås är bättre för mig.

Det känns som att jag är mig själv igen. Var så himla sliten ett tag.

Så ja! Det går bra nu.

När Jaxon kom

Hej från en valpägare!
Nu har Jaxon kommit till oss och jag är hittills så imponerad över att han bara kissat och bajsat utomhus.
Jag fattar väl att det kan komma bakslag, men en är ju glad så länge det varar.

Han har sovit hela natten i sin korg och jag har väl sovit lite dåligt ändå, för att jag är ovan att någon ligger och grymtar på golvet bredvid mig.

Han verkar också redan fatta kommandot "sitt" och vi kan gå ut med honom utan att ha honom i koppel, han kommer när vi ropar och går bara bredvid oss när det är mörkt (jo jag fattar att han ska ha koppel när en rör sig utanför tomten och när det kommer andra hundar). Himla go kille alltså.

Ester är inte supernöjd, men det har inte varit något drama. Jaxon bryr sig inte om henne och hon är snarare sur än arg. Ej förvånande.

T lastade in honom i bilen när han lämnade och hämtade barnen i dag – och han tycker inte om att åka bil. Men det gick bra att lämna honom i bilen när han var inne med barnen. Hoppas att det blir bättre.

fredag 27 januari 2017

Två saker

1. Det här med mens. Varför ska vi kvinnor ens... alltså jag är bara så trött på att ha ont, känna mig yr och må illa pga någon himla cykel (jo jag är tacksam över att jag kan få barn osv – men någon måtta kan det väl få vara?).

2. En kompis bjöd mig på den lokala delin i går, som vi stängde och sedan kände vi oss inte klara, så stängde vi typ pizzerian också. Det var härligt.

torsdag 26 januari 2017

Lättnad

Senast i går klagade jag för kollega och berättade att jag har så dåligt flyt i mitt skrivande – men att en ba måste skriva - ut med det. Det blir inte toppen, men det blir inte skit heller.
Så lossnade det nu. Känner mig som en stjärna – trots att jag ska klart tåls att redigeras.

Snabbt:

Den stora har en tand som är lös. Jag vet att han inte är först i världen med det här, men ändå känns det så himla stoooort. + När blev jag en sådan gammal mamma som har barn med lösa tänder?

Den lilla ringde och berättade att han hade skalat sig på fingret, när han skalade ett äpple. Pappan:
– Det blödde ganska mycket faktiskt.

Jag: 😱



tisdag 24 januari 2017

Den lilla fyller fyra

Äh men gäsp. Nu har nätterna blivit som jag befarade när vi flyttade ner vårt sovrum, en enda lång vandring och byte av sängar och soffa. Dessutom hade jag svårt att somna och frös i går när jag kom hem till ett nersläckt hus.

Här kommer lite härm från andra bloggers om vår lilla fina kille:
På lördag fyller vår lilla, fyra år. Vår duktiga kille, som varje morgon letar upp kläder och klär sig själv, till skillnad mot storebror som kan vara naken en hel dag om tillfälle ges. Kära lillebror, du har svårt att säga f, r och s. Men du övar – du går runt och säger till exempel ffffffffffffrihet. Kanske får du träffa en logoped till våren. Du skrattar jättemycket och är väldigt arg och bestämt ibland. Du älskar din storebror och säger ofta att han är din bästa vän.
Allt som han gör, vill du göra. Du vill börja på karate, men då vill du börja i hans grupp och när det inte går så vill du inte längre – detsamma gäller simningen.
Du är företagsam. Är du hungrig så letar du efter mat i kylen. Din bror skickar order från soffan "Äpple tack", men du skalar äpplet själv. Du vill bli polis när du blir stor och önskar dig polissaker. Mest av allt önskar du dig en hund och vi har fått vara väldigt noga med att Jaxon blir hela familjens hund. Men jag har talat om för dig att en hund tycker om den som matar, klappar och går promenader mest. Jag älskar dig min lelle pöjk. Så mycket som jag kan älska någon.

Nu har jag varit på en livesändning och gjort sådär ifrån mig, alltså inget superdåligt, men känner mig inte helt tillfreds. Aja. Okej, måste jobba nu, herrå!!