fredag 23 december 2016

En e ju lite klen (som min far skulle ha sagt)

Man kan säga att jag höll till målsnöret. Jag började arbetsdagen med att bryta ihop, så jag låste in mig på toaletten och grät. Oklart vad det var som verkligen utlöste det. Men dels så förstod jag inte riktigt hur jag skulle ro ett uppdrag i hamn och sedan kändes det som att hela världen var galen. Någonstans drogs snor in, om och om och om igen, en annan pratade högt och om fel saker. Mitt huvud började ringa och när jag bad om hjälp att gå vidare med uppdraget, så kom de. Tårarna.

Efter att jag gråtit bort mascaran och kletat ut läppstiftet, hade min kollega gjort kaffe till mig, med mycket mjölk, precis som den här kaffenovisen vill ha det. Så himla tacksamt.

Varje kväll under ett par veckor har jag haft muskel- och ledvärk på kvällarna, haft ont i huvudet och varit allmänt skakig och svag. Jag orkar knappt ta stegen upp till sängen. Varje morgon är det borta. Men efter min gråtattack kom det där tillbaka och nu gör varje rörelse ont.

Jag vill bara ringa mamma och låta henne klappa mig över huvudet.

Fick sms av min man som tydligen är "dunderförkyld", vet ej hur jag ska orka med det.
Men han har ju också en mamma som han kanske kan ringa och bli tröstad av.

Nu börjar två veckors föräldraledighet som jag ska carpe. Om jag fortfarande står upp i morgon.

Slut på gnäll och god jul!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar