torsdag 29 september 2016

torsdagsord

Nej, det blir inte så många ord från mig, förrän något är klart.
Men det är torsdag och i morgon är det fredag, då är jag ledig och ska till Göteborg.
Det blir härligt.

Det har gått väldigt bra för mig på jobbet på sistone, jag får mycket beröm och kredd av cheferna. Det är liksom. Så att en vill gråta av glädje. Mycket stolt.

Min man överraskade mig med hummer, räkor och bubbel här om dagen. Vi hade då varit ett par i tio år. Det är ändå ganska många år. Han är fin min man, jag tycker att vi gör det bra, fast vi renoverar, har vilda barn och inte alltid är sams. Vi älskar i alla fall varandra.

Men om jag nu skulle få något gjort. Fika till exempel.

måndag 26 september 2016

Fullt ös - medvetslös

Helgen som gick var intensiv. I fredags jobbade min man, i lördags fick jag som något slags byte mot helgen innan då jag åkte in till stan och gick på Skansen med barnen och deras mormor, träffa ett gäng tjejer från gatan där vi bodde tidigare. Jag var trött. Jag var så trött att jag - när de andra med större budget än jag - shoppade loss på Svenskt Tenn, segnade ner i en fåtölj, där jag hade kunnat bli sittande resten av kvällen. Hann också träffa både min morbror som var på besök i stan och min mamma.

Vi drack bubbel på loungen på Eken (Hilton) och tog oss sedan till Nosh and Chow, där de andra inte var så nöjda med maten, men jag var supernöjd med ostronen som jag åt och vinet vi drack. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och jag tog en Über hem.

Jag som alltid älskat Über, älskar dem inte så mycket längre, det blir nog en vanlig taxi nästa gång. Jag trodde jag accepterade en prishöjning på 2,1 procent. Men i verkligheten accepterade jag en prishöjning på dubbla priset drygt. Jag fick alltså betala mer än 1500 kronor för att ta mig hem. Jag hade kunnat åka till Paris för de pengarna. Jag har så mycket ångest över den här händelsen, som jag nu försöker lägga bakom mig. Men ingen mer Über för mig alltså. Jag mejlade dem, men jag hade accepterat priset så jag fick skylla mig själv. Nästa gång blir det en gammal vanlig taxi Stockholm eller Kurir.

I söndags morse drog T till jobbet och lämnade mig med härjande barn. Den lilla vaknade 05:30, ungefär tre timmar efter att jag lyckats somna. Sedan följde karate, besök på brandstationen, handling, lek med kompis, pannkakor, äppelkaka och allmänt härj. När barnen gick och la sig alldeles för sent, borstade jag också tänderna och släckte ner huset och somnade ovaggad med de båda två små vilda intill mig.

Slog väl något slags sömnrekord, fick den lilla att somna om i morse och klev inte upp förrän typ 06:45.

Jag fortsätter mitt intensiva liv och tar ledig på fredag, då åker jag och en kompis till Götelaborg för att se Kent med världens bästa svägerska och svåger. Kul ju!

torsdag 22 september 2016

mens

Medan jag väntar på några filer som ska överföras...
Varför blir jag helt knäckt när mensen kommer nuförtiden, helt väck i pallet från första droppen.
Kanske järnbrist?

Vet ni något?

Sak jag är dålig på:

  • Stänga fönster som jag har öppnat.
Jag glömmer verkligen att stänga fönster tio gånger av tio. Jag funderar också på vad jag bör göra i mitt pappafall. Ni får gärna komma med goda råd eller erfarenheter. Så här är läget:
Pappa är dement, han kan inte längre skriva sitt namn. Jag vet inte vad det beror på, om det är de strokes han har haft eller om det är annan demens. Hans sambo har skött hans ekonomi, hans hygien och hans liv. Nu börjar hon också bli sliten och har ont överallt och orkar kanske inte riktigt. Men vill heller inte ta emot hemtjänst och hjälp, för pappa vill ändå följa med henne ut om hon går ut.
När jag frågar om pappa kan förstå att hon vill gå ut själv en stund, om hon förklarar det, så är svaret att hon inte vet. 

Ni vet redan om konflikten med min bror. Vi har sakta börjat prata igen, men om ni frågar mig så är det lång väg kvar innan det är som det var förut.

Jag står mitt i mellan det han säger och det min pappas sambo säger. Brorsan nås av skvaller om att den ekonomiska fördelningen i min pappas förhållande inte direkt ligger till vår pappas fördel. Men jag vet inte vad jag ska tänka om det där. 

Däremot tänker jag att det kanske är dags att vår pappa flyttar till ett vårdboende där han kan få hjälp. Med eller utan sin sambo. Det bästa vore kanske om de flyttade till ett sådant hem tillsammans tänker jag. Då kan hans sambo få så mycket avlastning som hon behöver, men ändå vara tillsammans med honom, vilket hon ju verkar vilja. De är som sagt inte gifta, så jag antar att beslutet egentligen hänger på mig och min bror, så länge hon inte tar något beslut. Också tänker jag att pappa då skulle behöva ha en god man. Men jag vill ju så klart heller inte helt köra över hans sambo, men därifrån kommer det inga som helst beslut.

Jag tänker att det bästa kanske skulle vara om det där stället i Mälaren som det tjafsas om ändå till slut blir arvegods. Då står vi inför två val och inte fler. Då blir det också som pappa en gång ville, innan han var allt för dement. Att jag och min bror skulle ärva stället. När vi väl står där, får väl jag och min bror komma överens om vi kan komma överens eller inte. Jag vet inte.

Är det någon som vet något om hur jag bör göra med det här?

tisdag 20 september 2016

Toppen och botten

Hemliga Arne kommer att vara hemlig en stund till, vill inte ta ut något i förskott.

Annat. Min pappa är fortsatt dålig. Det har han varit i tio år nu ungefär, efter att han fick sin första stroke. Men nu har det visat sig att han förutom demens och dåligt hjärta också har fått prostatacancer. Omfattningen är än så länge oklar. Det är förstås både ledsamt och tråkigt. Jag har nog skrivit tidigare om vilken krokig balansgång det är att lägga rätt energi på att finnas där för honom. Det kan låta hårt, men jag kan inte släppa allt för en pappa som aldrig fanns där för mig när jag var liten. Men visst känns det i hjärtat när jag får veta att han har frågat efter mig.

Återkommer i slutet av veckan, kan inte skriva en öppen bok utan att vara öppen.

torsdag 15 september 2016

nämen jag vet inte...

Hej. Nej jag har inget mer att säga än att jag var på en uppföljningsintervju i går och så var det med det. Nu kan jag inte göra mer liksom. Intervjun var uppdelad i två delar och den första kändes okej, den andra sådär.

Jag var ju snygg i alla fall. Alltså, fick så mycket beröm och kärlek för min instabild inför intervjun att jag känner mig gråtfärdig av all godhet som finns omkring mig.

På vägen hem så käkade jag en banan på pendeltåget. Skalet var lite kladdigt så jag la det vid sidan om mina fötter på golvet och tänkte ta upp det och slänga när jag klev av tåget. Men orka sitta och hålla i det hela vägen. Men strax innan jag skulle gå av kom en mager, leende man gående i gången och böjde sig ner och plockade upp bananskalet och fortsatte sedan sin dansande gång vidare i tåget. Jag hann inte ens reagera. Vad handlade det om? Var han sugen på att städa? Var han hungrig och hoppades att det fanns något kvar? Varför log han? Så många frågor men inga svar.

tisdag 13 september 2016

Krummel krummel draken

Jag började tidigt i morse för att kunna hämta den stora och den lilla på förskolan. På vägen hit lyssnade jag på barnmorgon på P4, en liten kille var med och berättade hur han lyssnade på pianoklipp på webben för att lära sig nya saker.

Jag spelade också piano när jag var liten. "Shit vilka verktyg det finns i dag" tänkte jag. "Jag hade antagligen varit grym på att spela piano om jag hade vuxit upp i dag" tänkte jag vidare och mindes med fasa hur jag valde att spela upp stycket "Krummel krummel draken" på en uppvisning, medan min klasskompis Peter, körde något klassiskt med Beethoven eller så.

Farzad på barnmorgonprogrammet bad den här lilla killen att spela upp något, så att vi skulle få höra. Lilla killen ba "visst" och jag tänkte att här kommer något avancerat, han är säkert ett musikaliskt geni. Men vad hör jag om inte:
Krummel krummel draken - kliver runt på taken.
Lång är krummelns näsa - han kan inte läsa!


fredag 9 september 2016

👀

Ligger i soffan - fredagsutslagen. Fantiserar om en frozen Margarita, men dricker något smaksatt vatten.

Det händer grejer i livet som får mig att vilja studsa omkring - så mycket känslor.

Jag ska inte ta ut något i förskott men kan säga att jag drömmer om en normal vardag. 

onsdag 7 september 2016

Nytt husdjur

I går upptäckte jag en lus i den storas hår, det var efter hans simskola och det var första gången jag såg en lus. Vi stod i duschen när jag bara "ett djur i din hårbotten". Ville ej orsaka panik hos de andra deltagarna, men hade svårt att behärska mig. Kollade igenom min storas hår under duschen, hittade inget mer, men åkte hem och vid en grundligare undersökning hittade jag gnetter, som sedan plockades bort, en efter en - ett tiotal ungefär.

I duschen i badhuset där jag inte riktigt kände mig bekväm efter djurupptäckten, vände den stora duschsstrålen mot mig, så att jag blev genomblöt och jag skrek högt och svor. Inte helt samlad mamma som fick åka hem genomblöt med lusigt barn.

Sedan behandlade jag så klart och tvättade samtliga sängkläder, kollade mitt hår och den lillas, men där hittade jag inget. Luskammade i flera timmar. Sedan skickade jag sms till de kompisar som den stora hade lekt med under helgen... och när T kom hem i morse fick han kolla mitt hår, i fall att och jag kollade så klart hans.
När jag tänker på hårlöss så blir jag helt knäpp, jag kan inte förstå att det kan gå runt och runt och runt och runt, det betyder att det alltid är någon som har det och som kan sprida det vidare? 

I morse vaknade den lilla vid 5- rycket i vanlig ordning. Jag höll fram till lunch och sedan tog min energi tvärt slut. Vad jag måste göra nu, är att byta rum, den lilla måste få ett eget, så att han kan hålla sig på rummet när han vaknar så tidigt - tänker jag. Är det en rimlig tanke?

tisdag 6 september 2016

För tidiga mornar

Det här att sömnbrist och tiiidiga mornar nu håller på att driva mig och Mr T till vansinne?  Det är sedan Ben slutade med napp som det här har eskalerat, om vi har tur får vi sova till 05:15, men i morse hade klockan inte slagit 05, när den lilla slog upp sina blå.

Det känns som att jag blir straffad för gamla synder. Jag sov dåligt i natt också och försöker påminna mig själv om att det inte, inte är farligt att vara trött. Men det är en klen tröst, när en känner sig seg och dimmig om dagarna.

I går gick jag upp med den lilla, medan han städade sitt rum och var klar med det lagom till 06-tiden. Så jag tyckte väl att det var Tryggves tur att gå upp, men han är ju också trött så klart och nu var det dags att uppfostra den lilla till att sova - vilket betyder - ingen extra sömn för mig.

- Våra barn måste lära sig, stönade T.

- Jag måste soooova! stönade jag.

Så ja, jag är lite extra trött, tänkte på vägen till jobbet i dag på hur det skulle vara om vi hade ett till barn. Mycket släpa och kånkande kom jag fram till. Och en hel del mer härj antagligen.

måndag 5 september 2016

kan en skicka dålig energi?

I fredags följde jag med på en halvspontan aw med jobbet, eftersom att en kollega jobbade sin sista dag. Hela eftermiddagen hade jag en konstig och olustig känsla i kroppen. Jag sa det också till min omgivning eftersom att den var så påtaglig.

Vid 19-tiden åkte jag hem, gick hem från tåget och möttes av ett ganska tomt och tyst hus. Jag skulle vidare på bokklubb, men T satt i soffan och kollade på något av de program som jag inte är ett stort fan av (typ guldgrävarna), barnen sov.

Så jag plockade på mig en vinflaska och sa att jag drar nu. Men det skulle jag inte ha gjort, för då blev T rosenrasande över att jag har så mycket egentid. Låt mig bara redan här göra en parantes för att det är ett stort missförstånd. Jag har inte mer egentid än någon annan småbarnsförälder eller honom för den delen - men han kände det så.

Jag blev ca rosenrasande, pga orättvist behandlad och han var också svinarg för att han kände sig väl lämnad i sticket pga min spontana aw.

Då kom jag på att det var han som hade skickat arga tankar till mig och gjort att jag mådde dåligt i kroppen. Det köpte inte T.

- Du kan ju tro på dina spöken och andar och skit, men jag gör inte det, sa han.

Oklart vad jag tror på, men helt tydligt är det i alla fall att efter att jag och Tryggve hade fått utlopp för vår ilska och han inte längre var arg, så mådde jag mycket mycket bättre. Så efter att jag hade tvättat av mitt smink och sedan blivit sams, sminkade jag mig lite igen och gick iväg till bokklubben ändå.

torsdag 1 september 2016

Det känns bra nu

Jag är på väg hem från stan. Jag är ledig i dag och har varit på en anställningsintervju. Från att jag var på väg till en intervju för en tjänst som kändes intressant till wow-känsla.

Vi är omkring fem personer som slåss om tjänsten, det är förstås många tankar som snurrar nu...

Lite handlar det om att jag lämnar nyhetsjournalistiken om jag skulle få den här tjänsten. Det skulle förstås vara lite vemodigt, men det är en väldigt intressant tidning och verkar vara en fantastisk arbetsplats, vilket naturligtvis lockar mycket.

Som vanligt vet jag inte vad jag har för konkurrens, så jag försöker att ta det som det kommer. Inte rusa händelserna i förväg. Vill ju gärna tro på att allt har en mening - men blir också superprovocerad av det mantrat, som om fattigdom, misär och död skulle ha någon himla mening. Ja ni fattar...