onsdag 29 juni 2016

En liten dator...

Jag är förkyld. Jag har verkligen inte ork att vara det. Som sagt, så hör jag begränsat bra och jag hostar. Ständigt denna jävla hosta.

Nåja - jag har tänkt lite på det här med boken och en liten dator. Jag skulle verkligen behöva en liten dator som är lätt att ha med sig. Komjapå.

Vad ska ha en ha för en liten dator då? Inte för att jag har någon budget för att köpa en liten dator, men en kan väl få drömma....

tisdag 28 juni 2016

kvällar, helger... massor med tid?

Jag tänker försöka mig på att skriva en bok. Jag har redan skrivit om det i en godmorgon-krönika i LT, så nu måste jag. Det blir en självbiografi - det kanske är dumt, men boken måste skrivas. Det är lika bra att börja nu. En ska inte tänka så himla mycket, utan bara göra. Egentligen skulle jag behöva ha en lite nättare dator så att jag kan skriva på pendeltåget. Men en får väl klara sig utan det.
Under min semestervecka ska jag planera för den. Sedan ska jag bara göra.

måndag 27 juni 2016

Jag kan inte ens....

Jag längtar så himla mycket efter semester, min kropp skriker efter vila. Två veckor kvar nu och sedan en hel veckas ledigt. Som det känns nu så måste jag ta lite semester i höst.
Jag har fått en förkylning som satt sig mest på höger öra men också lite på vänster. Hör bristfälligt.

I går ramlade den lilla. Ja, samma lilla som först fick blodförgiftning och sedan bröt sin arm och sedan ramlade på gipset. Han landade på näsan när han var ute i trädgården och plockade blåbär. Trygg blev så orolig över att han skadat något väsentligt i näsväggen att han åkte till akuten med honom. Men det var som jag sa - lugnt. Han var bara rejält svullen.

Midsommar hos några grannar var himla fin. Vi var många vuxna och ännu fler barn. Barnen trängdes i familjens pool och ingen dog, så det var superhärligt.

tisdag 21 juni 2016

Allt det här härliga hände i går

På plats i riksdagen tog batterierna i min inspelningsmanick slut, trots att jag hade kollat att det var bra med batteri innan jag drog från redaktionen. Fick spela in med iphonen, vilket ger sugit ljud.

På vägen tillbaka till redaktionen, glömde jag att plinga vid min busshållsplats och fick gå en bit. Ingen större fara men...

Inne i hangaren på SR, beställde jag en salami-brie-macka. Helt vanligt, till jag kom på att jag har varit vegetarian i typ 22 år. Inga konstigheter.

Sedan tog det hundra år att konvertera ljudet från iphonen som ändå lät för taskigt.

Nu ägnar jag tiden i kollektivtrafiken åt att drömma om semester, som jag aldrig kommer att få. Eller en vecka. Men sen skulle jag allt vilja komma iväg både i höst och vinter.

Har sovit sämre än på länge, men det bör en väl klara. En natts dålig sömn, vad är det på ett år.

måndag 20 juni 2016

Jag ser dig prata men hör inte ett dugg

I fredags hade jag glädjen att få gå på redaktions-AW. Det var lite som ett extra farväl från gänget i S-tälje eftersom att jag är tillbaka på SR nu.

Någonstans efter tjugotretton glas vin - blev jag (plötsligt) så väldigt berusad och tog väl till slut en taxi hem, det var väl antagligen det smartaste jag gjorde den kvällen - som annars var väldigt trevlig.

Dagen därpå var jag ensam med barnen och det var... ganska tufft. Sedan gick helgen som en blixt och nu ska jag väl sniffa reda på någon nyhet. Känner bara att det inte finns någon nyhet. Ha!

torsdag 16 juni 2016

drama en onsdagskväll

I går tog jag cykeln ner till mitt lilla centrum i Rönninge. Där finns en fantastisk deli, med goda viner, ostar och primörer. Jag träffade en vän, som jag först lärde känna på en språkresa när vi var 16. Det är fantastiskt att hon också har hamnat i vår by. Bland annat det, pratade vi om,när vi sippade på vår cava, när jag hörde att några ungdomar bråkade. När någon sa flera gånger att han skulle "döda eller kutta upp" en annan kille, gick jag ut från terrassen och bad dem sluta.
-Lägg av, vad håller ni på med. Det är inte värt det, alla här har någon som älskar er och väntar på er, sa jag. Men det var då killen drog upp en vass skruvmejsel och på riktigt skulle försöka skada en av ungdomarna. Det utbröt ett väldans tumult.

Jag ropade till min vän att hon skulle ringa polisen, jag tyckte att det tog lite väl lång tid. Men tydligen så grep de fyra personer och jag såg när de grep två. Det var en tillfredsställande känsla - jag trodde inte att polisen skulle hinna ikapp först, de kändes väldigt långsamma i sina uniformer mot de pigga och snabba barnabenen.

Innan polisen kom, hade någon slagit någon med en mopedhjälm, blodet rann och när polisen kom så sprang också en och annan kille åt olika håll. De sprang också upp på perrongen till pendeltåget där bråket eskalerade. Där pågick en hissrenovering och jag såg hur några av dem plockade på sig tillhyggen i avspärrningen.

Det här var unga killar, mellan 13 och 15 år skulle jag säga. Jag hoppas så innerligt att alla de gripna verkligen har någon som älskar dem och väntar på dem, och som fick hämta dem hos polisen och ser till att det här aldrig händer igen. Hur kan de tycka att ett liv är så lite värt, redan nu?

Jag blir så rädd, eftersom att jag också har två pojkar som kommer att växa upp och förhoppningsvis kommer de också att säga ifrån, när någon tafsar på en tjej som säljer jordgubbar, vilket verkar vara själva upprinnelsen till bråket från början.

- Men du är väl van att vara där det händer? frågade min kompis.
Det är jag kanske, men oftast har dramat redan hänt när jag kommer till platsen. Det är sällan som jag hamnar mitt i tumultet.

När jag kom hem och berättade för Trygg om vad som hade hänt, så bannade han mig för att jag alltid måste försöka gå i mellan. Men jag är faktiskt också stolt över att vara en person som vågar. När de tog fram sina vapen backade jag, det är det liksom inte värt, men jag var också livrädd för att några föräldrar skulle förlora sitt barn den där kvällen.


tisdag 14 juni 2016

Söta gubbar och vidriga gubbar

I dag gjorde jag ett jättefint litet jobb på en ekologisk jordgubbsodling. Det hade kunnat vara gulligull och ett härligt sommarminne, där fanns höns, får och alla möjliga härliga odlingar. Det hade kunnat varit bra så, om inte han som driver det, en äldre man 65+, inte kom med sexuella anspelningar hela tiden.

Fast jag sa ifrån, så gav han sig liksom inte. Jag kan inte ens skriva vad han sa, för det får mig att vilja lägga mig ner i fosterställning och duscha skållande varmt.

Det här med äckliga gubbar alltså. Jag blir så trött.

onsdag 8 juni 2016

Några dagar i Venedig

Jag hade inga förväntningar på Venedig. Inga alls, jag bara hängde på. När vi klev av bussen vid busstorget tornade Canal Grande upp sig, solen sken och jag kände genast ett lugn som de bil- moped och cykelfria gatorna medför sig. Våra små rullväskor kånkades över många trappsteg innan vi ramlade in på en pizzeria.

Det var faktiskt en fantastisk pizza trots turisthak, där personalen himlade med ögonen mot oss, trots att vi knappt var tröga alls. Jag orkade inte ens bli upprörd, i stället tror jag att det var här som vårt allra första gemensamma skrattanfall utbröt. Jag minns att jag tänkte "jahopp - that was it, det var kul att vi fick ett sådant majorskrattanfall ihop". Vi rullade ut i gränderna och satte oss och väntade medan två i gänget gick och hämtade nyckeln till vårt airbnb, nära Campo S. Giacomo dell' Orio. Och ska jag rekommendera något i Venedig så är det att bo utanför de allra mest turistiga kvarteren och söka sig utanför, till exempel Campo S. Giacomo dell' Orio.

Där vi satt och väntade, rullade gondol efter gondol förbi och privata båtar. Vår lägenhet var stor och rymlig. Med två toaletter, tur pga vi var fem tjejer som reste.

Vad som förvånade mig mest var att Venedig verkligen är en stad med många kanaler. Eventuellt hade jag kanske mer förväntat mig ett Gamla stan med några kanaler. En kan ju kolla på en karta, men det hade inte gått in i min skalle att det var broar och kanaler överallt.

Vi hade nära till ett litet torg (alltså vid Campo S. Giacomo dell' Orio), där vi handlade frukost och kunde sätta oss ner för ett glas vin. Där lekte ofta några barn och min uppfattning är att många lokalbor rörde sig i området.

En dag tog vi båten till Burano, en liten ö, med många vackra byggnader och fantastisk Prosecco. Vid det här laget hade jag hunnit fatta att våra skratt inte var en engångsföreteelse utan något som var återkommande under hela resan. Det var längesedan jag skrattade så mycket och det var härligt att få göra det med mina fina vänner. Vi som inte ses lika frekvent längre. Det var urhärligt att känna att vi hade ett utbyte av varandra fortfarande, tankar att dela med oss av och gemensam humor.

Genomgående var det otroligt god mat och bra viner. Jag har väl aldrig ätit så mycket gott tidigare. Inte under så många dagar. Det var heller inte så dyrt som jag hade förväntat mig. Men det var nog för att vi höll oss undan de värsta turistfällorna. 

Självklart hann vi med att åka gondol, helt klart värt det, särskilt om en ingår i ett gäng på fem. Det var otroligt stämningsfullt och vackert.

Jag har fått höra av många att det luktar illa i Venedig och det gör det säkert ibland, men jag kände bara illa lukt en enda gång och det var från en person. Jag tänker att sista helgen i maj var perfekt för en resa till just Venedig. Inga översvämningar, ingen stank. Bara sol och härlig stämning. Det regnade bara pyttelite.

onsdag 1 juni 2016

Återseende.

Jag har haft en fantastisk resa till Venedig, jag ska skriva mer om den sen.
Hade väl längtat ihjäl mig efter barnen men försökte vara försiktigt optimistiskt, eftersom att det ofta blir skrik och bråk när jag varit borta. Det är mest den stora. Jag försöker tänka att han han försökt vara sitt bästa jag under flera dagar och när jag kommer hem så bara rasar fasaden. För att han är trött och liten och slappnar av. Jag minns att det kunde vara likadant för mig när jag var liten.

Det gick ganska bra fram till att vi skulle sova.

Jag hade köpt varsin ganska dyr skorpion i glas åt killarna. Mest för att den stora älskar skorpioner. "Var försiktig", manade jag. Ca två timmar senare, råkade den stora slänga den i backen så att den gick sönder.

Det var ju synd. Och jag kände verkligen att jag behövde säga till honom att han måste vara rädd om sina saker. Det blev skrik och gråt och tandagnisslan och när han skulle somna var han så odräglig, han sparkade på mig och betedde sig så illa att jag blev galen. Till slut tryckte jag ner honom flera gånger i sängen. Och han skrek att jag var den värsta mamman i hela världen som slog honom (alltså det gjorde jag inte), och att jag fick skylla mig själv eftersom att jag aldrig borde ha köpt något i glas till honom (sant).

Det är svårt att veta hur jag ska vara i de där situationerna. Han öser verkligen skit på mig, han hatar mig och han gör mig fysiskt illa. Jag vill inte acceptera det, men jag känner att ju argare jag blir, desto värre blir det.

Så tyvärr blev det inte ett helt kärt återseende. När den stora somnade så gjorde den lilla inte det utan höll sig vaken till ca 21:20. Hej då egentid i soffan.

Sov som en sten, men var fortfarande trött när jag vaknade i morse och fortfarande faktiskt.