fredag 27 maj 2016

Jag erkänner

Jag ställde mig på en (av två) handikapplats utan för Coop förra helgen. Det var kaos. Jag skulle ta ut pengar. Ett barn var argt, han sprang och slängde sig på (den väldigt smutsiga marken), vi skulle till min mamma. När jag hade tagit ut pengar blev platsen intill, som var en helt vanlig plats ledig och jag skulle parkera om, men det stora barnet fick då panik och skulle hoppa in i bilen medan jag parkerade om och då kom det en annan bil och tog den platsen.

Jag sprang in på coop för att köpa lunch till de lokala tiggarna (det tog två minuter) och när jag kom ut hade en annan bil ställt sig på den andra parkeringsplatsen och medan jag knäppte fast barnen för att åka därifrån kom en man med krycka gående.

- Mummel mummel handikapplats typiskt, mummel mummel, och så försvann han flera meter bort medan jag ropade.

- MEN FÖRLÅT! (uppriktigt) Jag brukar aldrig stå på handikapplatser, men det gick bara inte annars!

Jag tror inte han trodde på mig, jag kunde inte låta bli att känna mig orättvist dömd. Ett litet litet misstag och en blir stämplad som ett svin. Också tänkte jag på alla gånger jag varit och handlat på Ica Maxi och gubbar, tanter, killar med snabba bilar, killar med portföljer, killar utan barn. Alla dom utan barn faktiskt, har ställt sig på familjeparkeringen (och inte bara i två minuter), där jag kommer med mina två vilda barn och suktar efter en parkering nära ingången. 

Jag tänke på dem och kände mig som en i gänget.

onsdag 25 maj 2016

Den lilla har otur

Om den lilla ramlade fyra trappsteg i trappen och tog emot sig med sin brutna arm, i går kväll?
- Ja.
:(
Pappan och den lilla gör en retur till Astrid Lindgren för att kolla armen igen. Pallar ej att han ska ha så ont.

*uppdatering:
Den lillas benbrott såg ut att ha hamnat lite bättre jämförelse med i går. Så fallet gjorde att benen i armen la sig rakare mot varandra. Alltid något i allt.

tisdag 24 maj 2016

Syskonkärlek?

Jag fick förnimma hur det är att ha ett syskon. Nej han är inte död min brursa. Men han är inte som vanligt. 14 år tog det innan han började bli min storebror på riktigt. Många år för en flicka på landet, utan grannar och andra syskon. Jag var så naiv och lite konstig för att jag inte hade syskon. För att jag trodde på allt de vuxna sa.

Men jag kommer ihåg hur det kändes när han blev min bror på riktigt. När han ringde, när han brydde sig. Hur han pausade allt när Vilhelmina dog och bara kom till mig från Skåne. En av få som jag orkade ha nära.

Sen separerade han från sina barns mamma och det var efter det som det här med huset på ön började. Han ville ta över och någonstans på vägen trodde jag att vi kom överens om att vi skulle göra det tillsammans. Men det var tydligen inte så han hade föreställt sig det. Han vill ha huset själv och det kan jag acceptera. Det är okej.

Men han förstår inte, varför vår pappa inte kan ge honom huset. Jag vet inte vad det är som är svårt att förstå. "Vad ska han med pengar till" sa han till mig i telefon och jag kunde inte förmå mig att svara. Vår pappa behöver till exempel någonstans att bo de år han har kvar att leva. Om vår pappa ger bort huset på ön, så betyder det att han bryter mot arvsrätten. Men det förstår inte min bror. Och han verkar heller inte förstå att det kanske spelar roll för mig.

Det är ledsamt.

måndag 23 maj 2016

Nej men... livet. Så snabbt!


I kväll ska jag tydligen springa gå vårruset. Tidigt på lördag åker jag och mina väninnor till Venedig.
Redan. Det känns framförallt kul! Det ska bli så härligt att bara vara mitt vuxna jag och inte behöva oroa mig över att barnen är arga, ledsna, nära döden, hungriga, trötta osv.

Men det känns också lite jobbigt för att den lilla tycker att det är så jobbigt när jag är borta. Och också lite läskigt eftersom att min flygrädsla tydligen eskalerar like hell.

Pappan till mina barn är dessutom i Berlin samma helg, de har en göllig farmor och en göllig mormor som tar hand om dem under tiden, så jag är inte orolig för deras välmående.


torsdag 19 maj 2016

En bruten arm

Saker i livet som inte är så kul, är att min lilla kille ramlade ner från en klätterställning på förskolan och bröt armen i förrgår. Båda benen i armen är av och han har ganska ont. Lilla hjärtat.

Första natten var fruktansvärd, jag var ensam med barnen och den lilla vaknade och skrek av smärta hela tiden, samtidigt som jag hade enormt svårt att få i honom smärtstillande.

Tröttheten sitter kvar i kroppen, jag vaknade vid 05 i morse och fast jag får fin feedback på jobbet har jag svårt att ta till mig den. Jag befinner mig i en extremt självkritisk period och det är så jobbigt.

måndag 16 maj 2016

Så gick en helg och kom aldrig igen

Jag ser ju att jag upplevs som helt osympatisk och otrevlig person när jag släpper ut agg om hur det är, nedan. Men det kan inte hjälpas. Jag är oftast väldigt trevlig. Det är sanningen.
Men ibland pyser det ur irritation och då är Arnes bästa sättet att avreagera sig på för mig.

Om ett par veckor åker jag till Venedig. Å ledig flera dagar!

I helgen var vi i Kungsbacka. Fredagen inleddes på Liseberg. Att se glädjen i mina barns ansikte när de åker karuseller. Aww. Och smärtan när en inte vinner den där Star Wars-figuren. Hur som helst, så gött häng.


torsdag 12 maj 2016

Två saker...

Du kan inte både vara språkpolis och stava terrass fel. Det går inte.

Det som inte luktar gott kan inte dofta. Det luktar eller stinker. Doft är något som luktar gott.

Bra, då säger vi så.

onsdag 11 maj 2016

Så klart.

Jag funderar så klart på hur jag ska göra med min framtid. Med jobb. Det här att inte ha trygghet. Att inte ge mina somrar till mina barn, att aldrig ha semester. Jag är inte direkt stressad av situationen just nu eftersom att jag har jobb och jag tror säkert att jag kan vara kvar här till att jag blir utlasad. Men sedan då? Ett stort problem är ju att jag älskar att vara journalist. På ett sätt som jag aldrig någonsin har älskat ett jobb tidigare. Extra problematiskt eftersom att det nästan inte finns några trygga journalistjobb nuförtin.

Eller är jag negativ? Bör jag bara haka mig fast och inse att det har gått rätt bra för mig sedan examen och att det kommer ett tryggt jobb, bara jag har lite tålamod?

Well å well. Möte nu.

tisdag 10 maj 2016

tramsiga regler på förskolan

I dag går killarna på förskolan igen efter långhelg. Ledig fredag och ledig måndag och på fredag är de lediga igen. Hur som helst. Den lilla behöver fortfarande ta sin penicillin, tre gånger om dagen. Jag fick med mig ett läkarintyg till förskolan. Han har inte haft några andra symtom, utan har varit glad och pigg hela tiden. Så det finns liksom ingen anledning att hålla honom hemma.

Men tror ni... tror ni att förskolan går med på att ge det förbannade penicillinet? Nej, de ger bara livslång medicin. Sådant trams. Då ska vi alltså vabba i tio dagar, som han ska äta kuren, en pigg och symtomfri unge som inte har något smittsamt.

Vad är det för trams? Nu får vi lösa det genom att han får ta dosen när han kommer hem och sedan en till på kvällen. Inte alls optimalt enligt läkaren, men vad  i h-e ska vi göra? vabba?

Trams säger jag.

fredag 6 maj 2016

När den lilla fick blodförgiftning

För några dagar sedan hade vår lilla kille en blåsa under foten. Ungefär lika stor som en tioöring. När jag kom hem i onsdags var blåsan plötsligt stor som en golfboll och röda strimmor sträckte sig upp över hälen.
Ganska skärrad ropade jag på Mr Trygg. Som först var irriterad för att jag gapade som en galning. Det var så skönt att jag dels hade läst hos Hanna om appen Kry, och att jag hade sett information om den när jag var på apoteket.

För det tog kanske tio minuter bara, innan jag fick prata med en läkare som såg på den lillas häl genom appen och sa att det var läge att åka till närakuten.

Tryggve tyckte att det var bäst att jag och den lilla åkte, eftersom att Trygg inte är så pedagogisk. Det trots att det bara var två timmar kvar innan min bokklubb skulle komma.

Men den lilla och jag åkte in och efter att vi fick träffa läkaren stod det klart att den lilla, hade begynnande blodförgiftning.

Skönt att vi så snabbt fick hjälp. Hämtade ut medicinen och fick veta det här:
Den ska tas en timme före måltid och två timmar efter. Men lycka till med det, tänker jag. Vet sjukvården hur ofta en treåring äter?

Efter att ha hämtat ut medicinen och tankat, kom jag en halvtimme sent till min kära bokklubb. Var inte ett dugg sugen på vin, utan drack vatten och serverade vad jag misstänker var ett ganska äckligt rosévin till de andra.

Men det var ändå trevligt att träffa dem tycker jag.

onsdag 4 maj 2016

Det där med lunch...

Onsdag.
Måndag och tisdag hann jag inte äta lunch pga jobb. Onsdag har jag ingen att luncha med. Jag hatar den här känslan. Jag hoppar hellre över lunchen än sätter mig ensam någon jävla stans och äter. Fast nu måste jag ju äta pga ska få ordning på den här kroppen.

Men. Jaha. Jag går väl till konsum och köper något äckligt då.

hej då.

måndag 2 maj 2016

Fest i dagarna två.

I fredags var jag på en kompis vernissage.  Jag är väldigt imponerad av henne, hennes konst och mod att satsa 100 procent på sitt skapande.
Sedan gick jag och en studiekompis på aw. Det var verkligen superhärligt att bara få sitta ner och prata utan att barnen ständigt pickade på min uppmärksamhet.Också härligt att få prata jobb en hel kväll, med någon som fattar och bryr sig.

På lördagen hade vi fest för vänner med barn. Det var full rulle. Det kändes som att vi omgavs av hundratals barn. Men de skötte sig ganska fint tycker jag. Och det gjorde också vi vuxna. Även om jag var trött under söndagsmorgonen.

Vi blev ett litet gäng kvar mot slutet som fick chansen att babbla ur sig det sista. Skönt.

I går tog vi ut båten mor kvällningen och fikade på en ö i sjön Uttran. Så härligt.

Så fint att sommaren gör sig påmind nu.