måndag 29 februari 2016

PMS+CSN = Sant

Jag som senast i somras svarade "nej" när mamma frågade mig om jag har haft PMS i livet, har nu kanske den vidrigaste PMS:en en kan tänka sig. Det sugigaste av allt är att jag upplever att det var den där jävla spiralen som satte igång allt. Men det vet jag inte riktigt förstås.

Mitt under de värsta PMS-dagarna (Då när jag tycker att alla är dumma i huvudet, då när jag får utbrott på mina "oskyldiga" barn och vill gråta för allt) så kom ett brev från CSN som vill veta varför jag tjänade så inåthelvette med pengar under 2014.

Jo kära CSN, jag arbetade det första halvåret, jag sålde ett hus (och köpte ett annat), jag har min enskilda firma (som inte drog in över 98 914 kr på ett halvår). Men det räcker inte som svar, CSN ska ha kopior på lönebesked och deklaration med samtliga bilagor. Härligt. Det jobbigaste är faktiskt att kontakta min tidigare arbetsgivare för att få kopior på lönespecifikationerna. Men jag kom på att jag kunde gå via en helt härlig ekonomikonsult. Så fick jag autosvar på mejlen att hon har låååååång semester.

Aja. Det är bara att hoppas att alla bevis räcker för CSN. Sedan kommer väl ett liknande krav för 2015, pga jobbar ju nu också, men inte förra halvåret (pga studerade). Hatar sånt här meck.

torsdag 25 februari 2016

Gladare

Åkej. Jag gick ut, solen sken, folk var glada. Alla ville svara på frågor. Både kvinnor och gubbar. Allt blev bra. Jag ringde min nya chef, han sa att jag angett ett rimligt löneförslag och han berättade vilka arbetstider jag har (bra arbetstider och ganska flexibla). Allt känns bra. Snart är jag radioreporter för Stockholmsnyheterna. Rätt spännande, eller hur? Vi hörs i radio Stockholm om någon vecka då? okej hej.

Och jajust ja, käkade också en Japp med hasselnöt. Det kan ha bidragit till att jag blev gladare, pga god.

Ledsen liksom

Vafan. Antingen har jag PMS eller så är... jag bara vanligt ledsen.
I går skrek jag "MEN FÖR I HELVETTE" rakt mot den lilla. Han är så himla trotsig och oresonlig, det bara brast för mig. Men jag bli så ledsen när jag låter min frustration bara explodera över barnen. Och barnen, de blir nog heller inte direkt stärkta av det.

Blä. Sedan kissade den lilla på sin pappa i ilska över något. Så arga, jag och den lilla. Vi kanske borde sjösätta oss på en öde ö, för att förskona övriga.

Annat som händer är att jag ser fram emot att börja på nytt jobb i nästa vecka, men också är lite ledsen pga trivs så bra där jag är.

I går kände jag mig nästan sjuk igen. Somnade i soffan, vilket aldrig händer i vanliga fall, staplade upp till övervåningen och sov väl hela natten genom hostattacker och knubbiga små treårsfingrar mot min hals.

Förlåt älskade barn för att jag skrek.

onsdag 24 februari 2016

Tråkgubbar

Nu känner jag mig faktiskt lite less på gubbar.
De är bara sura hela tiden och vill inte vara med på bild.
Och det är gnäll och det är gnöl och de svarar heller inte i telefon.

Jag vill hellre åka till IKEA och handla ramar.  Men det kan jag nog glömma.
Nu är jag trött och sur och vill bara sova, men det kan jag också glömma.

Gubbar alltså.

tisdag 23 februari 2016

femårstrots?

Det var tänkt att min stora kille skulle gå på förskolan i dag, han är feberfri sedan ett par dagar.
Han lurade mig nästan, det visade sig att han ville vara hemma för att titta på Netflix. Eftersom att jag jobbar hemma med frilansjobb i dag, så slutade brottningsmatchen med att han sitter och bygger lego.
Men innan det lät det så här:
- Jag vill TITTA PÅ NETFLIX.
- Det får du inte.
-DÅ HATAR JAG DIG, hör du det! Jag hatar dig!
- :(
- Jag kommer att flytta till skogen, till en GROTTA, OCH ALDRIG HÄLSA PÅ DIG!
- :(
- Jag kommer att flytta hundra mil från dig.
- :(

OSV i all oändlighet.

Kul ändå, med en härlig femåring i familjen, som tjatar om att få mer leksaker, efter att vi lagt ut tusentals kronor på presenter på födelsedagen. Det får en att känna sig stolt över att man lyckats med uppfostran.

Men han är väldigt göllig nu, där han sitter och följer instruktionerna för sitt Ninjago-lego som han fick i går. Tur.


måndag 22 februari 2016

När liten blir större


I dag fyller min stora fina kille 5 år. Fem år sedan jag låg på förlossningen i vad som kändes som en vecka. 1,5 dygn tog det med värkar innan igångsättningen var över och det lilla knyttet var ute... och han kunde inte andas och hamnade på neo, och jag var knäckt och hade bara jättelite blod i kroppen. Och det glömde de visst att säga, så att jag segnade ihop där på neo och det lilla knyttet låg en plastlåda med cpap i näsan och livet var lite hemskt, fast det var fint. Jag vet att jag var livrädd och tänkte att han också skulle dö ifrån mig. Fast läkarna sa att han inte skulle det. Läkare har haft fel förut.

Jag skrev ett mejl till världens bästa sjukhuspräst som kom till neo och jag grät och var väl ynklig, men sedan flyttades vi till neo i Huddinge. Jag fick inte följa med i ambulansen. Trygg och jag kom efter och jag tänkte, nu bestämmer jag mig för att det blir bra, nu måste det vända. Också gjorde det, allt blev bra.

I dag fyller min arga lilla stora bebis 5 år. Ingen bebis längre, utan nästan av med babyhullet och... fem år! Så coolt.

torsdag 18 februari 2016

Om en oändlig rymd

Måste ba'...
Det löste sig med medicinen. Tur, jag var desperat. Pratade sedan med apotekaren och hon bara "stoppa in vagitoren vid sänggåendet" och jag "baok"...

Nu vid sänggåendet *ser mkt fram emot att inte lukta rutten fisk längre* *läser instruktionen*
"Lägg dig på rygg, med knäna mot magen och för in vagitoren så långt det går utan att det känns obehagligt - tvätta alltid händerna efteråt".

Okej, förde in vagitoren och efter oklar distans försvann den som ut i en oändlig rymd, jag: "okej - den är inne". Tassade försiktigt upp på toa för att tvätta händerna, kände att den var på väg ut, men försökte knipa. Ja... Alltså vagitoren var tunnare än en blyertspenna, så det var ju skitlätt att knipa runt denna enorma fallos. Jag har faktiskt fött tre barn.

Fick trycka tillbaka den till den oändliga rymden, men det finns ju inte en chans att jag tar mig upp för att tvätta händerna, om den ska göra någon som helst nytta.

Aja. Var bara tvungen att berätta. Ni fattar...

När det luktar skunk från miffi

Vad ni än gör. Gå inte och skaffa er bakterier i miffi.
Efter att jag tog ut spiralen har jag tyckt att det luktat misstänkt från miffi och nu har det fan spårat ur.
Eftersom att jag har haft bakteriell vaginos en gång tidigare så fattade jag ganska snart att det är det som åstadkommer stanken från de nedre regionerna.

Jag har dragit på det, tänkt att det kommer några dagar när jag inte jobbar som jag kan ta itu med det där, men nu de dagarna kom liksom aldrig och nu klagar till och med maken på att det luktar illa, utan att ens ha varit i närheten av miffi, så nu är det verkligen dags.

Jahopp tänkte jag. En barnmorska kan hjälpa mig, men jag hade så jävla jävla fel. De hänvisade mig till en gynekolog. Alltså vafan.

Jag ringde och de bara "vi har fullt - du får gå till gynakuten". Och jag bara näääääääe *gråt*.

Har nu skickat sms till min fd plastsyster, förlossningsläkaren och bara håller mina tummar för att hon kan hjälpa mig och inte tycker att jag är drygsominåthelvete som hör av mig för att få medicin.

Annars får jag väl gå till helvettesjävla gynakuten då. Men fan inte utan att bryta ihop innan.
Här får en negativa besked om jobb, en får dödsinfluensa, men det som får en att bryta ihop är bristen på gynekologtider.

tisdag 16 februari 2016

Sjuk

Ja jag åkte hem i fredags och däckade i feberfrossa. En av de jobbigaste dagarna i mitt liv var i söndags när jag var själv med barnen. Jag drog till den storas karate och fick veva ner fönstret på vägen för att inte ca dö.

Har fattat nu att jag har typ svininfluensan. Fortfarande helt matt, men har orkat duscha i dag. Vill gärna vara på benen nu.

fredag 12 februari 2016

Olika saker

Den lilla kör något slags feberrejs. Sjuk sedan i söndags. Det är ju jättemånga dagar. Frisk då och då, men så hög feber på natten, typ 40 grader.

I början av mars ska jag få gå på en radioteknik-kurs på SR. Sedan ska jag köra några reporterpass också, oklart var och hur, men jag lär väl återkomma om det, pga peppad.

I nästa vecka har jag visst inget jobb, det kom som en överraskning för mig, eftersom att jag missuppfattat den saken. Jag får väl försöka sälja in frilansjobb, det blir ju spännande, pga ingen säljare.

Orkar verkligen inte få panik över det här med pengar. Jag inbillar mig att det löser sig. Nu ska jag strax åka hem och lösa av min make som ska jobba natt. Ska bli intressant att se om den lilla fortfarande är sjuk. Håller tummarna för inte.

måndag 8 februari 2016

Snyft

Jag fick inte tjänsten. Det kändes så nära så nära, men jag var nog för nervös på livetesterna, jag var till och med spänd som en fiol när det ringde. Jag fattar inte vad som tog åt mig. Det blev för konkret tror jag, för nära.

Men. Jag ska få gå någon utbildning i radioteknik och sedan kanske jag kan få något vikariat. Så alltid något, inte helt refuserad.

Tjänsten gick till någon som hade erfarenhet av radio. Det hade varit roligare att få fira, men jag vill inte se det helt som ett nederlag.

Tröttmössa

Jag tillhör den genren av mer lyckligt lottade föräldrar, som får sova om nätterna. Jag går oftast och lägger mig vid 22, och vaknar en eller två gånger om natten, när barnen kommer till mig eller är törstiga. De ger väl i genomsnitt åtminstone 7 sömntimmar. Minst, oftast 8 skulle jag tro. Men ändå är jag så himla himla trött, så i dag köpte jag D-vitamin. En resa där solstrålarna fick spruta in D-vitamin i kroppen hade säkert varit mer optimalt för mig. Men jag tänker på miljön. Närå, så ödmjuk har inte ens präktiga jag blivit, det är mer en arbets- och pengafråga.

Kom igen D-vitamin, give me what you have.

fredag 5 februari 2016

Till minne av Vilhelmina

Här sitter jag på kontoret och gråter. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag skulle lämna en peng till hjärt och lungfonden, jag kunde lika gärna passa på att göra det via Vilhelminas minnessida.

Det är en slump att Vilhelmina dog av ett hjärtfel i februari, som är hjärtebarnens månad. Men det passar ju ändå rätt bra att skänka via hennes minnesfond, alla pengar går till forskning inom barnkardiologi.

Jag fattar om alla har nog med att skänka pengar till alla möjliga behövande och lidande människor. Men här är i alla fall länken om du ändå vill skänka en hundring eller så, för barnkardiologin, till Vilhelminas minne.

torsdag 4 februari 2016

Kissperrong

Jag har inte fått något besked. - och Jag missade tåget pga att det gick fyra minuter för tidigt - och ärligt talat tycker jag gott att det kunde ha väntat i fyra minuter om det nu var ett sent tåg. Och det är kallt som satan och det luktar kiss. Sur?
Ja.

I dag är det ingen vanlig dag.

Det är en av mina bästa vänners födelsedag. Det är en dag när jag väntar på arbetsbesked, så himla nervös. Och det är min flickas dödsdag. Sex år sedan Vilhelmina dog i min mage, sex år sedan som vi kastades mellan hopp och förtvivlan - och till sist hamnade i bottenlös sorg.

Jag är ändå förvånad över vilken stor skillnad tiden gör. Men det är väl också det att det har hänt ganska mycket roligt under de här åren. Vi har fått två fina pojkar, vi jobbar med saker vi tycker är roligt, vi har renoverat ett hus, jag har utbildat mig. Ja, livet är annorlunda nu. Visst har jag ett djupt ärr i mitt hjärta och  jag kommer att fortsätta tänka på V hela tiden, varje dag. Men livet går vidare.

onsdag 3 februari 2016

Folk

Om en får vara lite grinig och bitter...? Jag har faktiskt mens, i alla fall, folk som säger "skojsigt"?

Kan vi prata om det här med menskopp?

Jag är säkert ca sist på bollen, men vilken fantastisk uppfinning ändå, och helt läckagefri!
Det enda jag tycker är lite knepigt är att den efter en natt liksom har sökt sig långt upp i miffi och att det är rätt svårt att få tag på den.
"Klipp av pinnen till valfri längd" läser jag i instruktionerna. Men undrar hur i h-e jag ska få tag på den då. Det är ju ändå räddningen till att få ut den på morgonen. Den är lite knepig att sätta in ibland, men jag tror jag fattat nu.

Också smidigt att den rymmer så mycket. Och också så vidrigt när en ska tömma den, men det har väl aldrig varit särskilt härligt med mens (även om naturligt)?

okej edit:
Det läckte på lunchen, och när jag skulle dra ut den, rann en pöl av blod ut, som precis missade mina leggings och la sig som en mordfläck på lunchrestaurangens toalettgolv.

Pust och stön vad det här med mens är jobbigt.

tisdag 2 februari 2016

Livet är så himla mycket bättre nu

Nästan varje dag påminner jag mig om hur lyckligt lottad jag är som jobbar med något som jag älskar. Det fanns nämligen en tid i livet när jag trodde att det skulle vara omöjligt för mig att älska ett arbete. Det fanns en tid när jag hellre hade brutit benet än att gå till jobbet, men ändå gjorde jag det. Jag gick dit, jag gjorde mitt jobb och jag engagerade mig.
 Det fanns också en tid på ett arbete, när allt jag gjorde var fel. Det var fel när jag andades, jag tog för mycket pauser, jag stirrade in i skärmen utan att göra något, jag fick för mycket gjort och jag jobbade över för mycket, tyckte de andra.
Inget var liksom någonsin tillräckligt bra, det var si och det var så och det var orättvist. Och framförallt var det svaga chefer - som aldrig kunde sätta ner foten. Det vågar jag säga nu.
Det värsta för mig var att jag försummade mitt barn i magen som blev sjukt och sedan dog. Kanske är jag hård mot mig själv när jag tänker att det inte hade gått på det sättet om jag inte hade befunnit mig i en miljö där allt jag gjorde var fel. Kanske är jag för hård mot dem som jag omgavs av.

Jag får nypa mig i armen, det är som en dröm, att jag har ett jobb, där jag träffar kolleger som uppskattar mig, som uppmuntrar mig, som teamworkar. Kolleger som jag har att lära av, som är intressanta, roliga och trevliga. Som vill mitt bästa och som inte suckar och säger "åh du är så känslig", när jag gråter. Utan säger som jag känner. Att det är en styrka att kunna gråta och visa sina känslor. Jag har chefer som klappar mig på axeln för bra saker jag gör och jag är så jävla glad över att jag tog det här steget, att jag kastade mig ut och satsade på journalistiken.

Jag får inte glömma det, när jag tycker att det är jobbigt att ha ett otryggt jobb. Och jag får inte glömma att det dyker upp nya chanser om jag inte får jobbet som jag varit på live-rapporteringstester för. Det får jag faktiskt inte. Dock så himla besviken på mig själv för att jag inte klarade att leva upp till mina egna prestationskrav.

måndag 1 februari 2016

Att prata som en idiot

-  Jamen snälla nån människa, tygla din nervositet, så vill jag säga till mig själv.

Det var fruktansvärt på testerna i dag, jag presterade riktigt illa. Jag kunde liksom inte prata ordentligt.

- Det hördes inte på rösten, sa chefen. Det var ju alltid något. Men usch hur det kändes som om jag nästan var i mål och sedan sabbade det genom att vara så nervös så att jag pratade som en idiot.

menssnack

I går: *kollade min mensapp* Ah okej jag ska ha mens i morgon.
I dag: Aj min mage, vad nu?

Så bra minne! Hade tänkt att mensen ändå kunde vänta till i eftermiddag. Men tydligen tar den ingen hänsyn till live-sändningstester. I eftermiddag ska jag testa min menskopp, fram till det blir det tampong. Palla få fel på placeringen under "livesändningen".

Lets go.