fredag 23 december 2016

En e ju lite klen (som min far skulle ha sagt)

Man kan säga att jag höll till målsnöret. Jag började arbetsdagen med att bryta ihop, så jag låste in mig på toaletten och grät. Oklart vad det var som verkligen utlöste det. Men dels så förstod jag inte riktigt hur jag skulle ro ett uppdrag i hamn och sedan kändes det som att hela världen var galen. Någonstans drogs snor in, om och om och om igen, en annan pratade högt och om fel saker. Mitt huvud började ringa och när jag bad om hjälp att gå vidare med uppdraget, så kom de. Tårarna.

Efter att jag gråtit bort mascaran och kletat ut läppstiftet, hade min kollega gjort kaffe till mig, med mycket mjölk, precis som den här kaffenovisen vill ha det. Så himla tacksamt.

Varje kväll under ett par veckor har jag haft muskel- och ledvärk på kvällarna, haft ont i huvudet och varit allmänt skakig och svag. Jag orkar knappt ta stegen upp till sängen. Varje morgon är det borta. Men efter min gråtattack kom det där tillbaka och nu gör varje rörelse ont.

Jag vill bara ringa mamma och låta henne klappa mig över huvudet.

Fick sms av min man som tydligen är "dunderförkyld", vet ej hur jag ska orka med det.
Men han har ju också en mamma som han kanske kan ringa och bli tröstad av.

Nu börjar två veckors föräldraledighet som jag ska carpe. Om jag fortfarande står upp i morgon.

Slut på gnäll och god jul!

onsdag 21 december 2016

sluuuut på kontot

Hej hej hej.
Jag befinner mig kanske i den mest stressade ekonomiska situation jag någonsin befunnit mig i. Och då har jag ändå befunnit mig i ekonomiskt stressande situationer ganska många gånger.
Det här tar lite priset. Det som knäcker mig är:
  • Skatt på 20 000 som ska in nu och som jag inte riktigt kunnat få ihop pga stor restskatt året innan – och hopp mellan olika anställningar som gjort att jag pendlat mellan förskottslön och efterskottslön.
  • Julen och konsumtionssamhället.
  • Går en sista gång på länge från förskottslön till efterskottslön samma månad som både skatt och jul infaller. 
Samtidigt pallar jag inte att deppa ihop, Jag kommer ikapp, det löser sig. Men just nu... lite tufft.



söndag 18 december 2016

Rikt

En sista gång.
En första gång?

Allt känns. 

fredag 16 december 2016

Äh

Det är egentligen ganska bra med mig men behöver sova i hundra år. Skrev en artikel om Scanias koncernchef i dag och sen blev jag glad, så ingen djupare depression här.

Snart ska jag lägga barnen och sen lyfter jag över dem i trädgårdsvagnen och går på bokklubb. Helt okej.

inget kult

I går kändes det som att vi skulle skaffa en liten hund.
I dag kanske inte så mycket.

Min mamma tycker att vi ska skaffa en tuff liten hund som inte är så dyr i drift. Och man lyssnar ju på sin mamma. Dessutom vet jag inte om jag är rätt i tid i livet för att gå upp på nätterna och kissa en liten hund.

Ja kalla mig naiv. Mina hyperdagar som jag har haft är över. Jag skyller helt på fullmånen.

Det är ingen ko på isen, men onekligen, onekligen känns livet lite väl mycket som årstiden just nu.

torsdag 15 december 2016

vardagsgnäll, livet osv.

De ringde från lönekontoret, jag har väntat på det där samtalet. Jag visste att något skulle strula. Jag går från förskottslön till efterskottslön å de ba:
– Den här vabbdagen som jag ska dra och din parkering...?
Å jaba:
– Mmmm.
– Du får ju en skuld då, ska jag reglera det mot dina semesterdagar?
– *hysterisk* Jag har ju inte haft semester på TVÅ ÅR. Jag behöver ha mina semesterdagar! Kan ni inte dra det där nästa månad?
–.... får jag återkomma.

Litet är mitt hopp om min ekonomiska situation men också att det ska lösa sig med lönekontoret (ja de ringde sen och det löste sig inte...). Nästa år ska bli året då min ekonomi återhämtar sig.

Har en viktig intervju i dag. Alla är viktiga i of, men den här känns lite mer speciell... och sedan har vi julbord.

Som sagt, som sagt – har känt mig lite ur balans på sistone. Efter en ganska lång dipp, slog jag över till någon slags hyperkänsla i går. När jag somnade så pirrade det i mina läppar.. och jag tänkte att nu dör jag. Så det var väl bara lite vanlig ångest – obs googla inte pirrande läppar, man är så gott som död när en har det.



onsdag 14 december 2016

high life

Många är de gånger som jag undrar om det är något fel på mig. Mina känslor är så... starka och liksom går nästan att ta på. Ibland undrar jag om det liksom syns att jag är elektrisk. Ibland har jag jäkligt dålig impulskontroll och jag har ju inga problem med att vara personlig. Ibland är jag jätteledsen och ganska ofta jätteglad.

Just nu står jag på redaktionen och liksom nästan skakar av något slags energipåslag. Det kan vara att jag drack starkt kaffe. Jag är inte en sådan himla van kaffedrickare.

– Skulle du säga att jag kanske är bipolär eller något, frågade jag en kollega.

– Nej, svarade han hjärtligt. Men du kanske har en släng av något annat, lite grann, du har ju väldigt mycket energi.

Han sa det på ett välmenande sätt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv just nu. Jag skulle vilja vara en person som kan springa jättelångt. Men det är jag ju inte. Varför kan somliga springa och andra inte? Och då menar jag inte bara konditionsmässigt – jag har aldrig varit en löpare, trots att jag ibland har bra kondition.

Jag får nog landa i att jag är så här? Acceptans liksom. Men svårt...

tisdag 13 december 2016

Kan inte släppa tanken på...

Jag har blivit lite insnöad. På att skaffa en hund. Jag glömde att säga det mamma, att vi ska titta på en liten labradoodle i mellandagarna. Allergiker kan ofta ha den rasen (inte för att vi är allergiska men vi har ju kompisar och så). Det tycker jag är bra. Dessutom fäller de inte så mycket. Det är också bra. 

I övrigt. Inte så mycket. Jag jobbar på att varva ner lite. Min hjärna går på högvarv och jag...  tänker mig att yoga blir bra nästa termin. 

Jag har fått en ny kompis. En som är rätt mycket som jag. Det känns fint.

I dag svimmade en av lucians tärnor som jag kollade på för jobbets räkning. Det blev jättekonstigt för först blev jag rädd men när jag märkte att hon var okej - var jag en sekund från att förlora all min trovärdighet och bryta ihop i ett skrattanfall, som den okänsligaste personen i världen. Nåja jag skärpte mig.

Sen åkte tidigt för att få se min stora kille som pepparkaksgubbe i luciatåget, det var gölligt.

tisdag 6 december 2016

Tårar av glädje

När man har varit martyr i flera dagar och känner sig ensam och ledsen och ensam och alldeles liten.
Så har man dels fått en superfin present av sin svägerska och sedan kliver en superhjältekompis in med värsta överraskningen – en upplevelse nästa år. Ja då är det inget annat att göra än att gråta salta glädjetårar, fast man sitter på jobbet (bara en annan här ändå).

Här kan ni också höra mig gråta glädjetårar över en hittad hund. Har inte vågat titta själv. Men ändå.

trött men glad och så

Jag är ganska glad i dag. Solen skiner och jag var förbi hos en nyfunnen kompis på vägen till jobbet. Blir så ödmjuk och glad i själen när jag märker att det är så mycket med oss som är lika.

Jag var trött i morse (pga kvällsjobb) men hade tid att lämna barnen och struntade i att stressa och det gick ganska bra att lämna den lilla också – eftersom att det var leksaksdag och han hade tagit med sig ett ganska stort piratskepp. Men barn alltså.

Barn:
– Lilla, om jag får leka med ditt skepp, så får du komma hem till mig och leka.

Vilka utpressningsmetoder de små för sig med...!

måndag 5 december 2016

När polletten trillar ner igen och igen och igen

När man läser det här hos Louise på Hej hej vardag. Kollar sin mensapp och inser att man kanske bara hade lite PMS på sin födelsedag? Men det är också konstigt hur PMS och att folk är dumma i huvudet infaller under samma dagar.



Arne fyllde 36

Min födelsedag var verkligen djupa dalar och höga berg.
Ibland måste jag hejda mig, jag blir lätt besviken och har för höga förväntningar. Det är klart att jag måste få bli besviken men också se till det som var bra.

Jag fick till exempel en jättefin julkalender av min fina svägerska i Göteborg. Hon hade skickat den per post och jag visste inte riktigt om det var till mig eller julklappar till grabbarna. Men det var till mig och i varje lucka gömmer sig ett smink från bareMinirals. Jag blev så glad över att någon kom ihåg mig att jag grät.

Vi gick ner till en liten julmarknad i Rönninge och tog sedan tåget till stan. Jag var superförkyld och trött, men fick fina presenter av min mamma, en ögonskugga från Mac, ett fint linne och ett skärp, en Elle interiör och pengar. Bra.

Jag fick lämna den stora och den lilla som skrek, skrek, skrek (men som snabbt blev glad igen) och gå och dricka några öl med härliga vänner. Efter några stycken öl gick jag in i en tröttvägg och tog mig hem. Så grät jag lite till och mamma fick trösta mig innan jag somnade inklämd mellan två varma. Den lilla vaknade 05:30.

Sedan hämtade Mr T oss och den stora gick på karate och jag fick en parfym i present och grabbarna åkte skridskor på gräsmattan, eller ja på isrinken som T har gjort som står på gräsmattan. Sen kom grannarna på fika och jag satt mest framför elden och halvsov typ.

Så livet är fint och bra, fast jag är lite ledsen ibland.

lördag 3 december 2016

Skrik och bråk och en trött mamma

Vaknar förkyld. Min man åkte till jobbet. Mina barn skriker och bråkar. En äter chips i sängen - jag avskyr det. Han lyssnar inte på mig en sekund. Han har just fångat en spark i huvudet av en förtvivlad bror som fått sitt lego förstört. Mammans födelsedagsteckning är stulen och tårar tårar tårar.

Jag orkar inte gå upp i dag.

tisdag 29 november 2016

Duktigt folk

När jag surfar runt lite i väntan på bättre tider (folk ska återkomma osv), så slås jag ofta över andras självförtroende, deras självklara sätt och hur de säkra på att de är på rätt plats – liksom sättet att ta sin professionella sida för givet. Hur jag önskar att jag kunde ha det självförtroendet – med det sagt så tycker jag absolut att jag har förtjänat min plats som multireporter, jag jobbar både hårt och bra. 

Men jag har ju också ofta ett behov av att låta mina närmaste veta hur duktig jag är och tar inte mina framgångar som en självklarhet.

Jag vet inte vad jag ville säga med det där, egentligen kanske ingenting alls – mer än att jag avundas andras sätt att leva i nuet, trygga.

I morgon ska jag åka på en tvådagars tv-utbildning. Jäklar vad kul det ska bli.

I fredags hade vi avtackning med jobbet. Jag hade kul och jag pratade för mycket. Nu tänker jag att det får bli julmust resten av året och inte så mycket vin.

Okej, hej då.

onsdag 23 november 2016

Tådans

Här har ni en som går på tårna. Jag vet inte vad det är, men det är väl.. vädret?
Har en särskild kompdag att ta ut innan jag går över på mitt nya kontrakt. Den skulle tas ut innan jul, å smutt tänkte jag. Sen kom jag på att jag byter arbetsgivare i december, men inte arbetsplats. Och kompdagen förs inte över - så på fredag fick jag hastigt och lustigt ledigt. Gissa vem som ska sova 12 timmar minst. Tänkte också att jag ska få lite saker gjorda innan jag ska åka in till jobbet för avtackning och farvälmiddag för kolleger.

... och så var det det där med städning och ta igen tid med barnen... det får gå.

Å. Jag skulle rätta till mitt hår i går - det blev ännu gulare, så nu har jag en avbränd lugg, gult hår och är allmänt ful. Kul.

tisdag 22 november 2016

då VS nu

Det kan ha varit 2004. Jag skrev en blogg som jag kallade för "På tapeten" - jag skrev mest om vilka killar jag träffade, om obesvarad kärlek, om fester och om tillfälliga förbindelser. Jag skrev om var jag var. Mina arbetsplatser var många, arbetsgivaren en. En dag ringde min chef och sa att han hade läst min blogg och att jag skulle ta bort några inlägg. Jag tog illa vid mig, jag skrev anonymt och någon hade skvallrat. Jag skrev mycket mer anonymt då än i dag, för jag vet att jag inte är så hemlig här som jag en gång har varit.

Det kan ha varit 2016, det var sommar och jag var på AW hos min närmaste chef. När vi hade druckit ungefär 100 glas vin berättade hon att hon hade läst här på Arnes hemliga. Det var konstigt. Men hon bad mig inte att ta bort något – och sedan fastnade jag i det där och pratade om min blogg hela natten. Det var olämpligt av mig.

I dag åt vi lunch och hon berättade att hon hade läst mitt inlägg om männen. Jag frös först till is. Nu får jag kritik och önskemål om diskretion tänkte jag. Men det kom aldrig någon kritik, inget "ta bort det där" – det kom bara:
"Det är ju hemskt, så ska det inte vara" och så kom det kanske en tår i mitt öga för det gör det ju så fort någon förstår mig.

Igen. Jag är så glad över att jag vågade, att jag pluggade igen, att jag är där jag är i dag. Jag skulle kunna gråta av glädje.

måndag 21 november 2016

hjälp mig att hitta en klänning

Jag är ute efter en klänning i storlek 146. Jag har fått för mig att den ska gå över knät och vara något i stil med den här klänningen för vuxna, från Monki:

Den är i julklapp till en tjej som brukar få kläder av oss och som önskar sig en lång klänning, jag har fått för mig att hon skulle vara så fin i något liknande, men hittar alltså inget för barn. Alla klänningar till barn verkar sluta ovanför knät? Så irriterande.

fredag 18 november 2016

detta har hänt

Äh, det är inte det att jag inte gillar män. Jag gillar ju min egna äkta man till exempel. Det är bara att män... ofta är vana vid att universum cirkulerar runt just dem. Inget nytt i just det.

En annan liten man stoppade in sina fingrar i mitt öga i förrgår – det gjorde ont. Nu är mitt öga rött och ilsket. Skulle så klart ha sköljt ögat efteråt, tänkte inte på att den lille herrns fingrar är en bakteriehärd.Tänkte mest på att det gjorde för jävla ont.

I kväll tar jag barnen och åker till min mama för fredagsmys. När de förhoppningsvis har somnat är det jag som tassar ut och träffar mitt gäng för häng.

torsdag 17 november 2016

Men vad är det med män?

Om vi skulle ta och prata lite om mig för en gångs skull?
Ba skoja, jag är jätteduktig på att prata om mig själv.

Men så här, i somras erkände en man på mitt jobb att han inte hade tagit mig på allvar från början, för jag var praktikant, tjej och hade rosa hår (och var tjock - men det sa han inte), han har haft dåligt samvete över det och gillar mig nu och tycker att jag gör ett jättebra jobb.

Nu erkänner en annan man på mitt jobb, som har slutat, att han heller inte gillade mig från början, för att jag var så rättfram (tjej, med rosa hår, var tjock och hade egna idéer). Han gillar mig nu – oklart vad han tycker om det jag gör.

Nejmennejmen, ni kan aldrig ana vad som hände sedan. En man, en kollega som jag var och tog någon öl med för någon månad sedan, när mina barn och min man var bortresta, erkände att han inte gillade mig i början, för att han kan ha svårt med tjejer som är rättframma och självsäkra. Han gillar mig nu, är jag ganska säker på.

Förutom att jag gillar de här arbetskamraterna – för att de är trevliga. Vad fan är det med män? och vad ska jag behöva bevisa? Eller borde jag vara mer ödmjuk och fråga mig själv:
Vad jag gör vid ett första möte med män, som skrämmer dem så förbannat?

Kan jag ju ta och fundera på. Nu ska jag åka och träffa en man. Jag skiter fullständigt i vad jag kommer att ge för första intryck. Skönt ju.


onsdag 16 november 2016

järnbrist eller hjärnbrist?

Kan jag be om att få en doktor som går igenom mig tack?
Det känns inte som att jag fortfarande är bakfull denna onsdag. Det känns som att det är något annat. Det kanske är så enkelt som järnbrist? Jag har precis haft mens och är skakig, orkeslös, svullen - har hjärtklappning, är lätt illamående. Diagnos tack?

Fick veta att jag har en kompdag att ta ut innan nyår. Gråtfärdig av lycka - skulle behöva ha två - haha mycket vill ha mer. Skulle behöva ha en för att få saker gjorda på och en för att bara sova på.

Well  oh Well. Dags nu att ta sig samman å bara få saker gjorda.

måndag 14 november 2016

Krönika

Kolla här;
Seriös krönika av mig.

Jag är ganska trasig. Tog tåget hem i går från Göteborg, med rejäl sömnbrist. Jag kan inte varva ner. Har mens. Lider också av järnbrist. Drack för mycket alkohol och för sent i lördags. Det ska bli ändring på det beteendet. Min man glömde bort att hämta mig vid tåget. Blev ledsen.
Kramade, kramade, kramade mina barn. Gick och la mig tidigt, men sov vaken hela natten.

Typ så.

torsdag 10 november 2016

Arne goes rövarfru

Jag var ett dickhead i dag. Det känns mildare att skriva så på engelska än den svenska varianten. Jag har varit så stressad under ett par dagar, i går kom inte några reportrar till jobbet, så jag fick lite mer att göra än vad jag hade räknat med. Jag är helt okej med det så klart, men när jag inte var klar när skjutsen hem kom och pappan skulle åka till sitt jobb. Såg jag ingen annan utväg än att ta med mig jobbet hem – och var väl sämsta, tråkigaste mamman fram till det att jag var klar och det var waay after läggdags.

I morse tog jag igen lite tid, lämnade barnen på förskolan och den lilla blev så arg och ledsen för att han inte fick ha skorna på sig innanför skogränsen och så grät,grät,grät han och ville INTE att mamma skulle gå. Men sedan fick han förslaget att göra en skattkarta och det gick bra att säga hej då.

När jag kom hem, hade jag tänkt att jag skulle hinna massa saker, men när jag insåg att jag inte skulle det och Mr T kom på att han hade ett möte på brannkårn och inte kunde lämna mig på jobbet å jaba: KOMMER DU PÅ DET nu? Och hanba: Jag tar väl bilen med sommardäck och byter på jobbet (astrött efter en lång natt på brandstationen och snäll). Så svarade jag genom att undra om han var tvungen att skramla med disken när jag skulle få saker gjorda. Ba rövfru.

På vägen till jobbet hade jag sansat mig, älskar dessutom att köra vår Volvo i snö, den ba: Jag kan det här, det är lugnt, jag gör som du bromsar, styr, gasar. Så jag ringde min man och ville be om ursäkt för att jag betett mig som en bajskorv. Å hanba: Körde just in i en kvinnas bil här på parkeringen, måste lägga på.

Så... känns inte situationen optimal... och jag tänker att det är mitt fel att han körde på den där kvinnan och jag tänker också på allt jag måste få gjort, helst i dag... och får liksom inte ihop det, eftersom att jag också borde få jobb gjort.
A.
På söndag kommer en asseriös krönika från mig. Den är verkligen seriös faktiskt, jag ska kolla om jag kan länka till den då, så ni får läsa om hur rädd jag är att folk ska hamna i kläm.

måndag 7 november 2016

Alla helgons helg

I lördags skulle vi ha haft barnvakt.
Jag kom till barnens farmor vid 16, jag hade en känsla av att det skulle bli ett smärtsamt farväl, för vår lilla kille hade sedan tidig morgon pratat om att han absolut ville vara hemma.

Innan jag landade hos killarnas farmor, hade vi varit inne i stan och ätit lunch hos min mamma. Min äldre son, som snart fyller sex år, stannade hemma med mormors särbo och byggde en bilmodell, men den lilla, som blir fyra i januari, ville följa med till sin storasysters grav.

Askan är satt under en minnessten på Ulriksdals begravningsplats och där på begravningsplatsen spelade en orkester stämningsfull musik. Den lilla köpte fika för mormors pengar, fika som han sedan inte ville ha. Vid Vilhelminas sten tände vi ljus och la ett mosshjärta. Lilla killen sa att han älskar sin storasyster. Så fint. I går kväll så sa han att han tror att hans storasyster älskar honom. Mitt gull. Ganska ofta tycker han att vi ska skaffa en ny storasyster. Det hade ju varit något det.

I lördags kom jag i alla fall fram med båda barnen till deras farmor och väckte dem för att säga hej då. Men min lilla blev så ledsen att han hyperventilerade. I dryga två timmar var jag där innan T slutade för kvällen och kom dit och mötte upp oss.

Alltså. Jag tycker verkligen att det är jättetråkigt att barnens farmor, nu blev utan barnbarn för kvällen, och att hon ställt in saker för att vara med sina barnbarn. Det har jag dåligt samvete för. Men vad skulle jag göra? Jag har lovat mig själv att finnas där för barnen när de behöver mig och det finns ingen fest i världen som är viktigare än mina barn. Jag minns en gång när mamma skulle åka bort, men hämtade mig hos min pappa eftersom att jag höll på att förgås av förtvivlan.

Det hade säkert gått lättare om pappan lämnat och det hade säkert gått lättare om vi hade haft en barnvakt hemma hos oss. Om inte annat hade jag kunnat vänta på att barnen hade somnat innan jag tassade bort till grannarna som hade fest. Den lilla är inne i en period när han tänker mycket på döden och är rädd att jag ska försvinna. Så. Jag lämnade dem inte. Båda barnen följde med hem.

När jag hade lagt dem för kvällen låg jag en stund vid kaminen och funderade på livet medan T var på fest själv. Sedan gick jag och la mig vid 21. Vaknade ungefär halvdöd vid 7-tiden dagen därpå och försökte få en och annan tupplur under förmiddagen utan lycka. Där jag är, där är barnen.

Så vi plockade ihop oss och köpte vinterskor och handskar till barnen. Jag köpte en billig vinterjacka. Nästa år ska jag satsa på en dyrare, snyggare, bättre.


fredag 4 november 2016

Ny frisyr och ny dörr

Jag klippte mig hos en ny frisör i går. Jag kan liksom inte förmå mig att åka in till stan när jag arbetar och bor långt sydväst om stan. Alltså hon var gullig... och hon fattade typ vad jag var ute efter.
Men frisyren blev för snäll, jag ser ut som en tant. Jag vill ha en kall färg i håret, inte varm - vilket jag var väldigt tydlig med. Frisyren blev för kort, men det kanske inte är hela världen, om en månad kommer den att vara perfekt i längden. Men, den blev också för jäkla dyr! 2030 kronor för något som inte känns hundra. :'(

I dag är det jag som går och köper mig någon slags toning eller nyansering och kör själv.
Sedan är jag så mesig att jag inte säger något till henne heller, men vad tjänar det till tänker jag, det blir bara obekvämt för båda.

Min man har monterat en ny ytterdörr hemma, det känns som ett lyft. Nu kan vi också dela ut nycklar till kära grannar, farmodern, mormodern och sådär. Mycket bra. Han är bra jäkla duktig min man. Jag är så imponerad av allt han har åstadkommit i vårt hus, medan jag har ägnat mig åt att utbilda mig och få arbete som journalist och sedan vara utmattad på helgerna och knappt lyfta ett finger till varken huset eller trädgården.

I morgon åker vi till graven, det känns fint att barnen också vill åka dit. Min lilla kille tycker att vi ska skaffa en ny storasyster eftersom att vår dog.

tisdag 1 november 2016

Pussel

Äh, alltså jag ber om ursäkt för det bristande engagemanget, jag har bara så himla fullt upp med att pussla vardagen och livet, livet!
Jag har inte hunnit fatta att jag har fått fast jobb. Jag tänker att det är värt att fira någon dag när jag gått ner i varv och inte har något uppbokat varje helg.

Fram till jul är det något varje helg och jag känner att jag måste hinna landa lite ibland också.
Ändå känner jag mig så himla otillräcklig. I stället för att räcka till för någon, räcker jag inte till alls.

Ah, så är läget. Jag har fortfarande inte köpt någon vinterjacka och jag fryser. Och... jag lämnade min gamla till återvinning.

torsdag 27 oktober 2016

Tystnad, lyssna, koncentration!

Ofta, ofta tänker jag att jag måste arbeta med mitt tålamod, som är ca sämst i världen. Jag tror att det ofta är därför jag har presterat så dåligt i skolan, där är dock journalistutbildningen ett undantag. Men där var jag intresserad och älskade allt.

Men så fort något är lite långsamt, något jag redan vet, något jag redan förstår, under en längre genomgång tex, så släpper jag uppmärksamheten och då kan det ju hända att det tas upp något som jag inte förstår och då missar jag ju så klart det. Så det finns alltid anledning för mig att jobba på mitt tålamod och fast jag är medveten om det, så går det sådär.

Jag var på bio med barnen ensam förra helgen, monjö det var en upplevelse, jag kan återkomma om det. Nu ska jag försöka lyssna på en genomgång om mina nya arbetsverktyg.

torsdag 20 oktober 2016

Svara på det

I går åkte jag och den lilla för att hämta ett paket. Han fick sitta på en kudde i framsätet (avstängd airbag), det är mycket prat om döden just nu.
- Mamma, vad händer med kroppen när man är död?

Jag förklarade så gott jag kunde och berättade om kremering, det tyckte han var konstigt. Men eftersom att Vilhelmina är kremerad kommer det på tal ibland.

Jag vägde mina ord väl, vill inte skrämma honom men samtidigt vara ärlig.

När barnen frågar om vad som händer efter döden, svarar jag alltid att jag inte vet men att vi människor tror olika och sedan berättar jag om det.

Den stora sa i går att han vet att änglar finns, fast han inte sett någon. ❤️

Hur som helst. På vägen hem från matvarubutiken där vi hämtade paketet, lyssnade den lilla och jag på Christer i P4.
- Mamma! Vad betyder negativ? Men  vad betyder sport-bh då? Jag hörde att de sa det på radion. 

Han fick mycket beröm av en pedagog i dag som berättade att han är härlig, go och glad och pratar mycket.

I går gick den stora i sömnen. T la honom i sin säng efter en promenad nerför trappen. Jag märkte att min lilla (stora) kille var lite orolig, så jag satt med honom en stund och klappade honom. "Ingen fara - mamma är här" sa jag.

Då tittade han upp på mig med smala ögon, misstänksamt. Sedan konstaterande han att jag var där "mamma!" och brast sedan ut i ett (ganska obehagligt) skratt.

I nästa vecka fortsätter han på sin simskola, ytterligare sju omgångar. Han längtar till de tillfällena - det är så kul att han verkligen längtar dit. 

Jag är dödstrött om kvällarna. Också nu. Jag ska gå och läsa en sida och sedan knoppa. Cho. 

onsdag 12 oktober 2016

kämpar på osv

Jag kämpar väl på med min avbrända lugg. För den som inte vet, så blev det kortslutning i min locktång i lördags och mitt hår började brinna. Känner mig ca skitful och det är tråkigt, men en överlever.

I natt vaknade jag av att den lilla skrek rakt ut i sitt rum. Det eskalerade väldigt snabbt och snart rev han ur grejer i sin hylla bredvid sängen och var helt vansinnig över att någon hade stulit hans löv.
T bar in honom till oss och vi fick hålla i honom för att han inte skulle springa in i sitt och den storas rum och välta det. Han bets och revs och skrek och var så jävla arg.

Han lugnade ner sig efter ca 10 minuter men fortsatte att tjata om att någon hade stulit hans löv. Det fortsatte även i morse, han gick ut naken för att leta reda på löven, men kom in ganska snart, pga det var ju svinkallt.

Jag fattar ju ungefär 0, men jag vet att de hade plockat löv på förskolan för att pyssla med, så jag antar att det har med det att göra. Hans favoritmening just nu är "mamma är en bajskorv", det blir knappt tjatigt alls, efter ca 100 upprepningar.

lördag 8 oktober 2016

Hurrraaaaaaaa för mig!

Jag fick inte jobbet på en fackförbundstidning, där jag sökte en reportertjänst.

Jag gillade chefredaktören och jobbet verkade kul. Men å andra sidan är jag inte 100 på att det var helt rätt för mig. Jag upplevde att det fanns stora olikheter mellan mig och en annan anställd som jag träffade. Det kan ju vara positivt om man kompletterar varandra men när jag inte fick jobbet tänkte jag att det fanns en mening med det.

Det fina i kråksvängen är att jag nu har skrivit kontrakt med mittmedias bemanningsföretag - och har en fast tjänst som journalist. Tjoooohooo! 
Som jag förstår kommer jag främst att fortsätta jobba på Länstidningen, vilket är en fantastiskt redaktion att jobba på. Det kan hända att jag får jobba på Nynäshamnsposten ibland - där har jag aldrig jobbat tidigare.
Jag är så glad och har inte riktigt hunnit fatta tror jag.

Det skrivs ju mycket om mittmedia och nedskärningarna. Det är förstås tråkigt att folk som gör ett bra jobb tvingas sluta (tänker mest på fotografer här), det känns  inte bra. Men för min egen skull ser jag fram emot att få jobba mer med direktsändningar och se var multireporterrollen tar vägen. Jag måste få kontroll på kamerainställningarna och utveckla mitt fotande. Men det är ju bara kul!

Känslan av att gå till jobbet varje dag utan ångest! Så glad att jag vågade byta bana, att jag stod ut under ett drygt år efter studierna med osäkra anställningar.

Också så glad att ni orkat läsa om mitt gnäll.

Nu ska jag strax plocka ihop barnen och åka till min pappa i Enköping. Min bror är också där - så jag hoppas att det här blir en bra lördag.

torsdag 29 september 2016

torsdagsord

Nej, det blir inte så många ord från mig, förrän något är klart.
Men det är torsdag och i morgon är det fredag, då är jag ledig och ska till Göteborg.
Det blir härligt.

Det har gått väldigt bra för mig på jobbet på sistone, jag får mycket beröm och kredd av cheferna. Det är liksom. Så att en vill gråta av glädje. Mycket stolt.

Min man överraskade mig med hummer, räkor och bubbel här om dagen. Vi hade då varit ett par i tio år. Det är ändå ganska många år. Han är fin min man, jag tycker att vi gör det bra, fast vi renoverar, har vilda barn och inte alltid är sams. Vi älskar i alla fall varandra.

Men om jag nu skulle få något gjort. Fika till exempel.

måndag 26 september 2016

Fullt ös - medvetslös

Helgen som gick var intensiv. I fredags jobbade min man, i lördags fick jag som något slags byte mot helgen innan då jag åkte in till stan och gick på Skansen med barnen och deras mormor, träffa ett gäng tjejer från gatan där vi bodde tidigare. Jag var trött. Jag var så trött att jag - när de andra med större budget än jag - shoppade loss på Svenskt Tenn, segnade ner i en fåtölj, där jag hade kunnat bli sittande resten av kvällen. Hann också träffa både min morbror som var på besök i stan och min mamma.

Vi drack bubbel på loungen på Eken (Hilton) och tog oss sedan till Nosh and Chow, där de andra inte var så nöjda med maten, men jag var supernöjd med ostronen som jag åt och vinet vi drack. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och jag tog en Über hem.

Jag som alltid älskat Über, älskar dem inte så mycket längre, det blir nog en vanlig taxi nästa gång. Jag trodde jag accepterade en prishöjning på 2,1 procent. Men i verkligheten accepterade jag en prishöjning på dubbla priset drygt. Jag fick alltså betala mer än 1500 kronor för att ta mig hem. Jag hade kunnat åka till Paris för de pengarna. Jag har så mycket ångest över den här händelsen, som jag nu försöker lägga bakom mig. Men ingen mer Über för mig alltså. Jag mejlade dem, men jag hade accepterat priset så jag fick skylla mig själv. Nästa gång blir det en gammal vanlig taxi Stockholm eller Kurir.

I söndags morse drog T till jobbet och lämnade mig med härjande barn. Den lilla vaknade 05:30, ungefär tre timmar efter att jag lyckats somna. Sedan följde karate, besök på brandstationen, handling, lek med kompis, pannkakor, äppelkaka och allmänt härj. När barnen gick och la sig alldeles för sent, borstade jag också tänderna och släckte ner huset och somnade ovaggad med de båda två små vilda intill mig.

Slog väl något slags sömnrekord, fick den lilla att somna om i morse och klev inte upp förrän typ 06:45.

Jag fortsätter mitt intensiva liv och tar ledig på fredag, då åker jag och en kompis till Götelaborg för att se Kent med världens bästa svägerska och svåger. Kul ju!

torsdag 22 september 2016

mens

Medan jag väntar på några filer som ska överföras...
Varför blir jag helt knäckt när mensen kommer nuförtiden, helt väck i pallet från första droppen.
Kanske järnbrist?

Vet ni något?

Sak jag är dålig på:

  • Stänga fönster som jag har öppnat.
Jag glömmer verkligen att stänga fönster tio gånger av tio. Jag funderar också på vad jag bör göra i mitt pappafall. Ni får gärna komma med goda råd eller erfarenheter. Så här är läget:
Pappa är dement, han kan inte längre skriva sitt namn. Jag vet inte vad det beror på, om det är de strokes han har haft eller om det är annan demens. Hans sambo har skött hans ekonomi, hans hygien och hans liv. Nu börjar hon också bli sliten och har ont överallt och orkar kanske inte riktigt. Men vill heller inte ta emot hemtjänst och hjälp, för pappa vill ändå följa med henne ut om hon går ut.
När jag frågar om pappa kan förstå att hon vill gå ut själv en stund, om hon förklarar det, så är svaret att hon inte vet. 

Ni vet redan om konflikten med min bror. Vi har sakta börjat prata igen, men om ni frågar mig så är det lång väg kvar innan det är som det var förut.

Jag står mitt i mellan det han säger och det min pappas sambo säger. Brorsan nås av skvaller om att den ekonomiska fördelningen i min pappas förhållande inte direkt ligger till vår pappas fördel. Men jag vet inte vad jag ska tänka om det där. 

Däremot tänker jag att det kanske är dags att vår pappa flyttar till ett vårdboende där han kan få hjälp. Med eller utan sin sambo. Det bästa vore kanske om de flyttade till ett sådant hem tillsammans tänker jag. Då kan hans sambo få så mycket avlastning som hon behöver, men ändå vara tillsammans med honom, vilket hon ju verkar vilja. De är som sagt inte gifta, så jag antar att beslutet egentligen hänger på mig och min bror, så länge hon inte tar något beslut. Också tänker jag att pappa då skulle behöva ha en god man. Men jag vill ju så klart heller inte helt köra över hans sambo, men därifrån kommer det inga som helst beslut.

Jag tänker att det bästa kanske skulle vara om det där stället i Mälaren som det tjafsas om ändå till slut blir arvegods. Då står vi inför två val och inte fler. Då blir det också som pappa en gång ville, innan han var allt för dement. Att jag och min bror skulle ärva stället. När vi väl står där, får väl jag och min bror komma överens om vi kan komma överens eller inte. Jag vet inte.

Är det någon som vet något om hur jag bör göra med det här?

tisdag 20 september 2016

Toppen och botten

Hemliga Arne kommer att vara hemlig en stund till, vill inte ta ut något i förskott.

Annat. Min pappa är fortsatt dålig. Det har han varit i tio år nu ungefär, efter att han fick sin första stroke. Men nu har det visat sig att han förutom demens och dåligt hjärta också har fått prostatacancer. Omfattningen är än så länge oklar. Det är förstås både ledsamt och tråkigt. Jag har nog skrivit tidigare om vilken krokig balansgång det är att lägga rätt energi på att finnas där för honom. Det kan låta hårt, men jag kan inte släppa allt för en pappa som aldrig fanns där för mig när jag var liten. Men visst känns det i hjärtat när jag får veta att han har frågat efter mig.

Återkommer i slutet av veckan, kan inte skriva en öppen bok utan att vara öppen.

torsdag 15 september 2016

nämen jag vet inte...

Hej. Nej jag har inget mer att säga än att jag var på en uppföljningsintervju i går och så var det med det. Nu kan jag inte göra mer liksom. Intervjun var uppdelad i två delar och den första kändes okej, den andra sådär.

Jag var ju snygg i alla fall. Alltså, fick så mycket beröm och kärlek för min instabild inför intervjun att jag känner mig gråtfärdig av all godhet som finns omkring mig.

På vägen hem så käkade jag en banan på pendeltåget. Skalet var lite kladdigt så jag la det vid sidan om mina fötter på golvet och tänkte ta upp det och slänga när jag klev av tåget. Men orka sitta och hålla i det hela vägen. Men strax innan jag skulle gå av kom en mager, leende man gående i gången och böjde sig ner och plockade upp bananskalet och fortsatte sedan sin dansande gång vidare i tåget. Jag hann inte ens reagera. Vad handlade det om? Var han sugen på att städa? Var han hungrig och hoppades att det fanns något kvar? Varför log han? Så många frågor men inga svar.

tisdag 13 september 2016

Krummel krummel draken

Jag började tidigt i morse för att kunna hämta den stora och den lilla på förskolan. På vägen hit lyssnade jag på barnmorgon på P4, en liten kille var med och berättade hur han lyssnade på pianoklipp på webben för att lära sig nya saker.

Jag spelade också piano när jag var liten. "Shit vilka verktyg det finns i dag" tänkte jag. "Jag hade antagligen varit grym på att spela piano om jag hade vuxit upp i dag" tänkte jag vidare och mindes med fasa hur jag valde att spela upp stycket "Krummel krummel draken" på en uppvisning, medan min klasskompis Peter, körde något klassiskt med Beethoven eller så.

Farzad på barnmorgonprogrammet bad den här lilla killen att spela upp något, så att vi skulle få höra. Lilla killen ba "visst" och jag tänkte att här kommer något avancerat, han är säkert ett musikaliskt geni. Men vad hör jag om inte:
Krummel krummel draken - kliver runt på taken.
Lång är krummelns näsa - han kan inte läsa!


fredag 9 september 2016

👀

Ligger i soffan - fredagsutslagen. Fantiserar om en frozen Margarita, men dricker något smaksatt vatten.

Det händer grejer i livet som får mig att vilja studsa omkring - så mycket känslor.

Jag ska inte ta ut något i förskott men kan säga att jag drömmer om en normal vardag. 

onsdag 7 september 2016

Nytt husdjur

I går upptäckte jag en lus i den storas hår, det var efter hans simskola och det var första gången jag såg en lus. Vi stod i duschen när jag bara "ett djur i din hårbotten". Ville ej orsaka panik hos de andra deltagarna, men hade svårt att behärska mig. Kollade igenom min storas hår under duschen, hittade inget mer, men åkte hem och vid en grundligare undersökning hittade jag gnetter, som sedan plockades bort, en efter en - ett tiotal ungefär.

I duschen i badhuset där jag inte riktigt kände mig bekväm efter djurupptäckten, vände den stora duschsstrålen mot mig, så att jag blev genomblöt och jag skrek högt och svor. Inte helt samlad mamma som fick åka hem genomblöt med lusigt barn.

Sedan behandlade jag så klart och tvättade samtliga sängkläder, kollade mitt hår och den lillas, men där hittade jag inget. Luskammade i flera timmar. Sedan skickade jag sms till de kompisar som den stora hade lekt med under helgen... och när T kom hem i morse fick han kolla mitt hår, i fall att och jag kollade så klart hans.
När jag tänker på hårlöss så blir jag helt knäpp, jag kan inte förstå att det kan gå runt och runt och runt och runt, det betyder att det alltid är någon som har det och som kan sprida det vidare? 

I morse vaknade den lilla vid 5- rycket i vanlig ordning. Jag höll fram till lunch och sedan tog min energi tvärt slut. Vad jag måste göra nu, är att byta rum, den lilla måste få ett eget, så att han kan hålla sig på rummet när han vaknar så tidigt - tänker jag. Är det en rimlig tanke?

tisdag 6 september 2016

För tidiga mornar

Det här att sömnbrist och tiiidiga mornar nu håller på att driva mig och Mr T till vansinne?  Det är sedan Ben slutade med napp som det här har eskalerat, om vi har tur får vi sova till 05:15, men i morse hade klockan inte slagit 05, när den lilla slog upp sina blå.

Det känns som att jag blir straffad för gamla synder. Jag sov dåligt i natt också och försöker påminna mig själv om att det inte, inte är farligt att vara trött. Men det är en klen tröst, när en känner sig seg och dimmig om dagarna.

I går gick jag upp med den lilla, medan han städade sitt rum och var klar med det lagom till 06-tiden. Så jag tyckte väl att det var Tryggves tur att gå upp, men han är ju också trött så klart och nu var det dags att uppfostra den lilla till att sova - vilket betyder - ingen extra sömn för mig.

- Våra barn måste lära sig, stönade T.

- Jag måste soooova! stönade jag.

Så ja, jag är lite extra trött, tänkte på vägen till jobbet i dag på hur det skulle vara om vi hade ett till barn. Mycket släpa och kånkande kom jag fram till. Och en hel del mer härj antagligen.

måndag 5 september 2016

kan en skicka dålig energi?

I fredags följde jag med på en halvspontan aw med jobbet, eftersom att en kollega jobbade sin sista dag. Hela eftermiddagen hade jag en konstig och olustig känsla i kroppen. Jag sa det också till min omgivning eftersom att den var så påtaglig.

Vid 19-tiden åkte jag hem, gick hem från tåget och möttes av ett ganska tomt och tyst hus. Jag skulle vidare på bokklubb, men T satt i soffan och kollade på något av de program som jag inte är ett stort fan av (typ guldgrävarna), barnen sov.

Så jag plockade på mig en vinflaska och sa att jag drar nu. Men det skulle jag inte ha gjort, för då blev T rosenrasande över att jag har så mycket egentid. Låt mig bara redan här göra en parantes för att det är ett stort missförstånd. Jag har inte mer egentid än någon annan småbarnsförälder eller honom för den delen - men han kände det så.

Jag blev ca rosenrasande, pga orättvist behandlad och han var också svinarg för att han kände sig väl lämnad i sticket pga min spontana aw.

Då kom jag på att det var han som hade skickat arga tankar till mig och gjort att jag mådde dåligt i kroppen. Det köpte inte T.

- Du kan ju tro på dina spöken och andar och skit, men jag gör inte det, sa han.

Oklart vad jag tror på, men helt tydligt är det i alla fall att efter att jag och Tryggve hade fått utlopp för vår ilska och han inte längre var arg, så mådde jag mycket mycket bättre. Så efter att jag hade tvättat av mitt smink och sedan blivit sams, sminkade jag mig lite igen och gick iväg till bokklubben ändå.

torsdag 1 september 2016

Det känns bra nu

Jag är på väg hem från stan. Jag är ledig i dag och har varit på en anställningsintervju. Från att jag var på väg till en intervju för en tjänst som kändes intressant till wow-känsla.

Vi är omkring fem personer som slåss om tjänsten, det är förstås många tankar som snurrar nu...

Lite handlar det om att jag lämnar nyhetsjournalistiken om jag skulle få den här tjänsten. Det skulle förstås vara lite vemodigt, men det är en väldigt intressant tidning och verkar vara en fantastisk arbetsplats, vilket naturligtvis lockar mycket.

Som vanligt vet jag inte vad jag har för konkurrens, så jag försöker att ta det som det kommer. Inte rusa händelserna i förväg. Vill ju gärna tro på att allt har en mening - men blir också superprovocerad av det mantrat, som om fattigdom, misär och död skulle ha någon himla mening. Ja ni fattar...

måndag 29 augusti 2016

Bleh

Jag åkte hem tidigt i dag, tror det är flera år sedan jag gjorde det senast. Sen la jag mig och sov i två timmar.
Jag var illamående, yr, skakig, svullen av mensvärk och bara matt.

Nu har barnen somnat och T kokar ägg till mig.

Just nu önskar jag mig förutom en äggmacka:
En hund.
En tatuering.
Ett städat hem.

Träbröllop

I lördags hade jag och T vår femte bröllopsdag. Ganska bra jobbat av oss om du frågar mig. Småbarnsåren som fortfarande pågår är inte helt lätta att ta sig igenom faktiskt. Då har vi också utmanat ödet genom att köpa ett fallfärdigt hus, jag har pluggat ett år och har osäker anställning, T jobbar skift som innebär minst ett 24-timmarspass varannan helg.

Vi firade inte. Jag jobbade kväll och blev i stället helt knäsvag när Danny sjöng för mig.
Men det kanske också är ett sätt att fira på i och för sig.

I alla fall, för snart tio år sedan var jag och T på vår första dejt. Han har hela tiden varit trygg för mig. Han har aldrig gjort mig osäker och jag har aldrig behövt undra var jag har honom. Han finns där för mig och så är det fortfarande.

T och jag är både lika och olika. Han är mer reserverad, jag är öppen som en bok. Han stannar gärna hemma, jag går gärna ut. Vi tycker att det är bra att spara, men gillar också att slösa.Vi tycker att barnen ska smaka på maten, men tvingar dem inte att äta upp. Vi gillar inte gnäll, men barnen gnäller ändå.

Jag är så trött när jag skriver det här. Jag har fått mens och den har knockat mig totalt den här gången. Jag försöker att bota det med lakrits. Oklart om det funkar.
Jag får väl återkomma om mig och T när vi har varit tillsammans i tio år. Det blir väl inget firande då heller, men jag kanske kan skriva några rader om hur bra han är, min man.

torsdag 25 augusti 2016

mormoner på Storgatan

Träffade två mormoner på stan.
Den ena ba:
- Har du funderat på varför vi människor är på jorden? Tror du på Gud? Vad är meningen med livet?

Å jag bara:
- Alltså det är klart att jag har funderat på det, men jag tror inte att jag är rätt målgrupp för er, jag har ju läst om vad ni tror på och jag kommer inte att kunna dela er tro.

Vi sa hej då, jag var och gjorde ett jobb och gick sedan tillbaka.

Så kom den ena killen fram igen:
-Hej! Tror du på gud?

En bara, vad kul att du tycker att just jag var så intressant att prata med, att du inte ens känner igen mig fem minuter senare.

tisdag 23 augusti 2016

Som en hund

I natt lät jag barnen sova i vår säng, som jag brukar ganska lättvindigt när T jobbar natt. Men i natt var det inte mysigt och härligt, lugnande och tryggt att höra de lugna andetagen, eller någons skratt i sömnen.

I natt slog den lilla mig, knuffade mig och sparkade mig, skrek av ilska för att han skulle ligga på min plats. Jag blev förpassad till mitten, där min rygg höll på att gå av, när jag bad om att få tillbaka min plats skällde han på mig och jag var så dum. Jag blev förpassad till fotändan som en hund och där sov jag väl den största delen av natten. 05:58 vaknade den lilla och ville ha frukost.

Det var den natten det.

I kväll ska jag sända live från Scanias nylansering om någon är nyfiken. Jag är lite nyfiken själv för hur det ska gå:
Scania lanserar ny lastbil.

måndag 22 augusti 2016

Glädjesamtal och fel på bilen

Jag fick ett samtal i fredags från en chef på LT, så i morgon skriver jag kontrakt till sista november,. PHEW kan en säga. Gör alltså i dag, min sista dag på ett tag på SR. Har köpt godis till kollegerna. Hoppas de gillar godis. Ba skoja, klart de gör.

I lördags gick vår Toyota sönder. T blev stående på Ica-Maxiparkeringen (det finns ju också andra matvarubutiker som har parkeringar  - hej yrkesskada), utan att kunna starta bilen, så jag fick åka dit och bogsera honom därifrån. Trygg viftade galet ut med armen genom rutan. Å jag fattade ingenting så klart. Det visade sig när vi stannade för att bogserlinan gick av, att han ville att jag skulle sätta på varningsblinkers (pga det ska en ha när en bogserar). Oklart tecken för det, och hans mobilbatteri var slut.

Barnen har firat helgen genom att vara alldeles jävla genomgalna och odrägliga. Nu varvas slag med gnäll och skrik - och jag har liksom ca 0 energi att bemöta det med. Det bara dränerar mig ännu mer och till slut satt jag bara glosögd och skev i sinnet.

Så kan det gå, i dag hade jag tänkt få lite praktiska saker gjorda när barnen var på förskolan, men i stället fick jag alltså ett sms från min chef på SR som undrade om jag kunde komma in. En vågar ju inte säga nej riktigt, så här är jag nu.

fredag 19 augusti 2016

Men det kanske en inte får säga....

Okej, det här blir kanske min sista dag på SR på ett tag, från tisdag nästa vecka har jag bokat jobb ett par veckor framöver på LT. Det lugnar mig lite, gläder mig. Jag sa det till min man i morse. Två veckor, sa han och fnös. Jag förstår honom, det gör jag. Jag tillför bara osäkerhet till familjeekonomin. Jag tillför inte trygghet, stabilitet. Jag är lugn precis nu, men jag är också ett darrande asplöv. Jag sover dåligt, jag är trött.

Jag är så ledsen över att det jag älskar att göra också innebär att jag blir rädd, ledsen och trött. När jag tänker på det, är det som att min bransch är ett knark. Jag måste bara göra det, för jag står inte ut på tanken att vara ägd igen. Le och sitta med på tråkiga möten där volymer diskuteras. Där en är anställd, för att en är prestigelös och passar in i företagskulturen med högt i tak, fast taket är i verkligheten så lågt att luften i rummen tar slut.

Det är liksom värre att vara fastbojad, än fri med osäker framtid. Herregud, jag känner mig som ett vilt djur, om än ett trött vilt djur som kämpar för sin frihet.

Lite trött är jag på, att branschen som jobbar för att granska och informera, är så dålig på att granska sig själv och informera om förhållandena här. Jag läste en bra ledare i Journalisten, men det är också allt. Ganska ofta tänker jag på vad som skulle hända om varenda journalist med osäker anställning gick ut i strejk.


torsdag 18 augusti 2016

Bajsa med småbarn i huset

Kan vi prata om det här att bajsa med småbarn under samma tak? När en har på känn att något av barnen kan komma att bli kissnödigt när en sitter där och äntligen äntligen får bajsa - efter att en har fått hålla sig lite för länge, för att det ska vara bekvämt. Det handlar ofta om att jag (i det här fallet) har fått passa upp på de små kungligheterna och varit tvungen att springa ärenden till dem, när de varit upptagna med att Netflixa, och därför fått hålla mig.

- Är det någon som behöver kissa, för annars går jag på toaletten, brukar jag fråga.

Det behöver ingen. Så jag sätter mig med min telefon i godan ro och andas ut, över att äntligen få tid till att bajsa och uppdatera mig på sociala medier, men halvvägs färdig, ropar valfritt barn:

- Maaaaaaaaammma!!! Jag måste kissa! Nu! Nu, nu, nu, nuuuuuuuuuu! Skynda dig!

- Ehm, men jag är inte klar, det går inte, kan du inte gå upp på toaletten och kissa?

- NEEEEeeeej jag kan inte gååååååå, jag måste kissa nuuuuuuuu!

Där och då får jag alltså stressbajsa ut det sista, snabbtsomfantorka mig och skynda mig att spola eftersom att barnen vägrar att kissa om det är det minsta papper i toaletten.

Varför? Jag bara undrar... varför?

onsdag 17 augusti 2016

Skuldbelagd hos tandläkaren

Jag var hos tandläkaren i morse. Tandsköterskan var till en början en tjuris, men sedan trevlig. Men jag antar att det är det där med skuldbeläggning som stör ihjäl mig.

Okej det var så här:

Förra veckan mådde jag inte så bra, när det gick upp för mig att framtiden är oviss och att jag inte alls kommer att jobba heltid på P4 till det att jag blir utlasad. Jag ringde förstås till LT och bara, jag saknar er - jag vill jobba. Båda påståendena är sanna, om någon erbjöd mig livstid på LT skulle jag inte tveka en sekund.

Hur som helst, fick veta att jag kunde jobba 11:30 i dag, till sent. Hade tandläkartid 08.00. Funderade på om det fanns någon senare tid, så att jag kunde åka direkt från tandläkaren till jobbet. Det gjorde det inte, men tanten sa att jag kunde komma in 8.15 om jag behövde lämna barnen.

Så funderade jag lite och kom fram till att jag skulle ta med mig barnen till tandläkaren och lämna dem senare, 10:30, så att jag fick lite tid med dem. Annars skulle jag knappt få träffa dem alls - och ja ni vet, livspusslet.

Så körde jag fel vid brofanhelvetet i Södertälje, ni som vet, ni vet. Och fick köra till Södertälje syd och vända och kom väl in till tandläkaren 08:10. No worries tänkte jag, som liksom hade i minnet att 08:15 var okej. Men blev ifrågasatt av tandsköterskan:

- Jaha, jag trodde du skulle bli sen för att du skulle lämna barnen på förskolan.

*jag dumt stirrande* Sedan:

- Men visst var det okej med 8.15?

- Ja, för att du skulle lämna på förskolan.

- Euhm, jag körde fel vid bron....

Sedan satte jag barnen med sina paddor i väntrummet, och HALLEHFreakingLULEHJA, där satt de som små ljus medan tandläkaren bedövade (vidrigheten i att få bedövning i munnen - det knastrar ju???), borrade bort gammal lagning som delvis lossnat och lagade om. Medan jag svettades om händerna och försökte att tänka positiva tankar.

Det gick faktiskt ganska bra, jag blev lite hög på rädsla och bedövning, men det gick över innan jag kom därifrån. Sedan fick jag betala 1200 för besväret, men det var det värt.

Tandsköterskan menade väl inget med att skuldbelägga mig med att inte lyckas ha barnvakt (eller lämnat på förskolan) och samtidigt komma 10 minuter sent (fast ändå inte sent). Hon var väl bara tvungen helt enkelt?

Min irritation har nästan gått över och jag kommer att återvända, för annars trevlig tandläkare och bra läge och sånt.

tisdag 16 augusti 2016

Så gick en måndag och kom aldrig mer igen

Alltså Gröna Lund. Jag vet inte varför resten av Sverige var där samma kalla måndag som vi, men det var de i alla fall. Det började med att jag kände mig fullkomligt apatisk. Men det gick faktiskt över när jag fick en lunchöl.

En kul överraskning var också när det kom en liten mård springandes inne på området för de små attraktionerna. Först trodde jag att det var en råtta, men det var alltså en fluffig liten mård. Så mycket bättre.

Jag åkte Twister med våra vänners dotter. I kön ringde min chef och frågade om jag ville ta ett pass som redaktör på P5 i dag, så jag var väl mest inne i livspusselplanering när jag satte mig i vagnen och inte så inne på vad som väntade mig. En kan säga att den första backen bjöd på en överraskning, kul ändå. Men den resulterade också i nackspärr.

Det var kul att få hänga lite med familjen och ha med sin guddotter och de andra vännernas tjej. Bränna lite pengar och sådär. Men som alla redan konstaterat måste jag ju säga att Liseberg slår Grönan alla dagar i veckan, på allt. Priser, attraktioner, mat och utklädda vuxna i kostymer.

Nu ska jag försöka få ett hum om vad jag ska prestera i dag. Gillar nämligen att prestera.

söndag 14 augusti 2016

Ljuva söndagsmorgon


Den senaste veckan har jag känt mig extra kär i min man. Därför såg jag fram emot att han skulle sluta jobbet den här morgonen.

Men vad är det med olika energier som driver mig till vansinne?
Jag hade kokat en kopp te. Satt vid köksbordet när han kom hem.
Han virvlar in. Öppnar kylskåpet:
- Vi måste göra kycklingen i dag, den går ut, säger han.
- Jag vet, säger jag irriterat.
Snart har någon av barnen kommit på något som det bara måste gnällas om.

- På vägen hem ska vi hämta upp min guddotter, säger jag.

- Det kommer att bli trångt, säger han.

Energikrock igen.

- När ska vi gå på grönan? frågar han.

- I morgon.

- Det är väl inte öppet på måndagar?

- Det är väl klart att det är öppet, det är augusti.

Energikrock. Jag går från bordet för att lägga undan en dyr bandspelare som något av barnen pillar på. Kliver på en jävla leksaksring. Svär högt och går sedan och lägger mig igen.

Vilken skitmorgon ändå.

fredag 12 augusti 2016

okej

Jag känner mig lite bättre, jag hade en trevlig lunch med lättsamma personer.
Så mycket lättare att andas nu. Tror jag ska köpa en Coca-Cola, fredagsmys.

:'(

Med risk för att bli jävligt tjatig.
Jag får ingen luft. Jag kan inte prata, inte tänka en enda tanke utan att tårarna bränner bakom ögonlocken. Vad jag än tänker, så blir det ledsamt. Tankarna bara massattackerar mina tårkanaler med känslor. WTF. Kan jag bara sluta? Var är valiumet?

torsdag 11 augusti 2016

En djup djävla dal

Mamma frågar mig hur jag mår. Jag svarar som det är. Att det är tungt just nu, men att det inte är något att bekymra sig om. Mitt liv består av djupa dalar och höga berg. Just nu är det tungt. Jag har svårt att andas. En kollega/vän kommer till mig och har kärleksbekymmer, hon gråter lite. Jag gråter också. Jag kan inte ge goda råd, luften i mig håller på att ta slut. Jag lägger mig klockan 21 på kvällarna, somnar genast och vaknar tidigt av små barnakroppar som trycker sig nära, nära.
Om jag inte vrider och vänder mig till det att klockan ringer.

Jag tvättar inte den lillas lilla gosehund som farfars riktiga hund har juckat mot, jag gör inte rent toaletterna som de där små pojkarna allt som oftast kissar ner. Jag går och lägger mig, för jag håller inte ihop till annat.

Stod och väntade på en intervjuperson länge i går.
En man som luktade illa, kom fram till mig och bad om att få pengar till kaffe. Men jag hade inga pengar. Gick till ett kafé och köpte en kaffe. Frågade om han var hungrig.
- Nej för faaan. Eller en n-boll kan jag ta. Eller man får inte säga n-boll längre, eller hur? En vahettere, chokladboll, sa han.
- Nej, precis, i dag säger vi chokladboll sa jag och betalade 60 kronor för en kopp kokt kaffe och en chokladboll.

Sedan, istället för att bara göra lite extra, stod jag bara där och slog på autopiloten när intervjupersonen kom.

Autopilot är ändå bra att ha, bara stå rakt upp och ner och vara där i nuet. Ändå känns det som att jag kanske har missat något här, kanske är det bara rösterna på stan. Jag får ändå inte plats med några himla röster på stan.

Det känns som att jag andas tung svart rök, men jag gissar att luften egentligen är ganska kylig och klar.

Platsbrist

Stekte pannkakor till barnen i går. T ba:
- Vad gör du? Har du slagit upp receptet på nätet?

- Ja, varje gång...

- 👀 *börjar rabbla receptet*.

- Men det får verkligen inte plats i min hjärna. 

- Ok.

onsdag 10 augusti 2016

Tack, men nej tack

På jobbet tackas sommarvikarierna av, en efter en.
Jag var tvungen att ramla in hos min chef och be om att slippa bli avtackad på fredag. Jag pallar inte - vill inte bli hon som bröt ihop under avtackningen.

- Jag tänker ju att jag kommer att ringa dig och att vi kommer att ha dig här massor framöver, sa han.

- Okej, jag orkar inte bli emotionell, så jag går nu, sa jag.

Också gjorde jag det.

Jag skickade iväg min man med barnen till läkaren. Eller med det äldsta barnet, eftersom att jag blev rädd att han hade fått TBE. Feber, värk,"ont i hjärnan", yrsel. Det var för tidigt att säga något, sa doktorn. Men jag hoppas att det bara är en himla infektion.

tisdag 9 augusti 2016

Lediga vardag

Ledig måndag, barnen vaknade 05:50, vid 09:32 åkte vi till Fjärilshuset i Haga, efter att jag "slösat bort en kvart av barnens tid", när jag letade efter mina nycklar. Jag sa till barnen att de skulle vila i bilen, för att jag såg att de var trötta, men de var vakna den halvtimme det tog att köra dit.

10:15, mötte en kompis och hennes barn på Fjärilshuset. Gick in, den stora sprang i förväg, jag drabbades av svettningar. Kompisens son blev livrädd för robot-krokodil. Min lilla tyckte att det var för varmt hos fjärilarna.

Mat. Den lilla ville ha pannkakor, den stora köttbullar. Sedan ångrade sig den lilla och ville också ha köttbullar, fick beställa en till portion köttbullar.

Sedan lekte vi och fikade och det var värst vad pengar en kan strö omkring sig.

Packade in trötta barn som inte längre kunde gå. Gjorde ett försök att bära båda, men det är bara att acceptera att jag inte längre kan det.

Den lilla hade somnat innan vi ens hade blinkat ut på E4. Sov sedan som en sten fast jag försökte väcka honom när vi kom hem - jag misslyckades, men fick till slut liv i honom, någon timme senare, genom att han fick äta chips i sömnen.

Läggningen tog sedan två timmar och den lilla  trotsade visade att han har egen vilja, genom att hälla ut yoghurt i bäddsoffan, som vi ska sälja. Det är ganska svårt att få bort yoghurt.

Jag var driven till vansinne och bara vrålade till barnen att de skulle vara tysta och hålla sig undan.

 Sedan sov jag dåligt igen. Det var vårt lediga dygn tillsammans.

Oledig tisdag. Barnen svåra att väcka, kändes som att de kunde sova för alltid.

fredag 5 augusti 2016

En reporters tårar

En reporters framtid är oviss, så länge en inte har jobbat sedan 1800-talet eller haft tur och lasats in. Vill ej förminska hårt jobb, det finns också de som jobbat sig upp till toppen. Men dit har jag inte hunnit.

I morse när jag tänkte tacka reportergänget på radion för allt fint häng, så brast det visst för mig på pendeltåget. Tårarna bara sprutade - oklart varför, men jag har fortfarande en timme senare, helt klart problem med att ta mig samman. Eller oklart varför är det ju inte. Det är det här att inte veta var en jobbar veckan efter nästa. Att inte kunna erbjuda sig själv och sin familj trygghet. Oklart vad det var som gjorde att jag bröt samman just där och då, bara.

Synd att jag älskar yrkesrollen så mycket.

I dag hoppar jag in som redaktör. Chefen går förbi å ba "Arne - är fantastisk" och då spränger tårarna igen. För det är ju som att det inte spelar någon roll hur fantastisk en är. Jag kan ju jobba ihjäl mig och aldrig, aldrig någonsin känna mig säker på att min inkomst är säkrad eller ha semester för den delen.

Varför gråter jag ens mer från höger öga? Kan någon svara på det, tack.

torsdag 4 augusti 2016

Vass liten tant upprör Arne

I dag blev jag svinförbannad på en liten tant.
Hon stannade mig och min kollega/kompis och frågade efter en frisör som skulle ligga högt upp på Karlavägen.

- Har du bokat tid där, frågade jag - eftersom att jag tänkte att hon kanske hade ett telefonnummer, så kunde jag kolla upp var den låg.

- Jag är väl ingen dummer heller, det är väl klart att jag bokat tid, svarade tanten.

- Oookej.

Min kompis frågade lite frågor och på dem svarade hon helt vanligt och trevligt på.

- Men vet du vad de heter?

- Ja, de heter väl PelleJÖNS, det är klart att jag inte vet vad de heter, annars skulle jag väl inte stå här och fråga.

- Eh, jag försöker bara att hjälpa dig?

Där hade hon tryckt på rätt knappar för att få det att brinna i min skalle, så jag vände bara på klacken och gick därifrån. Hur kan man vara så arg på en person som försöker att hjälpa en?

onsdag 3 augusti 2016

Sömnproblem och sånt

Nu kan jag nog stryka "Stranger things" som anledning till mina sömnproblem - som alltså fortsätter. Det är första gången sedan jag började äta magnesium för några år sedan som jag inte sover bra på flera nätter.

Jag har lite trygghetsångest tror jag. Det här med att inte ha en trygg anställning, sommarvikariatet lider mot sitt slut och sedan är jag tillbaka på "vecka-för-vecka-kontrakt".

I går hoppade eller ramlade vår lilla kille ner från en studsmatta hos den stora kompis. Han fick ont i sin tidigare brutna arm. Så i morse var jag på Astrid Lindgren med honom, men doktorn sa att den inte var bruten igen, så det var väl bara... en smäll som gjorde att han fick så pass ont att han vaknade och var ledsen över det i natt.

Jag åkte hem med honom och tog sedan tåget till jobbet. Vid lunch ringde min bror och sa att min pappa ligger på sjukhus. Han har åkt på någon infektion och blivit mer förvirrad än vanligt.

Får se hur det går med det...

måndag 1 augusti 2016

Om en mardröm

Här om morgonen drömde jag att den lilla klev rakt ut i vattnet och försvann i ett djupblått hav. Jag dök efter honom, oklart hur det slutade, men jag hade till slut svårt att simma djupare eftersom att syret tog slut och motståndet blev för hårt.

Min största rädsla, att förlora någon av barnen. Så klart, de flestas rädsla. Men min är så levande - arbetar hela tiden med att behärska min rädsla, inte bli knäpp, inte förlora förståndet. Det handlar så mycket om att inte ha kontroll över riskerna som finns omkring dem. I går blev jag tårögd över bara det faktumet att de kommer att se skräckfilmer fast de är för små. Sedan kommer de där små pojkarna också att röka, dricka alkohol och allt de där som de gör när de inte är vuxna, men måste bli.

Lite ödmjukare ton

Vi var på en trevlig middag i fredags med Tryggs vänner. Vi pratade bland annat om mitt inlägg om min svärfars fru och jag kan hålla med om att jag uttryckte mig hårt. Det handlar om en person som är alkoholiserad och därför kommer jag att ta bort inlägget efter att jag skrivit det här.
Det är inte det att jag inte står för det jag tycker - det är bara... livet.

När jag tänker på hur konflikterna som ofta startas därifrån blir jag alldeles matt och trött.

I övrigt så har jag och T streckkollat på Netflixserien "Stranger Things" och till följd av det, kanske. Eller till följd av att jag är stressad över att ha en osäker anställning så har jag börjat sova dåligt.
Oklart vilket.

Sjukt bra serie men också sjukt läskig. Som jag har kisat och hållit för mina öron. Jag står för att jag är ett skrajsnöre.

fredag 29 juli 2016

Arnes morgonhumör alltså

Så sur nu, missade tåget för att Mr T låtit min cykel välta ihop med hans när han grejade med lilla bilen som vi sålde i går.

Tramporna var hopplöst insnärjade i T's cykels ekrar och jag vet att det är en skitsak men så irriterande så här på morgonen.

Bilen ja, vi la ut den i går och på fem minuter hade ca 40 personer hört av sig, den gick ostädad, sent i går. När man vet att man säljer för billigt - å andra sidan fick vi 15 tusen mer än vad vi hade fått hos bilhandlaren.

Det här betyder att jag kommer att få cykla och gå i allt högre utsträckning men å andra sidan ska jag köpa mig en varm och dyr vinterjacka i år och inte härva omkring i nåt fult schabrak som jag köpte  på Ullared för hundra år sedan.

Jag har hållit utkik efter simskolestart för den stora - och i går när jag var inne och kollade fanns bara en plats kvar som jag skyndade mig att boka. Han är van vid vatten men sjunker som en sten utan puffar. Tycker att det är viktigt att han lär sig simma så tidigt hans förutsättningar tillåter.

I dag ska jag vara redaktör för P5 och i kväll ska vi äta middag hos vänner. Äntligen helg!

torsdag 28 juli 2016

Ny bil

Den lilla ringde mig i går när jag var på AW med mina journalistpluggkompisar.
"Jajälskajdejmamma" sa han ynkligt flera gånger och jag svarade att jag älskar honom också, men att jag finns kvar och att vi ses snart.
Sedan berättade han att pappa har köpt en ny bil. Bara så där. Det var i och för sig på gång så det var väl bra att det blev gjort. Ytterligare ett steg mot Svensson, blir vi när vi blir ägare till en Volvo V70. Nu ska vi bara ha en bil, det får gå. Hoppas jag.

onsdag 27 juli 2016

Ensam hemma II

Killarna har dragit till Hjälmaren och hänger med sin mamma/farmor och jag jobbar på med diverse viktiga nyheter. HAHA skoja. Men jag jobbar på i alla fall. Det är fint att pojkarna har det bra, jag tycker att det är bra att Tryggve hittar på saker med dem. Nästa vecka blir de hemma, så jag får träffa dem på kvällarna - det kan inte hjälpas att jag saknar dem.

I dag är det två veckor sedan den lilla slutade med napp, det går bättre och bättre, men ibland är han bra speedad, övertrött och kommer inte ner i varv på samma sätt som med nappen. Men han är så tapper min grabb.

Vad jag förstår lever de livet med poolbad, åkgräsklippare och fyrhjuling. Jag hoppas att T tar sig samman och uppdaterar den storas regnkläder och stövlar, när han ändå befinner sig nära Vingåkers outlet och har världens bästa barnvakt tillgänglig (blink blink farmor).

I kväll ska jag träffa pluggkompisar, det ska bli fint. Jag är så trött, men det blir gött ändå.

söndag 24 juli 2016

Intresseklubben antecknar följande:

I morse gick den lilla upp ur vår säng och snart hörde jag den stora ropa på den lilla och ville ha en god morgon-kram. Det fick han också och sedan sa den lilla:
- Jag älskar dig Kled.
Efter ett tag kom den lilla upp från nedervåningen och frågade om han och den stora fick ta en glass. Det fick de eftersom att jag och Trygg inte orkade kliva upp riktigt än.

I går var vi i Bålsta och grillade med kompisar, barnen badade vattenspridare och jag blev så himla glad över att min guddotter ville sova hos oss, eftersom att det knappt har hänt någonsin och vi inte ses så ofta. Men jag lovade henne att hon ska få göra det efter att vi besökt Grönan senare i sommar.

I morse när jag hade pallrat mig upp bakade jag och den lilla scones, jag läste ut "Livet efter dig" - grinade lite och ägnade sedan förmiddagen åt att städa. Toaletterna är fortfarande riktigt ostädade.

Sedan tog vi en sväng till farfarns pool, och fikade sedan hos grannar och delade på en en flaska bubbel. Fin helg med andra ord. Det är dags för mig att göra kväll,

Två av tre pojkar sover på soffan och den tredje i min säng. Måste stuva om.


onsdag 20 juli 2016

Känner känner känner jämt

Det här att jag känner så jävla mycket jämt. Nu har jag något överväldigande i mig. Svårt att sätta fingret på vad det är, kanske är det bara helt vanlig ägglossning.

Jag ska dricka lite vin med några kolleger och eventuellt sova kvar i mammas lägenhet i kväll.

Ringde mina killar. Den lilla sa att jag är hans bästa vän och sedan sa vi puss och kram, hej då.

tisdag 19 juli 2016

Sysselsätter mig väl

Nu har mina killar åkt till farfarns landställe i Dalarna. Tryggve ringde mig och hade angst, för att den lilla blivit åksjuk och kräkts ner hela bilen. Stackars, stackars lilla.
Jag ska ägna mig åt att städa toaletterna hemma och sedan bara klappa på Esterkatten och kolla något avsnitt av Girls tror jag. Det är väl vad jag pallar. I morgon ska jag träffa några kolleger på AW och på torsdag ska jag träffa mitt gäng för häng.

En får passa på att sysselsätta sig.

måndag 18 juli 2016

En semestervecka

Åh jag blir alltid sentimental och vill spendera allt mer tid vid sommarstugan, när vi är där. Det är något med naturen, havet, vindarna. Vi har som sagt haft tur med vädret.
Jag och min mamma började med en relativt snabb loppisrunda, sedan har jag mest legat i en solstol, badat med barnen ibland och låtit mig bli serverad mat och fått disken diskad efteråt.
Mina psoriasisprickar har börjat läka ut, chockerade av solen (det är andra tidiga våren som jag drabbas av skov och blir prickig av psoriasis - stress, tänker jag främst).

I fredags var vi på Paradisbadet, som är ett äventyrsbad som jag i stort sett vuxit upp med. Jag och min barndomskompis Johanna, åkte fors i timmar, till våra höfter var blå av friktionen och smällarna vid guppen. Den här gången gjorde Mr T och jag fyra ganska långa timmar i vattenrutschkanor och så klart ganska tunga trappor uppför - för att sedan kunna åka nedför.

När vi åkte hem i går, stannade vi vid Skuleberget, tog sittliften upp och klättrade 400 meter ner för ett halt berg, ner till grottan, där regnet hade bildat en liten pool. Svårt att föreställa sig hur rövarna kunde bo där, när det begav sig. Det var ganska tufft för den lilla. Femåringen var ganska övermodig och vi var stundtals rädda för hans liv (på riktigt). Det var lättare att klättra tillbaka, uppför, men jobbigare förstås. Då hade också den lillas energi tagit slut och pappan fick bära honom vissa sträckor.

Väl uppe tog också den storas energi slut, när det visade sig att glass och pannkaka var den fika som skulle serveras. Mammans energi var för den delen också rätt slut. Så vi tog liften ner igen. Det var läskigare att åka uppför. Men jag har väl överlag blivit harigare sedan jag blev mamma.

Det var den semestern det. Jag hoppas på lagom mycket mer framöver. I morgon åker pappan med barnen till deras farfars landställe. Jag jobbar och blir ensam om kvällarna. Jag får se vad som blir av, men jag skulle behöva städa, söka jobb och dricka vin med kompisar. Och se Tarzan, men det kanske jag kan göra i nästa vecka.

När treåringen slutade med napp

Semesterveckan är S L U T, men åh vilken vecka vi har haft. Efter att ha läst väderleksrapporten inför vistelsen på landet - som visade regn hela veckan, var jag rätt låg. Men höga kusten bjöd på nästan bara sol. Jag känner fortfarande värmen i huden.

Den stora lärde sig att cykla i onsdags och då fick han en belöningspresent från leksaksaffären. Vi frågade den lilla om han ville sluta med napp och också välja något i butiken. Han som har använt sin napp frekvent, nappade (så att säga) på erbjudandet. Det var inte planerat från vår sida, utan det fick bara bli som det blev.

Han är tre och ett halvt år och tandläkaren menar att han har "nappbett", det vill säga, något underbett med ett hålrum mellan tänderna när han biter ihop. Så det var liksom dags. Det var en tuff förstanatt. Han grät och ville ha sin napp, vred sig i plågor och skrek ut sin ångest, som jag föreställer mig att en pundare suktar efter sitt heroin.

Jag undrade vad jag hade gjort som ens erbjudit honom napp från början. Med den stora var det så lätt. Vi bara tog bort napparna, när han var drygt två år, för att han bet sönder dem och blev farliga. Men han frågade inte ens efter nappen en enda gång.

I går åkte vi hem från landet och stundtals hade han det jobbigt i bilen och svårt att komma till ro. Men i går kväll (natt fyra), frågade han inte efter nappen och det första han sa i morse var inte att han ville ha nappen, utan att han ville ha sina solglasögon som är tillfälligt försvunna.

Han känns redan så mycket äldre, och jag antar att talet kommer att bli successivt bättre, när bettet blir som det ska. Som det är nu, kan han inte säga F, S, R och så vidare. När han ska säga storebrors namn, så blir det Kled i stället för Fred. Gölligt, men ändå.

onsdag 6 juli 2016

Kapten Fest

Min kollega kör kapten Väst i sommar. Där han förespråkar sjösäkerhet och delar ut flytvästar. Själv tänkte jag köra programmet "Kapten Fest", där jag fyller båten med smuggelsprit och far från hamn till hamn och utmanar sjöfolk i tequilarace.

Det blir en oförglömlig resa där vi dyker in i dansgolv, smiter in i viprummet och går på efterfest. Allting kan hända.

På med flytvästen (jorå, kapten Fest har flytväst), packa valfri alkoholhaltig dryck så ses vi i dimman.

måndag 4 juli 2016

Gråtmild

I morse kom jag på att vi (jag) inte hade pausat Middagsfrids barnkasse som vi prenumerar på varannan vecka till på måndag - när jag har semester. Det är ju en hel vecka kvar, så jag ringde kundtjänst som ba:
- Nej sorry för sent, men ni kan ju välja (att typ) sälja den till en granne.
Å jag blev bara så jävla less - så jag sa upp prenumerationen och skrev att jag tycker att det är tråkigt att de inte kan hjälpa till med att pausa en kasse, en hel vecka innan leverans, när vi är trogna kunder - och att jag blev så less att jag inte ville vara kund mer.

Så nu ringde de och ba:
- Vi ville kolla om ni fortfarande vill vara kunder om vi hjälper till med att ta bort nästa veckas kasse utan extra kostnad?

Åjaba:
- JA! (gråt - är väl hormoner?) Allt är förlåtet fortsätt leverera efter semestern, tack.

Är väldigt nöjd i övrigt.
Slut på tjat.

Kör väl lite slemhosta

Jag vabbar i dag, egentligen borde jag kanske vabba mig själv - pga superhängig, hostig och trött. Sover dåligt pga hostan. Varför är det så att jag alltid får jobbig slemhosta när jag är sjuk? Varje jävla förkylning. Är så otroligt less på slemhosta.

Den lilla är färgblind har jag upptäckt. Han kan inte skilja mellan grönt och blått. Alla andra färger gå bra, men när jag pekar på grönt och blått så tycker han att det är samma färg. Min lilla skrutt.

Snart, snart - en hel veckas semester med mormorn som avlastning.

fredag 1 juli 2016

Treårstrots när den är som bäst

I morse blev den lilla så arg på mig för att han inte fick ha på sig sitt för- hårt sittande armband - att han i protest kissade i trappen. Han vet precis - det är inte så att han kissade på sig - utan han hämdkissade där för att han var så arg.

Jag torkade så klart upp och sprayade rent och torkade igen.

Vi har två trappor i vårt hus - tre våningar. En ingång i källaren. Så när jag hade bråttom till pendeltåget, gick jag ner för trappen som ligger under den översta trappan - och tyckte att jag klev i något blött. Men jag hann inte reflektera över det. Förrän jag pratade med Trygg för en stund sedan, som höll på att skura källartrappen, eftersom att kisset runnit igenom den översta trappen.

Så jag går omkring med kissiga strumpor i dag. Trevligt ändå.

onsdag 29 juni 2016

En liten dator...

Jag är förkyld. Jag har verkligen inte ork att vara det. Som sagt, så hör jag begränsat bra och jag hostar. Ständigt denna jävla hosta.

Nåja - jag har tänkt lite på det här med boken och en liten dator. Jag skulle verkligen behöva en liten dator som är lätt att ha med sig. Komjapå.

Vad ska ha en ha för en liten dator då? Inte för att jag har någon budget för att köpa en liten dator, men en kan väl få drömma....

tisdag 28 juni 2016

kvällar, helger... massor med tid?

Jag tänker försöka mig på att skriva en bok. Jag har redan skrivit om det i en godmorgon-krönika i LT, så nu måste jag. Det blir en självbiografi - det kanske är dumt, men boken måste skrivas. Det är lika bra att börja nu. En ska inte tänka så himla mycket, utan bara göra. Egentligen skulle jag behöva ha en lite nättare dator så att jag kan skriva på pendeltåget. Men en får väl klara sig utan det.
Under min semestervecka ska jag planera för den. Sedan ska jag bara göra.

måndag 27 juni 2016

Jag kan inte ens....

Jag längtar så himla mycket efter semester, min kropp skriker efter vila. Två veckor kvar nu och sedan en hel veckas ledigt. Som det känns nu så måste jag ta lite semester i höst.
Jag har fått en förkylning som satt sig mest på höger öra men också lite på vänster. Hör bristfälligt.

I går ramlade den lilla. Ja, samma lilla som först fick blodförgiftning och sedan bröt sin arm och sedan ramlade på gipset. Han landade på näsan när han var ute i trädgården och plockade blåbär. Trygg blev så orolig över att han skadat något väsentligt i näsväggen att han åkte till akuten med honom. Men det var som jag sa - lugnt. Han var bara rejält svullen.

Midsommar hos några grannar var himla fin. Vi var många vuxna och ännu fler barn. Barnen trängdes i familjens pool och ingen dog, så det var superhärligt.

tisdag 21 juni 2016

Allt det här härliga hände i går

På plats i riksdagen tog batterierna i min inspelningsmanick slut, trots att jag hade kollat att det var bra med batteri innan jag drog från redaktionen. Fick spela in med iphonen, vilket ger sugit ljud.

På vägen tillbaka till redaktionen, glömde jag att plinga vid min busshållsplats och fick gå en bit. Ingen större fara men...

Inne i hangaren på SR, beställde jag en salami-brie-macka. Helt vanligt, till jag kom på att jag har varit vegetarian i typ 22 år. Inga konstigheter.

Sedan tog det hundra år att konvertera ljudet från iphonen som ändå lät för taskigt.

Nu ägnar jag tiden i kollektivtrafiken åt att drömma om semester, som jag aldrig kommer att få. Eller en vecka. Men sen skulle jag allt vilja komma iväg både i höst och vinter.

Har sovit sämre än på länge, men det bör en väl klara. En natts dålig sömn, vad är det på ett år.

måndag 20 juni 2016

Jag ser dig prata men hör inte ett dugg

I fredags hade jag glädjen att få gå på redaktions-AW. Det var lite som ett extra farväl från gänget i S-tälje eftersom att jag är tillbaka på SR nu.

Någonstans efter tjugotretton glas vin - blev jag (plötsligt) så väldigt berusad och tog väl till slut en taxi hem, det var väl antagligen det smartaste jag gjorde den kvällen - som annars var väldigt trevlig.

Dagen därpå var jag ensam med barnen och det var... ganska tufft. Sedan gick helgen som en blixt och nu ska jag väl sniffa reda på någon nyhet. Känner bara att det inte finns någon nyhet. Ha!

torsdag 16 juni 2016

drama en onsdagskväll

I går tog jag cykeln ner till mitt lilla centrum i Rönninge. Där finns en fantastisk deli, med goda viner, ostar och primörer. Jag träffade en vän, som jag först lärde känna på en språkresa när vi var 16. Det är fantastiskt att hon också har hamnat i vår by. Bland annat det, pratade vi om,när vi sippade på vår cava, när jag hörde att några ungdomar bråkade. När någon sa flera gånger att han skulle "döda eller kutta upp" en annan kille, gick jag ut från terrassen och bad dem sluta.
-Lägg av, vad håller ni på med. Det är inte värt det, alla här har någon som älskar er och väntar på er, sa jag. Men det var då killen drog upp en vass skruvmejsel och på riktigt skulle försöka skada en av ungdomarna. Det utbröt ett väldans tumult.

Jag ropade till min vän att hon skulle ringa polisen, jag tyckte att det tog lite väl lång tid. Men tydligen så grep de fyra personer och jag såg när de grep två. Det var en tillfredsställande känsla - jag trodde inte att polisen skulle hinna ikapp först, de kändes väldigt långsamma i sina uniformer mot de pigga och snabba barnabenen.

Innan polisen kom, hade någon slagit någon med en mopedhjälm, blodet rann och när polisen kom så sprang också en och annan kille åt olika håll. De sprang också upp på perrongen till pendeltåget där bråket eskalerade. Där pågick en hissrenovering och jag såg hur några av dem plockade på sig tillhyggen i avspärrningen.

Det här var unga killar, mellan 13 och 15 år skulle jag säga. Jag hoppas så innerligt att alla de gripna verkligen har någon som älskar dem och väntar på dem, och som fick hämta dem hos polisen och ser till att det här aldrig händer igen. Hur kan de tycka att ett liv är så lite värt, redan nu?

Jag blir så rädd, eftersom att jag också har två pojkar som kommer att växa upp och förhoppningsvis kommer de också att säga ifrån, när någon tafsar på en tjej som säljer jordgubbar, vilket verkar vara själva upprinnelsen till bråket från början.

- Men du är väl van att vara där det händer? frågade min kompis.
Det är jag kanske, men oftast har dramat redan hänt när jag kommer till platsen. Det är sällan som jag hamnar mitt i tumultet.

När jag kom hem och berättade för Trygg om vad som hade hänt, så bannade han mig för att jag alltid måste försöka gå i mellan. Men jag är faktiskt också stolt över att vara en person som vågar. När de tog fram sina vapen backade jag, det är det liksom inte värt, men jag var också livrädd för att några föräldrar skulle förlora sitt barn den där kvällen.


tisdag 14 juni 2016

Söta gubbar och vidriga gubbar

I dag gjorde jag ett jättefint litet jobb på en ekologisk jordgubbsodling. Det hade kunnat vara gulligull och ett härligt sommarminne, där fanns höns, får och alla möjliga härliga odlingar. Det hade kunnat varit bra så, om inte han som driver det, en äldre man 65+, inte kom med sexuella anspelningar hela tiden.

Fast jag sa ifrån, så gav han sig liksom inte. Jag kan inte ens skriva vad han sa, för det får mig att vilja lägga mig ner i fosterställning och duscha skållande varmt.

Det här med äckliga gubbar alltså. Jag blir så trött.

onsdag 8 juni 2016

Några dagar i Venedig

Jag hade inga förväntningar på Venedig. Inga alls, jag bara hängde på. När vi klev av bussen vid busstorget tornade Canal Grande upp sig, solen sken och jag kände genast ett lugn som de bil- moped och cykelfria gatorna medför sig. Våra små rullväskor kånkades över många trappsteg innan vi ramlade in på en pizzeria.

Det var faktiskt en fantastisk pizza trots turisthak, där personalen himlade med ögonen mot oss, trots att vi knappt var tröga alls. Jag orkade inte ens bli upprörd, i stället tror jag att det var här som vårt allra första gemensamma skrattanfall utbröt. Jag minns att jag tänkte "jahopp - that was it, det var kul att vi fick ett sådant majorskrattanfall ihop". Vi rullade ut i gränderna och satte oss och väntade medan två i gänget gick och hämtade nyckeln till vårt airbnb, nära Campo S. Giacomo dell' Orio. Och ska jag rekommendera något i Venedig så är det att bo utanför de allra mest turistiga kvarteren och söka sig utanför, till exempel Campo S. Giacomo dell' Orio.

Där vi satt och väntade, rullade gondol efter gondol förbi och privata båtar. Vår lägenhet var stor och rymlig. Med två toaletter, tur pga vi var fem tjejer som reste.

Vad som förvånade mig mest var att Venedig verkligen är en stad med många kanaler. Eventuellt hade jag kanske mer förväntat mig ett Gamla stan med några kanaler. En kan ju kolla på en karta, men det hade inte gått in i min skalle att det var broar och kanaler överallt.

Vi hade nära till ett litet torg (alltså vid Campo S. Giacomo dell' Orio), där vi handlade frukost och kunde sätta oss ner för ett glas vin. Där lekte ofta några barn och min uppfattning är att många lokalbor rörde sig i området.

En dag tog vi båten till Burano, en liten ö, med många vackra byggnader och fantastisk Prosecco. Vid det här laget hade jag hunnit fatta att våra skratt inte var en engångsföreteelse utan något som var återkommande under hela resan. Det var längesedan jag skrattade så mycket och det var härligt att få göra det med mina fina vänner. Vi som inte ses lika frekvent längre. Det var urhärligt att känna att vi hade ett utbyte av varandra fortfarande, tankar att dela med oss av och gemensam humor.

Genomgående var det otroligt god mat och bra viner. Jag har väl aldrig ätit så mycket gott tidigare. Inte under så många dagar. Det var heller inte så dyrt som jag hade förväntat mig. Men det var nog för att vi höll oss undan de värsta turistfällorna. 

Självklart hann vi med att åka gondol, helt klart värt det, särskilt om en ingår i ett gäng på fem. Det var otroligt stämningsfullt och vackert.

Jag har fått höra av många att det luktar illa i Venedig och det gör det säkert ibland, men jag kände bara illa lukt en enda gång och det var från en person. Jag tänker att sista helgen i maj var perfekt för en resa till just Venedig. Inga översvämningar, ingen stank. Bara sol och härlig stämning. Det regnade bara pyttelite.

onsdag 1 juni 2016

Återseende.

Jag har haft en fantastisk resa till Venedig, jag ska skriva mer om den sen.
Hade väl längtat ihjäl mig efter barnen men försökte vara försiktigt optimistiskt, eftersom att det ofta blir skrik och bråk när jag varit borta. Det är mest den stora. Jag försöker tänka att han han försökt vara sitt bästa jag under flera dagar och när jag kommer hem så bara rasar fasaden. För att han är trött och liten och slappnar av. Jag minns att det kunde vara likadant för mig när jag var liten.

Det gick ganska bra fram till att vi skulle sova.

Jag hade köpt varsin ganska dyr skorpion i glas åt killarna. Mest för att den stora älskar skorpioner. "Var försiktig", manade jag. Ca två timmar senare, råkade den stora slänga den i backen så att den gick sönder.

Det var ju synd. Och jag kände verkligen att jag behövde säga till honom att han måste vara rädd om sina saker. Det blev skrik och gråt och tandagnisslan och när han skulle somna var han så odräglig, han sparkade på mig och betedde sig så illa att jag blev galen. Till slut tryckte jag ner honom flera gånger i sängen. Och han skrek att jag var den värsta mamman i hela världen som slog honom (alltså det gjorde jag inte), och att jag fick skylla mig själv eftersom att jag aldrig borde ha köpt något i glas till honom (sant).

Det är svårt att veta hur jag ska vara i de där situationerna. Han öser verkligen skit på mig, han hatar mig och han gör mig fysiskt illa. Jag vill inte acceptera det, men jag känner att ju argare jag blir, desto värre blir det.

Så tyvärr blev det inte ett helt kärt återseende. När den stora somnade så gjorde den lilla inte det utan höll sig vaken till ca 21:20. Hej då egentid i soffan.

Sov som en sten, men var fortfarande trött när jag vaknade i morse och fortfarande faktiskt.

fredag 27 maj 2016

Jag erkänner

Jag ställde mig på en (av två) handikapplats utan för Coop förra helgen. Det var kaos. Jag skulle ta ut pengar. Ett barn var argt, han sprang och slängde sig på (den väldigt smutsiga marken), vi skulle till min mamma. När jag hade tagit ut pengar blev platsen intill, som var en helt vanlig plats ledig och jag skulle parkera om, men det stora barnet fick då panik och skulle hoppa in i bilen medan jag parkerade om och då kom det en annan bil och tog den platsen.

Jag sprang in på coop för att köpa lunch till de lokala tiggarna (det tog två minuter) och när jag kom ut hade en annan bil ställt sig på den andra parkeringsplatsen och medan jag knäppte fast barnen för att åka därifrån kom en man med krycka gående.

- Mummel mummel handikapplats typiskt, mummel mummel, och så försvann han flera meter bort medan jag ropade.

- MEN FÖRLÅT! (uppriktigt) Jag brukar aldrig stå på handikapplatser, men det gick bara inte annars!

Jag tror inte han trodde på mig, jag kunde inte låta bli att känna mig orättvist dömd. Ett litet litet misstag och en blir stämplad som ett svin. Också tänkte jag på alla gånger jag varit och handlat på Ica Maxi och gubbar, tanter, killar med snabba bilar, killar med portföljer, killar utan barn. Alla dom utan barn faktiskt, har ställt sig på familjeparkeringen (och inte bara i två minuter), där jag kommer med mina två vilda barn och suktar efter en parkering nära ingången. 

Jag tänke på dem och kände mig som en i gänget.

onsdag 25 maj 2016

Den lilla har otur

Om den lilla ramlade fyra trappsteg i trappen och tog emot sig med sin brutna arm, i går kväll?
- Ja.
:(
Pappan och den lilla gör en retur till Astrid Lindgren för att kolla armen igen. Pallar ej att han ska ha så ont.

*uppdatering:
Den lillas benbrott såg ut att ha hamnat lite bättre jämförelse med i går. Så fallet gjorde att benen i armen la sig rakare mot varandra. Alltid något i allt.

tisdag 24 maj 2016

Syskonkärlek?

Jag fick förnimma hur det är att ha ett syskon. Nej han är inte död min brursa. Men han är inte som vanligt. 14 år tog det innan han började bli min storebror på riktigt. Många år för en flicka på landet, utan grannar och andra syskon. Jag var så naiv och lite konstig för att jag inte hade syskon. För att jag trodde på allt de vuxna sa.

Men jag kommer ihåg hur det kändes när han blev min bror på riktigt. När han ringde, när han brydde sig. Hur han pausade allt när Vilhelmina dog och bara kom till mig från Skåne. En av få som jag orkade ha nära.

Sen separerade han från sina barns mamma och det var efter det som det här med huset på ön började. Han ville ta över och någonstans på vägen trodde jag att vi kom överens om att vi skulle göra det tillsammans. Men det var tydligen inte så han hade föreställt sig det. Han vill ha huset själv och det kan jag acceptera. Det är okej.

Men han förstår inte, varför vår pappa inte kan ge honom huset. Jag vet inte vad det är som är svårt att förstå. "Vad ska han med pengar till" sa han till mig i telefon och jag kunde inte förmå mig att svara. Vår pappa behöver till exempel någonstans att bo de år han har kvar att leva. Om vår pappa ger bort huset på ön, så betyder det att han bryter mot arvsrätten. Men det förstår inte min bror. Och han verkar heller inte förstå att det kanske spelar roll för mig.

Det är ledsamt.

måndag 23 maj 2016

Nej men... livet. Så snabbt!


I kväll ska jag tydligen springa gå vårruset. Tidigt på lördag åker jag och mina väninnor till Venedig.
Redan. Det känns framförallt kul! Det ska bli så härligt att bara vara mitt vuxna jag och inte behöva oroa mig över att barnen är arga, ledsna, nära döden, hungriga, trötta osv.

Men det känns också lite jobbigt för att den lilla tycker att det är så jobbigt när jag är borta. Och också lite läskigt eftersom att min flygrädsla tydligen eskalerar like hell.

Pappan till mina barn är dessutom i Berlin samma helg, de har en göllig farmor och en göllig mormor som tar hand om dem under tiden, så jag är inte orolig för deras välmående.


torsdag 19 maj 2016

En bruten arm

Saker i livet som inte är så kul, är att min lilla kille ramlade ner från en klätterställning på förskolan och bröt armen i förrgår. Båda benen i armen är av och han har ganska ont. Lilla hjärtat.

Första natten var fruktansvärd, jag var ensam med barnen och den lilla vaknade och skrek av smärta hela tiden, samtidigt som jag hade enormt svårt att få i honom smärtstillande.

Tröttheten sitter kvar i kroppen, jag vaknade vid 05 i morse och fast jag får fin feedback på jobbet har jag svårt att ta till mig den. Jag befinner mig i en extremt självkritisk period och det är så jobbigt.

måndag 16 maj 2016

Så gick en helg och kom aldrig igen

Jag ser ju att jag upplevs som helt osympatisk och otrevlig person när jag släpper ut agg om hur det är, nedan. Men det kan inte hjälpas. Jag är oftast väldigt trevlig. Det är sanningen.
Men ibland pyser det ur irritation och då är Arnes bästa sättet att avreagera sig på för mig.

Om ett par veckor åker jag till Venedig. Å ledig flera dagar!

I helgen var vi i Kungsbacka. Fredagen inleddes på Liseberg. Att se glädjen i mina barns ansikte när de åker karuseller. Aww. Och smärtan när en inte vinner den där Star Wars-figuren. Hur som helst, så gött häng.


torsdag 12 maj 2016

Två saker...

Du kan inte både vara språkpolis och stava terrass fel. Det går inte.

Det som inte luktar gott kan inte dofta. Det luktar eller stinker. Doft är något som luktar gott.

Bra, då säger vi så.

onsdag 11 maj 2016

Så klart.

Jag funderar så klart på hur jag ska göra med min framtid. Med jobb. Det här att inte ha trygghet. Att inte ge mina somrar till mina barn, att aldrig ha semester. Jag är inte direkt stressad av situationen just nu eftersom att jag har jobb och jag tror säkert att jag kan vara kvar här till att jag blir utlasad. Men sedan då? Ett stort problem är ju att jag älskar att vara journalist. På ett sätt som jag aldrig någonsin har älskat ett jobb tidigare. Extra problematiskt eftersom att det nästan inte finns några trygga journalistjobb nuförtin.

Eller är jag negativ? Bör jag bara haka mig fast och inse att det har gått rätt bra för mig sedan examen och att det kommer ett tryggt jobb, bara jag har lite tålamod?

Well å well. Möte nu.

tisdag 10 maj 2016

tramsiga regler på förskolan

I dag går killarna på förskolan igen efter långhelg. Ledig fredag och ledig måndag och på fredag är de lediga igen. Hur som helst. Den lilla behöver fortfarande ta sin penicillin, tre gånger om dagen. Jag fick med mig ett läkarintyg till förskolan. Han har inte haft några andra symtom, utan har varit glad och pigg hela tiden. Så det finns liksom ingen anledning att hålla honom hemma.

Men tror ni... tror ni att förskolan går med på att ge det förbannade penicillinet? Nej, de ger bara livslång medicin. Sådant trams. Då ska vi alltså vabba i tio dagar, som han ska äta kuren, en pigg och symtomfri unge som inte har något smittsamt.

Vad är det för trams? Nu får vi lösa det genom att han får ta dosen när han kommer hem och sedan en till på kvällen. Inte alls optimalt enligt läkaren, men vad  i h-e ska vi göra? vabba?

Trams säger jag.

fredag 6 maj 2016

När den lilla fick blodförgiftning

För några dagar sedan hade vår lilla kille en blåsa under foten. Ungefär lika stor som en tioöring. När jag kom hem i onsdags var blåsan plötsligt stor som en golfboll och röda strimmor sträckte sig upp över hälen.
Ganska skärrad ropade jag på Mr Trygg. Som först var irriterad för att jag gapade som en galning. Det var så skönt att jag dels hade läst hos Hanna om appen Kry, och att jag hade sett information om den när jag var på apoteket.

För det tog kanske tio minuter bara, innan jag fick prata med en läkare som såg på den lillas häl genom appen och sa att det var läge att åka till närakuten.

Tryggve tyckte att det var bäst att jag och den lilla åkte, eftersom att Trygg inte är så pedagogisk. Det trots att det bara var två timmar kvar innan min bokklubb skulle komma.

Men den lilla och jag åkte in och efter att vi fick träffa läkaren stod det klart att den lilla, hade begynnande blodförgiftning.

Skönt att vi så snabbt fick hjälp. Hämtade ut medicinen och fick veta det här:
Den ska tas en timme före måltid och två timmar efter. Men lycka till med det, tänker jag. Vet sjukvården hur ofta en treåring äter?

Efter att ha hämtat ut medicinen och tankat, kom jag en halvtimme sent till min kära bokklubb. Var inte ett dugg sugen på vin, utan drack vatten och serverade vad jag misstänker var ett ganska äckligt rosévin till de andra.

Men det var ändå trevligt att träffa dem tycker jag.

onsdag 4 maj 2016

Det där med lunch...

Onsdag.
Måndag och tisdag hann jag inte äta lunch pga jobb. Onsdag har jag ingen att luncha med. Jag hatar den här känslan. Jag hoppar hellre över lunchen än sätter mig ensam någon jävla stans och äter. Fast nu måste jag ju äta pga ska få ordning på den här kroppen.

Men. Jaha. Jag går väl till konsum och köper något äckligt då.

hej då.

måndag 2 maj 2016

Fest i dagarna två.

I fredags var jag på en kompis vernissage.  Jag är väldigt imponerad av henne, hennes konst och mod att satsa 100 procent på sitt skapande.
Sedan gick jag och en studiekompis på aw. Det var verkligen superhärligt att bara få sitta ner och prata utan att barnen ständigt pickade på min uppmärksamhet.Också härligt att få prata jobb en hel kväll, med någon som fattar och bryr sig.

På lördagen hade vi fest för vänner med barn. Det var full rulle. Det kändes som att vi omgavs av hundratals barn. Men de skötte sig ganska fint tycker jag. Och det gjorde också vi vuxna. Även om jag var trött under söndagsmorgonen.

Vi blev ett litet gäng kvar mot slutet som fick chansen att babbla ur sig det sista. Skönt.

I går tog vi ut båten mor kvällningen och fikade på en ö i sjön Uttran. Så härligt.

Så fint att sommaren gör sig påmind nu.