tisdag 22 december 2015

Tankar om barnen

I dag fick jag reda på att jag får semester i morgon. Jag är så lättad över det att min hjärna trillat ner i mina skor. Jag vet inte hur jag hade orkat en dag till, jag känner mig urblekt och tvättad. Samtidigt innebär mina fina pojkar ett inferno och det är alltid så himla härjigt hemma. Min hjärna får nästan vila på jobbet. När min man varit hemma med pojkarna går hans röst liksom upp i falsett och han pratar så högt högt upp att jag får ont i huvudet och hans tjaaaaaaat. Flera gånger om dagen uppfostrar jag honom lika mycket som barnen.
"Du kränker honom när du hotar med att ställa ut honom i skogen" "Prata inte så högt, jag får ont i huvudet och sluta för guds skull att tjata, det blir INTE bättre för att du tjatar." så säger jag och har glömt hur desperat jag är efter en dag hemma med två vilda.
Så läser jag Den där Jennys inlägg i dag om att placera barn i fack.

Och precis så där känner jag. Vår äldsta son har varit arg sedan han föddes, så arg, arg, arg. Också ett barn som fick ligga på neonatal och också blev stucken i huvudet för att armarna och fötterna inte längre gick att sticka i. Som fick förkylningsastma och är/var sjuk nästan jämt, som inte vill äta. Och så jävla arg och kränkt över precis allt. Som har fått sprutfobi av att ligga på sjukhus för att han inte kunde andas så bra. Men han kanske inte måste vara arg för resten av livet, tänker jag?

Också har vi vår yngsta son, som ofta är glad, glad, glad, som har underbett, men äter nästan allt med god aptit, men som slåss när han inte får som han vill. Som älskar sin storebror och därför vill sova i hans säng, eller duscha i samma dusch. Som härmar allt det som den stora gör. Som en papegoja. Som vill åka till dagis för att där finns bästa kompisen, men annars vill han nog mest vara hemma med brorsan och mamma och pappa. Men han kanske inte kommer att slåss i resten av sitt liv, tänker jag?

3 kommentarer:

  1. Tänkvärt som du skriver om din äldsta son. A är arg såååå ofta, han är full med ilska. Jag har mycket funderingar varifrån det kan komma. De två veckor på neonatalen som hans liv började med med slangar och nålar har jag inte tänkt på än...., men nu när jag läser ditt inlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vet inte... för mig känns det som att det började redan där. Han kom ut och fick inte komma till en trygg famn utan till en ganska otrygg bädd, även om de gjorde allt de kunde för att den skulle vara trygg. Också blev han stucken och fick en cpap i näsan, det är säkert inte så skönt, även om det var nödvändigt. Som sagt, jag vet inte.. och ilskan börjar kanske lägga sig något, jag hoppas att jag kan ha lagat det arga. Om det är så det funkar.

      Radera
    2. .. och jag vet ju att det var för ett liknande sätt för er i början. kram

      Radera