torsdag 31 december 2015

En kväll när jag var rädd

God morgon i jullovet. Jag har fullkomligt semesterkraschat i pyjamasmode, men i dag känner jag mig lite mer vaken. Vad beror det på att en helt plötsligt kan sova dygnet runt?
Min tioveckorsförkylning har blommat upp i en härlig topp med hosta lagom till nyåret.

I går var jag med en kompis och såg star wars! Jag älskade att den var lite mer som de första filmerna. Vi drack några drinkar på Griffins steakhouse och nojade lite över att det var så många poliser runt centralen. 

Vid 20:30 tog jag pendeln hemåt och la jag inte märke till honom och hans iakttagande blickar redan på perrongen? Jag är inte säker, men på tåget satt han så att han hade uppsikt över mig och i den trånga smitvägen mellan spåret och berget kände jag mig förföljd. I hala skor halkade jag småspringande efter en ung man - inte tappa den ryggen tänkte jag och samtidigt... Vem är jag att döma efter några blickar?

Men när jag kom ut från den trånga passagen klev jag åt sidan för att ta fram telefonen och hämta andan efter den halkiga promenaden. Då kände jag hur någon tog tag i min axel, intuitivt backade jag.
Han frågade om vi kunde göra sällskap, nej sa jag. 
- kom igen var inte blyg sa han.
- jag är inte blyg, jag går hellre själv sa jag och korsade gatan.
Där gick en ung tjej med hörlurar, hon hade sett mig och min flykt. Jag bara gick bredvid henne och efter några meter tog hon av sig lurarna och vi gjorde sällskap hem. Det visade sig att vi bor grannar. Hon är 19 år och typ hälften så stor som jag, men hon blev min trygghet och räddning i går kväll.

Blir så förbannad över att en alltid ska behöva vara på sin vakt och att ett nej inte räcker.

tisdag 22 december 2015

Tankar om barnen

I dag fick jag reda på att jag får semester i morgon. Jag är så lättad över det att min hjärna trillat ner i mina skor. Jag vet inte hur jag hade orkat en dag till, jag känner mig urblekt och tvättad. Samtidigt innebär mina fina pojkar ett inferno och det är alltid så himla härjigt hemma. Min hjärna får nästan vila på jobbet. När min man varit hemma med pojkarna går hans röst liksom upp i falsett och han pratar så högt högt upp att jag får ont i huvudet och hans tjaaaaaaat. Flera gånger om dagen uppfostrar jag honom lika mycket som barnen.
"Du kränker honom när du hotar med att ställa ut honom i skogen" "Prata inte så högt, jag får ont i huvudet och sluta för guds skull att tjata, det blir INTE bättre för att du tjatar." så säger jag och har glömt hur desperat jag är efter en dag hemma med två vilda.
Så läser jag Den där Jennys inlägg i dag om att placera barn i fack.

Och precis så där känner jag. Vår äldsta son har varit arg sedan han föddes, så arg, arg, arg. Också ett barn som fick ligga på neonatal och också blev stucken i huvudet för att armarna och fötterna inte längre gick att sticka i. Som fick förkylningsastma och är/var sjuk nästan jämt, som inte vill äta. Och så jävla arg och kränkt över precis allt. Som har fått sprutfobi av att ligga på sjukhus för att han inte kunde andas så bra. Men han kanske inte måste vara arg för resten av livet, tänker jag?

Också har vi vår yngsta son, som ofta är glad, glad, glad, som har underbett, men äter nästan allt med god aptit, men som slåss när han inte får som han vill. Som älskar sin storebror och därför vill sova i hans säng, eller duscha i samma dusch. Som härmar allt det som den stora gör. Som en papegoja. Som vill åka till dagis för att där finns bästa kompisen, men annars vill han nog mest vara hemma med brorsan och mamma och pappa. Men han kanske inte kommer att slåss i resten av sitt liv, tänker jag?

När saker skjuts upp

Okej, intervjun blev uppskjuten till efter helgerna. Men det kanske var lika bra. Jag har fått ett konstigt sår på näsan. Jag fick veta att jag får semester i morgon. Så, fantastiskt skönt. Jag ska städa och kanske åka till Ikea med barnen, men ändå. Det kanske finns ett lekrum som barnen kan tänka sig husera i. Hehe.

fredag 18 december 2015

När en blir stolt

I går när jag lämnade på förskolan, kom en pedagog till den lilla förbi.
- Vår lilla hjälpreda, han är så duktig med att hjälpa till och en sådan himla fin kompis.
Varpå jag hamnar i ett känslomode, där jag å ena sidan håller på att spricka av stolthet och å andra sidan håller på att bryta ihop av glädje.

Den stora är också väldigt väldigt stolt över att han börjat sova i sin egna säng, i sitt egna rum och det berättade han stolt för en av sina pedagoger.
Det går oväntat smidigt faktiskt, jag hade trott att han skulle ha ungefär lika mycket separationsångest som jag, men nej. I natt kom han dock lommande min stora kille, och jag sjasade ut Tryggve, pga trångt i sängen.

Skulle kunna sova i en vecka, så känns det efter julbord och diverse annat härj.

tisdag 15 december 2015

peppad chey

Åkej hey.
Alla har väl förstått vid det här laget att jag helst vill jobba kvar här där jag trivs så himla bra.
Men kan jag inte det, vill jag ha ett annat bra jobb, där jag också kan trivas (så klart). Nu har jag en jättespännande anställningsintervju inbokad i nästa vecka. Jag lär ha tuff konkurrens, men ändå. Jag är kallad och jag ska gå dit - lägga min nervositet åt sidan och bara... ta fram mina bästa sidor. Kul att ens få komma på intervju ju.
Pepp.

måndag 14 december 2015

Bortskämd chey

I lördags flyttade vi upp vårt sovrum till det så gott som färdigrenoverade rummet på övervåningen. Dessutom fyndade jag en megasnygg tvåsitssoffa till lilla vardagsrummet uppe, för halva priset i en butik som ska stänga.

Helt plötsligt har vi nästan två nya rum, det känns jättestort och luftigt nu.

Det var också meningen att pojkarna skulle få sova i sina egna sängar, i ett gemensamt rum. Det gick sådär. Det gick verkligen sådär. Men men, nya tag i morgon kanske.

I lördags kom också en hel drös med vänner och gratulerade mig i efterskott, jag fick jättefina presenter och känner mig så himla bortskämd och lycklig.

onsdag 9 december 2015

Helgen som gick

Åkej. Ja jag är hemma från London nu, eller vi är hemma från London nu, alla 11 och det var kul, roligt, galet, jobbigt, härligt, svettigt. På lördagen fick jag så ont i örat att svägerskan nog fick hål i sitt, av allt tjatande från mig. Men vi fick fina naglar, mina har dock redan börjat tappa sitt lack. :(
Vi åt så himla himla gåshudsgott på Jamies Italian. Nu vill jag gifta mig med Jamie. Sedan var vi på fest och det var skitspännande och nu finns det en video på mig när jag sjunger karaoke med en svåger. Kewl.

Vaknade pigga och rätt utvilade på söndagen, shoppade järnet och åt middag på Savoy. Det var en resa, det var det. Vill dock inte gifta mig med Gordon Ramsey. Nu är vi fattiga och ännu fattigare blev vi, när vi missade flyget hem. Det gick till ungefär så här: Alla 9 (två andra åkte till götelaborg) = 0 koll. Nästa gång jag åker någonstans ska jag överlåta kollen till mig själv, det brukar gå bra.

Också att jag sprang som en galning till gaten, men hann inte jag heller.

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta att jag vara hemma och vabbade i går och passade på att tvätta smutsiga sängkläder och reskläder... Allt var fixat och bäddat till att pojkarna skulle läggas när den lilla pekar på bruna fläckar på det ena vita lakanet och säger:
- Titta mamma, det är äckligt där.
och sedan studsar han ned på rumpan på det andra lakanet och det blir härliga bajsfläckar även där.
Där hade han suttit på pottan och klämt, men när det inte kom något i pottan, tänkte Trygg att det var väl bara kiss då.

Då blev jag ca rosenrasande och svarade när Trygg sa "det var väl inte mitt fel" att "DET VAR DITT FEL!!! *hulk hulk hulk gråt*" Ville på riktigt svimma då och vakna en annan dag.


lördag 5 december 2015

Memory lane

Ett minne kommer till mig här där jag sitter på en buss på väg in mot London. Mamma och jag är på väg mot skolan, jag är åtta år. Det blir punktering på bilen, mamma är stressad. 
- du måste springa till det där huset och ringa min chef och säga att jag blir sen för att jag har fått punktering. 
Hon pekar mot ett gult hus. Jag springer. Och ringer 021194143
Jag bad om hjälp också, av mannen som bodde i huset. Jag var rätt tuff ändå. När jag var åtta år.

Nu måste jag sluta innan jag kräks av åksjuka.

fredag 4 december 2015

Så utmattad att det blir dumt

Just nu tänker jag på det här uttrycket "vila i frid", vad skulle motsatsen vara? Att man vilar oroligt i sin grav?
Innebär det att gemene man tror på osaliga andar? Kan en vila i frid även om en är kremerad?
Gäller "vila i frid" för alltid, eller är det okej om en reser sig upp på domedagen för en färd mot himlen? Ja om en nu har plockat tillräckligt många poäng för att komma in där.
Så många frågor, så få svar.

torsdag 3 december 2015

Andra grejer jag tänker på...

Här om dagen intervjuade jag en läkare som efter fem år i Sverige hade fått svensk läkarlegitimation (lång tid), det första han gjorde var att böja sig fram och titta på mitt ärr i pannan, trycka lite  (jag har en ibland en bula under ärret) och säga "ja det är bara lite vätska - du vet att du kan ta bort ärret enkelt hos en plastikkirurg?".

Grejen är att det inte ens kändes jobbigt. Det kändes liksom skönt att någon ville ta hand om mig, någon som visste vad han gjorde. Det kändes inte kränkande alls.Aja, får väl fundera på det där. Lite ärrborttagning och diverse andra lyft skulle väl inte skada. ;)

När en viftar bort sin självömkan

Jaja, det är inget synd om mig.
Jag bara hamnade i en akut 35-årskris. Tydligen. I morse, hemma sa 0 familjemedlemmar grattis till mig av 3. Kanske mest för att vi hade kommit överens om att inte säga något till barnen eftersom att jag ändå är borta hela dagen. Får fira lite i morgon i stället. På lördag åker jag tidigt som satan med Tryggves pappas familj till London, vi blir 11 personer. Då kan en ju också passa på att fira lite.

Jag hann gråta lite i köket i morse innan några kolleger kom och jag hann torka mina tårar snabbt som bara den.

Om jag blir arbetslös, då jävlar ska jag skriva den där boken jag har tänkt att skriva i 25 år. Jag bara säger det, så att jag vet.

onsdag 2 december 2015

När jag fick skylla mig själv

Ja, det kan hända att jag plötsligt blev sur, för at läggningen tog flera timmar och jag fyller år i morgon och har inte tid att bli uppvaktad av min familj samma dag (i-landsproblem), jag borde tvätta håret - men orkar inte. Men också för att läget efter årsskiftet är så osäkert.

Typ varje sekund tänker jag på det - och jag orkar inte. Så lång tid tog det för mig att tröttna på att inte ha någon anställningstrygghet. Åtta månader. Men hallå Arne, vad hände med din lycka över att vara fri? Att jobba med det du älskar?
– Ja men jag vill ha allt det där och vara trygg samtidigt.

Senast i dag var jag så lycklig över jobbet att det pirrade i kroppen och leendet spreds i mitt ansikte. Jag gissar att jag råkade glömma en stund.

Men jag kan inte göra så mycket åt det just nu. Men så fort jag börjar tänka på att etablera mig på ett nytt jobb blir jag helt stressad. En är ju lite mer begränsad sedan en bildade familj. Där jag är i dag, så vet alla att jag jobbar hårt och att jag kommer tidigare om jag måste gå tidigare osv. Att börja om med det känns ju ca olidligt, och att sedan göra det igen och igen o igen.

Också att söka jobb när en inte vill. När en vill vara kvar där en är. Ja, ja, ja. Jag valde själv. Jag satte mig själv i den här stolen. Skyll mig själv.