onsdag 25 november 2015

Fundering om "i mitten av livet" och önskelista

Jag fyller 35 snart. Ser på mina barn och tänker på hur de ser mig. Vuxen kanske?
Jag tänker på hur de kommer att se mig när de är omkring 14? Tjatig? Är det slut på kramar och pussar då?
Jag tänker också på hur jag liksom har fört över framtiden till dem. Att det är de som har allt framför sig.

Nåja, i brist på annat, här kommer ytterligare två födelsedagsönskningar:
 799:- Åhlens, sittpuff med förvaring.
699:- Åhlens, korg för förvaring


tisdag 24 november 2015

När jag drömde en hemsk mardröm

Jag drömde en mardröm här om natten. En sådan där verklig, som var svår att vakna ur.
Ibland drömmer jag om spöken och drömmarna är så verkliga att det känns som om jag är fast i en skräckfilm.

Den här gången befann jag mig i ett mörkt rum, när det blänkte till av ett par ögon i mörkret, ett par barnögon. Sedan sprang barnet runt mig och drog i mig, samtidigt som hon försökte komma undan från mig.

Det var då det gick upp för mig att det var Vilhelmina. Hon drog i mig och gömde sig samtidigt. Jag var så himla rädd i drömmen, men samtidigt förstod jag att hon drog i mig för att hon var avundsjuk på att pojkarna får så mycket uppmärksamhet.

Sedan vaknade jag.
Så himla hemsk dröm på flera olika sätt. Är det här ett av alla tecken på att jag håller på att bli galen?

måndag 23 november 2015

När jag klättrade på väggarna

Jag är inte harmonisk. Alltså, i grunden är jag harmonisk, men nu är jag rentav spattig pga anledning. Snappar upp diverse energier och vill liksom bara ut och springa. Inte för att det skulle fungera med hosta och dålig kondition. Men ändå.

I går slutade för övrigt tv-kontrollen till boxen att fungera, vilket resulterade i att tv:n var fast på barnkanalen. Hurra.

Läste ut "Att föda ett barn" i går, och så mycket känslor. Så mycket av min släkt som finns i boken. Alltså inte bokstavligt. Men min mamma är ju född i Örnsköldsvik och jag förnimmer min mormor mellan raderna. Fantastisk bok.

Nu måste jag jobba, det måste jag faktiskt. Åhej!

fredag 20 november 2015

Deppigt

Jag är ju vikarie på den här lokaltidningen sydväst om Stockholm. Jag trivs så himla bra, jag känner att jag får utlopp för min kreativitet och att jag skriver bra texter, kommer bra överens med alla kolleger, kan skoja och flamsa utan att bli bortviftad som oseriös, pga kan faktiskt skriva och gör mitt jobb bra.
Jag kan webben och jag kan tekniken och... jag gör bra ifrån mig. Det är som att jag på något vis "hittat hem".

Så söker de nu 2,8 journalister. Externt.
Det vill säga att de annonserar i flera stora tidningar och medier. Och det känns så himla himla deppigt. För det är nästan som att det inte spelar någon roll hur grym jag är, för det kommer alltid att komma någon med mer erfarenhet, som har fått gå från någon av de större tidningarna som så klart också är megabra.

Livet är inte rättvist osv, men jag kan nästan inte föreställa mig när den dagen kommer och jag får veta att tidningen gått vidare med andra kandidater. Jag kommer att bli så himla ledsen. Men samtidigt måste jag ju ställa in mig på det. Jag med flera vikarier.

Också får jag ta mig en bra jävla funderare efter jul, på hur jag ska ta mig vidare i den här djungeln med utlasningar och den minimala chansen att få ett tryggt jobb i den här branschen, oavsett hur mycket jag har huvudet på skaft. Hur mycket jag än tycker att det är värt det, hur länge då? Men det känns deppigt, för jag vill inte söka mig ifrån en arbetsplats som jag älskar att gå till. Så många år som jag drömt om en sådan arbetsplats...

Jaja... livet.

torsdag 19 november 2015

när jag längar efter julen

- Grabbar vad jag längtar till julen, när vi får vara tillsammans, sa jag till pojkarna i morse.
Vi satt i bilen på väg till förskolan.
- Ja! När vi får öppna luckor och se på julkalendern, sa den stora.
- Men de är ganska dyra de där legokalendrarna, sa jag.
- Men mamma, det var ju så kul att bygga en sak varje dag, du måste köpa!

Jag är sämsta konsumtionspersonen ever. Klart killarna ska få varsin kalender. En lego och en play mobil.
Men jag längtar. Efter att pysa omkring i pyjamas (som jag inte har), knäcka en nöt, se en halvbra film, spela spel, äta rester. Och bara vara med min familj, mina fina barn. Som kommer att vara harmoniska och lugna och inte vilda och arga.

tisdag 17 november 2015

När jag djupandas...

När Paris exploderade i ett blodbad, satt jag och Mr Trygg och kollade på zombieattacker, det var först dagen efter som jag fick veta vad som hade hänt i Paris.

Ja jag är rädd. Jag har alltid en flyktplan på offentliga platser. Men visst, jag låter mig inte hindras. I kväll åker jag in till stan för att möta upp en kompis jag inte träffat sedan i våras. En adventshelg åker vi utan barn med Tryggves familj till London. Men var nödutgången är, kommer jag alltid att ha koll på.

Som många andra, kramar jag lite extra länge på mina barn efter terrorattackerna i Paris. Jag föreställer mig hur de har blivit vuxna och äldre och jag är kanske död, men de lever och överlever.


tisdag 10 november 2015

När jag ville ha en hund... men.

Den lilla önskar sig bara en hund i julklapp, ingenting annat. Och det är väl egentligen inte så förvånande, han har aldrig varit så intresserad av grejer, så som sin storebror. Han tackar ofta nej till en leksak, när storebror blivit lovad (mutad).

Jag fattar ju, vi kan inte bara skaffa en valp hippt som happt, vi måste i alla fall renovera klart först.

I går ramlade jag in på en annons med valpar.
jag bara:
- Mr Trygg, har ni er hundgård på jobbet i ordning?
- Ja, det har vi.
- Kolla de här valparna, så fina?
- Ja de är jättefina.
- De kostar inte en miljard heller och är vana vid barn.
- Ja.
- Kan du inte bara säga nej då? Kan du inte bara säga att vi inte kan skaffa hund nu?
- Du vet att man måste vara hemma med en valp i början va? De är som ett spädbarn liksom?
- :(

måndag 9 november 2015

MVH en skitmamma

Det var söndag och det var tidigt, typ klockan sex på morgonen.  Jag hade haft barnen själv hela lördagen och hela natten och jag var trött. På TV stod barnkanalen på och barnen hade fått frukost i soffan - jag låg åter under duntäcket och blundade. Så kom den stora in och frågade om han fick mysa med mig.
- Men det är klart att du får älskling, kom här in under täcket sa jag. Men det tog 30 sekunder innan hans fingrar var överallt och han vände upp sin rumpa mot mitt ansikte, gång på gång, på jävla gång, och jag sa, men sluta. SLUTA nu.

Den lilla kom ner med tusen legobitar i en låda som han hällde i sängen och jag sa; NEJ INGET LEGO i sängen och SLUTA, sluta bara, sluta nu. Kan inte mamma få vila lite bara?

Men det var redan försent, legot låg redan där och den stora hade sin rumpa i mitt ansikte och jag bara:
- Skitungar, varför lyssnar ni inte?
och den stora, verkar ha lyssnat väldigt noga för han bara:
-SKITMAMMA! kan du vara.

och ja, det kan jag väl för all del hålla med om att jag kan vara. Men jag älskar er mina barn, mina skitungar. Tänkte jag, och skämdes.

fredag 6 november 2015

Fredagstankar

Jag är så tacksam över att jag får vara mamma. I går kväll när jag pussade den stora på kinden och lyfte över honom i hans säng (som står intill vår) och han log medan jag stoppade om honom, kändes allt så meningsfullt. Den lilla har helt slutat med blöja på dagarna och oftast händer inga olyckor. Han brer ut sig i sängen, armarna ovanför huvudet, och benen brett, brer ut sig som den stjärna han är.
Den lilla tycker om att sjunga, hellre än bra. Det är så fint. I morse vaknade vi alla tidigt, före 06. Och det första den lilla gör är att börja sjunga.

Den stora önskar sig Starwars, Transformers och Lego-ninjor i julklapp, den lilla vill ha en stor, riktig hund. Jag vill faktiskt också ha en hund, men det är inte läge nu, i renovering och.. orkar inte ens tänka på tidiga mornar. Men när det är färdigrenoverat kanske - om sisådär fem år. :P

I eftermiddag ska jag hämta barnen, gå till tåget, lämna barnen till sin pappa, när han slutat jobbet och sedan åka på Idol med min kompis Maja. Jag har ingen aning om vad som väntar mig, jag har inte följt tävlingsdeltagarna.

Åh. Nu har jag filmat och klippt en skitdålig film, så nu har jag ångest och går kväver den med en fredagslunch, tjo.

måndag 2 november 2015

Halloween och Allhelgona

I dag är jag tillbaka på tidningen som vanlig reporter i stället för webbredaktörish.
Så skönt med omväxling. Samtidigt är jag ju en person som oroar ihjäl mig för att vara till besvär osv, jag hamnade här igen, efter att jag sa att det inte funkade hemma med två skiftarbetande föräldrar. Vill inte bränna framtida broar och så vidare. Men å andra sidan har jag de bästa cheferna jag någonsin har haft, nu. Så jag hoppas på förståelse och vägar utan vägbommar att gå. :P

I helgen var vi hela familjen på halloweenfest och det var så himla trevligt och opretentiöst och härliga människor. Jag och Trygg var zombies och barnen var små söta skelett.

Vi var också förbi Vilhelmina, där vi tände två ljus och la en krans. Barnen hade köpt en varsitt - lite tacky ängelsten, där det stod "vår ängel" och "sov gott" på. Jag tycker om att de känner sig delaktiga. Den lilla säger att Vilhelmina bor i stenen, och den stora förstår inte heller riktigt, så klart. Döden är inte så konkret direkt. Men jag tänker, att om de är med från början, om vi pratar om Vilhelmina ibland, så kommer de veta vem hon var och inget blir konstigt eller undangömt. Frågor får komma och vi svarar så gott vi kan. Så tänker jag om det hela.

Jag hade tänkt att jag behövde gråta där vid stenen. Men en orkester spelade musik och jag hamnade aldrig i någon sorglig sinnesstämning. Det är klart. Att jag minns. Hur det var, att gå vägen upp med urnan som innehöll askan av vårt döda barn. Att hon inte längre fanns fysiskt och att det var hjärtskärande. Att vi aldrig mer skulle få hålla henne, känna henne, uppleva henne.

Men någon gråt blev det inte...