onsdag 2 september 2015

Från en mamma, lillasyster och dotter

Det regnar och livet känns så jävla mycket.
Det känns att jobba sena kvällar och missa barnen, det känns att se den stora på karaten och den lilla gå på pottan och kramarna och pussarna och tårarna.
Hur kan något som känns så mycket, ta slut?

I lördagsnatt när jag hade nakenbadat med ett gäng tjejer jag aldrig hade umgåtts med (men som jag kommit att älska) om inte Mr Trygg var just Mr Trygg och om jag aldrig hade flyttat till skogen. Jag hade druckit omkring en hundra glas vin, skickade jag ett sms till min bror om att jag vill vara saknad och älskad av honom.

Inget svar.

Jag skrev till honom i dag och sa att jag inte skulle ha skickat det där meddelandet, men att det är så jag känner. Han frågade hur jag har det på jobbet.

Han är inte beredd att ha en lillasyster tänker jag. Kanske har han aldrig varit beredd på att ha en lillasyster och kanske är jag överflödig i hans liv. Synd att det inte är ömsesidigt. Men jag får väl bita ihop och vänta på att det kanske går över. Antingen gör det det, eller så gör det inte det...

Jag har ju andra.

Mamma har jag till exempel. Hon säger förresten ibland att jag bara kommer ihåg det som varit dåligt från min barndom. Men det är faktiskt inte sant, jag kommer ihåg allting, jag kommer också ihåg det som varit bra.

Jag kommer ihåg hur jag och min häst Orvar nästan krokade ihop till ett, jag kommer ihåg hur han och Daisy luktade, jag kommer ihåg snöflingorna mot min tunga och hur det känns att frysa så att det gör ont när tårna tinar. Jag kommer ihåg pulkabacken och envisheten som jag alltid burit med mig.

Jag kommer ihåg störtlopp i skidbacken om vintrarnaoch sanden, blåleran och havets bris om sommaren.

Också ilskan och bestämdheten och att mamma alltid har funnits där och låtit mig ha en åsikt och ta plats, fast jag bara var en liten tjej. Jag minns bråken med lärarna, med bästa kompisens pappa och storebror, hur mamma lät mig få bråka, för att jag visste vad jag bråkade om.

Jag kommer ihåg att hon alltid bara är ett samtal bort. Jag kommer ihåg när hon har lånat ut bilar så att jag och min bästa kompis kunde åka på roadtrip, jag kommer ihåg alla bidrag jag fått för att kunna äta, handla BH:ar, göra roliga saker, resa, gå till doktorn, dansa.

Jag minns mammas tröstande famn när allt blev för mycket och hennes lugnande hand mot mitt huvud, mitt hår. Jag minns alltid hur hon luktar min mamma. Skinnhandskar, nagellack och parfym.

Jag kommer ihåg förväntningarna hon hade på mig, och kraven som hon aldrig egentligen behövde uttala på att jag skulle klara skolan, ta studenten. Fast jag gissar att hon också visste att jag hatade att plugga och antingen var allt för lätt eller så var allt för svårt. Jag gissar att hon visste det hela tiden, men hon ställde krav som gjorde att jag tog mig igenom det.

Så jag minns visst mamma. Jag minns allt. Tack för att du finns.




2 kommentarer:

  1. Vilket vackert inlägg. Jag reagerade på blålera, SOM jag minns (och glömt) barndomens jakt på blålera i bäcken. Fint.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johanna! Ibland så rinner det ur en. Blåleran ja, och gärna mellan tårna och fingrarna, vilka konstverk det kunde bli?

      Radera