måndag 28 september 2015

Vuxna som ger beröm till barn

Jag blir så trött på vuxna som inte berömmer pojkar för att de är söta, snygga och fina i sina finkläder. Min stora är jättestolt när han är uppklädd i skjorta och finbyxor och ändå är det bara flickorna i sina prinsessklänningar som får höra hur fina de är. Så står min stora söta pojke på sidan om och skruvar på sig och drar i sin skjorta. Hallå.

Jag blir så frustrerad. Fina storebror, du är finast i världen. Mitt hjärta går itu. Dumma vuxna.

söndag 27 september 2015

Cattis sång




För ett par år sedan skrev min kompis om en sång till mig. Jag har inte orkat lyssna. Den handlar om mig och om Vilhelmina. Jag kan prata om min dotter och det som hände utan att gråta oftast, ibland inte. Men jag kan inte känna hur det kändes utan att riva upp sår. Här om dagen orkade jag lyssna. Två år efter att jag fick låten och snart sex års sorg. Jag grät förstås. Med min yngsta son i famnen. Också grät jag lite i morse. I mitt hjärta bor det sorg. Den är inte akut, men den är konstant.

Sången berör mig. Tänk att jag har en vän som gjort en sång till mig och min flicka. Med Cattis tillåtelse så publicerar jag den här. Med en bild på min flickas gravsten.

tisdag 22 september 2015

efter regn kommer sol?

Jag har haft några tunga dagar, ångesten har suttit som en kall hand i bröstet. Jag har tagit motgångar dåligt, ett litet fel i ett stressigt ögonblick, troll på nätet som bestämt sig för att jag är ca sämst i världen. Som om jag vore en maskin på andra sidan. Det brast i köket på jobbet, åh. Jag avskyr att gråta på jobbet. Samtidigt som hormonerna rusade ut (?) ur min kropp, efter att jag tagit ur spiralen.

Det känns lite bättre nu, det värsta har släppt, jag är på benen. En kräftskiva med goda vänner vände på humöret, en kväll med barnen framför Barnkanalen gjorde mig mer harmonisk.
Jag har fått ytterligare en månad förlängt på jobbet, vi får se hur länge det fortsätter så. En dag i taget.
En månad i taget.

torsdag 17 september 2015

:'(

Jag blev just så jävla utskälld av en läsare för att jag råkade svara "Hej - hennes riktiga förnamn" i kommentarsfältet till en artikel, i stället för hennes alias som hon använt för att tycka att jag var nonchalant mot en annan läsare som kommenterat om hur JÄVLA dåligt det var att det inte framgick var butiken skulle öppna i artikeln, det var ju inte heller så att det var jag som hade skrivit artikeln.

Till saken hör att läsaren har ett ganska vanligt förnamn, så det är inte som att det inte kan finnas någon annan till exempel "Elisabeth" som kommenterar.

Jag anstränger mig för att svara trevligt och respektfullt men hon var så otroligt upprörd och skulle gå vidare med det här, ja vart hon ska gå vidare med det förutom att säga till mina chefer hur dålig jag är - är oklart. Jag råkade också svara fel på var butiken ligger, för jag missuppfattade butikens hemsida.

Oklart också varför jag anstränger mig att ta reda på det.

Till saken hör ju att jag blir så otroligt jävla ledsen för att den här damen beter sig så respektlöst mot mig. Så nu måste jag sitta här och djupandas i stället för att bara göra mitt jobb. Sjukt värdelös torsdag, som borde ha varit en fredag, för nu behöver jag helg.

tisdag 15 september 2015

När jag hade velat ha en dialog...

Vår lilla kille har böjat gå på pottan. Det är så gölligt tycker jag, och det vore skönt att bli av med blöjorna åtminstone dagtid. Men eftersom att han inte vill gå på förskolan, så frågade jag i morse om det finns någon möjlighet att jag kan vara med en förmiddag för att försöka förmå honom att gå. Jag vet att det var en ganska jobbig gräns för den stora att gå på toa på förskolan.
Då fick jag till svar att det väl är bra om jag är med den lilla hemma och ser till att han går på pottan där
- Ja han var på pottan innan vi åkte hit sa jag, men...
Blev avbruten och pedagogen fortsatte och sa att med så många nya barn i gruppen så är det inte så lyckat.

Det kan jag verkligen respektera och förstå. Men det hade kunnat vara trevligt att bli bemött med en dialog? Att föreslå att jag kan vara med om en månad, två eller tre om det passar bättre?

Jag vet inte, jag tror att steget är för stort för den lilla att våga gå på toan utan pepp på förskolan, och det är ju synd att han inte blir blöjfri av den sakens skull.

Finns den här sortens människor på riktigt, eller är det bara något jag hittat på?


  • De har alltid en ganska ny bil.
  • Och kör alltid ganska fort.
  • Men åker aldrig dit för fortkörningsböter.
  • Men kan få en parkeringsböter då och då.
  • Fast bryr sig inte så mycket.
  • De spiller aldrig på sina kläder.
  • och tycker inte att det är jobbigt att träna.
  • De köper med sig något hem att äta, när det blir sent på jobbet men ingen är arg pga lågt blodsocker.
  • och de har inte barn som bråkar.
  • de tycker absolut att människor som inte har något filter är botten.
  • De funderar inte så mycket över livet.
  • Men äter trevliga familjemiddagar utan bråk med sina föräldrar på söndagar.

måndag 14 september 2015

Om att starta en insamling

Jag och en kompis fick ju alltså för oss att vi skulle hjälpa våra kompisar att hjälpa "Vi gör vad vi kan", genom att göra som en privat uppsamling som vi sedan skulle lämna över.

Nu gick det ju väldigt, väldigt bra för "Vi gör vad vi kan", så bra så att de inte kunde ta emot några fler kläder. Samtidigt som Röda korset och Sida gick ut och sa att det är dåligt att hjälpa till genom att skänka kläder. Det kändes inte så kul, när vi var mitt uppe i det och engagemanget hade spridit sig så att folk lämnade drivor med kläder till oss och Länstidningen gick in och sponsrade släpet.

Samtidigt kan jag tycka att det är klart att Röda korset kritiserar sådana här initiativ, de förlorar ju på initiativ som "vi gör vad vi kan". Det är ganska lätt att glömma att vara källkritisk när tunga och välkända källor uttalar sig om sådant som de kan väldigt bra.

Hur som helst, till helgen hade vi ett berg av kläder, vi ägnade 12 timmar under lördagen till att sortera (och dricka lite vin), medan mina vilda barn sprang omkring och störde oss. ;) Vi kom i säng strax efter 02 tror jag och vaknade 06:30. Mr Trygg som skulle sluta jobbet 07:30 kom inte hem i tid utan var i stället på en tragisk dödsbrand.

Vi inledde med att åka en sväng till återvinning med kläder som hade fläckar och var smutsiga. Gamla underkläder förpassade vi också dit.

Efter det körde vi till Stadium som tog hand om barnkläder och skor till Human Bridge som sedan skickas till Syrien. Det är ett tips, alla Stadium-butiker tar emot det just nu. Nästa stopp var en kontakt på HEM, föreningen för hemlösa EU-migranter. Tjejen vi träffade blev väldigt glad för att allt var så ovanligt välsorterat och bra packat.

Sedan skulle vi till ett transitboende men de hade fått så mycket redan, så det kunde inte ta emot mer. Vårt sista stopp blev i stället på Västberga boende, ett hem för hemlösa män med missbruks- och/eller psykiatriska problem, där vi alltså bara lämnade herrkläder.

I morse var jag en sista sväng med kostymer, skjortor och glittriga kjolar till Pingstkyrkan i Södertälje som säljer kläderna på second hand.

Jag skänker alltid ganska mycket pengar till utsatta, jag skulle tippa att det är runt 600-1000 kronor i månaden. Men det kändes fint att få göra något handgripligen, även om kläderna och hygienartiklarna inte hamnade i just i Lesbos som det var tänkt.

Jag vill inte bry mig, men det gör jag.

Min pappa ligger på sjukhus för jag vet inte vilken gång i ordningen. En dag kunde han bara inte gå, han hamnade på sjukhus och sedan gick det över.

Men min pappa är klen som han själv skulle ha sagt år 1985. De ska i alla fall flytta ifrån ön utan bro och båtförbindelse och bo i en lägenhet med hiss i den lilla staden. Jag erbjuder mig att hjälpa till med flytten för tioende gången. Men de vill inte ha hjälp, i stället ska min storebror åka upp från Skåne och hjälpa till. Många mil blir det i stället för 10 ungefär för oss.

Jag fattar verkligen inte vad det handlar om. Skrev ett meddelande till min bror om att jag erbjudit mig att hjälpa till många gånger men inte får, så att han inte ska tro att jag inte bryr mig.

Jag är bara så himla trött på hela situationen med min brorsa och hemlighetsmakeriet som pågår. Jag vill inte bry mig, men det gör jag.

tisdag 8 september 2015

När den lilla satte en enkrona i halsen

I går kväll fick mina barn en enkrona var som de skulle få lägga i sina sparbössor. Men den lilla ville sova med sin. Jag märkte inte när, men han stoppade kronan i munnen, satte i den i halsen så att jag fick dunka honom mellan skulderbladen och han kräktes i sängen.

Först hittade jag inte kronan, så jag trodde att han hade svalt den.
En bara... WTF just happend?
Hann inte ens bli särskilt rädd för kvävningsrisken, allt gick så snabbt.

Krona och klave

En satsar stenhårt för att hjälpa folk som har det svårt. Och då kliver Röda Korset in å ba:
- Skänk inte kläder.
Men jag vill ändå påstå att det finns fler sidor av myntet, det finns människor som behöver de här kläderna och hygienartiklarna. Att till exempel Röda Korset inte tycker att det är så bra att en förening som "vi gör vad vi kan" får många miljoner är väl inte så konstigt? Det blir ju konkurrens om de skänkta pengarna.


fredag 4 september 2015

Jag gör vad jag kan

Jag och en kompis bara:
"Kan inte leva med oss själva, barn och vuxna dör – vad kan vi göra?"
Första tanken är att hyra en lastbil fylla med grejer från alla vi känner och bara dra ner till Lesbos och GÖRA någonting! Vad som helst.

Andra tanken var att vi gör vad vi kan här. Så vi bestämde oss för att stötta initiativet "vi gör vad vi kan". Jag måste poängtera att vi inte står bakom det på något vis, men vi tänkte att vi samlar våra vänner och de vi känner, så kanske vi kan hjälpa till med att lämna saker till "Vi gör vad vi kan"s uppsamlingsplatser.

Så nu är vi igång, nästa helg kommer vi att lämna innehållet från lastbil med saker som flyktingarna som kommer över medelhavet kan behöva. Saker från våra vänner och bekanta. Det känns så bra att göra någonting.

Jag skänker också pengar till Rädda Barnen och UNHCR, men det känns som sagt också skönt att ta tag i något, att omvandla sin ångest och frustration till att använda sin hjärna och kropp till något som kanske hjälper.

Det finaste var att Länstidningen Södertälje, min arbetsgivare meddelade i går att de står för lastbilshyran. Jag tycker att det var så fint, så jag var tvungen att gråta lite på jobbet i går. Helt klart bästa arbetsgivaren so far.


onsdag 2 september 2015

Från en mamma, lillasyster och dotter

Det regnar och livet känns så jävla mycket.
Det känns att jobba sena kvällar och missa barnen, det känns att se den stora på karaten och den lilla gå på pottan och kramarna och pussarna och tårarna.
Hur kan något som känns så mycket, ta slut?

I lördagsnatt när jag hade nakenbadat med ett gäng tjejer jag aldrig hade umgåtts med (men som jag kommit att älska) om inte Mr Trygg var just Mr Trygg och om jag aldrig hade flyttat till skogen. Jag hade druckit omkring en hundra glas vin, skickade jag ett sms till min bror om att jag vill vara saknad och älskad av honom.

Inget svar.

Jag skrev till honom i dag och sa att jag inte skulle ha skickat det där meddelandet, men att det är så jag känner. Han frågade hur jag har det på jobbet.

Han är inte beredd att ha en lillasyster tänker jag. Kanske har han aldrig varit beredd på att ha en lillasyster och kanske är jag överflödig i hans liv. Synd att det inte är ömsesidigt. Men jag får väl bita ihop och vänta på att det kanske går över. Antingen gör det det, eller så gör det inte det...

Jag har ju andra.

Mamma har jag till exempel. Hon säger förresten ibland att jag bara kommer ihåg det som varit dåligt från min barndom. Men det är faktiskt inte sant, jag kommer ihåg allting, jag kommer också ihåg det som varit bra.

Jag kommer ihåg hur jag och min häst Orvar nästan krokade ihop till ett, jag kommer ihåg hur han och Daisy luktade, jag kommer ihåg snöflingorna mot min tunga och hur det känns att frysa så att det gör ont när tårna tinar. Jag kommer ihåg pulkabacken och envisheten som jag alltid burit med mig.

Jag kommer ihåg störtlopp i skidbacken om vintrarnaoch sanden, blåleran och havets bris om sommaren.

Också ilskan och bestämdheten och att mamma alltid har funnits där och låtit mig ha en åsikt och ta plats, fast jag bara var en liten tjej. Jag minns bråken med lärarna, med bästa kompisens pappa och storebror, hur mamma lät mig få bråka, för att jag visste vad jag bråkade om.

Jag kommer ihåg att hon alltid bara är ett samtal bort. Jag kommer ihåg när hon har lånat ut bilar så att jag och min bästa kompis kunde åka på roadtrip, jag kommer ihåg alla bidrag jag fått för att kunna äta, handla BH:ar, göra roliga saker, resa, gå till doktorn, dansa.

Jag minns mammas tröstande famn när allt blev för mycket och hennes lugnande hand mot mitt huvud, mitt hår. Jag minns alltid hur hon luktar min mamma. Skinnhandskar, nagellack och parfym.

Jag kommer ihåg förväntningarna hon hade på mig, och kraven som hon aldrig egentligen behövde uttala på att jag skulle klara skolan, ta studenten. Fast jag gissar att hon också visste att jag hatade att plugga och antingen var allt för lätt eller så var allt för svårt. Jag gissar att hon visste det hela tiden, men hon ställde krav som gjorde att jag tog mig igenom det.

Så jag minns visst mamma. Jag minns allt. Tack för att du finns.