måndag 31 augusti 2015

När spiralen hade vuxit fast...

Jag plockade ur min spiral i dag. Redan nu känner jag mig lättad, så skönt att ha det gjort.
När jag låg där med benen i luften, ni vet. Det är inte så kul, men det är något en gör för att en måste. Jag hade också fått en kallelse för att ta ett cellprov, så det gjorde barnmorskan på samma gång. Extra bra.

Men när hon skulle plocka ur spiralen så hittade hon inte trådarna först, efter lite bökande och trilskande och byte av instrument (en har ju så stark bäckenmuskelatur att jag tydligen böjde hennes "plastskohorn" med fiffi) så hittade hon spiralen, tack och jävla lov för det. Och så fick hon kämpa lite med att få ut den. Ja för den hade ju tydligen VUXIT fast där inne.

Så jävla glad att jag tog ut den nu och inte väntade ännu längre, då hade jag väl fått operera ut den, nu räckte det med lite våld.

Hon hade aldrig sett det förutom på kvinnor som haft spiralen i många många år, 17 år och så. Jag har haft min i 1,5 år. Ja jävlar. Aldrig mer nåt jävla skit i kroppen säger jag.

torsdag 27 augusti 2015

Blomsterbröllopet

Hurra för mig och min Mr Trygg som firar vår fjärde bröllopsdag i dag, genom att typ inte ses. Festligt.

Jag kastar en, jag kastar två, jag kastar tre!

Ja alltså, det kan ju hända att jag kastar sten i glashus när jag tyckte att den där karln hängde ut sin fru, eftersom att jag också hänger ut min man här ibland. Ja ja jag erkänner. Men jag låter åtminstone bli att hänga ut honom nu om vår fantastiskt härliga morgon med två hostiga stackars små pojkar.

onsdag 26 augusti 2015

Armband

Hos Heja Abbe hittade jag länken till hjärtebarnsarmbanden. Jag som alltid bär fuck cancer-armbanden kände att det var dags att ge lite... jag har ju ändå ett hjärtebarn i himlen, även om Vilhelminas extra nervbana i hjärtat inte räknades som ett riktigt hjärtfel.
Åja. Jag är ju mamma till ett hjärtebarn.

Dum i huvet?

Alltså.
Allt började med att jag kollade på Instagram och att Schyffert hade lagt ut en bild på när de gjorde rockvideo till Thåström och hade fått punktering och en person inte ville hjälpa till, jag gissar Thåström, det ser ut så på bilden.

En person kommenterade typ "wohoo onsdag schyffert" var på Schyffert svarade "är du dum i huvvet" ungefär.

Jag tänkte att det var något internt och googlade "onsdag dum i huvet" och hamnade i värsta tråden på familjeliv där en kille undrade om det var okej att hans fru som han hade två barn med kallade honom för dum huvét för att han inte fick sin återhämtningstid, trots att allt var väldigt jämställt i förhållandet.

Killen får tonvis med medkänsla och frugan målas ut som hjärtlös och det slutar med de skiljer sig. Han berättar någonstans i mitten att han berättat för frun att han skrivit om förhållandet i ett forum. Att hon har läst allt och kanske fortsätter att läsa...Och ja. Jag känner bara... att ja du är dum i huvudet som fortsätter att hänga ut din fru på nätet, efter att hon har fått läsa vad du egentligen tycker om henne. Men det verkar bara vara jag. För alla andra verkar han vara ett offer för en bitch.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det. Det var bara det att jag blev så upprörd över att han fick sådant fritt utrymme för sympati och att det är omöjligt att veta hur det var i verkligheten. Kanske var hon en bitch, eller så var det han som var det. Nu är de skilda och barnen är skilsmässobarn.

Och jag har fortfarande ingen aning om varför Schyffert kallade någon som var pepp på onsdag för "dum i huvvet" på Instagram.

tisdag 25 augusti 2015

När jag kom på att jag är en högkänslig person

Att jag är känslig har jag väl alltid vetat. Jag har ofta trott att det beror på att jag är uppvuxen som ensambarn. Det var först när jag i somras läste den här artikeln i svenskan, som jag kände att det faktiskt är på riktigt och att jag är en person som är högkänslig.

Efter det har jag fått lite mer tålamod med mig själv. Känslig betyder faktiskt inte att en är en tönt, eller saknar skinn på näsan. Det betyder att jag har mycket empati, lätt att känna andras känslor och påverkas av andras humör. Det kan väl vara både bra och dåligt, men det är egentligen skitsamma. Det viktiga är att jag har förstått hur jag kan vara på ett sätt som andra oftast inte är, och hur ledsen jag blir ibland när jag känner mig kränkt eller missförstådd.

Förresten så har jag slarvat bort mitt Mastercard, och det samtidigt som jag fick min första heltidslön på hur länge som helst. Det är ju på något sätt en hint från högre makter att jag ska hålla i pengarna tänker jag. ;)

måndag 24 augusti 2015

När jag störde ihjäl mig

Får jag läsa om en enda person till som säger något och ler, så spyr jag rakt ut!

När jag hade PMS

Ja herrejävlar, tillåt mig hånskratta åt mig själv. "Aldrig haft PMS" – nåja, i går gick jag runt och kände mig bedrövlig och ville bryta ihop och gråta hela tiden. Plus att de flesta var ovanligt dumma i huvudet -  jävla dumt sammanträffande. På kvällen kom mensen och då släppte den värsta ångesten och jag fattade att det var hormonfest i kroppen som tog knäcken på mig.

Snart ska jag orka ta mig samman för att boka tid och ta ut spiralen, typ nästa vecka.

För övrigt har jag självdiagnoserat mig med kostokondrit, därav tryck över hjärtat och svårt att ta djupa andetag. Det är en inflammation mellan bröstbenet och revbenen och vanligt när en har psoriasis artrit. Surprise. Jag har helt enkelt en svacka i kroppen just nu, den får gärna vara kortvarig.

Förövrigt så har vi liksom många andra drabbats av stor husspindel-party. Vi har på olika sätt gjort oss av med ett tiotal, men det att jag vet om att de härjar här, gör att jag får svårt att sova. De kan faktiskt bitas och bettet är typ som ett getingstick om jag fattat det hela rätt.

I fredags stressade jag från jobbet och lämnade en text som var.. jag veeeet inte ens. Angst.
Hur som helst så stressade jag för att Mr Trygg skulle till jobbet, så jag behövde alltså ta barnen. Vi satte oss sedan på pendeln och åkte hem till mamma - dit mina tjejkompisar - papiljotterna - kom. Vi käkade libanesiskt och planerade en resa i vår. Det lutar åt San Sebastian just nu.

Nu ska jag se till att få klart ett manus som ska lämnas i går helst. Sedan väntar kvällsjobb.

söndag 23 augusti 2015

Detta har hänt

Klockan är 10, hittills i dag har barnen ätit lördagsgodis från i går till frukost. Den stora kissade ovanpå toalettlocket. Den lilla och den stora har duschat. Den stora riktade duschstrålen på mig med nya kläder. Den lilla färgade håret rosa. Jag träffade på två stora husspindlar i tvättstugan, den ena på den rena tvätten. Grabbarna krossade ett glas och en skål när de byggde en koja i soffan. Jag skrek rakt ut att de jävlar i mig fick lyssna någon gång. Jag fick kiss på foten när jag sparkade till pottan - där det i går låg en stor husspindel. Jag har svept över mellanvåningen med dammsugaren och inser att det behövs ett större krafttag än så. Gruvar mig för att hämta tvätten fast spindlarna dog dammssugsdöden.

torsdag 20 augusti 2015

När saker slukas av intet

Eftersom att vi ska byta ytterdörrar på huset så har vi inte brytt oss om att kopiera nycklarna. Men när jag kom hem från landet var mina nycklar spårlöst försvunna från där mormorn hade lagt dem på en köksbänk.

I morse såg jag hur den lilla drog ur min telefon ur laddaren och sedan dess är den borta. Jag hittar den verkligen inte någonstans. Hur kan små barnahänder tappa bort saker så snabbt och lika snabbt glömt vart de lagt dem?

onsdag 19 augusti 2015

Järnrike

Jag fick med mig ett paket knäckebröd från landet, jag ville inte lämna det till september - i fall det skulle komma in möss. Här om morgonen när det var slut på bröd i övrigt, så frågade jag den stora om han ville ha lite järnrike:
- Man får inte säga järnrike, det är ett fult ord, sa han.
Och det är inte lätt förstås, lätt att blanda ihop med fulare ord. Han hade några dagar då han testade "skit", jag tycker att det är skitsvårt att säga att han inte får säga skit, men jag säger det själv skitofta.


tisdag 18 augusti 2015

smack

Saré så var jag hemma.
Jag fick sluta tidigt på fredagen så begav mig direkt hemåt, det tog ungefär 6 timmar att ta sig hem. Något är vajse med bromsskivorna på bilen, eller om det har fastnat någon sten eller så, stundtals lät det som om jag körde en såg. Så jag fick stanna flera gånger, till slut upphörde det.

Natten till i går sov jag dåligt, den lyckliga Esterkatten stod vid min huvudkudde och trampade, trampade, trampade. Barnen skruvade på sig. Jag var jättetrött när jag skulle sätta mig in i att göra webbtidning på LT sedan. Men natten till i dag, sov jag som en sten. Så skönt, så nya tag i dag.

Men den lilla var så ledsen i dag när jag lämnade på förskolan. Så hjärtskärande och fruktansvärt att lämna honom där när han inte vill att jag ska åka. Hjärtat går itu.

Appropå hjärta så har jag ett tryck över hjärtat, mer eller mindre konstant. Det är väl ångest, men jag vet inte riktigt varför. Jag blir också hypokondrisk och tror att jag har kärlkramp. Kanske är det för att hösten mer eller mindre är här och att det är upp till bevis nu.

torsdag 13 augusti 2015

När jag spanade efter stjärnfall

Jag städade stugan i går. MYCKET noggrant, det kändes som om mammas ande hängde över mig och bevakade det jag gjorde. Eftersom att solen skiner i dag och att väderprognosen sa att den skulle göra så i dag, så tvättade jag sänglinne och handdukar för fulla muggar som sedan hängdes.

Det skulle ju pågå stjärnfall natten till i dag, så jag la mig i en solstol och tittade upp mot den alldeles för ljusa himlen medan jag väntade på att tvättmaskinen skulle gå klart. När jag låg där mindes jag ett tillfälle från min barndom. Vi hade gäster (kanske övernattande, jag minns inte, jag minns inte vilka det var), jag la mig på en badenbaden och titta upp mot den klara stjärnhimlen och plötsligt började det regna stjärnfall.

Efter ett tag började jag frysa, så jag hämtade en tjock filt och sedan låg jag och de andra barnen länge och tittade ut i universum och de täta stjärnfallen. När jag tänker på det så måste det ha varit runt samma tid som nu, sensommar, typ 88.

I går började stjärnorna till slut att smyga fram, jag låg på rygg en stund och tittade. Det flög en fladdermus ovanför mig. Plötsligt träffade den på en annan fladdermus och de flög i ryckiga vingslag tillsammans en stund och utbytte ljud jag inte kunde tolka. Sedan skiljdes de åt och fortsatte sin jakt på insekter som det finns gott runt sommarstugan.


onsdag 12 augusti 2015

När jag kände mig ensammast i världen

Jag kommer hem efter jobbet. Har glömt vad jag gjorde för tio år sedan, när jag var ensam när jag kom hem. Stirrar rakt ut en stund, det regnar ute, så jag kan inte tvätta, för då kommer tvätten att lukta surt där den får hänga på strecket.

Jag öppnar frysen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag ska frosta av frysen innan jag åker, men jag vet inte vad jag ska göra med maten i den. lax, vegburgare, vegfärs... till spillo? Jag har ingenstans att förvara maten innan jag åker hem.

I går kväll plockade jag undan allt, alla spår efter barnen och alla kvitton som samlats i bokhyllan. Men jag dammsög inte, jag sparade det till i dag, det känns rimligt ändå.

Jag åt tunnbröd i sängen till middag. Läste min bok, bytte sms med mamma om vem Victor Schantz i Karolina Ramqvists "Alltings början" verkligen är. Vi har ingen aning.

Sedan diskade jag, tittade in i kylskåpet och undrade vad jag skulle göra med all mat där. Jag kommer inte att äta upp maten. Jag hatar att äta mat ensam.

Så gick jag och la mig och höll väl på att sakna ihjäl mig efter mina barn. Så tyst och stilla, tog två magnesium i för säkerhets skull. Ingen som undrar hur jag mår, ingen som bråkar, inget stoj, inga små barn som snusar bredvid mig i sängen. Ingen bra uppkoppling, men det spelar väl heller ingen större roll.

Ibland får jag känslan av att de aldrig har funnits, min familj. Att jag egentligen varit ensam hela tiden, att det bara varit en dröm, att den stora och den lilla bara var på tillfälligt besök, Jag vet inte vad jag ska känna när det känns så. Kan man känna sorg över någon som bara finns i en dröm?

De är så långt borta och de vill inte prata med mig i telefon. Den lilla pratar lite grann "hallå", säger han. "Hallå" men sedan ska pappa prata - han har inte tid för mig. Men de finns på riktigt. Och så slår hjärtat hårt, hårt. Kanske får jag en hjärtattack nu tänker jag - men eftersom att jag har livserfarenhet så förstår jag att det antagligen bara är ångest.

Jag undrar om jag ska ringa någon, en vän? Men jag har ingenting att säga egentligen så jag ligger kvar och läser. Tänker att alla borde läsa den här boken "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie, i alla fall så borde min väninnas kille som postar fåniga kommentarer om att det är töntigt att bli kränkt av ljust hudfärgade plåster, på facebook läsa den, så kanske det finns en chans att han förstår att han är privilegierad, eftersom att han är man och vit. Det är inte säkert att det skulle förändra något. Han lever i en fyrkantig värld, där pengar spelar huvudrollen.

Det är min sista vecka på redaktionen, jag undrar om någon kommer att sakna mig, om jag har satt några fotspår. Jag tittar omkring mig och försöker se om någon bryr sig, men jag landar i att de har fullt upp med sina liv.

Två nätter, tre dagar, sedan är jag borta och det enda beviset på att jag har funnits är några nya bekantskaper på facebook.

tisdag 11 augusti 2015

När jag sover sämst av alla

.. i hela världen. Jag har nästan glömt att jag sovit dåligt under många många år. För drygt ett år sedan började jag äta magnesium i samband med att jag trappade upp träningen. Sedan dess har jag kommit ner i en djupsömn jag inte upplevt sedan jag var tonåring. Det är som ett sömnmedel för mig, fast utan biverkningar som gör att en blir som en zombie efteråt. Helt fantastiskt faktiskt.

Nu blir jag påmind om hur det var när jag alltid sov vaken och nästan aldrig kom ner i djupsömn. Frånvaron av mina barn och min familj gör att jag sover oroligt och lätt.

Jag tycker också att det är tråkigt att laga mat till mig själv, i går blev det popcorn-middag.

När jag gick in på Aftonbladet i går, så läste jag att universum är på väg att dö. Universum som för mig alltid har varit någon konstant. Jag som redan led av ensamhetsångest fick grova problem med att koppla bort och sova.

Så är livet för en allena själ i Norrland.

måndag 10 augusti 2015

Känslan...

Nyss när jag trodde att jag hade tappat bort en hel nyskriven artikel och IT inte svarade. Känslan då.
Så var det bara jag som var klantig hela tiden... och hade sparat artikeln i en annan artikel.
Ja. ja. Klant.

När jag åt ca 28 surströmmingar

... kanske inte, men i alla fall fem, och hjärtat dunkade så hårt när jag skulle sova, så insåg jag att jag kanske hade tryckt i mig lite för många.

Jag har liksom svettats surströmming i dag och känt mig allmänt flottig och äcklig. Dagen till ära fick jag göra TV och jag ger mig fan på att jag syns en hel del i inslaget. Rent spontant känner jag för att svära lite grann rakt ut åt min fula frilla och flottiga uppenbarelse. Men en är väl professionell och biter i det sura äpplet.

söndag 9 augusti 2015

När jag gjorde Summer in the Park igen

Jag har precis landat på kontoret efter en "Summer in the Park"- bevakning. Jag höll på att frysa ihjäl, trots den varmaste sommarnatten hittills.
Nu har mina pojkar åkt hem till vår lilla skog utanför Stockholm, med sin mormor - och jag får inte träffa dem förrän på fredag kväll när jag kört 55 mil hem. snyft, men så fint det kändes när jag fick sms från mamma där det stod att den stora hållt sig vaken från Sundsvall och var lovad att få studsa när de kom hem i natten. Att de sedan hade lekt och läst och att mormorn tyckte det var härligt med bilsällskap och att det gick bra, men också att Esterkatten var lycklig att se familjen.
Då. Kan jag inte annat än att vara lycklig också, trots ensam och frusen, trots 1850 tecken som ska skrivas och bilder som ska in och ... 1850 tecken, nu kör vi.

torsdag 6 augusti 2015

När det var jag som luktade surt hela tiden...

Mina kläder tvättas mirakulöst när jag är på jobbet. Det är mamma som hinner med allt under en dag, hon är så jädrans snabb på att diska/plocka/städa min mamma. När jag tänker tanken är hon redan klar. Wonder woman.
Men i alla fall, i morse skulle jag ta på mig nya rena kläder, men börjar hulka när jag dragit tröjan över huvudet - den luktade så surt! Jag gissar att den fått hänga på strecket vid växlande väderlek lite för länge.

Åh så trött nu, längtar efter mitt hem och min säng och min dusch och mina kompisar och min katt och mina grannar.

onsdag 5 augusti 2015

När min hjärna bearbetar...

Jag har sedan ett par veckor tillbaka tränat på 2-3 luncher i veckan. Första och andra veckan led jag av svår träningsvärk men i dag känner jag mig nästan som vanligt trots högintensivt pass i går. Antingen beror det på att jag inte pressade mig själv lika mycket, eller så beror det på att blodcirkulationen börjar komma igång. Kanske lite båda.

Så nu vet ni - att jag inte slappar under mitt sommarvikariat i norr.

Jag hinner också drömma om en all inclusive till Mexico nästa år. De drömmarna är intensiva.

Apropå drömmar så hade jag en sjuk sjuk dröm i natt.
Jag drömde att jag var passionerat förälskad i en amerikan som hette Josh. Helt påhittad i mitt undermedvetna, och så vaknade jag av att jag bara "åååhh Josh" - pratade i sömnen alltså.

Jävligt märkligt hur hjärnan fungerar faktiskt.

... och märkligare blir det ju när min bff skickar det här:

Haha jaja, jag tror inte att Josh finns på riktigt, men jag undrar hur det kom sig att min hjärna gjorde honom av andra personer och fick mig att känna som jag gjorde i drömmen.
Fascinerande.

tisdag 4 augusti 2015

När jag hade en flaska med lyxig hårolja

Som jag bara använde ibland, vid extra lyxiga tillfällen... men hittade tom i soporna en dag efter jobbet, så undrade jag förstås vilken av sönerna som hade trashat den.
Men det var inte någon av sönerna och det var heller inte Esterkatten. Det var Mr Trygg, som hade smetat in oljan i sin värkande rygg. Hoppas att det hjälpte, säger jag bara.

måndag 3 augusti 2015

Det kostar att vara en person som lever med känslorna utanpå.
Det kostar mig.
För det finns människor, vänner, kärlekar och annat löst pack som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit inga "jag bryr mig inte"-spel kan nå.
Och när de stiger fram och petar in ett finger i min sida, då rusar blodet, jag tappar matlusten, jag känner mig galen. Galen.

Om jag anmälde mig till en kurs i arabiska?

Jag och en kollega från lokaltidningen i Södertälje pratade om att vi skulle gå en kurs i arabiska. Ja, men okej sa jag - vi bokar, så jag bokade den där kursen som ska gå kvällstid, torsdagar under hösten. Fast jag egentligen kanske hade tänkt att vänta lite, på grund av skoltrött.

Men fasen, jag vill det här med journalistiken och med arabiska i bagaget, om än lite, så kommer jag att ha fler fördelar i konkurrensen. Vilket är skittråkigt att tänka på, men nödvändigt.

Nu har ju kollegan inte anmält sig än, så jag får kanske får gå själv, men å andra sidan så vill jag faktiskt lära mig arabiska, så låt det gå...