måndag 23 februari 2015

den stora fyllde fyra

Den stora fyllde fyra i går. Fyra år sedan som jag blev igångsatt och var med om universums längsta förlossning. Han levde ju i alla fall när han kom ut, även om jag hade svårt att tro på det, eftersom att han vägrade att skrika, det visade sig sedan att han hade fostervatten i lungorna och fick ligga på på neonatalavdelningen i en hel vecka. Där gick jag igenom en psykisk käftsmäll. Från att i Solna få höra från en barnmorska att jag skulle vara glad att min unge liksom skulle bli frisk (det när han var ganska sjuk faktiskt och att jag hade förlorat ett annat, bara ett år tidigare), med ett blodvärde på ca 72, som gjorde att jag mådde fett jävla dåligt. Och ingen hade heller sagt något om det till mig. Så jag gick där på neo, sjuk av oro och också av att knappt ha något blod i kroppen? Ja det blev en liten skakig början, som förälder till ett alldeles levande barn. Gul var han också, det kändes som om vi aldrig skulle få komma hem. Det blev bättre med tiden förstås, vi flyttades till Huddinge och där någonstans vände det, det tog sin tid, men det vände ju faktiskt.

Min fina, stora kille, som inte vill gå på förskolan. Fast att han tycker att det är ganska kul. Han har många kompisar och fina pedagoger. Men har väl fattat att han har det allra bäst hemma hos mamma och pappa... Problematiskt bara när en måste jobba eller studera.

Den lilla har blivit arg. Så klart, han vill heller inte ha ytterkläder på sig längre. Och han har haft ont någonstans på nätterna, vilket har resulterat i skitlite sömn för somliga. Konstigt för på dagarna har han mått bra och varit pigg. Han har heller inte kunnat visa var han har ont, så jag veeeet inte riktigt.

Nej jag vet inte riktigt, min hjärna går på högvarv, så jag hinner inte riktigt stanna upp.

onsdag 18 februari 2015

Full rulle

Egenpåhittade sånger går hem hos grabbarna, kvällarna två har jag nu sjungit påhittat eftersom om bröderna Pilsetnek på skogspromenader för att få dem att komma till ro. Det funkar!

I går träffade vi en superfin präst på sjukhuskyrkan i Danderyd. Vi pratade om nöddop och sorgen när föräldrar förlorar sina barn, inför ett radioinslag i skolan. Jag ska också försöka skriva en artikel och sälja till... någon tidning som behöver informera allmänheten om att sjukhuskyrkan finns.

Det var tungt förstås, jag märkte det inte riktigt förrän jag satt på nästa möte med en förhoppningsvis blivande uppdragsgivare, som vill ha ett ganska omfattande arbete. Jag var alldeles mosig i huvudet och sa eventuellt etisk i stället för etnisk när jag frågade om mångfald. Ehmmm, jag tror det gick ok ändå.

Och för några dagar sedan dog mamman till min låtsaspappa.
Hon var gammal, och hade det rätt tråkigt tror jag, hon sa att hon var trött på att leva och ville dö, så jag gissar att jag borde vara lättad för hennes skull, men det kan inte låta bli att kännas sorgligt. Hon var en väldigt varm och kärleksfull person.

I kväll ska jag och min kursare åka till Uppsala för att prata med en tjej som hade kontakt med sjukhuskyrkan i samband med att deras son blev dålig vid förlossningen och några dagar senare avled.

I morgon ska klippen redigeras och sedan jobbar jag från lunch till 20:30 på Länstidningen. I dag måste jag plocka undan alla leksaker i pojkarnas sovrum, det ska rivas en vägg där och byggas upp en ny lite mindre vägg, så att sängarna får plats på ett bättre sätt. Jag passade på att flytta ner en resårmadrass och ersättade spjälsängen med den, så att vi kanske kan få lite plats när vi sover i den här familjen, får väl panik snart pga små söta svettiga kroppar, väldigt, väldigt nära mig om nätterna.

Och ja just ja, sammanställa de sista enkäterna inför Årets Bygge, jag utför research till juryn....

Nu hör jag faktiskt hur fågarna sjunger om vår, utanför. Det finns hopp, det är ös. Fullt jävla ös.

måndag 16 februari 2015

Sångmamma

Om jag sjöng en sång om Bamse och gänget som var ute i skogen med mina grabbar vid sänggåendet? En egenpåhittad?
– Ja.
Om de bad mig sjunga den igen?
– Ja.

måndag 9 februari 2015

opepp

Jag har haft två sorgliga årsdagar sedan senast. Den dagen då Vilhelmina dog i magen och den dagen jag födde henne. Värst är den förstnämnda. Vi var vid graven i lördags, det blåste kalla snåla vindar där vi stod och tände gravljus och stoppade rosor i snön. Sedan var vi på fest och det var kul. Dock att mina existensiella funderingar maxas under alkoholpåverkan.

Orkar väl inte riktigt med mig själv, och alla himla funderingar....

Har jag berättat att jag numera är inhoppande reporter på LT, där jag gjorde praktiken? För somliga har jag väl det. Men JA kul ju!


Den här veckan har vi radiokurs, jag är inte alls så pepp som jag hade föreställt mig. Kanske om jag bara får sova i natt, ska faktiskt genast gå och bortsta mina gaddar.

Mer pepp i morrn då.



måndag 2 februari 2015

Livet är hårt

"Grattis på födelsedagen!" Skickar jag via sms till en kompis som jag inte hängt med på länge. Kanske är det så att vi inte har så mycket gemensamt så att det därför har blivit så. Men svaret jag får tillbaka:
"Jag har livmoderhalscancer som spridit sig till lymfkörtlarna"
Känns ju bara... inte så humörlyftande direkt. Jag vet att hon har längtat efter barn och nu kommer hon inte kunna bära något barn och chanserna för adoption är tydligen sämre om ena föräldern har haft cancer. Snart ska hon strålas. Det känns ju väldigt overkligt att hon lever i den verkligheten nu. Väldigt overkligt.

Nu håller jag alla tummar och tår för att min kompis, blir så bra hon kan efter det här. Samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför det jag har. Livet alltså... gah.

söndag 1 februari 2015

Saknad för all tid.

Abbes pappa sitter bänkad på torsdagar, när de hjärtsjuka barnen är i tv-rutan. Jag byter kanal... fem år har gått, och fem år skulle Vilhelmina ha fyllt i år, snart, om bara några dagar. Jag har inget hjärtfel, men det gör fortfarande väldigt ont just i hjärtat. Jag kan inte förmå mig att titta på utsatta, hjärtsjuka barn. Det går inte, det är som att någon skulle öppna bröstkorgen på mig och ta ett iskallt grepp om mitt hjärta.

Vilhelmina fick inte leva. Hennes lillebror, den äldre av dem, börjar få frågor. Han frågar om varför ingen kunde laga hans storasysters hjärta, vilket jag inte har något bra svar på ju. Att fela är mänskligt, tänker jag.
Han undrar också mycket över döden och sa här om dagen:
– Vilhelmina, som flyger bland stjärnorna. SuperVilhelmina, hon kan inte dö.
Nu rullar tårarna ner för mina kinder här, för det var ju väldigt fint tänkt av den stora. Själv har jag fortfarande stora tvivel och känner skepsism om vad som händer efter döden.

Det kommer väl aldrig att sluta smärta, och aldrig kommer tillräckligt med vatten flyta under broarna för att det ska kännas okej. Jag kommer att sakna henne till jag dör.

Härliga söndag.

Ibland vet jag inte ens om att jag inte har någon energi kvar. När det gnälls över det ena och det andra, så härdar jag ut och känner mig till och med lite glad, där jag sitter vi middagsbordet och har ridit ut gnälltsunamin.
Så bara.... BAM! Slår 50 procent av den andra vuxna skaran i hemmet till med att han minsann gör ALLT i det här huset.... och så upptäcker jag att jag inte hade energi kvar till att höra det.
Det är då jag önskar att jag hade superkrafter, men det har jag ju inte, så i stället blir jag arg som fan. Å härliga, härliga söndag.