torsdag 31 december 2015

En kväll när jag var rädd

God morgon i jullovet. Jag har fullkomligt semesterkraschat i pyjamasmode, men i dag känner jag mig lite mer vaken. Vad beror det på att en helt plötsligt kan sova dygnet runt?
Min tioveckorsförkylning har blommat upp i en härlig topp med hosta lagom till nyåret.

I går var jag med en kompis och såg star wars! Jag älskade att den var lite mer som de första filmerna. Vi drack några drinkar på Griffins steakhouse och nojade lite över att det var så många poliser runt centralen. 

Vid 20:30 tog jag pendeln hemåt och la jag inte märke till honom och hans iakttagande blickar redan på perrongen? Jag är inte säker, men på tåget satt han så att han hade uppsikt över mig och i den trånga smitvägen mellan spåret och berget kände jag mig förföljd. I hala skor halkade jag småspringande efter en ung man - inte tappa den ryggen tänkte jag och samtidigt... Vem är jag att döma efter några blickar?

Men när jag kom ut från den trånga passagen klev jag åt sidan för att ta fram telefonen och hämta andan efter den halkiga promenaden. Då kände jag hur någon tog tag i min axel, intuitivt backade jag.
Han frågade om vi kunde göra sällskap, nej sa jag. 
- kom igen var inte blyg sa han.
- jag är inte blyg, jag går hellre själv sa jag och korsade gatan.
Där gick en ung tjej med hörlurar, hon hade sett mig och min flykt. Jag bara gick bredvid henne och efter några meter tog hon av sig lurarna och vi gjorde sällskap hem. Det visade sig att vi bor grannar. Hon är 19 år och typ hälften så stor som jag, men hon blev min trygghet och räddning i går kväll.

Blir så förbannad över att en alltid ska behöva vara på sin vakt och att ett nej inte räcker.

tisdag 22 december 2015

Tankar om barnen

I dag fick jag reda på att jag får semester i morgon. Jag är så lättad över det att min hjärna trillat ner i mina skor. Jag vet inte hur jag hade orkat en dag till, jag känner mig urblekt och tvättad. Samtidigt innebär mina fina pojkar ett inferno och det är alltid så himla härjigt hemma. Min hjärna får nästan vila på jobbet. När min man varit hemma med pojkarna går hans röst liksom upp i falsett och han pratar så högt högt upp att jag får ont i huvudet och hans tjaaaaaaat. Flera gånger om dagen uppfostrar jag honom lika mycket som barnen.
"Du kränker honom när du hotar med att ställa ut honom i skogen" "Prata inte så högt, jag får ont i huvudet och sluta för guds skull att tjata, det blir INTE bättre för att du tjatar." så säger jag och har glömt hur desperat jag är efter en dag hemma med två vilda.
Så läser jag Den där Jennys inlägg i dag om att placera barn i fack.

Och precis så där känner jag. Vår äldsta son har varit arg sedan han föddes, så arg, arg, arg. Också ett barn som fick ligga på neonatal och också blev stucken i huvudet för att armarna och fötterna inte längre gick att sticka i. Som fick förkylningsastma och är/var sjuk nästan jämt, som inte vill äta. Och så jävla arg och kränkt över precis allt. Som har fått sprutfobi av att ligga på sjukhus för att han inte kunde andas så bra. Men han kanske inte måste vara arg för resten av livet, tänker jag?

Också har vi vår yngsta son, som ofta är glad, glad, glad, som har underbett, men äter nästan allt med god aptit, men som slåss när han inte får som han vill. Som älskar sin storebror och därför vill sova i hans säng, eller duscha i samma dusch. Som härmar allt det som den stora gör. Som en papegoja. Som vill åka till dagis för att där finns bästa kompisen, men annars vill han nog mest vara hemma med brorsan och mamma och pappa. Men han kanske inte kommer att slåss i resten av sitt liv, tänker jag?

När saker skjuts upp

Okej, intervjun blev uppskjuten till efter helgerna. Men det kanske var lika bra. Jag har fått ett konstigt sår på näsan. Jag fick veta att jag får semester i morgon. Så, fantastiskt skönt. Jag ska städa och kanske åka till Ikea med barnen, men ändå. Det kanske finns ett lekrum som barnen kan tänka sig husera i. Hehe.

fredag 18 december 2015

När en blir stolt

I går när jag lämnade på förskolan, kom en pedagog till den lilla förbi.
- Vår lilla hjälpreda, han är så duktig med att hjälpa till och en sådan himla fin kompis.
Varpå jag hamnar i ett känslomode, där jag å ena sidan håller på att spricka av stolthet och å andra sidan håller på att bryta ihop av glädje.

Den stora är också väldigt väldigt stolt över att han börjat sova i sin egna säng, i sitt egna rum och det berättade han stolt för en av sina pedagoger.
Det går oväntat smidigt faktiskt, jag hade trott att han skulle ha ungefär lika mycket separationsångest som jag, men nej. I natt kom han dock lommande min stora kille, och jag sjasade ut Tryggve, pga trångt i sängen.

Skulle kunna sova i en vecka, så känns det efter julbord och diverse annat härj.

tisdag 15 december 2015

peppad chey

Åkej hey.
Alla har väl förstått vid det här laget att jag helst vill jobba kvar här där jag trivs så himla bra.
Men kan jag inte det, vill jag ha ett annat bra jobb, där jag också kan trivas (så klart). Nu har jag en jättespännande anställningsintervju inbokad i nästa vecka. Jag lär ha tuff konkurrens, men ändå. Jag är kallad och jag ska gå dit - lägga min nervositet åt sidan och bara... ta fram mina bästa sidor. Kul att ens få komma på intervju ju.
Pepp.

måndag 14 december 2015

Bortskämd chey

I lördags flyttade vi upp vårt sovrum till det så gott som färdigrenoverade rummet på övervåningen. Dessutom fyndade jag en megasnygg tvåsitssoffa till lilla vardagsrummet uppe, för halva priset i en butik som ska stänga.

Helt plötsligt har vi nästan två nya rum, det känns jättestort och luftigt nu.

Det var också meningen att pojkarna skulle få sova i sina egna sängar, i ett gemensamt rum. Det gick sådär. Det gick verkligen sådär. Men men, nya tag i morgon kanske.

I lördags kom också en hel drös med vänner och gratulerade mig i efterskott, jag fick jättefina presenter och känner mig så himla bortskämd och lycklig.

onsdag 9 december 2015

Helgen som gick

Åkej. Ja jag är hemma från London nu, eller vi är hemma från London nu, alla 11 och det var kul, roligt, galet, jobbigt, härligt, svettigt. På lördagen fick jag så ont i örat att svägerskan nog fick hål i sitt, av allt tjatande från mig. Men vi fick fina naglar, mina har dock redan börjat tappa sitt lack. :(
Vi åt så himla himla gåshudsgott på Jamies Italian. Nu vill jag gifta mig med Jamie. Sedan var vi på fest och det var skitspännande och nu finns det en video på mig när jag sjunger karaoke med en svåger. Kewl.

Vaknade pigga och rätt utvilade på söndagen, shoppade järnet och åt middag på Savoy. Det var en resa, det var det. Vill dock inte gifta mig med Gordon Ramsey. Nu är vi fattiga och ännu fattigare blev vi, när vi missade flyget hem. Det gick till ungefär så här: Alla 9 (två andra åkte till götelaborg) = 0 koll. Nästa gång jag åker någonstans ska jag överlåta kollen till mig själv, det brukar gå bra.

Också att jag sprang som en galning till gaten, men hann inte jag heller.

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle berätta att jag vara hemma och vabbade i går och passade på att tvätta smutsiga sängkläder och reskläder... Allt var fixat och bäddat till att pojkarna skulle läggas när den lilla pekar på bruna fläckar på det ena vita lakanet och säger:
- Titta mamma, det är äckligt där.
och sedan studsar han ned på rumpan på det andra lakanet och det blir härliga bajsfläckar även där.
Där hade han suttit på pottan och klämt, men när det inte kom något i pottan, tänkte Trygg att det var väl bara kiss då.

Då blev jag ca rosenrasande och svarade när Trygg sa "det var väl inte mitt fel" att "DET VAR DITT FEL!!! *hulk hulk hulk gråt*" Ville på riktigt svimma då och vakna en annan dag.


lördag 5 december 2015

Memory lane

Ett minne kommer till mig här där jag sitter på en buss på väg in mot London. Mamma och jag är på väg mot skolan, jag är åtta år. Det blir punktering på bilen, mamma är stressad. 
- du måste springa till det där huset och ringa min chef och säga att jag blir sen för att jag har fått punktering. 
Hon pekar mot ett gult hus. Jag springer. Och ringer 021194143
Jag bad om hjälp också, av mannen som bodde i huset. Jag var rätt tuff ändå. När jag var åtta år.

Nu måste jag sluta innan jag kräks av åksjuka.

fredag 4 december 2015

Så utmattad att det blir dumt

Just nu tänker jag på det här uttrycket "vila i frid", vad skulle motsatsen vara? Att man vilar oroligt i sin grav?
Innebär det att gemene man tror på osaliga andar? Kan en vila i frid även om en är kremerad?
Gäller "vila i frid" för alltid, eller är det okej om en reser sig upp på domedagen för en färd mot himlen? Ja om en nu har plockat tillräckligt många poäng för att komma in där.
Så många frågor, så få svar.

torsdag 3 december 2015

Andra grejer jag tänker på...

Här om dagen intervjuade jag en läkare som efter fem år i Sverige hade fått svensk läkarlegitimation (lång tid), det första han gjorde var att böja sig fram och titta på mitt ärr i pannan, trycka lite  (jag har en ibland en bula under ärret) och säga "ja det är bara lite vätska - du vet att du kan ta bort ärret enkelt hos en plastikkirurg?".

Grejen är att det inte ens kändes jobbigt. Det kändes liksom skönt att någon ville ta hand om mig, någon som visste vad han gjorde. Det kändes inte kränkande alls.Aja, får väl fundera på det där. Lite ärrborttagning och diverse andra lyft skulle väl inte skada. ;)

När en viftar bort sin självömkan

Jaja, det är inget synd om mig.
Jag bara hamnade i en akut 35-årskris. Tydligen. I morse, hemma sa 0 familjemedlemmar grattis till mig av 3. Kanske mest för att vi hade kommit överens om att inte säga något till barnen eftersom att jag ändå är borta hela dagen. Får fira lite i morgon i stället. På lördag åker jag tidigt som satan med Tryggves pappas familj till London, vi blir 11 personer. Då kan en ju också passa på att fira lite.

Jag hann gråta lite i köket i morse innan några kolleger kom och jag hann torka mina tårar snabbt som bara den.

Om jag blir arbetslös, då jävlar ska jag skriva den där boken jag har tänkt att skriva i 25 år. Jag bara säger det, så att jag vet.

onsdag 2 december 2015

När jag fick skylla mig själv

Ja, det kan hända att jag plötsligt blev sur, för at läggningen tog flera timmar och jag fyller år i morgon och har inte tid att bli uppvaktad av min familj samma dag (i-landsproblem), jag borde tvätta håret - men orkar inte. Men också för att läget efter årsskiftet är så osäkert.

Typ varje sekund tänker jag på det - och jag orkar inte. Så lång tid tog det för mig att tröttna på att inte ha någon anställningstrygghet. Åtta månader. Men hallå Arne, vad hände med din lycka över att vara fri? Att jobba med det du älskar?
– Ja men jag vill ha allt det där och vara trygg samtidigt.

Senast i dag var jag så lycklig över jobbet att det pirrade i kroppen och leendet spreds i mitt ansikte. Jag gissar att jag råkade glömma en stund.

Men jag kan inte göra så mycket åt det just nu. Men så fort jag börjar tänka på att etablera mig på ett nytt jobb blir jag helt stressad. En är ju lite mer begränsad sedan en bildade familj. Där jag är i dag, så vet alla att jag jobbar hårt och att jag kommer tidigare om jag måste gå tidigare osv. Att börja om med det känns ju ca olidligt, och att sedan göra det igen och igen o igen.

Också att söka jobb när en inte vill. När en vill vara kvar där en är. Ja, ja, ja. Jag valde själv. Jag satte mig själv i den här stolen. Skyll mig själv.

onsdag 25 november 2015

Fundering om "i mitten av livet" och önskelista

Jag fyller 35 snart. Ser på mina barn och tänker på hur de ser mig. Vuxen kanske?
Jag tänker på hur de kommer att se mig när de är omkring 14? Tjatig? Är det slut på kramar och pussar då?
Jag tänker också på hur jag liksom har fört över framtiden till dem. Att det är de som har allt framför sig.

Nåja, i brist på annat, här kommer ytterligare två födelsedagsönskningar:
 799:- Åhlens, sittpuff med förvaring.
699:- Åhlens, korg för förvaring


tisdag 24 november 2015

När jag drömde en hemsk mardröm

Jag drömde en mardröm här om natten. En sådan där verklig, som var svår att vakna ur.
Ibland drömmer jag om spöken och drömmarna är så verkliga att det känns som om jag är fast i en skräckfilm.

Den här gången befann jag mig i ett mörkt rum, när det blänkte till av ett par ögon i mörkret, ett par barnögon. Sedan sprang barnet runt mig och drog i mig, samtidigt som hon försökte komma undan från mig.

Det var då det gick upp för mig att det var Vilhelmina. Hon drog i mig och gömde sig samtidigt. Jag var så himla rädd i drömmen, men samtidigt förstod jag att hon drog i mig för att hon var avundsjuk på att pojkarna får så mycket uppmärksamhet.

Sedan vaknade jag.
Så himla hemsk dröm på flera olika sätt. Är det här ett av alla tecken på att jag håller på att bli galen?

måndag 23 november 2015

När jag klättrade på väggarna

Jag är inte harmonisk. Alltså, i grunden är jag harmonisk, men nu är jag rentav spattig pga anledning. Snappar upp diverse energier och vill liksom bara ut och springa. Inte för att det skulle fungera med hosta och dålig kondition. Men ändå.

I går slutade för övrigt tv-kontrollen till boxen att fungera, vilket resulterade i att tv:n var fast på barnkanalen. Hurra.

Läste ut "Att föda ett barn" i går, och så mycket känslor. Så mycket av min släkt som finns i boken. Alltså inte bokstavligt. Men min mamma är ju född i Örnsköldsvik och jag förnimmer min mormor mellan raderna. Fantastisk bok.

Nu måste jag jobba, det måste jag faktiskt. Åhej!

fredag 20 november 2015

Deppigt

Jag är ju vikarie på den här lokaltidningen sydväst om Stockholm. Jag trivs så himla bra, jag känner att jag får utlopp för min kreativitet och att jag skriver bra texter, kommer bra överens med alla kolleger, kan skoja och flamsa utan att bli bortviftad som oseriös, pga kan faktiskt skriva och gör mitt jobb bra.
Jag kan webben och jag kan tekniken och... jag gör bra ifrån mig. Det är som att jag på något vis "hittat hem".

Så söker de nu 2,8 journalister. Externt.
Det vill säga att de annonserar i flera stora tidningar och medier. Och det känns så himla himla deppigt. För det är nästan som att det inte spelar någon roll hur grym jag är, för det kommer alltid att komma någon med mer erfarenhet, som har fått gå från någon av de större tidningarna som så klart också är megabra.

Livet är inte rättvist osv, men jag kan nästan inte föreställa mig när den dagen kommer och jag får veta att tidningen gått vidare med andra kandidater. Jag kommer att bli så himla ledsen. Men samtidigt måste jag ju ställa in mig på det. Jag med flera vikarier.

Också får jag ta mig en bra jävla funderare efter jul, på hur jag ska ta mig vidare i den här djungeln med utlasningar och den minimala chansen att få ett tryggt jobb i den här branschen, oavsett hur mycket jag har huvudet på skaft. Hur mycket jag än tycker att det är värt det, hur länge då? Men det känns deppigt, för jag vill inte söka mig ifrån en arbetsplats som jag älskar att gå till. Så många år som jag drömt om en sådan arbetsplats...

Jaja... livet.

torsdag 19 november 2015

när jag längar efter julen

- Grabbar vad jag längtar till julen, när vi får vara tillsammans, sa jag till pojkarna i morse.
Vi satt i bilen på väg till förskolan.
- Ja! När vi får öppna luckor och se på julkalendern, sa den stora.
- Men de är ganska dyra de där legokalendrarna, sa jag.
- Men mamma, det var ju så kul att bygga en sak varje dag, du måste köpa!

Jag är sämsta konsumtionspersonen ever. Klart killarna ska få varsin kalender. En lego och en play mobil.
Men jag längtar. Efter att pysa omkring i pyjamas (som jag inte har), knäcka en nöt, se en halvbra film, spela spel, äta rester. Och bara vara med min familj, mina fina barn. Som kommer att vara harmoniska och lugna och inte vilda och arga.

tisdag 17 november 2015

När jag djupandas...

När Paris exploderade i ett blodbad, satt jag och Mr Trygg och kollade på zombieattacker, det var först dagen efter som jag fick veta vad som hade hänt i Paris.

Ja jag är rädd. Jag har alltid en flyktplan på offentliga platser. Men visst, jag låter mig inte hindras. I kväll åker jag in till stan för att möta upp en kompis jag inte träffat sedan i våras. En adventshelg åker vi utan barn med Tryggves familj till London. Men var nödutgången är, kommer jag alltid att ha koll på.

Som många andra, kramar jag lite extra länge på mina barn efter terrorattackerna i Paris. Jag föreställer mig hur de har blivit vuxna och äldre och jag är kanske död, men de lever och överlever.


tisdag 10 november 2015

När jag ville ha en hund... men.

Den lilla önskar sig bara en hund i julklapp, ingenting annat. Och det är väl egentligen inte så förvånande, han har aldrig varit så intresserad av grejer, så som sin storebror. Han tackar ofta nej till en leksak, när storebror blivit lovad (mutad).

Jag fattar ju, vi kan inte bara skaffa en valp hippt som happt, vi måste i alla fall renovera klart först.

I går ramlade jag in på en annons med valpar.
jag bara:
- Mr Trygg, har ni er hundgård på jobbet i ordning?
- Ja, det har vi.
- Kolla de här valparna, så fina?
- Ja de är jättefina.
- De kostar inte en miljard heller och är vana vid barn.
- Ja.
- Kan du inte bara säga nej då? Kan du inte bara säga att vi inte kan skaffa hund nu?
- Du vet att man måste vara hemma med en valp i början va? De är som ett spädbarn liksom?
- :(

måndag 9 november 2015

MVH en skitmamma

Det var söndag och det var tidigt, typ klockan sex på morgonen.  Jag hade haft barnen själv hela lördagen och hela natten och jag var trött. På TV stod barnkanalen på och barnen hade fått frukost i soffan - jag låg åter under duntäcket och blundade. Så kom den stora in och frågade om han fick mysa med mig.
- Men det är klart att du får älskling, kom här in under täcket sa jag. Men det tog 30 sekunder innan hans fingrar var överallt och han vände upp sin rumpa mot mitt ansikte, gång på gång, på jävla gång, och jag sa, men sluta. SLUTA nu.

Den lilla kom ner med tusen legobitar i en låda som han hällde i sängen och jag sa; NEJ INGET LEGO i sängen och SLUTA, sluta bara, sluta nu. Kan inte mamma få vila lite bara?

Men det var redan försent, legot låg redan där och den stora hade sin rumpa i mitt ansikte och jag bara:
- Skitungar, varför lyssnar ni inte?
och den stora, verkar ha lyssnat väldigt noga för han bara:
-SKITMAMMA! kan du vara.

och ja, det kan jag väl för all del hålla med om att jag kan vara. Men jag älskar er mina barn, mina skitungar. Tänkte jag, och skämdes.

fredag 6 november 2015

Fredagstankar

Jag är så tacksam över att jag får vara mamma. I går kväll när jag pussade den stora på kinden och lyfte över honom i hans säng (som står intill vår) och han log medan jag stoppade om honom, kändes allt så meningsfullt. Den lilla har helt slutat med blöja på dagarna och oftast händer inga olyckor. Han brer ut sig i sängen, armarna ovanför huvudet, och benen brett, brer ut sig som den stjärna han är.
Den lilla tycker om att sjunga, hellre än bra. Det är så fint. I morse vaknade vi alla tidigt, före 06. Och det första den lilla gör är att börja sjunga.

Den stora önskar sig Starwars, Transformers och Lego-ninjor i julklapp, den lilla vill ha en stor, riktig hund. Jag vill faktiskt också ha en hund, men det är inte läge nu, i renovering och.. orkar inte ens tänka på tidiga mornar. Men när det är färdigrenoverat kanske - om sisådär fem år. :P

I eftermiddag ska jag hämta barnen, gå till tåget, lämna barnen till sin pappa, när han slutat jobbet och sedan åka på Idol med min kompis Maja. Jag har ingen aning om vad som väntar mig, jag har inte följt tävlingsdeltagarna.

Åh. Nu har jag filmat och klippt en skitdålig film, så nu har jag ångest och går kväver den med en fredagslunch, tjo.

måndag 2 november 2015

Halloween och Allhelgona

I dag är jag tillbaka på tidningen som vanlig reporter i stället för webbredaktörish.
Så skönt med omväxling. Samtidigt är jag ju en person som oroar ihjäl mig för att vara till besvär osv, jag hamnade här igen, efter att jag sa att det inte funkade hemma med två skiftarbetande föräldrar. Vill inte bränna framtida broar och så vidare. Men å andra sidan har jag de bästa cheferna jag någonsin har haft, nu. Så jag hoppas på förståelse och vägar utan vägbommar att gå. :P

I helgen var vi hela familjen på halloweenfest och det var så himla trevligt och opretentiöst och härliga människor. Jag och Trygg var zombies och barnen var små söta skelett.

Vi var också förbi Vilhelmina, där vi tände två ljus och la en krans. Barnen hade köpt en varsitt - lite tacky ängelsten, där det stod "vår ängel" och "sov gott" på. Jag tycker om att de känner sig delaktiga. Den lilla säger att Vilhelmina bor i stenen, och den stora förstår inte heller riktigt, så klart. Döden är inte så konkret direkt. Men jag tänker, att om de är med från början, om vi pratar om Vilhelmina ibland, så kommer de veta vem hon var och inget blir konstigt eller undangömt. Frågor får komma och vi svarar så gott vi kan. Så tänker jag om det hela.

Jag hade tänkt att jag behövde gråta där vid stenen. Men en orkester spelade musik och jag hamnade aldrig i någon sorglig sinnesstämning. Det är klart. Att jag minns. Hur det var, att gå vägen upp med urnan som innehöll askan av vårt döda barn. Att hon inte längre fanns fysiskt och att det var hjärtskärande. Att vi aldrig mer skulle få hålla henne, känna henne, uppleva henne.

Men någon gråt blev det inte...

onsdag 28 oktober 2015

dagarna dagarnas dagar dagarna

Det här blir sista veckan jag arbetar skift på ett tag. Förutom att hämtningarna och lämningarna blir lättare och de dagar och kvällar vi har hämtning från farmor eller mormor inte blir så långa – också innebär att jag blir lite piggare igen. Som det är nu – börjar jag bli människa lagom till torsdagen varje vecka, alltså jag arbetar sent en vecka och tidigt den andra. Vilket gör att kroppen lagom har ställt om sig till torsdagen varje vecka.

I morse började jag ringa lite samtal, men när jag inte fick svar någonstans så somnade jag och sov i två timmar. Jag får asdåligt samvete och samtidigt inte. För att jag uppenbarligen behöver sömnen.

Det går magsjuka på förskolan. Åh jag orkar inte ens tänka på det. Jag drabbas alltid av dubbel magsjuka och helst under ledighet, en gång smittade jag Mr Tryggs mormor a 93 år. Hennes livs värsta dagar. Härligt att jag kunde bidra med det.

Jag borde ha pluggat arabiska nu, i stället har jag surfat runt och läst ikapp mig på bloggar. Jag måste plugga till i morgon kväll. Det håller inte annars. Men veckorna går så fort?


kan tydligen inte släppa tanken

Ja jag skulle ju inte ens fundera på det där med ett tredje (fjärde) barn. Jag skulle ju släppa det till det var aktuellt, men tydligen kan jag inte.
Det bor en inre längtan i min kropp att bära barn och att nära dem.

Ofta väger jag för och emot. Som i natt när lilla sov oroligt och ropade "mamma, mamma" och sedan la sig nära nära för att pilla på min leverfläck på höger axel, med vassa naglar. SLuuuuuuuta väser jag, men han kan inte.

Också samtidigt vrider sig den stora och ropar "mamma mamma" och ja jag är här och så ligger de på varsin axel och blodet stryps till mina armar och jag tänker att ett till barn inte får plats.

Jag tänker på resor som vi knappt har råd att åka på i dag, både jag och Mr Trygg tjänar relativt dåligt, men tycker om att resa. Vi vill åka skidor och vi vill åka på storstadssemestrar och vi vill åka till värmen. Med ett till barn skulle det helt klart bli färre resor.

Vi bor också i ett ganska dyrt hus och har två bilar, men det där med två bilar blir det snart ändring på.

Det är inte det att jag ändå vill ha ett till barn nu, nu nu. För det vill jag inte. Jag vill arbeta och få utlopp för min kreativitet, tjäna lite pengar så jag har råd att göra roliga saker.

Så varför släpper jag det inte just nu bara? Om ett år eller två eller tre så ser det kanske annorlunda ut? Barnen är mer självständiga, och ja det var det där också... ska man då orka gå igenom småbarnsåren EN gång till?

Okej, nu släpper jag det igen. Jag orkar faktiskt inte tänka på det där med barn just nu. Jag vill bara vara och bara leva, uppleva livet.



fredag 16 oktober 2015

Önskelista

Sirap i skorna var det ja. Men jag har i alla fall turen att ha den bästa chefen jag någonsin haft just nu. Det är tur när hjärnan slagit knut på sig själv. Andas, andas.

Jag orkar inte ens skriva om hur det är just nu. Jag är liksom inte nere och inte uppe, bara svajig och känslorna är som min fina vän sa "all over the place".

I stället börjar jag på en önskelista inför min 35-årsdag:

1. En resa till New York. Jag behöver andas Big Apple-luft. Jag bara behöver det.
2. Ett badkar. Jag behöver kunna sjunka ner under ett lite för varmt vatten flera gånger i veckan. Jag behöver också kunna sätta skitiga barn i det.
3. En dagkräm. En Lancome Hydra Zen Neurocalm - inga konstigheter? Jag behöver den bara.
4. En kväll på en Stockholmskrog. Vänner, vin, god mat. Vem behöver inte det?
5. Glada barn.

tisdag 13 oktober 2015

När jag har sirap i skorna

Jag var tvungen att bryta ihop lite i dag när jag hade kollat min kalender och insåg att vi behöver ha så himla mycket hjälp med hämtningar och helst lämningar också - och att det inte funkar för mig att jobba skift samtidigt som Mr Trygg gör det. Så jag sa som det var till min chef. Jag tror hen fattade. Men jag har ju rätt många chefer och alla måste ju fatta så... jag hoppas att de gör det.

Utan barnens farmor och mormor hade vi varit rökta gällande hämtning och somliga kvällar. Okej håll ut hörni, jag tror det blir bättre... någon gång. Kanske.

Så lyckades jag få min bil inlåst i garaget för andra gången. Den här gången upptäckte jag det i tid och hittade en kollega som har en nyckel. Förra gången gjorde jag inte det. Då fick jag lämna bilen där i garaget och ta ett tåg en timme senare, hem. Då var det skönt att jag inte hade PMS just precis då.

Lite trögt just nu, lite sirap i skorna. Behöver en kick, behöver träffa människor som inspirerar mig, behöver göra något kul. Behöver ha semester.

måndag 12 oktober 2015

vardag med diet

Vardagen varvas med en vidrig diet. Eller ja, den funkar ganska bra, så länge det inte är helg och en frestas med fredagsmys, lördagsmys och så vidare.

Jag lät mig övertalas till att köra C9. Jag tänkte att en nystart kunde hjälpa kroppen att läka från psoriasis artriten.  Men jag märker inte så mycket.

Nu fantiserar jag om ostar och viner och långa kvällar som nästan aldrig tar slut.

Men tiden, tiden...

fredag 2 oktober 2015

vardag vardag vardag

Vardag vardag vardag. Jag hade bett om ledigt i dag för att få... strosa på stan, klippa mig, träffa vänner, dricka något oväntat. Men det var ingen som kunde hoppa in en fredagskväll och det kan väl en förstå. Men ändå, känner jag mig lite besviken över att inte ens kunna möta upp några vänner efter jobbet i dag för en AW.

Mr Tryggs och min vardag handlar mest om att pussla. Ibland kommer jag på att jag inte ens hinner säga vardagliga saker till honom. Som att min mamma varit på landet och fixat taket på båthuset.
Till exempel det.

Jag städade ju stugan så in åt noggrant när jag lämnade den. Tyckte jag själv. Herregud till mammas nivå kommer jag aldrig. Hon bara:
- Du får en sjua av tio.

Ja men ja. Jag slog inte på tv:n på hela ensamma veckan, det var därför jag inte såg att det var kladd på den så klart.

Däremot såg jag en hel del annat som min mamma inte hade sett, men jag kommer aldrig se samma saker som hon och framförallt inte vara lika effektiv.

Jaja, en ska inte mäta sig med sin mamma, då kan det hända att en hamnar på fel plats. Det är faktiskt sant.

måndag 28 september 2015

Vuxna som ger beröm till barn

Jag blir så trött på vuxna som inte berömmer pojkar för att de är söta, snygga och fina i sina finkläder. Min stora är jättestolt när han är uppklädd i skjorta och finbyxor och ändå är det bara flickorna i sina prinsessklänningar som får höra hur fina de är. Så står min stora söta pojke på sidan om och skruvar på sig och drar i sin skjorta. Hallå.

Jag blir så frustrerad. Fina storebror, du är finast i världen. Mitt hjärta går itu. Dumma vuxna.

söndag 27 september 2015

Cattis sång




För ett par år sedan skrev min kompis om en sång till mig. Jag har inte orkat lyssna. Den handlar om mig och om Vilhelmina. Jag kan prata om min dotter och det som hände utan att gråta oftast, ibland inte. Men jag kan inte känna hur det kändes utan att riva upp sår. Här om dagen orkade jag lyssna. Två år efter att jag fick låten och snart sex års sorg. Jag grät förstås. Med min yngsta son i famnen. Också grät jag lite i morse. I mitt hjärta bor det sorg. Den är inte akut, men den är konstant.

Sången berör mig. Tänk att jag har en vän som gjort en sång till mig och min flicka. Med Cattis tillåtelse så publicerar jag den här. Med en bild på min flickas gravsten.

tisdag 22 september 2015

efter regn kommer sol?

Jag har haft några tunga dagar, ångesten har suttit som en kall hand i bröstet. Jag har tagit motgångar dåligt, ett litet fel i ett stressigt ögonblick, troll på nätet som bestämt sig för att jag är ca sämst i världen. Som om jag vore en maskin på andra sidan. Det brast i köket på jobbet, åh. Jag avskyr att gråta på jobbet. Samtidigt som hormonerna rusade ut (?) ur min kropp, efter att jag tagit ur spiralen.

Det känns lite bättre nu, det värsta har släppt, jag är på benen. En kräftskiva med goda vänner vände på humöret, en kväll med barnen framför Barnkanalen gjorde mig mer harmonisk.
Jag har fått ytterligare en månad förlängt på jobbet, vi får se hur länge det fortsätter så. En dag i taget.
En månad i taget.

torsdag 17 september 2015

:'(

Jag blev just så jävla utskälld av en läsare för att jag råkade svara "Hej - hennes riktiga förnamn" i kommentarsfältet till en artikel, i stället för hennes alias som hon använt för att tycka att jag var nonchalant mot en annan läsare som kommenterat om hur JÄVLA dåligt det var att det inte framgick var butiken skulle öppna i artikeln, det var ju inte heller så att det var jag som hade skrivit artikeln.

Till saken hör att läsaren har ett ganska vanligt förnamn, så det är inte som att det inte kan finnas någon annan till exempel "Elisabeth" som kommenterar.

Jag anstränger mig för att svara trevligt och respektfullt men hon var så otroligt upprörd och skulle gå vidare med det här, ja vart hon ska gå vidare med det förutom att säga till mina chefer hur dålig jag är - är oklart. Jag råkade också svara fel på var butiken ligger, för jag missuppfattade butikens hemsida.

Oklart också varför jag anstränger mig att ta reda på det.

Till saken hör ju att jag blir så otroligt jävla ledsen för att den här damen beter sig så respektlöst mot mig. Så nu måste jag sitta här och djupandas i stället för att bara göra mitt jobb. Sjukt värdelös torsdag, som borde ha varit en fredag, för nu behöver jag helg.

tisdag 15 september 2015

När jag hade velat ha en dialog...

Vår lilla kille har böjat gå på pottan. Det är så gölligt tycker jag, och det vore skönt att bli av med blöjorna åtminstone dagtid. Men eftersom att han inte vill gå på förskolan, så frågade jag i morse om det finns någon möjlighet att jag kan vara med en förmiddag för att försöka förmå honom att gå. Jag vet att det var en ganska jobbig gräns för den stora att gå på toa på förskolan.
Då fick jag till svar att det väl är bra om jag är med den lilla hemma och ser till att han går på pottan där
- Ja han var på pottan innan vi åkte hit sa jag, men...
Blev avbruten och pedagogen fortsatte och sa att med så många nya barn i gruppen så är det inte så lyckat.

Det kan jag verkligen respektera och förstå. Men det hade kunnat vara trevligt att bli bemött med en dialog? Att föreslå att jag kan vara med om en månad, två eller tre om det passar bättre?

Jag vet inte, jag tror att steget är för stort för den lilla att våga gå på toan utan pepp på förskolan, och det är ju synd att han inte blir blöjfri av den sakens skull.

Finns den här sortens människor på riktigt, eller är det bara något jag hittat på?


  • De har alltid en ganska ny bil.
  • Och kör alltid ganska fort.
  • Men åker aldrig dit för fortkörningsböter.
  • Men kan få en parkeringsböter då och då.
  • Fast bryr sig inte så mycket.
  • De spiller aldrig på sina kläder.
  • och tycker inte att det är jobbigt att träna.
  • De köper med sig något hem att äta, när det blir sent på jobbet men ingen är arg pga lågt blodsocker.
  • och de har inte barn som bråkar.
  • de tycker absolut att människor som inte har något filter är botten.
  • De funderar inte så mycket över livet.
  • Men äter trevliga familjemiddagar utan bråk med sina föräldrar på söndagar.

måndag 14 september 2015

Om att starta en insamling

Jag och en kompis fick ju alltså för oss att vi skulle hjälpa våra kompisar att hjälpa "Vi gör vad vi kan", genom att göra som en privat uppsamling som vi sedan skulle lämna över.

Nu gick det ju väldigt, väldigt bra för "Vi gör vad vi kan", så bra så att de inte kunde ta emot några fler kläder. Samtidigt som Röda korset och Sida gick ut och sa att det är dåligt att hjälpa till genom att skänka kläder. Det kändes inte så kul, när vi var mitt uppe i det och engagemanget hade spridit sig så att folk lämnade drivor med kläder till oss och Länstidningen gick in och sponsrade släpet.

Samtidigt kan jag tycka att det är klart att Röda korset kritiserar sådana här initiativ, de förlorar ju på initiativ som "vi gör vad vi kan". Det är ganska lätt att glömma att vara källkritisk när tunga och välkända källor uttalar sig om sådant som de kan väldigt bra.

Hur som helst, till helgen hade vi ett berg av kläder, vi ägnade 12 timmar under lördagen till att sortera (och dricka lite vin), medan mina vilda barn sprang omkring och störde oss. ;) Vi kom i säng strax efter 02 tror jag och vaknade 06:30. Mr Trygg som skulle sluta jobbet 07:30 kom inte hem i tid utan var i stället på en tragisk dödsbrand.

Vi inledde med att åka en sväng till återvinning med kläder som hade fläckar och var smutsiga. Gamla underkläder förpassade vi också dit.

Efter det körde vi till Stadium som tog hand om barnkläder och skor till Human Bridge som sedan skickas till Syrien. Det är ett tips, alla Stadium-butiker tar emot det just nu. Nästa stopp var en kontakt på HEM, föreningen för hemlösa EU-migranter. Tjejen vi träffade blev väldigt glad för att allt var så ovanligt välsorterat och bra packat.

Sedan skulle vi till ett transitboende men de hade fått så mycket redan, så det kunde inte ta emot mer. Vårt sista stopp blev i stället på Västberga boende, ett hem för hemlösa män med missbruks- och/eller psykiatriska problem, där vi alltså bara lämnade herrkläder.

I morse var jag en sista sväng med kostymer, skjortor och glittriga kjolar till Pingstkyrkan i Södertälje som säljer kläderna på second hand.

Jag skänker alltid ganska mycket pengar till utsatta, jag skulle tippa att det är runt 600-1000 kronor i månaden. Men det kändes fint att få göra något handgripligen, även om kläderna och hygienartiklarna inte hamnade i just i Lesbos som det var tänkt.

Jag vill inte bry mig, men det gör jag.

Min pappa ligger på sjukhus för jag vet inte vilken gång i ordningen. En dag kunde han bara inte gå, han hamnade på sjukhus och sedan gick det över.

Men min pappa är klen som han själv skulle ha sagt år 1985. De ska i alla fall flytta ifrån ön utan bro och båtförbindelse och bo i en lägenhet med hiss i den lilla staden. Jag erbjuder mig att hjälpa till med flytten för tioende gången. Men de vill inte ha hjälp, i stället ska min storebror åka upp från Skåne och hjälpa till. Många mil blir det i stället för 10 ungefär för oss.

Jag fattar verkligen inte vad det handlar om. Skrev ett meddelande till min bror om att jag erbjudit mig att hjälpa till många gånger men inte får, så att han inte ska tro att jag inte bryr mig.

Jag är bara så himla trött på hela situationen med min brorsa och hemlighetsmakeriet som pågår. Jag vill inte bry mig, men det gör jag.

tisdag 8 september 2015

När den lilla satte en enkrona i halsen

I går kväll fick mina barn en enkrona var som de skulle få lägga i sina sparbössor. Men den lilla ville sova med sin. Jag märkte inte när, men han stoppade kronan i munnen, satte i den i halsen så att jag fick dunka honom mellan skulderbladen och han kräktes i sängen.

Först hittade jag inte kronan, så jag trodde att han hade svalt den.
En bara... WTF just happend?
Hann inte ens bli särskilt rädd för kvävningsrisken, allt gick så snabbt.

Krona och klave

En satsar stenhårt för att hjälpa folk som har det svårt. Och då kliver Röda Korset in å ba:
- Skänk inte kläder.
Men jag vill ändå påstå att det finns fler sidor av myntet, det finns människor som behöver de här kläderna och hygienartiklarna. Att till exempel Röda Korset inte tycker att det är så bra att en förening som "vi gör vad vi kan" får många miljoner är väl inte så konstigt? Det blir ju konkurrens om de skänkta pengarna.


fredag 4 september 2015

Jag gör vad jag kan

Jag och en kompis bara:
"Kan inte leva med oss själva, barn och vuxna dör – vad kan vi göra?"
Första tanken är att hyra en lastbil fylla med grejer från alla vi känner och bara dra ner till Lesbos och GÖRA någonting! Vad som helst.

Andra tanken var att vi gör vad vi kan här. Så vi bestämde oss för att stötta initiativet "vi gör vad vi kan". Jag måste poängtera att vi inte står bakom det på något vis, men vi tänkte att vi samlar våra vänner och de vi känner, så kanske vi kan hjälpa till med att lämna saker till "Vi gör vad vi kan"s uppsamlingsplatser.

Så nu är vi igång, nästa helg kommer vi att lämna innehållet från lastbil med saker som flyktingarna som kommer över medelhavet kan behöva. Saker från våra vänner och bekanta. Det känns så bra att göra någonting.

Jag skänker också pengar till Rädda Barnen och UNHCR, men det känns som sagt också skönt att ta tag i något, att omvandla sin ångest och frustration till att använda sin hjärna och kropp till något som kanske hjälper.

Det finaste var att Länstidningen Södertälje, min arbetsgivare meddelade i går att de står för lastbilshyran. Jag tycker att det var så fint, så jag var tvungen att gråta lite på jobbet i går. Helt klart bästa arbetsgivaren so far.


onsdag 2 september 2015

Från en mamma, lillasyster och dotter

Det regnar och livet känns så jävla mycket.
Det känns att jobba sena kvällar och missa barnen, det känns att se den stora på karaten och den lilla gå på pottan och kramarna och pussarna och tårarna.
Hur kan något som känns så mycket, ta slut?

I lördagsnatt när jag hade nakenbadat med ett gäng tjejer jag aldrig hade umgåtts med (men som jag kommit att älska) om inte Mr Trygg var just Mr Trygg och om jag aldrig hade flyttat till skogen. Jag hade druckit omkring en hundra glas vin, skickade jag ett sms till min bror om att jag vill vara saknad och älskad av honom.

Inget svar.

Jag skrev till honom i dag och sa att jag inte skulle ha skickat det där meddelandet, men att det är så jag känner. Han frågade hur jag har det på jobbet.

Han är inte beredd att ha en lillasyster tänker jag. Kanske har han aldrig varit beredd på att ha en lillasyster och kanske är jag överflödig i hans liv. Synd att det inte är ömsesidigt. Men jag får väl bita ihop och vänta på att det kanske går över. Antingen gör det det, eller så gör det inte det...

Jag har ju andra.

Mamma har jag till exempel. Hon säger förresten ibland att jag bara kommer ihåg det som varit dåligt från min barndom. Men det är faktiskt inte sant, jag kommer ihåg allting, jag kommer också ihåg det som varit bra.

Jag kommer ihåg hur jag och min häst Orvar nästan krokade ihop till ett, jag kommer ihåg hur han och Daisy luktade, jag kommer ihåg snöflingorna mot min tunga och hur det känns att frysa så att det gör ont när tårna tinar. Jag kommer ihåg pulkabacken och envisheten som jag alltid burit med mig.

Jag kommer ihåg störtlopp i skidbacken om vintrarnaoch sanden, blåleran och havets bris om sommaren.

Också ilskan och bestämdheten och att mamma alltid har funnits där och låtit mig ha en åsikt och ta plats, fast jag bara var en liten tjej. Jag minns bråken med lärarna, med bästa kompisens pappa och storebror, hur mamma lät mig få bråka, för att jag visste vad jag bråkade om.

Jag kommer ihåg att hon alltid bara är ett samtal bort. Jag kommer ihåg när hon har lånat ut bilar så att jag och min bästa kompis kunde åka på roadtrip, jag kommer ihåg alla bidrag jag fått för att kunna äta, handla BH:ar, göra roliga saker, resa, gå till doktorn, dansa.

Jag minns mammas tröstande famn när allt blev för mycket och hennes lugnande hand mot mitt huvud, mitt hår. Jag minns alltid hur hon luktar min mamma. Skinnhandskar, nagellack och parfym.

Jag kommer ihåg förväntningarna hon hade på mig, och kraven som hon aldrig egentligen behövde uttala på att jag skulle klara skolan, ta studenten. Fast jag gissar att hon också visste att jag hatade att plugga och antingen var allt för lätt eller så var allt för svårt. Jag gissar att hon visste det hela tiden, men hon ställde krav som gjorde att jag tog mig igenom det.

Så jag minns visst mamma. Jag minns allt. Tack för att du finns.




måndag 31 augusti 2015

När spiralen hade vuxit fast...

Jag plockade ur min spiral i dag. Redan nu känner jag mig lättad, så skönt att ha det gjort.
När jag låg där med benen i luften, ni vet. Det är inte så kul, men det är något en gör för att en måste. Jag hade också fått en kallelse för att ta ett cellprov, så det gjorde barnmorskan på samma gång. Extra bra.

Men när hon skulle plocka ur spiralen så hittade hon inte trådarna först, efter lite bökande och trilskande och byte av instrument (en har ju så stark bäckenmuskelatur att jag tydligen böjde hennes "plastskohorn" med fiffi) så hittade hon spiralen, tack och jävla lov för det. Och så fick hon kämpa lite med att få ut den. Ja för den hade ju tydligen VUXIT fast där inne.

Så jävla glad att jag tog ut den nu och inte väntade ännu längre, då hade jag väl fått operera ut den, nu räckte det med lite våld.

Hon hade aldrig sett det förutom på kvinnor som haft spiralen i många många år, 17 år och så. Jag har haft min i 1,5 år. Ja jävlar. Aldrig mer nåt jävla skit i kroppen säger jag.

torsdag 27 augusti 2015

Blomsterbröllopet

Hurra för mig och min Mr Trygg som firar vår fjärde bröllopsdag i dag, genom att typ inte ses. Festligt.

Jag kastar en, jag kastar två, jag kastar tre!

Ja alltså, det kan ju hända att jag kastar sten i glashus när jag tyckte att den där karln hängde ut sin fru, eftersom att jag också hänger ut min man här ibland. Ja ja jag erkänner. Men jag låter åtminstone bli att hänga ut honom nu om vår fantastiskt härliga morgon med två hostiga stackars små pojkar.

onsdag 26 augusti 2015

Armband

Hos Heja Abbe hittade jag länken till hjärtebarnsarmbanden. Jag som alltid bär fuck cancer-armbanden kände att det var dags att ge lite... jag har ju ändå ett hjärtebarn i himlen, även om Vilhelminas extra nervbana i hjärtat inte räknades som ett riktigt hjärtfel.
Åja. Jag är ju mamma till ett hjärtebarn.

Dum i huvet?

Alltså.
Allt började med att jag kollade på Instagram och att Schyffert hade lagt ut en bild på när de gjorde rockvideo till Thåström och hade fått punktering och en person inte ville hjälpa till, jag gissar Thåström, det ser ut så på bilden.

En person kommenterade typ "wohoo onsdag schyffert" var på Schyffert svarade "är du dum i huvvet" ungefär.

Jag tänkte att det var något internt och googlade "onsdag dum i huvet" och hamnade i värsta tråden på familjeliv där en kille undrade om det var okej att hans fru som han hade två barn med kallade honom för dum huvét för att han inte fick sin återhämtningstid, trots att allt var väldigt jämställt i förhållandet.

Killen får tonvis med medkänsla och frugan målas ut som hjärtlös och det slutar med de skiljer sig. Han berättar någonstans i mitten att han berättat för frun att han skrivit om förhållandet i ett forum. Att hon har läst allt och kanske fortsätter att läsa...Och ja. Jag känner bara... att ja du är dum i huvudet som fortsätter att hänga ut din fru på nätet, efter att hon har fått läsa vad du egentligen tycker om henne. Men det verkar bara vara jag. För alla andra verkar han vara ett offer för en bitch.

Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det. Det var bara det att jag blev så upprörd över att han fick sådant fritt utrymme för sympati och att det är omöjligt att veta hur det var i verkligheten. Kanske var hon en bitch, eller så var det han som var det. Nu är de skilda och barnen är skilsmässobarn.

Och jag har fortfarande ingen aning om varför Schyffert kallade någon som var pepp på onsdag för "dum i huvvet" på Instagram.

tisdag 25 augusti 2015

När jag kom på att jag är en högkänslig person

Att jag är känslig har jag väl alltid vetat. Jag har ofta trott att det beror på att jag är uppvuxen som ensambarn. Det var först när jag i somras läste den här artikeln i svenskan, som jag kände att det faktiskt är på riktigt och att jag är en person som är högkänslig.

Efter det har jag fått lite mer tålamod med mig själv. Känslig betyder faktiskt inte att en är en tönt, eller saknar skinn på näsan. Det betyder att jag har mycket empati, lätt att känna andras känslor och påverkas av andras humör. Det kan väl vara både bra och dåligt, men det är egentligen skitsamma. Det viktiga är att jag har förstått hur jag kan vara på ett sätt som andra oftast inte är, och hur ledsen jag blir ibland när jag känner mig kränkt eller missförstådd.

Förresten så har jag slarvat bort mitt Mastercard, och det samtidigt som jag fick min första heltidslön på hur länge som helst. Det är ju på något sätt en hint från högre makter att jag ska hålla i pengarna tänker jag. ;)

måndag 24 augusti 2015

När jag störde ihjäl mig

Får jag läsa om en enda person till som säger något och ler, så spyr jag rakt ut!

När jag hade PMS

Ja herrejävlar, tillåt mig hånskratta åt mig själv. "Aldrig haft PMS" – nåja, i går gick jag runt och kände mig bedrövlig och ville bryta ihop och gråta hela tiden. Plus att de flesta var ovanligt dumma i huvudet -  jävla dumt sammanträffande. På kvällen kom mensen och då släppte den värsta ångesten och jag fattade att det var hormonfest i kroppen som tog knäcken på mig.

Snart ska jag orka ta mig samman för att boka tid och ta ut spiralen, typ nästa vecka.

För övrigt har jag självdiagnoserat mig med kostokondrit, därav tryck över hjärtat och svårt att ta djupa andetag. Det är en inflammation mellan bröstbenet och revbenen och vanligt när en har psoriasis artrit. Surprise. Jag har helt enkelt en svacka i kroppen just nu, den får gärna vara kortvarig.

Förövrigt så har vi liksom många andra drabbats av stor husspindel-party. Vi har på olika sätt gjort oss av med ett tiotal, men det att jag vet om att de härjar här, gör att jag får svårt att sova. De kan faktiskt bitas och bettet är typ som ett getingstick om jag fattat det hela rätt.

I fredags stressade jag från jobbet och lämnade en text som var.. jag veeeet inte ens. Angst.
Hur som helst så stressade jag för att Mr Trygg skulle till jobbet, så jag behövde alltså ta barnen. Vi satte oss sedan på pendeln och åkte hem till mamma - dit mina tjejkompisar - papiljotterna - kom. Vi käkade libanesiskt och planerade en resa i vår. Det lutar åt San Sebastian just nu.

Nu ska jag se till att få klart ett manus som ska lämnas i går helst. Sedan väntar kvällsjobb.

söndag 23 augusti 2015

Detta har hänt

Klockan är 10, hittills i dag har barnen ätit lördagsgodis från i går till frukost. Den stora kissade ovanpå toalettlocket. Den lilla och den stora har duschat. Den stora riktade duschstrålen på mig med nya kläder. Den lilla färgade håret rosa. Jag träffade på två stora husspindlar i tvättstugan, den ena på den rena tvätten. Grabbarna krossade ett glas och en skål när de byggde en koja i soffan. Jag skrek rakt ut att de jävlar i mig fick lyssna någon gång. Jag fick kiss på foten när jag sparkade till pottan - där det i går låg en stor husspindel. Jag har svept över mellanvåningen med dammsugaren och inser att det behövs ett större krafttag än så. Gruvar mig för att hämta tvätten fast spindlarna dog dammssugsdöden.

torsdag 20 augusti 2015

När saker slukas av intet

Eftersom att vi ska byta ytterdörrar på huset så har vi inte brytt oss om att kopiera nycklarna. Men när jag kom hem från landet var mina nycklar spårlöst försvunna från där mormorn hade lagt dem på en köksbänk.

I morse såg jag hur den lilla drog ur min telefon ur laddaren och sedan dess är den borta. Jag hittar den verkligen inte någonstans. Hur kan små barnahänder tappa bort saker så snabbt och lika snabbt glömt vart de lagt dem?

onsdag 19 augusti 2015

Järnrike

Jag fick med mig ett paket knäckebröd från landet, jag ville inte lämna det till september - i fall det skulle komma in möss. Här om morgonen när det var slut på bröd i övrigt, så frågade jag den stora om han ville ha lite järnrike:
- Man får inte säga järnrike, det är ett fult ord, sa han.
Och det är inte lätt förstås, lätt att blanda ihop med fulare ord. Han hade några dagar då han testade "skit", jag tycker att det är skitsvårt att säga att han inte får säga skit, men jag säger det själv skitofta.


tisdag 18 augusti 2015

smack

Saré så var jag hemma.
Jag fick sluta tidigt på fredagen så begav mig direkt hemåt, det tog ungefär 6 timmar att ta sig hem. Något är vajse med bromsskivorna på bilen, eller om det har fastnat någon sten eller så, stundtals lät det som om jag körde en såg. Så jag fick stanna flera gånger, till slut upphörde det.

Natten till i går sov jag dåligt, den lyckliga Esterkatten stod vid min huvudkudde och trampade, trampade, trampade. Barnen skruvade på sig. Jag var jättetrött när jag skulle sätta mig in i att göra webbtidning på LT sedan. Men natten till i dag, sov jag som en sten. Så skönt, så nya tag i dag.

Men den lilla var så ledsen i dag när jag lämnade på förskolan. Så hjärtskärande och fruktansvärt att lämna honom där när han inte vill att jag ska åka. Hjärtat går itu.

Appropå hjärta så har jag ett tryck över hjärtat, mer eller mindre konstant. Det är väl ångest, men jag vet inte riktigt varför. Jag blir också hypokondrisk och tror att jag har kärlkramp. Kanske är det för att hösten mer eller mindre är här och att det är upp till bevis nu.

torsdag 13 augusti 2015

När jag spanade efter stjärnfall

Jag städade stugan i går. MYCKET noggrant, det kändes som om mammas ande hängde över mig och bevakade det jag gjorde. Eftersom att solen skiner i dag och att väderprognosen sa att den skulle göra så i dag, så tvättade jag sänglinne och handdukar för fulla muggar som sedan hängdes.

Det skulle ju pågå stjärnfall natten till i dag, så jag la mig i en solstol och tittade upp mot den alldeles för ljusa himlen medan jag väntade på att tvättmaskinen skulle gå klart. När jag låg där mindes jag ett tillfälle från min barndom. Vi hade gäster (kanske övernattande, jag minns inte, jag minns inte vilka det var), jag la mig på en badenbaden och titta upp mot den klara stjärnhimlen och plötsligt började det regna stjärnfall.

Efter ett tag började jag frysa, så jag hämtade en tjock filt och sedan låg jag och de andra barnen länge och tittade ut i universum och de täta stjärnfallen. När jag tänker på det så måste det ha varit runt samma tid som nu, sensommar, typ 88.

I går började stjärnorna till slut att smyga fram, jag låg på rygg en stund och tittade. Det flög en fladdermus ovanför mig. Plötsligt träffade den på en annan fladdermus och de flög i ryckiga vingslag tillsammans en stund och utbytte ljud jag inte kunde tolka. Sedan skiljdes de åt och fortsatte sin jakt på insekter som det finns gott runt sommarstugan.


onsdag 12 augusti 2015

När jag kände mig ensammast i världen

Jag kommer hem efter jobbet. Har glömt vad jag gjorde för tio år sedan, när jag var ensam när jag kom hem. Stirrar rakt ut en stund, det regnar ute, så jag kan inte tvätta, för då kommer tvätten att lukta surt där den får hänga på strecket.

Jag öppnar frysen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag ska frosta av frysen innan jag åker, men jag vet inte vad jag ska göra med maten i den. lax, vegburgare, vegfärs... till spillo? Jag har ingenstans att förvara maten innan jag åker hem.

I går kväll plockade jag undan allt, alla spår efter barnen och alla kvitton som samlats i bokhyllan. Men jag dammsög inte, jag sparade det till i dag, det känns rimligt ändå.

Jag åt tunnbröd i sängen till middag. Läste min bok, bytte sms med mamma om vem Victor Schantz i Karolina Ramqvists "Alltings början" verkligen är. Vi har ingen aning.

Sedan diskade jag, tittade in i kylskåpet och undrade vad jag skulle göra med all mat där. Jag kommer inte att äta upp maten. Jag hatar att äta mat ensam.

Så gick jag och la mig och höll väl på att sakna ihjäl mig efter mina barn. Så tyst och stilla, tog två magnesium i för säkerhets skull. Ingen som undrar hur jag mår, ingen som bråkar, inget stoj, inga små barn som snusar bredvid mig i sängen. Ingen bra uppkoppling, men det spelar väl heller ingen större roll.

Ibland får jag känslan av att de aldrig har funnits, min familj. Att jag egentligen varit ensam hela tiden, att det bara varit en dröm, att den stora och den lilla bara var på tillfälligt besök, Jag vet inte vad jag ska känna när det känns så. Kan man känna sorg över någon som bara finns i en dröm?

De är så långt borta och de vill inte prata med mig i telefon. Den lilla pratar lite grann "hallå", säger han. "Hallå" men sedan ska pappa prata - han har inte tid för mig. Men de finns på riktigt. Och så slår hjärtat hårt, hårt. Kanske får jag en hjärtattack nu tänker jag - men eftersom att jag har livserfarenhet så förstår jag att det antagligen bara är ångest.

Jag undrar om jag ska ringa någon, en vän? Men jag har ingenting att säga egentligen så jag ligger kvar och läser. Tänker att alla borde läsa den här boken "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie, i alla fall så borde min väninnas kille som postar fåniga kommentarer om att det är töntigt att bli kränkt av ljust hudfärgade plåster, på facebook läsa den, så kanske det finns en chans att han förstår att han är privilegierad, eftersom att han är man och vit. Det är inte säkert att det skulle förändra något. Han lever i en fyrkantig värld, där pengar spelar huvudrollen.

Det är min sista vecka på redaktionen, jag undrar om någon kommer att sakna mig, om jag har satt några fotspår. Jag tittar omkring mig och försöker se om någon bryr sig, men jag landar i att de har fullt upp med sina liv.

Två nätter, tre dagar, sedan är jag borta och det enda beviset på att jag har funnits är några nya bekantskaper på facebook.

tisdag 11 augusti 2015

När jag sover sämst av alla

.. i hela världen. Jag har nästan glömt att jag sovit dåligt under många många år. För drygt ett år sedan började jag äta magnesium i samband med att jag trappade upp träningen. Sedan dess har jag kommit ner i en djupsömn jag inte upplevt sedan jag var tonåring. Det är som ett sömnmedel för mig, fast utan biverkningar som gör att en blir som en zombie efteråt. Helt fantastiskt faktiskt.

Nu blir jag påmind om hur det var när jag alltid sov vaken och nästan aldrig kom ner i djupsömn. Frånvaron av mina barn och min familj gör att jag sover oroligt och lätt.

Jag tycker också att det är tråkigt att laga mat till mig själv, i går blev det popcorn-middag.

När jag gick in på Aftonbladet i går, så läste jag att universum är på väg att dö. Universum som för mig alltid har varit någon konstant. Jag som redan led av ensamhetsångest fick grova problem med att koppla bort och sova.

Så är livet för en allena själ i Norrland.

måndag 10 augusti 2015

Känslan...

Nyss när jag trodde att jag hade tappat bort en hel nyskriven artikel och IT inte svarade. Känslan då.
Så var det bara jag som var klantig hela tiden... och hade sparat artikeln i en annan artikel.
Ja. ja. Klant.

När jag åt ca 28 surströmmingar

... kanske inte, men i alla fall fem, och hjärtat dunkade så hårt när jag skulle sova, så insåg jag att jag kanske hade tryckt i mig lite för många.

Jag har liksom svettats surströmming i dag och känt mig allmänt flottig och äcklig. Dagen till ära fick jag göra TV och jag ger mig fan på att jag syns en hel del i inslaget. Rent spontant känner jag för att svära lite grann rakt ut åt min fula frilla och flottiga uppenbarelse. Men en är väl professionell och biter i det sura äpplet.

söndag 9 augusti 2015

När jag gjorde Summer in the Park igen

Jag har precis landat på kontoret efter en "Summer in the Park"- bevakning. Jag höll på att frysa ihjäl, trots den varmaste sommarnatten hittills.
Nu har mina pojkar åkt hem till vår lilla skog utanför Stockholm, med sin mormor - och jag får inte träffa dem förrän på fredag kväll när jag kört 55 mil hem. snyft, men så fint det kändes när jag fick sms från mamma där det stod att den stora hållt sig vaken från Sundsvall och var lovad att få studsa när de kom hem i natten. Att de sedan hade lekt och läst och att mormorn tyckte det var härligt med bilsällskap och att det gick bra, men också att Esterkatten var lycklig att se familjen.
Då. Kan jag inte annat än att vara lycklig också, trots ensam och frusen, trots 1850 tecken som ska skrivas och bilder som ska in och ... 1850 tecken, nu kör vi.

torsdag 6 augusti 2015

När det var jag som luktade surt hela tiden...

Mina kläder tvättas mirakulöst när jag är på jobbet. Det är mamma som hinner med allt under en dag, hon är så jädrans snabb på att diska/plocka/städa min mamma. När jag tänker tanken är hon redan klar. Wonder woman.
Men i alla fall, i morse skulle jag ta på mig nya rena kläder, men börjar hulka när jag dragit tröjan över huvudet - den luktade så surt! Jag gissar att den fått hänga på strecket vid växlande väderlek lite för länge.

Åh så trött nu, längtar efter mitt hem och min säng och min dusch och mina kompisar och min katt och mina grannar.

onsdag 5 augusti 2015

När min hjärna bearbetar...

Jag har sedan ett par veckor tillbaka tränat på 2-3 luncher i veckan. Första och andra veckan led jag av svår träningsvärk men i dag känner jag mig nästan som vanligt trots högintensivt pass i går. Antingen beror det på att jag inte pressade mig själv lika mycket, eller så beror det på att blodcirkulationen börjar komma igång. Kanske lite båda.

Så nu vet ni - att jag inte slappar under mitt sommarvikariat i norr.

Jag hinner också drömma om en all inclusive till Mexico nästa år. De drömmarna är intensiva.

Apropå drömmar så hade jag en sjuk sjuk dröm i natt.
Jag drömde att jag var passionerat förälskad i en amerikan som hette Josh. Helt påhittad i mitt undermedvetna, och så vaknade jag av att jag bara "åååhh Josh" - pratade i sömnen alltså.

Jävligt märkligt hur hjärnan fungerar faktiskt.

... och märkligare blir det ju när min bff skickar det här:

Haha jaja, jag tror inte att Josh finns på riktigt, men jag undrar hur det kom sig att min hjärna gjorde honom av andra personer och fick mig att känna som jag gjorde i drömmen.
Fascinerande.

tisdag 4 augusti 2015

När jag hade en flaska med lyxig hårolja

Som jag bara använde ibland, vid extra lyxiga tillfällen... men hittade tom i soporna en dag efter jobbet, så undrade jag förstås vilken av sönerna som hade trashat den.
Men det var inte någon av sönerna och det var heller inte Esterkatten. Det var Mr Trygg, som hade smetat in oljan i sin värkande rygg. Hoppas att det hjälpte, säger jag bara.

måndag 3 augusti 2015

Det kostar att vara en person som lever med känslorna utanpå.
Det kostar mig.
För det finns människor, vänner, kärlekar och annat löst pack som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta. Dit inga "jag bryr mig inte"-spel kan nå.
Och när de stiger fram och petar in ett finger i min sida, då rusar blodet, jag tappar matlusten, jag känner mig galen. Galen.

Om jag anmälde mig till en kurs i arabiska?

Jag och en kollega från lokaltidningen i Södertälje pratade om att vi skulle gå en kurs i arabiska. Ja, men okej sa jag - vi bokar, så jag bokade den där kursen som ska gå kvällstid, torsdagar under hösten. Fast jag egentligen kanske hade tänkt att vänta lite, på grund av skoltrött.

Men fasen, jag vill det här med journalistiken och med arabiska i bagaget, om än lite, så kommer jag att ha fler fördelar i konkurrensen. Vilket är skittråkigt att tänka på, men nödvändigt.

Nu har ju kollegan inte anmält sig än, så jag får kanske får gå själv, men å andra sidan så vill jag faktiskt lära mig arabiska, så låt det gå...

fredag 31 juli 2015

När jag fick beröm på en parkering

Jag mötte en kollega som har semester på parkeringen. "Vad du är produktiv" sa han. Tack sa jag och så åkte jag hem och när jag kom hem, så kom jag på att jag var så himla glad över att han berömde mig för det - det är inte alla som är så himla duktiga på att ge beröm, så jag skickade ett meddelande om att han hade gjort min dag och fick ännu mer beröm tillbaka:
"Du skriver bra också, så att man förstår" skrev han. Jag blev ju gråtmild och ännu mer nöjd, det var inte dåligt med beröm från en äkta norrlänning.

Det är ju ingen som säger något här om det inte är något som inte är som det ska. Jag fattar att jag inte kan förvänta mig att få beröm hela tiden hela tiden, men en vink i vilken riktning en har vore ju skönt som nykomling. Så det var verkligen härligt att få positiv feedback.

Så ta och beröm någon i dag som ni tycker har gjort något bra, det kanske gör deras dag, kanske till och med hela veckan.

Ok, då kör vi - mot helgen!

måndag 27 juli 2015

När jag sätter tankarna på "hold"

Jag som alltid velat ha minst ett till barn, befinner mig just nu i ett utmattningsinferno och tänker: inga fler barn, inga fler barn.
Å andra sidan är jag bara 34 år. Jag har några år på mig, innan jag måste sätta trean eller fyran på jäsning (beroende på hur en räknar). Visst har jag?

Jag vill ju kunna resa och besöka vänner utan att befinna mig i en bubbla av stress, ett till barn inom en snar framtid skulle göra mig färdig för långvården.

Så nu släpper jag det ett tag och tar upp tanken om ett år eller två igen.

fredag 24 juli 2015

När jag nästan läste den sämsta boken ever...

Så var det ganska svårt att släppa att Jörgen Pettersson och David Widlund sitter på en riktigt bra och verklig story om "gryningspyromanen", men att de helt saknar känslan för berättande. De verkar heller inte ha lämnat in boken för korrekturläsning till någon som har känslan. Nu har jag visserligen cirka 20 sidor kvar, på grund av att jag inte kan förmå mig att ta mig igenom dem, men ändå.

Det är sällan jag inte gillar böcker, ibland tror jag till och med att jag är lite dum i huvét som gillar allt och inte har någon egen smak eftersom att jag nästan aldrig ogillar en bok. Men här har vi ett exempel. Gryningspyromanen kvalar direkt in på första plats.

Vill inte såra någon eller så, men jag har ju ca 3 återkommande läsare så jag tar den risken. Dessutom skiter nog både Pettersson och Widlund i vad en lort som mig tycker. Okeeeej, heeeej.

torsdag 23 juli 2015

När jag rapporterade från Höga Kusten Hike

... och jag och fotografen hade svårt att släppa samtalsämnet "SnyggJerka" på vägen hem och att jag på riktigt kände mig vindögd när jag gjorde TV-intervjun med honom. Ja.
Samtalsämnet gick också ut på att det skulle vara skönt att ha det där som alla vill ha, i alla fall ibland. Som när en har en dålig dag. Så bara, heeey followers, jag känner mig lite down i dag, vad sägs om att bekräfta mig lite? Fixat.
Jaja, alla kan inte ha en magisk aura. Men alla kan skaffa sig en söt lite cockerpoo? Eller vad säger ni? Måste inte vår familj ha en cockerpoo, är det inte bara det som saknas för allas lycka i familjen? ;)

måndag 20 juli 2015

När jag rapporterade från Folkets Park

Om ni undrar hur det var på Summer In The Park, så kan jag meddela att det var ungt.
Och naket på scenen när De vet du slängde sina kläder.
Det var dessutom en full yngling som undrade sju gånger om jag var singel och tyckte att jag skulle flytta till Skorped. Han tyckte om att åka merca och spillde redbull vodka i min ficka, där telefonen låg. Den är om möjligt ännu knäppare nu än när den lilla hällde saft i den.

Men visst, det väckte minnen från Snäck och tiden när det begav sig på Gotland.

Men hej världen!


I dag är jag på ett mycket bättre humör. Jag sammankopplar det med högre fart på jobbet.
Nyss pratade jag med statsministerns tf pressekreterare som inte sa nej till en intervju med statsministern i sommar, i och för sig sa han heller inte ja. Att få återkomma längre fram är bättre än nej tänker jag.

Dessutom hade vi nyss idémöte och jag kände att jag fick bra respons på mina idéer. Så nu flyger jag igen. Kul ju.

Hej då!

Ps:
Fruktansvärt det som hänt i Kobane med IS, En kompis till mig har varit där och rapporterat om återuppbyggnaden och så händer det här kort efter. Svårt att förstå.
Ds.

fredag 17 juli 2015

Ett samtal till vårdcentralen senare

Jag ringer vårdcentralen hemma i mitt avlägsna vanliga liv. Förra gången bad de mig att återkomma i mitten på juli eftersom att de inte kunde boka så långt fram som jag ville ha en tid..
Alltså ångesten det bara innebär att ringa dit. Förra gången blev jag väldigt ifrågasatt och fick ont i magen. Den här gången inte alls.

Efter min svacka i mars, när psoriasisen blommade ut, har jag varit så himla himla trött. Nu tröttare än någonsin och efter att ha läst på om psoriasis att det ökar risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, förutom övervikt, så är jag så himla nojig nu.

Nu fick jag i alla fall en tid hos en doktor, så nu jäklarns ska jag kolla läget när jag kommer hem.


torsdag 16 juli 2015

Summer in the park

På lördag ska jag på "Summer in the park" och rapportera om festligheterna här i stan. Herregud jag är verkligen inte med, artisterna som jag ska i första hand ska se och skriva om är Nääk & Nimo och De vet du.

Bra att jag så med. Skrattade dock rakt ut när Penny Schulman kommer in på falskleg i De vet du's video. Där var jag med på det roliga i alla fall. Tror jag.

Att det skulle hända mig - att jag inte hänger med. Tur att jag har förmågan att läsa på.


onsdag 15 juli 2015

grönt örtpulver

När mamma hade barnen under en och en halv vecka, så märkte hon att jag inte åt frukost. Därför blandade hon något grönt örtpulver till mig att svepa om mornarna. Bra för och mot allt tydligen. Jag har fortsatt med det sedan hon inte behöver ha barnen om dagarna, fast det är vidrigt och säkert hokus pokus.

I natt var det lilla barnet törstigt, så jag bad Mr Trygg gå upp och ge honom vatten - eftersom att det var hans tur. I stugan smakar inte vattnet så bra, så vi köper på flaska. Det är väl inte mycket som provocerar mig som det som händer nu.

Jag hör att ingenting händer. Mr Trygg står tyst i köket.
- Exakt vad, håller du på med? undrar jag.
Han hittar inte vattnet i kylskåpet, jag himlar med ögonen. VARFÖR måste det alltid hänga på mig?
Jag går upp och jag öppnar kylskåpet, bredvid står Mr Trygg och gör väl ingenting.
Jag ser inte heller vattnet, men jag tar min ena hand och rotar runt bland plastpåsar och kartonger och där ligger visst vattnet.
Jag kommer inte i håg vad det är jag svarar på när jag säger:
- Nej, men jag har en hjärna och två händer.

Alltså, jag blir så otrevlig, det är inte alls särskilt charmigt, men också att jag blir galen på att den andra vuxna i vår familj inte är kapabel till att vara lika delaktig i de barnrelaterade aktiviteterna som sker nattetid, som jag. Varför är det alltid jag som måste vara tröttast?

Jag är så trött på att varar trött. När klockan ringer på mornarna känner jag mig som om någon slagit mig hårt i huvudet.

Måste kanske dricka lite mer grönt, vidrigt pulver och lunchträna...?

måndag 13 juli 2015

Ett nej är ett nej

Jag har uppfostrat vår äldste son att "ett nej är ett nej - man måste respektera andras kroppar", alltså ja, jag gissar att det framförallt är när han uttrycker nyfikenhet för somliga kroppsdelar som inte känns så mysigt att nuddas av små spretiga och smutsiga barnhänder.

Hur ska en annars uttrycka det? En sommarkväll i början av juli, ska jag lägga pojkarna. Jag är förstås trött, och de härjar ihärdigt.
- Nu är det dags att gå och lägga sig, säger jag.
- Nej, jag vill inte, säger han.
- Kom nu älskling så ska vi sova, säger jag till en liten barnrygg som gått och satt sig ute vid matbordet.
- Nej har jag sagt, ett nej är ett nej faktiskt mamma, säger han.

måndag 6 juli 2015

kort förklaring.

Jaja, en bloggar visst när det druckits en hel del bubbel.
Föregående inlägg handlade om gammalt groll inom släkten här uppe i Örnsköldsvik, min mormor var dotter till en kapten som fick många barn och där blev det arvstvister. Mycket av det lever vidare här, fast jag har vuxit upp helt utanför intriger och bråk. Däremot verkar jag nästan bli inblandad i det när jag blir verksam inom kommunen. Nåja, jag försöker hålla mig undan.

Duckar och blickar framåt.

söndag 5 juli 2015

Mvh tacksam för svar

Hej Gud.
Varför går mitt liv alltid i cirklar. Varför känns det ofta som att jag är någons utsända budbärare?

torsdag 2 juli 2015

uppspelta

När min mamma kom i går kväll, blev både jag och Mr T så till oss av att ha en annan vuxen att prata med, att vi inte kunde gå och lägga oss. Tryggves ögon stod nästan i kors när vi till slut lät bli att öppna ytterligare en flaska vin och i stället gick och la oss. Hur mina ögon såg ut, vill jag inte spekulera i.

Det känns lite vemodigt att Mr Trygg åker hem i dag, inte för att vi hinner umgås så mycket i alla fall, men det är ju en trygghet att ha honom här.

Nu ska jag delta i ett morgonmöte.
Hej!

onsdag 1 juli 2015

Annat

Det är annorlunda här norröver. Det är det. Tystare och lugnare. Och mer långsamt.
Det saknas en AW här tror jag, men jag är för trött för att styra upp något. Jag har ingen att äta lunch med och när jag samlas med de andra i lunchrummet har jag inget att säga och det är väl ingen annan som direkt säger något heller.
Det är inte det att jag är utanför, för det är jag faktiskt inte, jag har väl bara inte kommit in i det. Och så är det lugnare här och mer långsamt... och jag kryper lite på väggarna. Men nu ska jag åka och göra ett knäck på ett kafé och jag ska också ta bilder och det är fasen inte kul alltså. Men jag gör det ändå, för jag kan och jag måste.

hejrå.

Ps. jag längtar efter mina kompisar. 


Min allra första läsarreaktion:


"Hej. 

När det handlar om jaktbrott och liknande brukar det rapporteras om hur de inblandades vapenlicenser återkallas eller ej. 
Mvh Xxx"


tisdag 30 juni 2015

Vackert


Hej och hå vad vackert vi har det. Så här ser det ut på vägen till jobbet:

I morgon kommer mormor och då åker Mr Trygg hem för att lösa kattvakt och jobba.

Som tur är kommer han tillbaka om ett tag.
På lördag kommer en kompis hem från NY för att förnya sina löften på hemmaplan, annars är det lite tomt på kompisfronten. Mr Trygg duger visst bra till att konversera med, men efter ett intensivt år med studenthäng nästan varje dag, känner jag mig lite tom.


måndag 29 juni 2015

Lite trögt i fingervalsen i dag.

Vi hade superfin dag i går, solen sken och min stora son badade i havet. Sedan åkte vi till min tremänning och firade hennes ettåring. Jag drack ett par glas vin med utsikt över Bäckfjärden, medan barnen for som vildingar över altanen. I magtrakten fanns en liten oro över en text jag fick skriva snabbt för att hinna till nästa knäck i fredags. Men jag hann ändå inte utan kom hela 20 minuter för sent, på grund av dålig avståndsbedömning.

Hur som helst, visade det sig att texten visst inte var så illa, alltså hade jag egentligen oroat mig i onödan. Jag måste morska upp mig, som mamma säger.

Nu sitter jag och skriver ut den där texten till jobbet som jag kom för sent till. Om ett antikvariat. Det går lite trögt, det gör det. Det är som att jag hamnat i Ångermanlands lunk. Jag ska inte säga att det hastas omkring mig, det ska jag inte.


torsdag 25 juni 2015

Välkomnar kritik

Det här med att kommuner och myndigheter "välkomnar kritik" mot sig själva... börjar inte det bli jävligt tjatigt, kan de inte välja ett annat uttryck, typ "det är klart att vi ska ha kritik när vi gjort fel"?
Så trött på att de välkomnar kritik.

onsdag 24 juni 2015

äckelit

Min son ringde mig när jag jobbade i går och berättade att han hade fångat larver. Jaha, tänkte jag, söta bulliga små gölliga och gröna larver, jag bad honom vara försiktig med med dem.
Så kom jag hem i går och höll väl på att kräkas när det visade sig att de gölliga bulliga larverna, inte alls var så gulliga. De var vita och tjocka, påminde om likmaskar och Mr Trygg sa att han trodde att det var någon slags barklarv. Mums.
- De här kan man kanske fiska med, sa jag.
- Nej!!! Då dör de ju, protesterade sonen.

Och det har han ju rätt i det lilla livet. Förresten så visade det sig för Mr Trygg att dasstunnan var full med likmask när han tömde den i dag. Nåja, någonstans ska de ju vara, tänker jag.
 

torsdag 18 juni 2015

tick tack tick tack

Medan tiden tickar, låter jag veckan gå utan att få något vettigt gjort. Vilket ger mig ångest, men samtidigt är det så välbehövligt att bara... vila.
På måndag börjar jag mitt åttaveckorsvikariat på ÖA, det ska bli riktigt kul att få göra lokaljournalistik i Örnsköldsvik. Hemma blir katten och kattvakten.

Min stora son, grät här om kvällen, förtvivlad över att vi alla kommer att dö en dag. Jag, som lever med dödsångest ca hela tiden och minns hur tankarna gick när jag var liten, känner igen så mycket. Kära kära barn, jag önskar att jag hade några svar på vad som händer när man dör.
Eller, det beror väl på vad som händer... men jag vill skydda honom från den där dödsångesten. Den tjänar ju ingenting till.

Midsommar i morgon och ösregn, känner väl för att kura hemma med tända ljus och film.

torsdag 11 juni 2015

1 äcklig sak.

2 saker.
1. I dag var dagen jag hade stirrat klart på snorkråkan som satt på dörrkarmen på en toalett på jobbet. Det finns ungefär inget jag tycker är äckligare, men den har stirrat på mig sedan i februari, så i dag tog jag rejält med toapapper och hulkande lät jag den möta toalettdöden.
2. När jag nyss sa till sportredaktionen som i skrivande stund tittar på handboll basket, att det är tydligt vilka som jobbar på vilken redaktion här, så möttes jag av:
- Ja, men TV'n är ett arbetsredskap här.
- ...

Eh, det var liksom ingen kritik mot sportredaktionen. Det var bara ett konstaterande. Herregud, slappna av.

onsdag 10 juni 2015

Jag bara säger...

Jag har en högst osäker framtid framför mig, men jag måste ge det en chans. Om det var värt det? Det har varit värt det alla gånger, jag är lycklig inuti och jag känner mig fri. Fri som en fågel. Jag är en sådan person, som behöver känna sig fri, jag mår inte bra av att känna mig kontrollerad. Vem gör ens det?  Jag försöker förklara här varför jag sa upp mig från mitt ganskasåbraiga jobb för att kasta mig ut i journalistbranschen. Det är inte ens någon som bett om en förklaring, men jag vill ändå beskriva frihetskänslan under mina vingar. Frihet och förtroende får mig att växa. Nu är jag precis det jag vill vara och jag är stolt över det.

tisdag 9 juni 2015

Vad jag har gjort

Hej!

Nu är jag examinerad journalist. Under några veckor har jag arbetat med det här om att Södertälje kommun ger bidrag som inte är förenliga med lagen om offentlig upphandling, som är på ettan i dag:

okej, vi hörs!

måndag 1 juni 2015

olika

Medan mitt liv tuffar på i ganska hög takt, har jag vänner som går igenom en massa skit. Det känns jättekonstigt att jag liksom inte pausar och finns där. Det är inte som att jag inte bryr mig, självklart gör jag det. Jag bryr sönder mig. Men eftersom att jag inte direkt kan göra något nu utom att låta berörda veta att jag finns där, så surfar jag på min examensvåg. Allra sista rycket nu på högskolan. Nu kör jag rätt in i kaklet och håller samtidigt tummarna för mina vänner som har det svårt.

fredag 29 maj 2015

livet

Min man jobbar natt och jag har massor att fira, så efter ett sms tog jag pojkarna och åkte till Maja i Bromma, hon var också själv i kväll. Hennes yngsta har inte somnat än, men snart och då har vi hela sex timmar på oss innan barnen vaknar. Mina somnade i bilen och har sovit sedan dess. I dag lämnade jag mitt gräv, i nästa vecka publiceras det på LT, jag kan ge er länken om intresse finns. Berörda har varit bra mycket trevligare på sistone men ett tag var jag riktigt illa berörd, vad döljer sig egentligen i kommunhuset?

Har sällan varit så stolt över mig själv, ett helt år med mycket bra feedback i tuff konkurrens. Och jag vågade. Jag känner mig fri och säker i min journalistiska roll. I dag gjorde nyhetscheferna tydligt att de vill ha mig på redaktionen i höst. En osäker framtid har jag till mötes men jag har aldrig mått så bra i en yrkesroll som nu.

Vill citera Steve Jobs cheesy osv:
"

“You’ve got to find what you love. And that is as true for your work as it is for your lovers. Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven’t found it yet, keep looking. Don’t settle. As with all matters of the heart, you’ll know when you find it. And, like any great relationship, it just gets better and better as the years roll on. So keep looking until you find it. Don’t settle…

Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life. Don’t be trapped by dogma — which is living with the results of other people’s thinking. Don’t let the noise of others’"