onsdag 13 augusti 2014

när jag är liten

... för att sömnbristen börjar ta ut sin rätt, för att jag är oense med min man om hur mycket vi bör dela på nattvaket. Jag upplever att han aldrig kliver åt sidan, utan alltid ställer sig själv i det främre ledet. Bara det är ju så jävla ocharmigt och osexigt att jag undrar hur i h-e det här ska gå.


När jag är liten och undrar om jag har klantat mig och kanske inte alls får gå den där utbildningen och har sagt upp mig. Står jag då snart utan arbete och utan vidare utbildning?


När jag är så liten och bara vill åka hem till min mamma - bli klappad över huvudet och gråta salta tårar som blöter ned tyget jag ligger mot. Då går jag och tränar på lunchen, låter Michaela guida mig och hon guidar mig rätt i gapet på en vägg av utmattning.


Så kom en liten pojke där. Eller ja. En rätt vältränad pojke med snälla ögon och satskläder märkta med personlig tränare. Och visade mig - hur jag kunde göra det bättre - och berömde mig för att jag höll i och ut. Ja, då kan man väl inte längre hålla emot de tårar som bränt där bakom hela dagen, från det att jag stängde dörren hemma. Dörren som dessutom stått öppen hela natten pga miss i kommunikationen med samma man som inte kan tänka sig gå upp en morgon, när den lilla vaknar 05, eftersom att han inte var inställd på det. Det var därför ingen behövde släppa ut i katten i natt, skönt det i alla fall. Och det var därför som det var så kallt i morse och den stora frös.


Så ja, jag bröt ihop och jag känner för att göra det igen.

4 kommentarer:

  1. Jag säger som killen. Bra krigat ändå. Och det är okej att bryta ihop. Flera gånger om man känner för det. Bara man kommer igen sen. Kram från en som gick in i lunchkomaväggen.

    SvaraRadera
  2. Bryta ihop behöver man ibland. Så är det bara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja så är det, mår mycket bättre i dag. Behövde bara bryta ihop en gång, den här gångenmed andra ord.

      Radera