söndag 31 augusti 2014

Ebola i Sverige!?

Jahaja, nu är ebolan i Sverige också. Kan folk sluta komma hem från riskländer? Det här kunde man ju ge sig f*n på. Det blir väl ändå bunkra konserver och förbereda sig för ett isolerat liv... för det här är bara för mycket...

fredag 29 augusti 2014

Biter mig i svansen

Å mitt inträde i studielivet på nytt, är så grötigt och jobbigt att jag knappt orkar skriva om det. Så struligt. Jag blev antagen till utbildningen som jag sökte till på vinst och förlust. Men man hade visst missat att jag hade en liiiten liten restuppgift från en kursjävel. Jag kände till det, men visste inte att jag behövde ha de sista poängen för att få plugga den utbildningen jag sökt till.

Har varit i kontakt med en supertrevlig tjej på insutitionen för samhällsvetenskaper på Södertörns Högskola. Hon har försäkrat mig om att jag får börja utbildningen, eftersom att jag helt hysteriskt har hört av mig dit och varit orolig, när det här med kursen kom till min kännedom. Jag har sagt upp mig liksom. MEN hon sa också att jag ska avsluta den där kursen så snart det bara går.

Det är bara det att det inte går. Jag är tydligen äldre än dinosaurierna. Kursen är bortplockad, ingen info finns om den och jag får inte tillgodoräkna mig en annan kurs. Så då måste jag helt enkelt läsa om en termin. Och det känns ju rimligt för en rapportjävel som jag inte lämnade in. Bite my ass. Kan man säga att jag gjort, men jag vet! Allt är mitt egna fel och skit och död, men kan ingen bara vara lite hjälpsam? Jag fick besked om att jag skulle vända mig till högre ort, men där fattar de inte ens vad jag vill, fast jag klart och tydligt har skrivit att jag vill ha ett undantag för att få tillgodoräkna mig en annan kurs. Det är som att man VILL missförstå mig. Var finns välviljan? Jag bara undrar här där jag sitter med dålig smak i munnen och känner mig förtvivlad. Det var just det här som gjorde att jag ledsnade så på slutet av utbildningen och inte avslutade den där himla kursen. Instutitionen för medieteknik, är alltså precis likadana i dag som de var då. Kan inte en vänlig människa få chansen att bättra sig? Det känns som om jag är en brottsling som inte tagit mina sista poäng, och sådana ska ju straffas så långt det går.

Grötigt alltså. Känner väl för att lägga mig ned och självdö.

onsdag 20 augusti 2014

Magsjukan kommer till Berlin!!!

Magsjuka, inte Ebola. Inte fullt lika illa.

tisdag 19 augusti 2014

Ebolan

i Berlin!?


HALLÅ?!


PANIK.


Stannar hemma resten av livet. hej.

hjärnsläpp

Handlade lite frukt till kontoret i dag. När kassörskan hade skannat klart varorna frågade hon om det var bra så. Jag undrar vad jag tänkte på för jag svarade:
- Jag är kund ja!




Vi skrattade båda två, hon berättade att eftersom att hon upprepar samma meningar hela dagarna händer det att hon får hjärnsläpp och säger:
-Hej!
När hon ska fråga om kunden vill ha kvitto.



söndag 17 augusti 2014

note to my self

I går kissade och bajsade lillebrosan på toaletten (!!!) 12 dagar innan 19 månadersdagen. Well, inte blöjfri men introducerad i alla fall.

Fick två getingstick i dag. Ett i låret och ett på fingret. Det gjorde ont.

lördag 16 augusti 2014

Storebror - han kan.

"Jag kan allt - Jag kan allt" säger storebror medan han går upp mot övervåningen. Han har kissat och torkat sig själv. 30 minuter senare lägger han glassen uppochned i soffan. Han kan allt. ;)

onsdag 13 augusti 2014

mens

Det lilla jag nu får efter att jag satte in hormonspiralen. Men jaha. Det kan också förklara varför jag har mått som jag har gjort i dag. Mens. Attans.

när jag är liten

... för att sömnbristen börjar ta ut sin rätt, för att jag är oense med min man om hur mycket vi bör dela på nattvaket. Jag upplever att han aldrig kliver åt sidan, utan alltid ställer sig själv i det främre ledet. Bara det är ju så jävla ocharmigt och osexigt att jag undrar hur i h-e det här ska gå.


När jag är liten och undrar om jag har klantat mig och kanske inte alls får gå den där utbildningen och har sagt upp mig. Står jag då snart utan arbete och utan vidare utbildning?


När jag är så liten och bara vill åka hem till min mamma - bli klappad över huvudet och gråta salta tårar som blöter ned tyget jag ligger mot. Då går jag och tränar på lunchen, låter Michaela guida mig och hon guidar mig rätt i gapet på en vägg av utmattning.


Så kom en liten pojke där. Eller ja. En rätt vältränad pojke med snälla ögon och satskläder märkta med personlig tränare. Och visade mig - hur jag kunde göra det bättre - och berömde mig för att jag höll i och ut. Ja, då kan man väl inte längre hålla emot de tårar som bränt där bakom hela dagen, från det att jag stängde dörren hemma. Dörren som dessutom stått öppen hela natten pga miss i kommunikationen med samma man som inte kan tänka sig gå upp en morgon, när den lilla vaknar 05, eftersom att han inte var inställd på det. Det var därför ingen behövde släppa ut i katten i natt, skönt det i alla fall. Och det var därför som det var så kallt i morse och den stora frös.


Så ja, jag bröt ihop och jag känner för att göra det igen.

måndag 11 augusti 2014

tack för bra show

Slut som artist faktiskt...
Ben vaknar om nätterna och håller hov. Jag fattar inte hur ungen klarar av det, hur klarar han av att sova så lite? Ögonlocken faller nedåt här, jag skulle kunna somna på stolen där jag sitter. Jag har sminket på mig från i går, men inget nytt med mig. Jag skulle vilja tvätta bort det gamla, men har inget att tvätta bort det med.


Så äkta sliten. Ska gå igenom träningsväskan för att se om jag kan träna i dag. Det vore skönt att svettas.

torsdag 7 augusti 2014

En ganska relevant fråga faktiskt...

Den stora:
– Har du mjölk i dina tuttar?
Jag:
– Nej, det har jag inte längre.
Stora:
– Men vad har du i dem då?
Jag:
– Fett, typ...

Ett relationsråd under småbarnsåren

  • Har du inget snällt att säga så håll käft.


måndag 4 augusti 2014

Kort batteritid


Under mina dagar på mammas landställe i Örnsköldsvik hann jag vila upp mig, sova, sola, bada och läsa. Fick hjälp och avlastning av mamma och hennes Dan the man. Det tog väl en kvart från det att jag kom hem till att jag kände mig sliten igen. Alla kartonger och allt jag inte hittar. Det arga lilla barnet. Alltså han som alltid varit så glad, som skrattat åt allt. Han är nu så förbannad, för allt. Han ska inte somna om kvällarna med en saga i sängen heller. Han ska åka vagn för att somna som jag sagt förut. Han ska ha det ena och det andra. Knarkade glass på semestern – vaknade mitt i natten och gick till frysen och tog för sig. Nu har vi ingen glass hemma. Glassbilen verkar inte ha hittat till vår nya adress (tack och lov).


Han klättar upp på allt och sliter i saker, kladdar och har sönder. Och eftersom att jag aldrig får sova en längre stund är jag så trött och orkar inte vara där han är varje sekund. Vilket gör att det blir kladd och krasch och skit.


Den lilla och jag är förkylda. Ibland har vi kanske till och med lite feber. Ingen, verkligen ingen i vår familj blir gladare av det.


Min laddare till min Mac har dött en död av fotkräm och äpple. Båda barnen är skyldiga till det, den ena till fotkrämen och den andra till äpplet.


Men de är fina mina grabbar, fina och bäst. Den stora vill hemskt gärna att det ska bli julafton så att han kan få julklappar och åka till Egypten med sin favoritperson, kusin Julia.


Jag somnade på pendel i morse och var så nära att inte komma av på T-centralen pga djup sömn. Som tur var, så tappade jag först hakan och sedan huvudet – vaknade av det.

Jag har övat på att inte fnittra

När jag pratar om jobbiga saker – som den att jag överlevde det där fallet från tredje våningen när jag var 16. Hela grejen var sjukt traumatisk, inte bara händelsen utan allt drama runtomkring. Att förlora så många vänner som du trodde älskade dig och som du älskade – på en och samma gång för att de trodde att du hade försökt ta livet av dig. Att försöka förstå det, det gör jag fortfarande inte och kommer väl att dö ovetandes.


Det som egentligen hände på den där balkongen var att jag fick ett panikångestanfall – så himla missförstådd den där natten och så himla ensam med mina tankar. Så jag satt på det där balkongräcket och kände att synfältet krympte att hjärtat rusade och tänkte att det gör inte så mycket om jag ramlar. Det är ju inte en frisk tanke, inte en klar tanke, det förstår jag ju. Jag förstår det nu och jag förstod det då. Men när jag vaknade senare hade paniken botats av smällen i huvudet och jag blev väl livrädd för att dö. Och då frågade mina kompisar mig om jag hade gjort det med flit.


Eftersom att jag älskade dem så svarade jag så ärligt jag kunde att jag inte visste och att jag kanske hade gjort det. Jag ångrade mig sedan. Så klart – för de ville gå till polisen där på Kos och berätta att jag försökt ta livet av mig. Det kändes ju väldigt utsatt där jag låg ensam med en skallfraktur. Då ville jag ta tillbaka det där jag hade sagt, för det var ju inte sant – jag ville inte alls dö!


I början så fnittrade jag så mycket när jag berättade om det här hemska. Hur jag hade överlevt fallet på i alla fall 10 meter. För det är ju så himla konstigt att ramla från en balkong. Det håller jag med om, det är det. Men det är också så himla tragiskt och sorgligt att jag gjorde det. Stackars lilla mig.


Jag är vuxen nu och inte alls så skör som jag var stundtals då. Jag har gick i terapi i flera år för att hitta min inre styrka. Nu fnissar jag inte längre. Livet gick vidare och jag lärde mig väl där att vara mer rädd om mig själv. Jag ältade och ältade med mina vänner som fanns kvar – jag vet att de var trötta på mig, men de stod väl ut eftersom jag ändå hade andra sidor.


Det händer att jag fnittrar åt saker som är jobbiga. Men jag tänker på att inte göra det för det är inget som är roligt överhuvudtaget och mitt fnitter kan bara hålla käften.


Förlåt mamma, jag förstår att det här var jobbigt för dig att läsa.

fredag 1 augusti 2014

semestern lider mot sitt slut.

Ja, jag ska alltså plugga i två terminer. Så himla spännande.
Bokade också en resa till Marsa Alam - två veckor från 25 december i dag med Mr Tryggs storebror med familj. Får se om vi blir fler? Annars hade vi tänkt åka i februari, men jag vill verkligen ge järnet för studierna de här två terminerna. Mitt mål är att ha en fast anställning till nästa sommar, kanske inte som journalist ;) Jag är ändå realist.

Jag var tvungen att säga upp mig om någon undrar, de beviljade inte tjänstledigt - det visste jag redan, så det kom inte som någon överraskning. Ja det är olagligt, men vägen för att bevisa det i ett läge där jag ändå inte ser någon framtid inom företaget... för mycket energi.

Nu måste jag nog borsta tänderna innan jag svimmar. Kunde inte somna i går pga brist på magnesium. Så sjukt vilken skillnad det gör för mig.

Jo. Den lilla har hamnat i "trots", hur mycket jag än försöker kommunicera så GÅR det inte. Han skriker till han kräks. Det känns ju väldigt extremt. Han vill inte somna om kvällarna fast han är trött och inte lyssna på saga, vilket han alltid tyckt om. Så det är barnvagnspromenader som gäller och max en timmas sömn om dagarna. Annars får man promenera ihjäl sig. Han vill heller inte ha blöja på sig, han har lärt sig att ta av den och gärna precis innan behoven uträttas. Det blir ju jättekul - det hör ni ju.

Jag ser kalla barnvagspromenader framför mig i höst och vinter.

Tips någon?