måndag 25 november 2013

Små glädjeämnen

Ni vet. När man känner sig oväntat uppskattad, när folk skrattar åt ens skämt. Vad kul det är. Som i somras när vi hade varit på bröllop och den ena halvan av barnvakten hämtade mig utanför värdshuset och en bekant till oss ropar efter mig:

- MEN du ska väl med på efterfest!!!? Det är inget roligt utan dig!

Eller en sådan liten sak som när vi var i Thailand för två år sedan och jag ursäktar mig för att jag dricker öl direkt ur flaskan och Tryggs kompis bara:

- Fast jag tycker på riktigt att det är något tilltalande med tjejer som dricker öl ur flaska.

Det var ju inte det att jag var så himla tilltalande personligen, men på något löjligt sätt blev jag glad över att hen tyckte att jag gjorde rätt. Ni är med på vad jag menar, visst är ni?

Seperationsångest

Jag läser om någon som har separerat. Får ont i hjärtat. Jag och Trygg kan aldrig separera för jag skulle aldrig klara av att umgås med mina barn bara på halvtid.

Trygg tog upp en semesterresa utan barn som ett alternativ i går. Jag bara. Eh nej. Förändras det med tiden? Det måste det väl, annars kommer mina barn inte kunna åka på skolresor eller så.

Ett par timmars sömn fick jag i morse. Riktigt usla nätter nu. Längtar efter att den lilla ska sluta amma. Fast sorgligt också.

Jag var från ett annat pussel då

Jag hittade bilder och brev från min ungdoms glada dagar i helgen. Ungdom som i 10-15 år. Det händer så himla mycket grejer med självkänslan, självförtroendet, kroppen, ja det mesta under den här tiden. Jag var lite vilsen, eller väldigt vilsen. Jag sökte trygghet i andra men fann den aldrig riktigt. Från att ha varit bästis med Johanna som liten, och liksom vuxit ifrån henne sökte jag bekräftelse hos andra vänner. Jag umgicks med Sofia och Jonna, men jag var den tredje kompisen som dessutom bodde på landet, så jag blev aldrig jämlik. På en bild har jag skrivit deras namn och att de är mina bästa vänner. Jag vet att jag säkert ville ha det så. De hade starkt självförtroende, var påhittiga och roliga, hade en trygg uppväxt.

Jag hade strax innan fått en bästa vän i Malin, hon var också uppvuxen med en ensamstående mamma och det visade sig att vi hade mycket gemensamt... men ironiskt nog satte min egna mamma stopp för den tighta vänskapen genom att ringa ett samtal till en annan förälder om att hon inte tyckte om att jag umgicks med Malin. Så himla dumt kan jag tycka, men jag förstår väl att mamma var orolig att jag skulle hamna i "dåligt sällskap". Det kom förstås fram och sedan var det inte längre någon som mötte mig vid skolbussen när jag kom till skolan.

Vi gick i ettan till sexan i en liten villaförort till staden där jag är uppvuxen. Mer idylliskt kan det nästan inte bli och vi var väldigt snälla mot varandra även om någon säkert (jag bland annat) kände sig utanför någon gång, så förekom aldrig utfrysning eller mobbing.

Så jag försökte väl luta mig mot Sofia och Jonna där utan att känna att jag verkligen hittade min plats. Jag var vilsen helt enkelt och det formade verkligen mina tonår.

Jag hade en annan Sofia också. Jag kan fortfarande känna hur det luktade hemma hos henne. Vi hade roligt och vi gick och gick och gick och pratade om killar och om hur det var att vara en planka. Men det var samma sak där... jag liksom tillhörde ett annat pussel, min bit passade inte med någon annans.

Allt det här påminns jag om när jag tar fram bilderna och breven. Breven har jag inte orkat läsa. Jag vet att jag längtade efter att få landa i mig själv, men det tog ganska många år innan jag gjorde det. Jag visste inte hur. Jag var ensam de där åren fast jag hade många vänner. Det faktumet att jag inte hade några syskon formade mig absolut, gjorde mig mer naiv och flaxigare än vad jag annars skulle varit. Det var väl mycket i jakten på mig själv som jag letade upp min storebror. En pusselbit av mig.

Det var så, det var det som gjorde att jag var jag. Det och att min pappa aldrig var närvarande i kombination med mammas nya kille som kunde dräpa mig psykiskt i de mest utsatta situationerna, det var det som gjorde att det tog så lång tid att bli trygg, även om jag känner att jag alltid haft det där någonstans i mig.

Det jag saknade själv vill jag förstås ge mina egna barn. Däför svämmar jag över när den stora säger till sin pappa att han älskar honom, när han frågar efter sin farmor eller mormor. För att jag förstår, att han har trygghet i en handfull personer. Då hoppas jag också förstås att de små bröderna kommer ha trygghet i varandra. Tänk att ha en närvarande pappa som man älskar, jag kan nästan inte förstå innebörden av det, men jag är så glad att mina barn har det.


torsdag 21 november 2013

bristvara

Strax efter 02 vaknade jag i natt av jag vet inte vad. Av att den lilla hade kissat igenom, igen. Tror jag. Ilsken vaknade jag, men blev lite lättad när jag insåg att jag hade sovit de viktiga fyra första timmarna. Vafan. Spelar roll då att man får i snitt fyra timmars sömn varje natt, när man ändå får de fyra viktigaste.

Och orken... var ska jag hitta den? Jag kommer på mig själv med att inte vara allt för effektiv här på morgonkvisten. Fantiserar om att få sova, kanske där borta i hörnet?

tisdag 19 november 2013

Jorå

Den lilla ammar hela nätterna. Eller är det jag som ammar honom, har aldrig riktigt greppat det där.
Snart ska vi nog köra en avvänjning, men eftersom att han varken äter gröt eller dricker välling har jag dragit ut på det. Men det gör mig trött, väldigt trött. Han får äta leverpastej för att få i sig järnet han behöver. Vad mer kan man göra? Jag kan inte tvinga i honom gröt eller välling. Han kniper ihop sin lilla mun och vänder sig så långt ifrån han kan förmå sig.

Michaela, jag har tränat på lunchen i dag. Med CC. Jag cyklade som fan i 30 minuter och sedan körde jag plankan och fällkniven 3x1 minut. Cyklandet gick bra, men jag var svag i plankan i dag.

Sedan åt jag en tredjedels kesoburk på knäckebröd med två avokado. Nu sitter jag och pillar i mig alldeles för många oliver med chilipeppar i. Sorry, kunde inte hålla mig. Durå?

torsdag 14 november 2013

Jag hjärta min familj

Här är det så jävla mörkt nuförtiden.
Och regnigt.

Deppigt. Jag vill trycka på knappen till en resa i solen.
Men.

Vi får se.

Körde hårt på cykelpasset under lunchen i dag.
Nu är jag trött och längtar efter min familj.

Min familj.
Finaste barnen.

onsdag 13 november 2013

framsteg i träningen

När jag började träna efter föräldraledigheten... samtidigt som jag började arbeta i september, klarade jag knappt plankan på knäna 3 x 1 minut. I dag klarade jag plankan på fötterna 2,5 x1 minut. Framsteg, woho! Även om jag var tvungen att ta de sista 30 sekundrarna på knäna kändes det riktigt ballt att orka mer.

Andra veckan med omlagd kost. Det blir mycket keso med avokado.
Jag upplever att cykelpassen blivit tyngre. Det är klart, jag försöker kämpa och ta i ändå. Eventuellt att den degiga, postgravida magen blivit något mindre. Ett litet steg i taget.

tisdag 12 november 2013

Det okända

Såg "det okända" i går som godnattsaga. FY SATAN. Jag får sätta "det okända"-förbud på mig själv. Var tvungen att hålla min man i handen en stund innan jag skulle somna, pga så rädd.

Oså ljuden som de lagt till. Jag dör av skräck. I går var det ett spöke som försökte DRA UT en man som sov, genom fönstret, spöket hade till och med öppnat fönstret. Alltså, snacka om evil.

Tror ni på spöken?

torsdag 7 november 2013

Tvåbarnschock?

Appropå det här.
Jag är inte så himla tvåbarnschockad. Jag hade ställt in mig på att tvåbarnslivet skulle bli tusen gånger jobbigare än vad det verkligen är. Men. Det betyder inte att det inte är jobbigt ibland. Ibland när storebror trotsar, skriker och härjar samtidigt som den lilla vill vara i min famn. Då hade jag velat kunna ge hela mig till storebror och hela mig till lillebror. Särskilt tydligt blir det ju eftersom att jag ofta är ensam med barnen.

Vid de tillfällen som jag tycker det märks mest, är till exempel när man ska åka och storhandla (eller småhandla för den delen), med ett barn går det ganska lätt. Med två är det oftast lite svårare (herregööö alla som har fler än två småbarn). Eller tillfällen då man behöver barnvakt. Ett barn är ganska behändigt att lämna ifrån sig. Två barn lite svettigare.

Härom kvällen träffade vi Mr Tryggs bror med fru som var i stan för att SKRAPA TV-TRISS (omg). Jag hade inte träffat barnen på hela dagen, pga jobbade och Trygg hade lämnat av dem hos min mamma. När jag ringde för att fråga hur det gick, sa mamma att den lilla var lite gnällig. Och när jag fick prata med den stora så hörde jag hur han darrade på läppen och längtade efter mamma. Så jag var liksom bara tvungen att åka hem till dem innan jag skulle slitas itu av saknad. Det är lite en tvåbarnschock. Att sakna två stycken så att man går itu.

Jag har skrivit förut om att jag älskat mina barn från det att hjärtat började slå i livmodern. Men med lillebror så blev allt så plötsligt. Helt plötsligt var han bara här, så det tog ett tag för honom att komma ifatt. Storebror hade jag ju älskat så länge när lillebror kom. Men nu är nivåerna lika, äntligen. Det känns skönt, även om jag alltid älskat lillebror också. Tvåbarnschock?

Det som också är lättare med ett barn är att vila om dagarna. Att hitta stunder för återhämtning. Nu sover ju inte storebror alltid på dagarna, och om han gör det så sover oftast inte lillebror samtidigt. Det blir extra tydligt att återhämtningen är knapp, när jag sover så himla lite om nätterna. Lillebror dockar fast sig mot mitt bröst och släpper inte förrän det är dags att kliva upp. Hade jag inte tagit mig an en massa saker att göra, hade jag ju kunnat sova när storebror är på förskolan. Men sådan är jag, ingen vila ingen ro. ;)

Kärleken bröderna imellan. Wow. Tvåbarnschock? Nog var jag inställd på att storebror skulle vara så svartsjuk som han var de första månaderna, när han slog lillebror så fort han kunde komma åt. Nu är det nästan bara kramar, pussar och lek. Så fint att se.

Faktiskt. Så tror jag att pojkar ofta är mycket mer intensiva än flickor, vilket ju gör den här perioden rätt så intensiv för oss, eftersom att våra är så ihärdiga. Men hallå, jag älskar det faktiskt. Det gör jag, även om jag längtar efter att få sova nästan en hel natt.

tisdag 5 november 2013

två och en

Två saker jag inte gillar:
  • Vuxna män i skor som slänger sig över gratismat som om de inte hade råd med mat själva, som om de vore gamar.
  • När man stavar mitt namn fel, särskilt om det är någon jag känner eller jobbar nära. HUR svårt kan det vara!? Jag vet att många av er vet vad jag heter, men vi kan ändå ta ett annat exempel, typ Jennie, och så skriver man Jenny. Vad är det som är så svårt med att skriva ytterligare en bokstav? Jag bara undrar...

En sak jag undrar:
  • Är det bättre att inte köpa plastpåsar i butiken för att sedan köpa separata soppåsar? det är en genuin fråga eftersom att jag alltid använder mina plastpåsar från butiker till att slänga sopor och blöjor i sedan. Tacksam för svar.

Gah!

Härligt att jag precis sa "Nice to meet you" till en man i telefonen, när jag egentligen menade att det var kul att PRATA med honom. Fan.

För första gången ska jag köra eget cirkelpass utan min mentor på gymmet i eftermiddag. Känner mig för det skitnervös.

Har antagit en utmaning med Millan. Vi ska båda två nå en vikt (för varandra okänd) till 1 juni. Min målvikt är absolut ingen size 0, men det jag vägde när jag träffade Mr Trygg. Vilken ju är okänd för er också. Det kommer den förbli.

Är nu inne på dag 2 med min nya livsstil. Träningen har jag kommit igång med bra, men inser ju att det inte räcker. Tänker att jag får vara lite onyttig på helgerna för att inte deppa ihop.

Okej, nu vet ni.

Överraskningsfest

Å en av de saker som jag inte kunnat skriva om här, var en överraskningsfest för min mamma som fyller 60 om 10 dagar. 

I fredags åt jag lunch med min mamma och berättade att hon och hennes kille skulle få checka in på Clarion Sign, få massage och ha det gött. Hon fick också veta att vi skulle hämta upp dem för en middag på stan, kommande lördagseftermiddag.

Hon blev så överraskad bara där.
Lördagen kom och vi hämtade upp mamma och Dan-the-man, först åkte vi ut till graven, tände ljus och tänkte på vår V lite extra mycket. Sedan gick färden till Wijnjas ost och vinbar där 30 av hennes vänner väntade.

Jag kan säga att jag lyckades, hon hade verkligen ingen aning. Hon blev mycket överraskad, och jag tror att det blev en trevlig kväll för de flesta. Jag hade i alla fall mycket trevligt och kände mig nöjd med planeringen. Det fick jag mycket bekräfelse på under kvällen. Saknar man bekräftelse kan man ordna en överraskningsfest åt sin förälder. Det funkar.

Innan vi åkte hemåt, gick vi vidare till Clarion Sign, med de närmaste och drack några öl, mycket trevligt ställe att runda av kvällen på.

Söndagsförmiddagen var jag mycket trött på, men det ordnade upp sig när jag fick sova en stund med det yngre barnet.