måndag 30 september 2013

kalorierna baaaa vaaadå?

I dag hade jag laddat för ett piloxingpass. Men eftersom att Elak avbokade passet pga dålig instruktör gjorde jag detsamma och följde i stället med fröken Elak på ett eget hållkäftenpass. Åh fysatan. Tre gånger ville jag kräkas rakt ut. Men höll mig, för allvarligt, vem vill stå och torka kräk på gymmet?

Inte jag. Efteråt var jag så färdig så färdig och duschen fick något slags ryck och tryck så jag vågade inte ställa mig under strålarna, hade då riskerat att bli duschmördad. Efter ett tag skärpte den till sig, ja duschen alltså. Det varma vattnet läkte min sargade kropp en aning. När jag hade klätt mig, nåja delvis, jag hade visst glömt de rena underkläderna på kontoret. Resultatet blev strumpbyxor utan trosa. Mycket luftigt. Anyway i min utmattning hade jag ställt vattenflaskan, öppen, upp och ned i min ena sko. Alltså det? Hur smart? Min ena sko är nu förstås rätt så fuktig.

Att jag blir så här trött och färdig ser jag dock som ett bra tecken, det betyder att jag kan förbättra mig. Å det ska jag bara göra, nästa år, har jag minst två bröllop att gå på. Då ska jag tamejfan vara i fin form. Annars måste jag ta till mer drastiska metoder som personlig tränare.

I morgon ska storebror på sitt första tandläkarbesök då jag upptäckt att han har en framtand som ändrat färg mot det grå hållet. Orkar egentligen inte med det, men det är bara att muta och köra.

På torsdag åker vi till Kungsbacka, och å vad jag ser fram emot det! Vi har massa roliga saker inplanerade. Ullared till exempel (;) och middag med några vänner jag lärt känna genom bloggvärlden. Mycket spännande!

Nu måste jag kanske åstadkomma något här på kontoret. XO XO

onsdag 25 september 2013

Mysigt, kallt och hungrigt

Mys. Ett redigt modeord hör ni. Men ändå. Det är rätt mysigt att kunna äta lunch med sin mamma, en vanlig dag mitt i veckan.

Det är kallt som satan ute och jag har dagen till ära klätt mig i alldeles för kort klänning. Svinkallt om rumpan. Jobbigt det där när det händer. Det händer förstås kanske inte gemeneman utan bara mig som inte har koll på mitt omfång.

Jag har sedan i måndags varit så förbannat hungrig och sugen på sött. Inte bra alls och det är ett starkt sug som bara hugger tag i mig och släpar mig med till skafferiet. Eller kylskåpet. Eller frysen.

Basånivet.

tisdag 24 september 2013

Koskockar

I natt har jag tänkt mycket länge och noga på koskockar. Jag kom fram till att ju närmare staden de kommer desto färre bör de vara. Nära staden kan dock med fördel ett par kor beta på gröna gräsplättar.

Ingen jättebra taktik för att få mig att somna. Men det kanske är för att jag inte är gravid.

Läs mer om en skock kor hos Hanna.

måndag 23 september 2013

SlarvArne!

Men åh nu måste mitt vuxna jag läxa upp mitt inte fullt så vuxna jag.
Du är småbarnsmorsa och pallar inte att festa som en tjugoåring.

Mitt vuxna jag vaknade upp först av alla på söndagsmorgonen i min mammas lägenhet och fick sota för det som mitt mindre ansvarstagande jag hade åstadkommit genom att dricka vitt vin all night long.

På eftermiddagen tog jag det lilla barnet och åkte på tjejmiddag i mina gamla hoods, Sumpan. Där åt jag cirka sju portioner himmelsk pasta och sedan tog orken bara slut. Så jag tackade för mig och det lilla barnet och körde hem i ösregn. Hann precis säga godnatt till det större barnet.

Sedan sov jag sådär oroligt, som man bara gör när man varit ute och slarvat. Slarva!

För övrigt är det jefvligt intensivt och det händer grejer (som jag fortfarande inte kan skriva om), men som är tidskrävande och energikrävande. Gäller att hålla i hatten. Jag kommer snart att avslöja vad en del av det handlar om, så klart.

torsdag 19 september 2013

Yolo

Asså jag vet inte ens vad det betyder, jag tycker bara det är kul att säga + känner mig spralligt ung och busig när jag gör det. Appropå ung och busig så ska vi på 30 årsfest i helgen. Jag pendlar mellan att tänka att jag ska ta det jävligt lugnt och utnyttja söndagen till roliga saker, till att wtf, lets go all in, vi har barnvakt.

I dag kissar Gud över oss Stockholmare och jag ska träna på lunchen efter ett par veckors träningsuppehåll. Fan så motigt, tur att jag har draghjälp. På lördag får jag banne mig se till att komma ut på min lilla löprunda för att hamna i någon slags kontinutet igen.

Nästa vecka arbetar jag hela fyra dagar i stället för tre, då ska jag nog hitta tid för rörelse också.

Storebror uttrycker sig så roligt nu, och sjunger sånger som aldrig förr. "Tänk om jag hade en liten liten apa, ompa ompa fallerallela, inte jaaag men min lilla apa". Tillexempel. Älskart.

Ville dock lägga mig ned och gråta fosterställningsgråten på tåget i morse när jag läste 1) om mamman som omkom i en bilolycka, med sina tre barn i bilen. När jag tänker på att hon lämnar tre barn och inte får vara med och se dem växa upp. Ajajaj. Jag vill aldrig dö. Jag kan inte dö, jag måste vara med mina barn. 2) om pojken i barnvagnen som rullade ned i fyrisån på ett par meters djup, som visserligen klarade sig efter hjärt och lungräddning, men ÄNDÅ. Två minuter fastspänd i barnvagn under vattnet. Ångest.

Lillebror byter allt oftare ut sin grymma ålningsteknik mot krypande, när jag kommer hem efter en arbetsdag med stenhårda amningsbröst, ler han sitt allra största leende och stångar sitt huvud mot min barm. Mycket effektiv teknik för att jag ska uppmärksamma att han är hungrig.

Läste det här nu på morgonen och hamnade i feel good-stämning efter morgonens annars så not feel good-nyheter.

tisdag 10 september 2013

Mest om storebror och lite om storasyster.

Storebror får inte leka med några större tjejer på gatan. Han blir ledsen, mest besviken. Inte så att han gråter. Han har följt efter dem en stund och struntat i att jag går efter med lillebror på höften och ropat att han ska komma tillbaka. Skärp dig säger jag till mig själv. Inte bli ledsen nu. De är större än honom och det är klart att de kan få leka själva. Jag får bestämma mig, för att inte förstora det. Jag får bestämma mig för att inte tänka att jamen den där tjejen har ändå loppor och ser ut som en också förresten.

Det går bra att lämna storebror på förskolan nu. Jag som trodde att han skulle känna av de lite längre dagarna, men nej. Han är glad när han lämnas och glad när han hämtas. Hans förkylningsastma kommer så fort han blir förkyld, det gör ont i mammahjärtat. Förstås.

Storebror håller verkligen på att bli en liten person istället för en liten rultande bäbis. Men han springer fortfarande som en liten korv, med benen liksom slängandes under kroppen. Han har slutat med sin "nappe". Det gick så himla lätt. Han tuggade sönder dem och sedan köpte vi inga nya.

Det gör också ont i mammahjärtat att ett annat mammahjärta tvingas ta farväl till sin son. Mammahjärtat frågar mig, hur klarar du det? hur klarar du det? Hon undrar hur jag klarat av att ta mig igenom sorgdimman. Jag svarar att jag gjorde det för att jag inte hade något val, att jag klarade det för att jag inte kunde lägga mig ned och dö. Fast jag ville.

Man blir väl lite tom tänker jag, när man tänker på sorgliga saker. Nu längtar jag hem till min man och till mina barn. Jag längtar till i morgon, som är onsdag, men min fredag. Älskar att arbeta halvtid just nu. Älskar att komma hem till min familj.

måndag 9 september 2013

stockholmare

I förra veckan åt jag lunch med en kompis från studietiden, som flyttat till San Diego. Vi försökte äta på Rigoletto men det får man tydligen inte med barnvagn. Hon hade med sin son och jag var barnfri eftersom att jag börjat arbeta. Himla märkligt sätt att ta emot folk på, när man försöker hitta sätt? Vi hamnade i alla fall på Golden Hits som jag tycker har riktigt bra luncher. Plats får man också.

Där började vi prata om att folk i Stockholm faktiskt kan vara rätt otrevliga och snikiga. Trist tycker jag som anser mig vara just Stockholmare. I San Diego har man sällan sådan attityd konstaterade i alla fall min beresta väninna.

Hur har det blivit så och varför undrar jag som ofta känner att jag måste överbevisa att jag inte alls är varken snorkig eller otrevlig. Ibland tar folk för givet att det är så man är, fast det inte alls är så (Jag lovar, jag är 7kt trevlig;).

I dag svettas jag och mår illa. Det känns som om jag är gravid, men det är jag inte. Jag undrar om det har med amningen att göra. Att jag ena dagen ammar normalt, andra dagen inte förrän mot kvällen och sedan hela natten? Vem vet, jag tror inte att jag har magsjuka i alla fall.

Hemma har storebror förkylningsastma och pappan mutar honom med godis för att han ska ta sin medicin. Det lär väl vara så då tänker jag. Jag ska köpa mer mutor på vägen hem.

Nu har jag en timme och 12 minuter kvar innan jag får åka hem till min familj, som jag längtar. Det här är en typisk måndag, jag försov mig i morse och var nere vid tåget på 20 minuter från det att jag vaknade.

torsdag 5 september 2013

Solen skiner

Jag ringer till sjukhuset för att få min journal från 2010 hemskickad, så att jag i min tur kan skicka den till ett försäkringsbolag, som behöver den för att riskbedömma mig. Om jag har tur får jag en sjukförsäkring, eventuellt en med en klausul. Jävla vidrigt att inte få sjukförsäkras för att man gått igenom ett trauma. I alla fall om man arbetar på ett litet företag. Arbetar man stort, ramlar man in i mängden och får en sjukförsäkring oavsett om du tillhör en riskgrupp eller inte.

Så kommer jag på att 2010 inte är så länge sedan och att jag sedan dess hunnit föda tre barn.
En flicka, två pojkar. En död, två levande.

Jag fick ett fint sms här om dagen, från en vän som flyttat till ett annat land. Hon skrev att "tänk att ni tvingats gå igenom det där, att ni förlorat ett barn.". Ja tänk. Så himla orättvist och så himla sjukt att jag tagit mig igenom det. Fast. Jag tänker på min flicka hela tiden, och bär henne i mitt hjärta. Precis som jag bär mina söner med mig på samma ställe. Det är bara att hennes plats innebär oändlig saknad, som ett avgrundsdjupt hål.

Nu ska jag strax ta mig till andra sidan stan och finnas där för någon som är mitt i det. Som har hål i sin själ och som är säker på att hon aldrig kommer att läka. Någon som tvingas planera sitt barns begravning och begravningsplats och sådant som man faktiskt inte skulle behöva som förälder.

Solen skiner och skiter i hur hon mår, solen skiner och underlättar min promenad till andra sidan stan.

onsdag 4 september 2013

Jämställd.

Kan ju vara stolt över att numera vara mycket jämställd. Jag och min Mr Trygg delar nu föräldraledigheten lika. 50% var med barnen. Det är min första dag på arbetet sedan åtta månader tillbaka. Lillebror har hunnit bli hela sju månader gammal. Jämställd, kanon, men jag ska inte sticka under stolen med att det tar emot att lämna sin bäbis hemma.

Dessutom äter han inte så mycket förutom bröstmjölken, och den vill han inte äta ur flaska. Det känns hårt mot honom. Och mig, han kommer äta ikapp sig under natten gissar jag. Jag som var beredd att sluta nattamma, det får vänta. Jag kan inte göra fler stora förändringar för min lille på en gång känner jag.

Jag lyckades minsann pricka Obamas besök, vilket känns läskigt. Jag är ju livrädd för terrorister, dessutom måste jag skynda mig hem i dag, pga min man hade missat att jag skulle arbeta i dag och måste därför åka till sitt arbete mellan 17 och 20 i kväll.

Ont i knäna har jag och är därför inne i en viloperiod från löpningen. Det var inte själva joggandet som knäckte mig utan en dag med lillebror på magen, dåliga skor och storhandling inför dop. Jag skulle gissa på inflammerade benhinnor eller muskelfästen. Ont gör det i alla fall vill jag lova.

Nästa vecka tänkte jag börja med lunchträning igen. I morgon ska jag träffa väninnan till min mamma som förlorade sitt barn nyligen. Jag hoppas att jag kan vara ett stöd för henne.