torsdag 31 januari 2013

Kiss and make up

Vi har pussats min äldste son och jag, han verkar ta sig ur traumat. Nu hjälper han pappa att skruva ihop ett enklare skötbord till syfte att hantera de nattliga blöjbytena på övervåningen.

Skit och så.

En dag. Så lång tid tog det innan jag blev en sämre förälder än jag vill vara. Jag har ont i magen, mina bröst spänner smärtsamt. Jag är fysiskt svag. Fred vill att jag ska bära honom och jag bär och bär och försöker göra lunch till honom medan pappan sitter med bebis och ser på big Bang theory.

Jag bär och jag har tålamod. Fred äter ca två tuggor och när han inte vill ha mer tycker jag att det är hög tid för lunchvilan.

Då visar Fred upp en kalasig bajsblöja så vi går ner igen och ska byta blöjan. På skötbordet börjar Fred sparka mig... Och han fortsätter och fortsätter fast jag med alla mina bästa sätt säger åt honom på skarpen. Han sparkar mig förstås i brösten eftersom att det är en bra höjd. Och till slut, bara brister jag:
- Meeeeen faa-aaaan kan du SLUTA sparka mig i brösten, FATTAR DU inte att det gör ONT!!!?
Så lyfter jag ned honom och säger åt honom att gå till pappa, men det blir jag som går och han står kvar och är ledsen. Och jag gråter, av hormoner, av smärta och av hur jag precis hanterade situationen. Aldrig förut har jag skrikit så och svurit mot min son. Pedagogiskt att göra det nu. Skit också.

tisdag 29 januari 2013

Om smärta 9:58 i går.

Eftersom att jag knappt förstått att vi väntar barn uteblev belöningstänket under förlossningen, motivationen jag hade när jag födde Fred saknades här.

Jag gjorde mitt bästa för att andas igenom värkarna, rida ut dem, koncentrera mig igenom dem. Men det skönaste var ändå att skrika ut svordomar under dem..
Jag minns värkarna som ljusblixtar i mitt inre, smärtsamma sådana.

Fuck it alla förlossningsberättelser med "thihi"-känsla tänkte jag när jag kräktes spypåsarna fulla.

Lustgasen tar bort udden på det smärtsamma - gör det lättare att härda ut - men ändå, flera gånger tyckte jag att det var fel på den och anklagade personalen för att ha dragit ned styrkan (inspirerad av emster). Så var dock inte fallet.

När han kom var jag så less på all smärta att jag krystade ut honom två tredjedelar snabbare än normalt, vilket resulterade i blåmärken på plutten, så kan det gå.

Sjåpig var bara förnamnet när barnmorskan ville dra i navelsträngen för att få ut moderkakan - för att inte tala om broderiet hon utförde sedan. Jag tror jag har något härligt ordspråk inbroderat mellan benen nu.

Så är han här, han jag inte visste vi väntade på, så lik sin storebror. Kära barn, du är så vacker, dig har jag redan lärt mig älska.

måndag 28 januari 2013

Ps

Nu är jag på förlossningen och har överjävliga värkar, nu ska vårt tredje barn födas. Overkligt.

söndag 27 januari 2013

...

Hyfsat sovsugen mest hela tiden. Förvärkar ett par gånger i timmen som är riktigt jobbiga, oftare på kvällen. Svullen i bihålorna vilket ibland ger en härlig härlig snarkeffekt när jag sover. Tror faktiskt jag väckte Fred på det sättet i morse.

Pratade med min Mr Trygg i går och kom fram till att vi kör på igångsättningen på tisdag. Vi är för oroliga för att vänta i guess. Det vore ju skönt att få ut lillebror resonerade vi.

Fortfarande ont i halsen, särskilt på kvällen. Hur vet halsen att det är kväll?

fredag 25 januari 2013

hormondepression

Ritch ratch fillibom bom bom, dörren slår igen och jag är ensam. Förutom katten som är sur och har överskottsenergi. Jag var och gjorde en hinnsvepning i dag igen. Oförändrat läge. Jag försökte slappna av men satan i gatan det GÅR inte när de gräver så långt upp att du tycker att det killar i halsen. Fick tid för igångsättning på tisdag - men vet inte om jag vill.

Jag blev så jävla deprimerad efter besöket i dag och har svårt att förstå varför. Jag är inte besviken över att det inte mognat mer. Kommer hem och är ledsen och min man undrar förstås hur det har gått och jag bara. - Jag orkar inte prata.

Och nyss, vi ska åka skridskor på sjön, ska du med, ska du med, ska du meeeeed??? och jag klarar det inte... när Mr Trygg försöker göra sig lustig genom att stoja genom hela huset att det är mammas bajsblöja, men jag TAR den åt dig. Flämt. Plötsligt har Fred alla kläder på sig och de är på väg ut genom ytterdörren och ritch ratch fillibom bom bom jag är ensam.

Jag vet inte ens om jag får på mig några kläder som är varma nog att ha på en sjö när det är sjutton minusgrader ute. Det var vad min mamma sa i dag när jag ringde och berättade om tid för igångsättning på tisdag. - Vad stor du måste vara nu när du är så gravid.

... Men JA. Det kanske jag är, vad har det med något att göra?

Mr Trygg är sådär, har så mycket energi och fort ska det gå och stannar inte upp... medan jag hade behövt bli lyssnad på. Vad vill du prata om då!?! Kan han fråga mig när jag undrar varför han lägger sig med ryggen mot mig. Det är bara så det är, han har så mycket annat. Som är toppen, precis som min mamma är, framförallt toppen.

Ibland hade jag bara velat... få vara liten och bli ompysslad och hörd. Men är man vuxen så är man, kavla upp ärmarna. Varför gör det så ont att gråta när man har ont i halsen?

Funderar på att ta en promenad till den där sjön, vad kan det vara, tre kilometer, kanske kan få igång något här... men först borde jag kanske äta något? Fan.

torsdag 24 januari 2013

snart kommer han?

V.39 + 2 eller så. Så här gravid har jag ju aldrig varit förut. Fred föddes i vecka 38 + 2 tror jag.
I morgon ska det hinnsvepas igen. Så får vi väl se? Om det vill komma ut någon bebis innan v 40. Och hur jag mår om jag går in i vecka 40. Ibland tänker hemska tankar om hur Beppe mår men ibland känner jag bara att jag vill ha ut honom på min egna kropps premisser.

Har fortfarande ont i ena sidan av halsen och hosta, särskilt på kvällarna. Så trött på att vara en sjukling.

Har jobbat. Känns som om jag är på väg i fas.

Tänker förstås mycket på hur Fred kommer att hantera syskonskapet. Som det är nu - fantastiskt bra - pratar mycket om bebis och kramar magen och säger att han kommer snart. 

Måste packa en väska till mig själv till BB, har skjutit det på framtiden. Dumt.

tisdag 22 januari 2013

Men ja.

Förbannat vad trött man blir på allt gnäll, eller hur?

Jaja, vecka 39 i dag. Var på Huddinge i fredags och en Dr kände på snippan och whooops så hade hon gjort en hinnsvepning och känt på Beppes huvud. Jag var liksom mjuk och lite öppen men inte så himla öppen och inte så himla mogen. Lite grann bara.

22 dagar med diverse krämpor nu. Men visst jag börjar bli bättre.. tror jag. Det säger jag efter att ha sovit minst tre timmar under dagen. De ringde från jobbet i dag och bara - Eh, du skulle jobba lite grann var det sagt... hur går det med det?

Ja, jag försöker styra upp det nu. I morgon måste jag lägga tid på det i stället för att sova. Jag får sova sen.

En sak som är bra är att det går så himla bra för Fred på förskolan, "dadis". Bara ibland vill han inte att mamma riktigt ska gå, men jo. Det går så himla bra, ingen seperationsångest.

Det här med att jag ska föda barn... snart? Inte riktigt fattat, knappt fattat att jag är gravid. Är det inte som upplagt för att jag ska få en riktig jävla knäpp? Ja, har man inte fattat att man ska föda barn och så plötsligt så gör man det och det kommer ut en liten som man kommer älska... är det inte risk att det blir knas i någon lob då? Hoppas inte.


onsdag 16 januari 2013

brutna löften

Jag bryter mina löften och skriver vidare om hur sjuk jag är. Jag fick penicillin i förrgår och blev lycklig, men fem timmar senare var jag olyckligare än någonsin, då jag svullnade upp i nässelfeber. Ungefär samtidigt började Mr Trygg att kräkas och bajsa Afrikas vatten.

Topsade mig i bihålan i går (oskönt) och ska till Huddinge på fredag för att kolla mogenheten på snippan. Då får jag också svar på om de hittade några bakterier och eventuellt ny medicin. Hinnsvepning väntar vi med om snippan är mogen till det att jag mår bättre, typ nästa vecka, man kan alltid hoppas?

Livet, å livet.

Vi fick göra ett uppehåll i inskolningen i går pga all sjukdom, men i dag har jag och Fred varit på plats, och nyss skickade personalen hem mig för att se hur det går utan mig. Som de säger, han är så kavat. Det är så himla fint att se hur han är runt andra barn. Så skönt att det är något som går bra.


söndag 13 januari 2013

dag 13.

Okej, inget mer om hur sjuk jag är var det ju...
Har försökt ta mig samman, åkte till exempel och spelade spel i går kväll hos några vänner i skogen. Men jag vet inte, jag skulle kanske inte ha gjort det.

I dag har jag mest bara gråtit och sovit. Var ute och försökte åka snowracer med Fred, l åk pallade jag med, två sammanlagt, sedan gick det inte mer pga hostan. Jag vet inte... jag vet inte hur det här ska gå.

I morgon börjar Freds inskolning. Det finns så mycket jag hade velat förbereda inför inskolning och förlossning som jag inte hunnit med pga viruset från hell. Dessutom hade jag behövt jobba lite, men alltså krafterna, krafterna?

Det är ingen tuff Arne som sitter framför den hemliga boken nu. Nej sannerligen inte.

fredag 11 januari 2013

sista inlägget om mitt nuvarande tillstånd

Det här får bli mitt sista inlägg om hur sjuk jag är - för jag orkar inte med mig själv längre. I natt fick jag så ont i öronen att jag började gråta och ville att mamma skulle komma, men det var det ju ingen som hörde så jag fick minsann bryta ihop i min ensamhet. 

Jag har sovit hela dagen i dag. Jag var hos barnmorskan i går och det tog visst på krafterna, på vägen hem letade jag efter en barnvagnsbutik som kan fixa bromsen på Freds vagn så jag cirkulerade runt Kungsholmen i 100 år innan jag till sist ställde mig på en handikapparkering - jag borde räknas in under den kategorin nu.

Sen skulle det handlas... bara kompletteringshandla. Och det är så jävla härligt att göra det höggravid och influensasjuk. En man i 60-årsåldern med en ytterst tveksam tatuering bakom örat och en frisyr som liksom var rakad runt örat för att framhäva tatueringen trängde sig före mig när jag stod i infodisken. Jävlar. 
- Vuxna människa, här står jag höggravid, KISSNÖDIG med ett barn i famnen och du tränger dig före. Hur fan fungerar du? Undrade jag och kände att jag ville döda honom, men det sket han fullständigt i. Bara män i den åldern, I tell you. Synd att jag inte sa att hans tatuering var det fulaste jag sett. Det ångrar jag nu.

Jag försöker komma på vad det var, en fjäril kanske... 

Sedan tog jag vägen förbi Mr Tryggs jobb och liksom välte över Fred på Mr Trygg. För även om Fred är en stjärna att ha med att göra, är det tufft när man inte ens orkar med sig själv. Fred gick raka vägen till pappas brandbil och krävde att få sitta bakom ratten. Jag placerade mig själv i ett mörkt hörn, men kom inte undan där, i stället fick jag hälsa på brandman efter bandman som säkert undrade vad jag gjorde där i det tillståndet. Det var inte utan att jag undrade själv förstås.

Som sagt, nu slutar jag tjata om hur sjuk jag är. Jag pratade med en vän i dag, och är det så att det fortsätter så här ringer jag förlossningen och försöker få hjälp den vägen. Annars är jag frisk till i morgon, vi säger så. Ha en trevlig helg!

onsdag 9 januari 2013

Hostan från hell

Just nu, skulle vilja ringa 112 och ba, hjälp mig jag hostar... Det tycker de säkert känns rimligt. Men allvarligt, jag hostar så att jag kräks, så att öronen tjuter, så att jag måste sitta på toaletten för att inte kissa på mig...

Är det rimligt? Det är i alla fall smärtsamt.

Jag försöker, sitta, stå, ligga. Jag försöker duscha och andas ångor. Jag försöker äta novalucol och läkerol och jag försöker minska på trycket genom att bajsa.
Rimligt?

Jag försöker vara lyhörd för min kropp och inför mitt andliga jag, ja vem vet, någon på andra sidan kanske tycker att min hosta är något att lägga tid på.

Jag försöker slappna av och helt enkelt strunta i att hosta. Jojo. Jag provar med att ta i och försöker få upp allt slem. Men varenda grej är lönlös. Det bara fortsätter. Just nu sitter jag i badrummet på nedre våningen, på Freds pall och hostar. Ibland funderar jag på att lägga mig på badrumsmattan, men magen är i vägen.

Jag fantiserar om att stoppa ner en flaskborste i halsen. Mmmm

måndag 7 januari 2013

kuckelimuck

Jag liksom... kuckelurade ur i dag och ringde vårdcentralen och bara "jag oooorkar inte mer".  Jag fick hostmedicin efter ett besök, alltid något, hoppas den hjälper. Fred är igång igen, han är snorig men väldigt pigg... vilket liksom känns jobbigt inför morgondagen när pappan ska arbeta. Men åh ja, i dag känner jag mig åtminstone förmögen att tänka, vilket är en klar förbättring.

Sen ringde min barnmorska på Mama Mia och bara "hur mår du?".  Jag passade på att fråga henne om en kallelse jag har fått till någon avdelning på Huddinge den 19e eller så. Då ska det visst hinnsvepas om jag är mogen. Min reaktion på det? "Ska jag ha barn?". Jag har liksom inte fattat, fast jag har fått mycket mer koll på hur han rör sig i magen sedan jag slutade arbeta (eller ja, slutade gå dit i samband med jul). Och det på ett bra sätt.

Nu sitter Mr Trygg och jag i soffan och snörvlar... var dag håller jag tummarna för att jag ska vakna friskare... ja att jag ens ska lyckas somna förstås. Visst hejar ni på mig, mitt tillfrisknande, mitt barnafödande?


Gnällsmäll

Här ligger jag och är vaken som vanligt. Jag skiter i att ens försöka nu - den där jävla hostan tar livet ur mig.

Så här låg jag ofta dock utan hostan och bloggade om nätterna, när Vilhelmina hade gått bort.

Lättade på trycket - vilket gjorde det lättare att leva - de som läste och kommenterade då hjälpte mig ur mitt livs värsta stund.

Tillbaka till nu. Slemhosta... Why oh why? Det knakar i ryggen och jag kniper för glatta livet. Ibland smärtar det mellan benen som om Beppe var på väg att tryckas ut av hostan.

Snart kan den väl ta slut? Snälla?

lördag 5 januari 2013

man flu

Tyst och lugnt här på bloggen. Det beror inte på att jag föder för tidigt. 

Det började som en julledighet och när vardagen skulle komma igång var både jag och Fred nere i någon influensaliknande tillstånd. Det började stillsamt för Fred med lite hosta innan nyårsafton och jag tänkte att det här är "inget". På nyårsafton bröt det dock ut och liten blev febrig och hängig. Vi ställde in våra nyårsplaner med vänner och firade i stället hemma. Ganska mysigt blev det, vi stod på balkongen och kollade fyrverkerierna vid tolvslaget. 

Sedan var det bara en tidsfråga innan jag skulle börja kräkas, å du härliga kräksjuka. Jag vet inte om jag åt något olämpligt eller om det helt enkelt handlade om någon vinterkräksjuka... fullkomligt vidrigt hur som helst och jag tömde väl alla mina reserver till energi vilket gjorde att övergången till vanlig influensa känts minst sagt tuff. Vätskebristen tar väl en del fast jag kämpar med att få i mig vätska spricker läpparna av uttorkning.

Hostan... den här hostan som kommer från lungornas djupaste vrå. Fyfan. Sedan är det bihålorna, halsen, huvudvärken och värken i muskler och leder. Inte blir det bättre av mitt höggravida tillstånd vill jag lova. Ekvationen djup hosta och tryck mot urinblåsan kan ni ju också räkna ut...

I förrgår natt åkte vi in till akuten med Fred, han hade svårt med andningen, han fick snabbt hjälp på Huddinge, men det tog ändå sina timmar att konstatera att han hade någon slags blandning mellan falsk krupp, hög feber och annan infektion i luftvägarna. Då hade jag sovit i ca 0 timmar för att jag legat och lyssnat på hur han andades. Det att läkaren egentligen ville lägga in honom för observation men inte kunde pga platsbrist... stackars alla som är allvarligt sjuka. Vid 8-tiden på morgonen var vi hemma igen och jag var om möjligt än mer slut.

Ungefär där är vi nu. Jag är fullkomligt slut och tackar högre makter för att det är ett par veckor kvar innan Beppe kommer. I dag vet jag inte om jag skulle klara det - förmodligen inte. Fred får skjuta på sin inskolning till han blivit lite bättre. Han är inne på sin sjunde sjukdag. Jag? På min... ca femte, känns som 100.e.

Hur länge kan man vara sjuk i en virusinfektion? Någon? 
Husmorstips för att lindra djup slemhosta? Gärna kurer utan alkohol. Hade varit fint att få faktiskt.
Jag kan inte minnas att jag varit så här dålig sedan svininfluensan...