fredag 21 december 2012

Det dåliga samvetet

Åh. Vi har ju ett fadderbarn på Haiti, Josephine. Jag har så klart köpt en julklapp till henne, men den har inte kommit i väg. Dåliga ursäkter följer här, jag har inte hunnit, jag har inte pallat, det har kommit saker i mellan.

Så när jag insåg att paketet inte skulle hinna fram till jul, tänkte jag att jag sätter in pengar till organisationen i stället så får de fixa en julgåva. Och så nu ba; hoppsan det är visst jul typ nu.

Det dåliga samvetet och ångesten. Skjut mig.

Jag försökte ringa organisationen för att kolla... alltså jag fattar att jag är för sent ute, men vem vet. Men de verkade inte ha öppet.

I kväll ska jag sätta in pengar. Sedan ska jag sätta på mig skygglapparna och försöka undvika att tänka på det här under helgen när jag äter massa god mat och ligger på soffan och vilar (välförtjänt jag är faktiskt trött - va finns det dem som har det värre?).

Och så skickar jag paketet i mellandagarna. Ett paket är ändå ett paket? Även om det kommer för sent? Ånej, ångesten i det här!!! Jag kommer inte att kunna sova på hela julen.

Flämt!

Graviditeten har slagit till kan man säga. Jag har ont... kan man säga. I går hämtade jag min stora pöjk vid Stureplan, han skrek på sin nya kompis Ludde hela vägen till Hötorget medan jag vaggade fram. På pendeltåget upptäckte jag att bromsen på nygamla vagnen inte längre fungerade. Paj.

Så jag fick hålla i vagnen, samtidigt som jag svettades och höll på att gå av på mitten. Inte ens halvvägs börjar Fred att skrika hysteriskt att han är hungrig. Men den här mamman var jobbkittad och inte mammakittad, vilket betyder tomt i matväg.

Tröttman då.

Till slut kommer en ung fröken fram till mig med ett äpple till Fred. Var på jag börjar gråta av tacksamhet. Fred trycker sitt äpple, vi kommer hem och han blir hysterisk för att han inte får gå till sin bästa kompis Vera på samma gata.

Han vill inte ha mat och inte gröt och inte någonting. Han vill bara ha Vera, vilket han får till slut, en liten stund. Väl där tigger han till sig en banan (sin tredje för dagen). Och jag bara flämt.

Så går vi hem en stund och försöker lägga honom. Men då kommer Fred på att han är hungrig. Och när vi sitter där och kladdar med gröten ringer mormorn och vill bli hämtad vid tåget.

Jag ligger sedan där intill Fred i vår säng och försöker få honom att somna, är bra nära när pappan kommer hem och in och tar över.

Då börjar jag med middagen. Hade det bara varit jag, hade det kunnat räcka med lite fil, eller så. Men maken ska väl ha sin matlåda, eller hur? Så jag börjar med min livs första risotto. Kräftrisotto. Mer italiensk ost och mer vitlök till nästa gång. Middag vid 22 och sedan stupa i säng runt 23.

Att jag är alldeles för barnslig för att hålla mitt humör uppe inför make och mamma. Tja det är kanske en annan historia. Men jag känner att de båda förtjänar en ursäkt från mig.

onsdag 19 december 2012

Mammasnack #100

Jag hade liksom spänt mig inför läkarbesöket i går så när jag kom dit... så blev jag ledsen på en gång. Det är jag i ett nötskal. Och läkaren bara:
- Jag ser att du är ledsen nu.
Och då bara:
-BUHUHUHUHU! Tårarna sprutade medan jag berättade hur orolig jag är. Sedan gjorde doktor E ett litet ultraljud och då fick jag se ett ansikte som såg ut som Freds gjorde när han låg i magen.

I dag rör sig Beppe mycket mer än han gjorde i går, det är så himla skönt. Ibland tror jag att jag ska gå av, av oro.

I går hängde Fred med finaste familjen E på gatan medan Trygg hämtade mig hos doktorn. Fred älskar hela familjen E, han rabblade deras namn när vi skulle sova och pratar om dem det första han gör när han vaknar.

Fred är med sin mormor i dag och sover i skrivande stund mycket gott i sin vagn på skansen. De hann förstås bara komma dit innan han slocknade. Så jag vet inte om det blir så mycket med att klappa på kaninerna. Han är så fantastisk vår son. Den mest fantastiska personen jag någonsin har träffat faktiskt. Otroligt att han kom till just oss.

tisdag 18 december 2012

snowräcer

I helgen åkte jag snowracer med Fred. En gång. När jag satt på den kunde jag nästan inte andas, magen tryckte upp mot mina lungor och jag bara "flämt", Fred tjoade som pappa lärt honom. Så himla mysigt att ha en familj. En sådan himla fin familj.





Okej, jag har klippt av mig håret, det är inte så långt längre. Glömde.

måndag 17 december 2012

Får ett sms

Av en kompis som meddelar att hon är på BB för att föda henne och hennes makes första barn. Hon skriver att det går bra och att hon har fått prova lustgas. Jag får genast en tår i ögonvrån och kan precis känna hur det känns att ha den där masken för näsan och känner hur det luktar i den. Men lustgasen... min favoritsak i världen.

Heja vännen, när du läser det här är hen här!

Välkommen lilla du!

Helg med mycket sömn!

Halleluehja!

Jag har sovit i helgen! I lördags var det min sovmorgon, Fred sov till 08:30, inga konstigheter. Vi åt gemensam god frukost med varm choklad och vispad grädde. Sedan sov vi alla tre lunchvilan tillsammans 11-13 ungefär.

I söndags var det min morgon och Fred vaknade hungrig redan runt 06-tiden. Vi snubblade upp och åt lite frukost och somnade sedan om till det att pappan kom hem från sin hockeybockey runt 09:30.

Obligatorisk lunchvila på det så var jag som en relativt ny människa. Nybegagnad i alla fall. Fred har fått en ny sovvagn. Nu är det bara donkeyn som ska inhandlas för att vi ska bli en portabel familj. Donkey är alltså en syskonvagn, som kostar ca en halv miljard som jag snöat in på. Måste ha en donkey för att mitt liv ska fungera framledes.

Annars. Övervåningen börjar ta form, börjar ana en viss ordning i Freds nya sovrum. Bara lite kaos kvar.

Vecka 33+6 i dag. 6 veckor kvar innan lillebrors ankomst. Overkligt.

torsdag 13 december 2012

Längtar...

Jag längtar efter att skapa. Och att skriva mer och bättre.

Hemma fixar vi, vi byter rum och möblerar om. Och rensar och sorterar och...
organiserar.

Det ger viss tillfredsställelse.

Jag bockar av saker på listor. Sovvagn, åkpåse. Har inte bockat av syskonvagn. Vi kommer inte hinna få någon vagn till att lillebror är här. Men. Det är som det är. Då får jag en ursäkt till att bara vara.

 
Jag tog en bild här om dagen, som jag sa. På toaletten på jobbet, för att minnas hur jag ser ut. Jag har fått ont nu och vaggar fram. Jag ser att BHbanden avslöjar mer än vad jag vill, en oskön valk. Men det här är å andra sidan hur jag känner mig. Flodhästaktig. Sliten. Trött.

Längtar till julen nu. Längtar till att åka tåg till min storebror och att landa där. Inbillar mig att jag ska få vila. Inget drama vill jag ha, bara lugn och ro och familj. Och jul.

Hey men happy Lucia rå

I går när jag kom hem möttes jag av en upplogad vall av snö i vägen för vår infart. Det var bara att hugga i. Svärandes. Ska jag hålla på med det här? Höggravid och foglossning, förbannade plogbil. En manlig granne kommer körandes och undrar om han kommer förbi vår bil med sin. Ja inte fan vet jag, svor jag för mig själv och backade till bilen samtidigt som jag undrade om det inte fanns några gentlemän i ändan på vår gata.

Så kom farmorn och min lilla Fred hem. Fred lät ungefär som om han sprungit ett par kilometer, så jag ringde vårdguiden som bokade mig på akutbesök. Men. Sedan kände jag att det var bättre att min lilla gosse fick sova. Hur trött som helst och grinig. Pappan gick inte att få tag på, ty han släcker bränder kan man tro, men det visade sig sedan att telefonen bara var glömd någonstans.

När pappan kom hem och när familjen lagt sig för att sova började oron igen. Ska han verkligen flämta så här? Ska han ha så hög puls? Hur gör vi i morgon, ska någon av oss vara hemma? Ska vi åka till akuten? Vi har ingen barnstol för den har farmorn i sin bil... och FLÄMT. En mamma som inte sovit sedan i lördags natt är en mamma som är trött och labil.

Efter att ha räknat pulsen till 120, normal men i överkant bestämde vi oss för att avvakta till i dag. Klockan 03:15 vill Fred ha "naaan" (banan), bananerna var självklart slut och äpplet kunde fara åt helvete. Till slut kunde Fred tänka sig lite gröt, men bara efter en del gråt och tandagnisslan.Och bara om mamma kunde bära ner honom till köket "bäja".

Men när gröten var klar skulle Fred ha "gass" och stod vid frysen och vädjade. Alltså 03:30 i natt står familjen samlad i köket, varav en vill ha glass. Det fick han inte, och i stället blev det mer gråt. Till pappan sa att det blir gröt eller inget med lite strängare stämma och då valde Fred faktiskt gröten.

Då hade katten gått ut och mamman var orolig att katten skulle förfrysa sig och kunde således inte somna om. Runt 05:30 var det dags att vakna igen. Trygg gör sig klar för jobbet medan jag ligger kvar och lyssnar på Freds ansträngda andning. Sedan är klockan plötsligt 06:45 och jag är på väg ut genom dörren. Farmorn har kommit och lovat att ta med sig Fred till vårdcentralen, Fred ville helst inte lämna mammas famn. Men med lite mutning med farmors klocka gick det bra utan tårar. Men vad man inte vill gå då. Vad man önskar att man kunde dela sig på mitten. Jag förstår att det inte är sista gången jag känner så.

I dag ska jag hålla i en liten julfest/julavslutning på jobbet. Så jag var ju som tvungen att komma hit förr eller senare i dag. Man kan säga att jag är supertaggad. Festhumöret är på topp. Verkligen.

Hur länge håller jag ihop kan man undra...? snart helg.

onsdag 12 december 2012

jag orkar inte.

Ähj. Men jag orkar inte stå. Jag orkar inte sitta. Inte vara vaken, men varför somnar jag inte om kvällarna då? Ont i höger röv och höger ben. Slut på gnälligt meddelande.

Sömn

Jag har slutat sova. Är trött som en sten. I lördags natt var senaste gången jag sov, ordentligt. Mina tankar far i väg, dag som natt. Med sömnbristen blir jag irrationell i min tanke. Jag blir trött och slarvig också.

Gör fel och skär mig djupt i fingret. Så djupt att jag får svårt att andas och genast funderar över hur jag ska kunna föda barn igen pga smärtan.

Jag blir åksjuk på tåget. Så åksjuk att jag funderar på att kliva av. Jag försökte springa till ett tidigare tåg men jag missade det med några sekunder. Springer inte så snabbt. Som en springande valross ungefär.

I dag har Mr Trygg börjat arbeta igen. Fred är med sin farmor och vinkade inte alls sorgset till mig när jag sa att vi ses i kväll.

Min trygga, vackra son. Mitt allt.

tisdag 11 december 2012

Gravidtjöt

I dag har jag gått in i vecka 33. Samma vecka som jag förlorade min dotter i. I badrumsspegeln på jobbet tar jag en bild, för att komma ihåg hur jag ser ut.

Jag gillar inte att jag inte känner henne, Vilhelmina alltså. Jag drömmer inte ens om min flicka. Förutom att jag hade en hemsk hemsk mardröm där något av mina barn stod vid hennes gravsten och ristade in sitt egna namn och datum för döden också.

Vaknade med svår ångest.

Vilhelminas yngsta lillebror som alltså firar 33 veckor i min livmoder i dag (fast egentligen i lördags, det vet jag), gör väsen av sig. Sparkar och har bra hjärtljud, annars hade jag kanske inte varit så samlad.

Vilhelminas äldsta lillebror firar sista pappadagen med sin far i dag. I morgon ska farmor vara barnvakt i tre dagar och i nästa vecka är det mormors tur.

Trebarnsmamma.

Vi har nästan slutat prata om namn, vi kan inte komma överens så det får bero till han är ute.
Vecka 33 alltså. 3,5 veckor kvar att arbeta på. Sedan vila och vänta.

måndag 10 december 2012

måndag

I dag joggade jag till tåget från bilen. Ja jag joggade så snabbt så att min granne kunde gå bredvid mig. Det efter att jag förgäves letat efter min bilnyckel och i stället stulit min mans. Jag hoppas han hittar min så att han kan ta sig någonstans i dag. Allt det här för att upptäcka att SL bytt tidtabell. Alltså... den informationen har jag lyckats missa helt.

Hade förstås uppskattat om SL gjort lite mer för att uppmärksamma mig på deras nya avgångar.

Undrar ni hur min födelsedag var? Klart ni gör! Höhö.
Den var fin. Jag har två fina vänner som bjöd mig på en lyxig lunch på restaurang Niklas. Där åt jag en mycket god torsk, som också var det dyraste på menyn. Det får man visst när man fyller år. Och så fick jag en väldoftande handkräm av en av de fina vännerna.

När jag kom hem fick jag middag och Tryggs vänner kom och åt tårta som Trygg hade bakat, jag fick fina paket. Mamma kom också och skulle passa på att ta bilder av mig och Esterkatten för ett krönika hon skrivit. Jag såg ut som ett trött spöke. Kul. Håll gärna utkik i en kattidning nära dig. ;)

Nu hittade jag min bilnyckel i min träningsväska på jobbet. Bra jobbat av mig.

fredag 7 december 2012

Uppdatering (om graviditet och barngrejjor)

Tiden går och jag gör mitt bästa för att hänga på. I går gjorde jag ett tillväxtultraljud som gick väldigt snabbt, det visade bara att kotten i magen ligger precis på medel och beräknas väga 3,7 kg i vecka 40, något mindre än Fred, men det har jag ju vetat om hela tiden. Things you know...

Sedan var jag på animasamtal (samtal med barnmorska inriktad på patienter med traumatiska förlossningsupplevelser) med Mr Trygg och Fred. Vi pratade mest om att jag blir igångsatt om jag går över vecka 40, men att vi hoppas att förlossningen kommer igång av sig själv innan det.

Vi fick se förlossningsavdelningen vilken kändes lite fräschare och ljusare i Huddinge än i Solna. Skönt att ha sett faktiskt.

I nästa vecka börjar Mr Trygg att jobba igen. Hej vad det går! Freds farmor har tagit ledigt i tre dagar och ska hänga med Fred medan vi jobbar. Tack för det farmorn. Veckan därpå är det mormors tur. Så vi har tur som har mammor som kan hjälpa oss, tack tack mormorn.

Sedan är det inte många dagar för mig kvar att arbeta på och 7 januari börjar Freds inskolning. Tillåt mig gå och nervöskräkas. Ska MIN lilla kråka gå på förskola/dagis alldeles ensam?

Hittade förresten en ärvd overall i garderoben i barnrummet som nu passar perfekt på Fred, TUR att jag tittade där så att jag inte missade den. Nu har han en tvådelad och en hel, känns bra kittad inför vintern och förskolan.

Helg snart hörni. Familjen Glenn kommer upp från Kungsbacka. Fred är mycket exhalterad över att få leka med sin kusin "Juia". I morgon ska vi goffa julbordsbuffé på lokala värdshuset, mmm.

måndag 3 december 2012

Nu är jag äldre...

Det där med att bli äldre... jag har ingenting emot att bli äldre, för jag blir mer sansad och får mer tålamod med tiden.

Men det är det där med att man är döende. Varje dag som går är en dag närmare död. Jag minns när min mamma blev äldre än vad min mormor blev. Det känns konstigt för mig, så hur konstigt måste det inte ha känts för min mamma? Jag minns hur hon satt, med en allvarlig min och sa:

- Nu är jag äldre än min mamma fick bli.

Nåja, det är lång tid kvar innan jag har levt längre än min mormor. Jag tröstar mig lite med att det är lång tid kvar innan jag ens är 50, när dödsångesten slår till med full kraft. Och ja i dag har jag blivit ett år äldre. Att jag tagit mig ända hit?

Önskar mig mest av allt just nu:
Att få sova.