fredag 28 september 2012

Gnäll från trött mamma

Å i ca tre månader till ska jag arbeta heltid innan jag går hem för nedtrappning, jobba lite hemifrån innan en lillebror ska födas. Under den månaden hemma, ska jag skola in mellanbrorsan Fred på förskolan, och SOVA. Läsa och sova och strunta i att städa.

Fred är inne i en orolig sömnperiod. Han vaknar runt 04, och är ledsen. Sedan sover han i 20 minuter i taget till att jag går upp vid 6-rycket och då har han tydligen sovit klart. Fred, som alltid var en sjusovare... no more. Jag är så schleten och trött, mitt huvud är tungt och min kropp... ja min kropp, lider av krypningar. Det känns som växtvärk, säkert en gravidåkomma?

I förrgår "firade" jag och min man 7 år som par. Hurra. Han fick fyra finöl och finkorvar från delikatessen. Vad fick jag? Hämta min egen cocacola i kylen. Om jag på riktigt fick önska mig något, så skulle det vara en tyst sovmorgon till 13:00 och sedan frukost med nybakta scones. Och en eftermiddag där jag fick ligga och läsa. I mellanåt skulle jag gärna vilja ha lite gos från min son. Det. Hade varit den perfekta presenten.

I går åt jag en mycket trevlig lunch på Berns med en kompis som ska lämna Stockholm för New York. Jag kan förstå att man väljer det. Efter jobbet gick jag till Grill med en annan vän och åt en sådan sjukt god middag, löjromsvåffla till förrätt och sedan fisk och skaldjur till huvudrätt. Mmmmm.

Sedan cyklade jag hem i finstriligt regn och hann bli sur, kände mig utsatt och ensam. Trygg fick ducka när jag kom hem. Oförtjänt. Men det gick i alla fall över snabbt.

I morse krossades min favoritparfym mot badrummets klinkergolv efter att ett smink ramlat ned på flaskan. Alltså. Så jävla onödigt. Ungefär lika onödigt som att repa bilen mot en papperskorg i centrum och sedan behöva lämna in den för en självrisk på 3000 kronor. Ja, det är bra investerade pengar..

Men.
+ för att jag hittat det perfekta namnet till lillebrorsan. Det, ska jag slåss för att få.

onsdag 26 september 2012

Det är jag rädd för

Häromdagen skrev Metro om förlossningsdepression, man nämnde också psykoser i samband med förlossningar. Min största rädsla. Att drabbas av en förlossningspsykos, att ingen ska märka att jag är helt förändrad och knepig i bollen. Tänk om jag skulle skada mitt barn? 

När jag födde Fred bad jag personalen på sjukhuset vara observant på mig, och jag bad Mr Trygg kolla mig noga. Men jag tror ändå att det glömdes bort. Jag upplevde i alla fall inte att någon kollade mig. Tvärt om, upplevde jag det som att jag glömdes bort lite. Jag hade väldigt lite blod kvar i kroppen och inte ens det var det någon som sa till mig. Konstigt att jag svullnade upp som en ballong i ansiktet och höll på att svimma inne på neonatalavdelningen? Inte konstigt alls faktiskt.

Nu är jag rädd igen. Att minnen ska komma ifatt och ta över min kropp, att min hjärna ska lindas in i psykisk sjukdom förklädd till någon som liknar mig.

Så. Om ni efter förlossningen skulle tycka att jag verkar bäng och personlighetsförändrad, fram med tvångströjan, ok?

tisdag 25 september 2012

Är jag också okej?

Fast alltså.
Jag är trött på att läsa om att det är okej att inte älska sitt barn när det föds och det är okej att ens barn inte är allt. ALLT. Jag accepterar att det är så för somliga. Men accepteras det att andra känner att deras barn är allt, ALLT? Är det okej att jag började älska mina barn redan när de var små embryon och är det okej att jag skulle ge upp precis allt för dem? Kan det vara okej också?

måndag 24 september 2012

minnesstenen

Helgen - har som vanligt gått i ett rasande tempo. Fast jag försöker kombinera aktiviteter med vila, för att få en balanserad tillvaro. Var äntligen vid graven där Fred som inte blir gripen av platsens allvar härjade runt bland gravstenar, snubblade och ramlade, varvid mamman nästan fick en hjärtattack i rädsla av att sin lilla son skulle slå huvudet i en gravsten.

Vilhelminas ängel är en favorit som han gärna springer omkring med, försöker rymma med och tappar. Men den höll den här gången också. Trädgårdens sista (?) blommor för säsongen fick pryda hennes sten. Ja ni ser själva.



Ängeln får man egentligen inte ha där. Varje gång vi kommer dit är den flyttad på till en uppsamlingsplats för "allmänt tjafs" som vi sörjande pryder våra minnesstenar med. Jag förstår tanken till viss del, men samtidigt så kan jag tycka att det allmänna tjafset vi lägger vid våra stenar uppfyller en funktion för oss, ett sätt att personifiera platsen. Jag ställer tillbaka den gång på gång, och känner mig kanske lite som en person utan respekt för regler.

Lilla Vilma, mammas flicka. Jag tänker varje dag på hur det hade kunnat vara annorlunda. Det är märkliga tankar som inte går att få rätsida på.

Min uppfattning är inte förändrad

Åhåjaja.

Tycker fortfarande att det var sopigt av McDonalds att inte veta vad de serverar för kött. Många rätter - herregud, det är väl samma ursprung i varje meal eller? Och sen att jag mådde illa i ett helt dygn efteråt, det kanske är normalt efter ett besök?

"Kycklingen kommer från EU, Brasilien och Thailand.". Men yes på den. Eller inte. Nej tack. Men jag är ju fri att välja. Så jag väljer att inte utsätta danska, irländska, brasilianska och thailändska kycklingar för slakt och dålig djurhållning. Så slut på gnäll från min sida, jag tänker inte börja samla namnunderskrifter.


fredag 21 september 2012

McDonalds vet inte vad de serverar för mat?

I går kom jag i väg på sen lunch och var så hungrig så jag kunde krevera. Eftersom att jag har McDonalds några meter från jobbet fick det bli det. Jag som inte ätit kött på 17 år, men som gjorde ett försök för några månader sedan - dock ett misslyckat sådant. Kan i dag äta kyckling ibland, men helst inte. Och om jag äter kyckling ska den fan inte vara dansk.

Hur som helst så stod jag där vid kassan och frågade var deras kyckling kom ifrån. Först förstod man alls inte frågan och när jag sedan förtydligade mig och frågade var den är producerad visste man inte. Inte ens kökschefen visste var deras kyckling kom ifrån.

Jag finner det märkligt. Jag tog en veggie mcwrap eller vad den nu heter och mådde sedan illa resten av dagen och kunde inte få i mig någon middag. Somnade illamående och det har inte riktigt gått över i dag.

Alltså? Jag kan inte vara den enda i Sverige som bryr mig om var köttet är producerat? Borde man inte veta det som kökschef? Och illamåendet på det, inte helt najs. Nej det blir nog inga flera måltider där så länge jag kan undvika det. En McFlurry om året kanske kan få dispens.

torsdag 20 september 2012

Vardagssnack om oro och sånt

Lite glest med inlägg här. Jag jobbar, tränar (ibland på lunchen) och kommer hem och umgås med min son i ett par timmar innan jag däckar samtidigt som honom i stort sett. Vardag.

Hos barnmorskan i förra veckan fick jag tillfälle att bryta ihop. Allt är fint med kotten, men ibland känner jag mig skör. Det är som jag skrev förut så mycket oro, rädsla och minnen. Konstant sorg men också glädje förstås. Det gick fyra månader mellan Vilhelmina och Fred, graviditeten med Fred smälte ihop med bearbetningen. Den här graviditeten är förstås något helt annat. Barnmorskan föreslog samtalsstöd, men jag känner faktiskt att jag inte hinner. Hade jag på riktigt trott att jag närmade mig ett sammanbrott hade jag förstås sökt samtalshjälp, men jag tror att jag håller ihop. Tid liksom, en bristvara.

Nu har rörelserna ökat i magen och den känns inte tom längre, vid ultraljudet flyttades beräknat förlossningsdatum fram till den 29 januari. Jag tror inte på det där riktigt, jag tror visst att bäbisar växer i lite olika takt, när jag gjorde ett ultraljud i vecka 7 stämde beräkningen på hur gammal embryokotten var precis. Jag tror mer på det, men å andra sidan gör ett framflyttat datum inte mig så mycket.

Jag känner mig lite stressad över att jag inte kommer att ha tid för något av mina barn, att Fred kommer känna sig glömd och att kotten inte får den trygghet han behöver, som Fred har fått. Jag kan inte mer än att göra mitt bästa? och kanske anlita städhjälp? ;)


Vid graven har vi inte varit på evigheter, jag vet inte varför det gör mig ledsen, jag tror ju inte att hon finns där. Finns hon alls, är det inte där, inte enbart i alla fall. Jag ska ta mig dit i helgen, undrar om trädgården har något blomster kvar att pryda hennes sten med.

Yes, vardag...

måndag 17 september 2012

lite blaha om helgen

Helgen har som vanligt gått alldeles för fort och jag är alldeles för trött, fast jag får min sömn. Det ska jag verkligen inte klaga på. I lördags var Mr Trygg och jag på maskerad med mina kompisar från högskoletiden. Jag var utklädd till cirkustält och vann med det tredje pris. Min kompis Micke, vann första pris, för sin skäggiga damen. Det är som vanligt himla trevligt att ses. Fred som fick stanna hemma med mormor hade det toppen också. Lite less som helnykter kan man dock bli när folk är fulla och odrägliga. Faktiskt.

Jag är rätt kinkig när det kommer till att lämna bort Fred, nu tycker jag att det börjar bli lättare när han knyter an till andra än mig och pappan, men jag tycker fortfarande att det är skönast när han får vara hemma i sin egna miljö när vi har barnvakt. Han har inga problem med att sova borta så länge jag eller pappan är med, så det är inte det... jag vill bara att han ska känna sig trygg.

Lämnar ämnet barn och kan nu skryta med att jag knappt kan lyfta armarna pga Body pump-passet som jag ägnade mig åt på lunchen. Alltså aj.

torsdag 13 september 2012

I resten av mitt liv

Jag började att läsa det här, om vad som har hänt, i går på jobbet. Men tårarna började snabbt att bränna, så jag har bestämt mig för att läsa det någon annan gång. När jag är ensam och när jag kan fulgråta utan att någon ser mig.

Det var det enda jag kunde trösta mig med när Vilhelmina dog. Att jag aldrig hade fått se henne levande, aldrig fått uppleva henne och den hon skulle bli. För det är sådant man inte klarar av. Knappt att förlora ett barn alls faktiskt. Även om jag inte gråter varje dag, eller ältar officiellt... så har jag fortfarande sorg varje dag. En del av mig känns svart. Vilhelmina bär jag med mig i hjärtat varje dag, liksom jag bär med mig Fred. Med det bär jag också sorg.

Eftersom att jag är gravid, tvingas jag återigen möta många av mina trauman i samband med V's bortgång. Jag möter ultraljud i samma rum som där insikten att hon nog skulle dö drabbade mig. Jag lyssnar på bäbishjärta som låter som det ska, fast det påminner mig om hur det lät när det inte lät som det ska. Jag känner sparkar, som jag räknar noggrant.

Något som jag har förstått nu. Är att jag drabbades av "mirror syndrome" då. Det var ju det jag sa till doktorerna, att jag mådde jäfligt dåligt. Men allt var ju "som det skulle". Fan att jag inte fattade, att jag inte stod på mig. Mirror syndrome innebär alltså att mamman får sjukdomssymtom eftersom att barnet är sjukt. Det är också en del av sorgen. Att jag inte förstod, och att läkarna inte förstod.

Jag räknar med att det kommer vara så här resten av livet. Jag är inte djupt deprimerad, det bara är så att jag kommer få leva med sorgen och saknaden i resten av mitt liv.

söndag 9 september 2012

Gekåsbesök och Kungsbackabesök

Ni vill förstås veta allt om Ullaredsbesöket?

Så här. Om jag är i krokarna kommer jag garanterat att försöka ta mig dit. Allt var väldigt prisvärt och jag kände att vi bara gjorde bra köp. Men jag åker liksom inte 50 mil enkom för att handla där. Eller sätter mig på deras camping. Både Morgan och Ola-Conny var på plats så vi fick valuta för våra tusenlappar. ;) Dessutom sprang Mr Trygg sin väg med kundvagnen och min handväska med mobiltelfon i så jag fick lov att skämsropa på honom i högtalarna. Mer valuta för pengarna blir det nästan inte?

Vi stressade nästan genom varuhuset för att försöka göra besöket så smärtfritt som möjligt. Det resulterade i att vi glömde lite saker...  typiskt.

Fred gillar sin fina kusin som är ett halvår äldre. Det är tydligt. Allt hon gör, vill han göra och ibland tvärt om också. Älskar att se Freds sociala skills. 

Trevligt har vi haft! Möcket fint, dock att jag har varit himla trött och somnat innan 22 varje kväll. Så kan det gå när man är gravid.

Det är alltid skönt att komma hem när man har varit borta, det är bäddat med rena lakan i sängen och den ser jag fram emot. Jag ska nog gå och lägga mig där snart och läsa en bok. Jag älskar att jag fått energi till att läsa igen. 


 

onsdag 5 september 2012

KS Solna

... De här väggarna känner jag, men för mig innebär det förhöjd puls att komma hit. Ramlade förbi sjukhuskyrkan, där känner jag mig trygg. Tände ljus till vår flicka och fick prata några ord med den finaste prästen. Jag hoppas att det blir några fler efter besöket hos Dr B.

Nu är jag här igen. För att kolla Vilhelminas yngsta lillebror, kotten. Första gången jag var här kan jag nästan inte ens beskriva. Vilhelmina sjuk och ofödd. Jag livrädd och ångestfylld i en sjukhussäng på hjul. Det var första gången jag förstod att mitt barn kunde dö.

måndag 3 september 2012

Rutinultraljudet

Jag går ensam från pendeltåget mot mödravården på Götgatan. Jag mår illa, men kan inte riktigt säga om det är för att jag är nervös eller vanligt gravidillamående. Jag funderar mycket över den här graviditeten, som kom så plötsligt att jag lixom inte hunnit smälta att jag är gravid, att vi ska ha ett barn till. Både Vilhelmina och Fred kände jag att jag knöt an till, redan när de låg i magen. Den här gången har det varit svårare att känna. Att känna någonting alls och det har skrämt mig.

Jag har funderat på vem vi väntar förstås och om hen är en hon eller en han. Självklart är det allra viktigaste att hen mår bra, att allt går bra. Jag tror det är för att jag är en hon som jag gärna vill ha en hon. Men när Fred var en han och kom ut och bara var så underbar som han är så kände jag ju, att det var honom vi hade väntat på.

Det är märkligt att längta efter en speciell sort, men det bara är så. Jag köpte en liten fin blå klänning i somras på rean. Den får jag ge bort, för jag tänker nog inte klä någon av mina söner i klänning.

När jag såg honom där genom ultraljudet, hur han stoppade tummen i munnen och alla fingrarna och tårna var på plats... då fanns den där, anknytningen och kärleken. Han har likadan profil som båda sina äldre syskon, tja jag gissar att det är svårt att se skillnad överhuvudtaget... men han var så vacker, redan nu. Klart att det blir en lillebror, klart att det ska vara så tänker jag nu. Jag blir en pojkmamma och får köpa söta klänningar till min guddotter och vänners barn.

Tänk att Fred ska få en lillebror, kommer de att bli lika? Vad kommer han att heta? Kommer han att låna Freds leg när han är 18 och gå på systemet? Antagligen. Antagligen blir de bröderna bus.

Sedan ultraljudet har jag fortsatt att må illa, jag vill lägga mig i ett hörn, eller allra helst åka hem och kurera mig, eller liksom. Lägga mig ned bara, hemma. Men det blir inget med det. Från onsdag kväll får jag dock lite semester. Kungsbacka oh yeah! Fred ska åka lådbilsrace med sin kusin på lördagen. Vi får se hur det går. Fred är inte skitsnabb på bobbyn. Tävlingsandan får vi lägga åt sidan tror jag.

Snart ska jag gå och bodypumpa lite, det blir antagligen svinjobbigt och sedan kommer jag inte kunna gå på resten av veckan. Åtminstone inte normalt och absolut inte kunna sätta mig utan smärta på toaletten. Men det är för en god sak? Beach 2013. ;)

söndag 2 september 2012

självömkan

Vår son har feber och är hängig. Lille hjärtat. Men det är lite synd om mig också, som därför får gå ensam på rutinultraljudet i morgon. Faktiskt.