fredag 31 augusti 2012

skitmorgon

Fred vaknade efter att jag hade gått upp. Efter ny blöja och lite frukost gick han till sängen med pappa igen. När jag upptäckte att det regnade ute gick jag jag upp till sovrummet för att berätta att jag skulle ta bilen till stationen. Det betyder nämligen promenad dit för pappan och Fred om de behöver ta sig någonstans.

Självklart har Fred inte somnat om, får syn på mig och blir utom sig när jag går. Hans skrik och gråt hörs ut på gatan när jag stänger dörren om mig.

På tåget får jag sms av pappan:
"Tack för att du visade dig. Nu är han hysterisk och vill inte sova."

Som om mitt hjärta inte redan var itu. Funderade hela tiden på att vända och åka hem.

Upptäckte redan när jag steg ur bilen att tunikan jag har på mig i dag är alldeles för kort. Särskilt tillsammans med de tunna strumpbyxor jag bär. Faaaan lixom.

Regnet det öser ner, glömde träningsväskan.

Känner mig ledsen ända in i hjärteroten. Och den där pappan vägrar att höra av sig och berätta att Fred är gladare. Vill skita i allt, åka hem och krama Fred och sova med honom under lunchvilan.

torsdag 30 augusti 2012

En känslotår i ögonvrån

Får en tid för ultraljud hos barnkardiologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En tid som inte passar, så jag ringer och bokar om den. Frågar samtidigt vem jag har tid hos och får veta att det är hos bästaste Dr B och hans sjuksköterska Linda.

Det stöd jag fick från dem när V dog, och den hjälp med den interna anmälan, oslagbart. Och när jag anmälde till Socialstyrelsen skrev Dr B en lång och objektiv rapport om vad som hade hänt, till skillnad från ansvarig läkare på förlossningen på KS i Solna. Bara där, att inte skylla ifrån sig, kändes för mig så skönt. Att ärligt få en redogörelse för misstagen som hade begåtts.

I alla fall så mejlade jag Linda och berättade att jag skulle komma, hon svarade att hon redan hade sett det och att Dr B har bilden jag skickade på Fred när vi kom hem från förlossningen uppsatt vid sitt skrivbord. Alltså det. Gav en liten känslotår i ögonvrån.

onsdag 29 augusti 2012

Åka finlandsbåt...

Nu har jag flygit flygplan till Finland, varit där en dag, sett pälsindustrin och kaffeindustrin. Detta kraftigt illamående. Jag har också åkt färja hem till Sverige igen, fortfarande kraftigt illamående. Nu gungar världen och jag försöker fortsätta arbetet... det är svårt. Dessutom längtar jag hem till Fred och till min make.

Det här med Finlandsbåt alltså. Det var märkliga fläckar ovanför min säng, som jag försökte låta bli att analysera och sängen lutade inåt rummet, vilket spädde på illamåendet. Det var liksom så... slitet och skabbigt? Flyget dit med norwegian var knappt bättre, men gick förstås snabbare. Norwegian skulle tjäna på att skicka sina flygvärdinnor på charmkurs.

Ja nu vill jag hem faktiskt. Men får sluta titta på klockan, för tiden verkar ha stannat.

måndag 27 augusti 2012

hurra för mig och Mr Trygg!

Som i dag har varit gifta i ett år. Ett år som gått som en solskenspromenad. (HAHA) Kanske inte, det har varit ett ganska tufft år och ganska mycket tjafs. Jag gissar att det är vanligt när man har små barn och förväntningar på hur det ska bli. Så insåg jag med det, plötsligt att vi inte var ett dugg jämlika... det har varit en utmaning. Som det känns nu så har vi lärt oss, mycket med Tryggs föräldraledighet (läs, han har lärt sig), så det går lättare nu. Inte lika mycket tjafs, utan har en ganska lång och bra period bakom oss. Snart prövas vi igen. Spännande.

Men fint att vara gift med Mr Trygg som är en stabil och möcket manlig make. Kul att vi klarat första året... ;) Många till hoppas jag att det blir innan döden skiljer oss åt *rys*.

Vi firar inte i dag, men hoppas på brunch på tu man hand till helgen.

På måndag ska vi på rutinultraljud. Spännande, jag tror vi ska försöka se vad vi väntar. Vad tror ni? En lillebror eller en lillasyster? Alltså jag vet inte alls, jag pendlar fram och tillbaka och blir lite illamående av tanken på att få veta... Eller typ nervös!?

Har börjat känna rörelser, inte hela tiden förstås, men lite då och då... Det gillar jag.

I morgon åker jag till Finland med jobbet. Hurra. Flyg dit och båt hem. Jag funderar på hur jag bäst ska överleva vid ett färjehaveri. Alltså typ sjunkande båt. Har kommit på att det är bra om jag har med mig en plastpåse att lägga torra kläder i, så att när jag hittar en livbåt i det svarta vattnet kan jag sätta på mig hyfsat torra kläder. Kanske inte går i en livbåt? Det kanske är blött och jävligt där inuti ändå? Jag måste nämligen överleva, jag har inte levt klart. Jag får se till att få med mig ett täcke eller filt i en plastpåse så kanske man kan värma sig fler under den.

Ah, förhoppningsvis så slipper jag det och kommer hem helskinnad utan att ha behövt kämpa för mitt liv. Men blir jag tvungen så har jag en plan.

torsdag 23 augusti 2012

De där 90 talisterna asså...

Alltså. Jag undrar lite över den här inställningen:
"Jag sa upp mig för att det var så dålig stämning på jobbet".

Har jag gjort fel som släpat och kämpat mig till arbetsplatser där jag slitit mitt hår för att hantera den dåliga stämningen och som gjort mig sömnlös och nästintill drivit mig till vansinne? Skaffar man sig inte ett nytt jobb innan man säger upp sig från det som det är dålig stämning på? Eller börjar studera?

"Vill du verkligen ha ett kundservicejobb?" Sagt till en arbetslös tjugoåring som funderar på att söka en sådan tjänst. Alltså? Ett jobb är ett jobb är ett jobb, som kan leda till ett bättre jobb i framtiden och är någonting att sätta på sitt CV.

Alltså vad jag får bita mig i läppen, det är inte min sak att lägga mig i... men är det verkligen en sund inställning? Kanske är det en bättre inställning än den jag har, där man går till det jobb man för tillfället har och gör sitt bästa, även fast stämningen nästan gör dig sjuk. Så länge man inte har hittat ett nytt och bättre jobb?

Alltså är det vettigt att säga upp sig utan något annat att falla tillbaka på, när man är ca 22 år och söker bostad?

Slut på gnällig fundering.

onsdag 22 augusti 2012

Två saker att göra

Strax efter nyår kommer jag att börja jobba hemifrån ett par dagar i veckan innan lillkotte kommer ut. Sedan ska jag börja inskolning av Fred. Ja det blir spännande. I dag började jag på en lista vad jag ska göra övriga dagar. Två punkter har jag kommit upp i.

  1. Göra klart Freds bäbisalbum.
  2. Måla ett porträtt av Fred.

Tvåan. Alltså. När jag ser vad andra gör brukar jag alltid tänka "alltså det där kan ju jag göra minst lika bra". Men GÖR det då för bövelen tänker jag nu. Klart jag ska måla en tavla av Fred som jag helt ogenerat ska sätta upp i sovrummet. Å så ska jag tänka, att ja, den där tavlan... den är perfekt. Eh vi får se.

tisdag 21 augusti 2012

Besök hos en doktor i dag

Jag sitter på pendeltåget som går hemåt. Jag har just träffat en doktor och gjort ett ultraljud. Fick se en liten kotte. En med ett hjärta som slog och flöden som såg bra ut. So far so good. En fin liten hand som viftade kunde jag identifiera.

Så blev det lite verkligare.

Kolla vad jag hittade

Upplever magen mindre gravidrund vid samma tid den här gången, den är knöligare och mer bökig än båda gångerna tidigare. Nu ska vi minnas att min mage är rund när jag inte är gravid också, så att... Kul ändå att jag hittade den bilden just i dag?

tisdag 14 augusti 2012

BM

Jag besökte barnmorskan nu på morgonen, mycket illamående och kallsvettig. Jag fastnade hulkande över handfatet i morse efter tandborstningen. Kom alltså dit både illamående och nervös som få. Hon lyssnade först med tratt och sedan med doppler. Och där var de! Varierande hjärtljud som slog jämnt och bra. Barnet rörde sig mycket och buffade mot dopplern som hen visst verkade uppleva besvärande.

Lättnaden och glädjen som infann sig då. Jag väntar verkligen barn. Vi väntar barn och Fred väntar ett småsyskon. Ganska svårt att greppa. Ganska svårt att förstå att jag byter jobb och inriktning på det, mot något jag verkligen vill göra och samtidigt blir gravid. Men ganska effektivt, förlorar ingen tid på det sättet? Möcket glad för det.

Just nu, ser fram emot minisemester hos svåger och svägerska i Kungsbacka i början på september. Jag behöver lite minisemester, och jag behöver shoppa på Ullared.

måndag 13 augusti 2012

Det är svårt att säga mer än så...

Det är visst någon som är tillbaka. Jag sitter med utsikt mot Kungsgatan, tja det är inte så mycket till utsikt, jag ser ett terrakottafärgat hus, ett tak och en himmel. En himmel som har mörka moln.

Jag mår fortfarande illa. Har tid hos barnmorskan i morgon igen och då är det visst dags att lyssna på hjärtljuden.

Jag pendlar mellan att tro på en flicka och en pojke, inte alls så besynnerligt känner jag nu när jag skrev ner det. Antningen eller liksom. Klart jag undrar vad vi väntar. Som Olivia 5 år sa:
- Det vore ju kul om ni fick en flicka eftersom att ert första barn var en flicka.

Stumpan, ja jag vet inte varför det känns lite så. Det är ju inte som att en flicka skulle ersätta Vilhelmina. Äh det blir vad det blir, det blir bra hur som. I går när Fred sov harmoniskt tittade jag på honom och tänkte: "vi väntar ett underverk till - så fantastiskt"

Tja tillbaka till allvaret. Försöker leva i nuet och inte bara tänka på framtiden. Här och nu, ganska svårt enligt mig.

onsdag 8 augusti 2012

Just nu vill jag leva!

Jag vet att jag gjort en abrupt paus i bloggandet, från att avslöja tillökning till fullkomlig tystnad. Kanske snopet, men jag har välbehövlig semester, som bara håller i sig i två veckor, två veckor som snart är slut. Mr Trygg har tagit 24 timmars semester från mig och Fred och åkt och fiskat kräftor tillsammans med sina bästa vänner. Fred sover, men när han vaknar snart, ska vi åka till goda vänner. De väntar på sitt barn som beräknades komma för ett par dagar sedan. 

Jag är orolig trots illamående och tröttma. Jag känner liksom ingenting och jag klämmer på magen som blivit större, men där... är tomt på något vis. I morse kände jag äntligen den där spända kulan men när jag hade varit och kissat var den borta, så antagligen var jag bara väldigt kissnödig. Samtidigt orkar jag inte med den där oron.

Vecka 15 + 5 nu, får vänta i några veckor till innan jag känner något antar jag.

Fred är verkligen - antagligen den finaste killen som finns. Det går inte ens att beskriva, utan måste upplevas. Han härmar sätt och ord och är rolig, kärleksfull och busig. Underbar helt enkelt, jag vill stanna tiden.