måndag 30 januari 2012

Long gone

Människor kommer och går genom livet. Vissa blir långvariga vänner som stannar genom svåra perioder – och genom de glada. Andra passerar i periferin och det är okej. Men andra, som man förväntar sig ska stå där i ösregnet med dig när månen trillat ner och bildat en avgrund framför dina fötter, försvinner. Du tittade nyss åt sidan och då var hon där din vän, hon höll dig kanske till och med i handen för att du var rädd. I nästa stund borta.

Varför blir det så? Hur kan man ha så fel om folk och varför ser man det inte tidigare? Hur kan jag som var viktig för dig, plötsligt bli oviktig?

Det gör så ont också, att finna sig själv ensam. Nästan som att bli dumpad av en kärlekspartner.

Och allt det jag gav dig... tid och kärlek – som pärlor kastade till svin.

Nu står jag inte ensam. De allra flesta står där och stirrar ut i mörkret med mig. Eller för tillfället är de med mig i medgång. Men jag saknar dig ändå, min vän.

söndag 29 januari 2012

Arne är hemlig

Vi packar, snart åker vi till Thailand. Min mamma har varit här för att hälsa på Fred. Han är förkyld och trött och arg. Snoret det bara rinner ner. Det där oändliga, jag hoppas han blir frisk snart så han slipper snoret. Den här veckan blir det ingen öppen förskola och inga besök hos vänner som kan vara sjuka.

Jag väntar på positiva besked, jag hoppas att de ska vara det och om de är det, så ska ni bli bland de första att få veta.

torsdag 26 januari 2012

humor

Det här skrattade jag högt åt i min soffa. I ensamhet. Bättre än att galengarva i sin ensamhet på ett tåg i alla fall.

onsdag 25 januari 2012

Möte med en gammal man

För ett par dagar sedan frågade en gammal man mig om jag inte "var för gammal för den där", "Den där" tolkade jag som min son.

Jag blev tyst. Både inuti och utanpå. Hur gammal tror han att jag är? Hur gammal ser jag ut, vad har jag på mig?

Så tjoade han vidare, den gamle mannen och jag blev medveten om att jag hade Freds napp i munnen, inte som Fred brukar ha den, utan i hårdplasten. Och då.

Jag bara:

– Ja, så klart, jag trodde du menade att jag var för gammal för att ha en son.

Fatta känslan.

måndag 23 januari 2012

Apptips

Vemringde.se har en app. En av mina bästa applikationer faktiskt, den berättar för mig när det är en försäljare som ringer, genom att ange numret som "Blockerat av vemringde.se". Så himla skönt att slippa svara... faktiskt.

fredag 20 januari 2012

ho ho? knock knock

Jag är där inne någonstans. Inne i mig själv alltså. Jag blomstrar som inte längre, bara det yttersta av vem jag är kommer ut och visar sig. Det är som om jag skulle ha stängt en jävla balkongdörr till mitt inre. Var är flytet och var är kreativiteten? Bara ordet kreativitet fastnade långt in i hjärnan och jag fick leta länge för att få ur mig det.

Är det för att jag blivit så gammal att jag "slutat räkna"? Eller är det för att jag sover för lite? Alltså jag sover kanske fyra timmar varje natt. Fyra slumrar jag, det kanske borde räcka. Ja, jag vet inte. Jag upprepar mig, använder samma ord flera gånger. För att inte tala om när jag talar, jag hummar och tänker och söker i mitt inre efter vad det är jag vill. Vad vill jag säga? Oftast slutar det med att jag kommer fram till ingenting.

Men ditt jävla mähä vill jag säga till mig själv och ruska om mig så att den där glädjen och kreativiteten ramlar ut och kommer till sin rätta.

Det kan hända att jag har höga krav på mig själv, jag är hemmamamma, jag håller på med mitt hemliga projekt - som jag lovar tar tid. Jag tvättar, städar och diskar och försöker att ha ett socialt fungerande liv. Men allt jag egentligen vill är att vara mig själv. Förstår ni? Tror ni att det– jag kommer tillbaka?

Avbrott i en romans

Jag har sett det sista avsnittet av Sons of Anarchy säsong 3 och känner mig lite tom. Nu är boxen genomtittad och jag sitter här och är snuvad på en fortsatt romans med Opie och Jax. Har också sett säsongerna som finns av The Walking dead, vilket också är en serie som bundit mig. Men där finns ingen att bli kär i.

I dag är det två veckor kvar till semester! Som jag längtar! Efter sol och värme, efter att ta av mig strumporna och inte ta på dem förrän vi åker hem igen. Längtar efter all Thaimat jag ska äta... mmmmm.

Köpte för stora blöjor till Freud, det och katrinplommonpuré ledde till en bajsfestival i särklass, har aldrig sett något liknande. Jag hulkade medan jag klädde av honom, och mig, för det räckte inte med att det var utsmetat på hans kläder, även mina blev besudlade. Jag är glad att den nya lekmattan klarade sig.

En granne bjöd på vin och ost i går. Det är nog min favoritsysselsättning. Så gott och så trevligt och så enkelt att ramla över till en god granne. De är så rara på min gata. Trevliga och smarta.

Så ligger landet, jag hoppas ni får en fantastisk helg.

söndag 15 januari 2012

Min nya frippa

Jag har klippt mig. Har inte varit så här korthårig sedan mellanstadiet. Men det känns betydligt bättre nu än då. Jag har försökt lägga in en bild från telefonen på bloggen, men appen strejkar... så det får bli sedan. Just nu ser jag bara trött och sliten ut. Det bästa jag lyckas med är det här:

tisdag 10 januari 2012

everyday

Jag klev på en satans träkloss i går, en trekantig. Med hela kroppstyngden stod jag där och lät den käka upp mitt ben till knäskålen. Fy fan vilken ren och skär smärta. Jag trodde det skulle stanna vid smärtan men tydligen orsakade trycket viss skinnflåddhet under foten. Så, bra med självömkan för i dag?

Pappa Trygg jobbar långpannor om dagarna och nu ligger kråkan och sover i hans famn. Kråkan letar efter min urringning i sömnen. Mammas bröst är bäst.

Nej han verkar inte vilja slut amma, jag ska fortsätta till vi har varit i Thailand, men sedan vill jag sluta. Får se hur det går med det, jag tenderar att vara svag för kråkans vilja. Men, alltså. Min kråka har åtta tänder. Han är inte alltid helt skonsam i sitt ammande. Så det måste ta slut, om den här mamman ska ha några brön kvar.

Esterkatten ska åka på kollo hos min fina vän fröken Elak under semestern. Det blir ett skönt avbrott för henne. Semester från bäbis. Jackpott.

Så är det... inga frågor på det gissar jag.

lördag 7 januari 2012

Att vaccinera en 11 månaders mot hepatit

Trygg bad om ursäkt för fildramat, och gjorde det så att det märktes att han menade det.

Har jag nämnt att vi ska åka till Thailand? Tror inte det va... ;) Hur som helst så ville vi vaccinera Freudan mot hepatit A+B, jag vet att barn inte blir lika sjuka som vuxna, men det skulle inte kännas bra att åka utan att ha gjort det. Så vi började ringa och fick nej på ett par ställen. För Freud är inte ett år och de vaccinerar inte mot hepatit innan det. Jag började så klart fråga varför, men fick inga bra svar.

Vi googlade och hittade källor vi tyckte var tillförlitliga om att det visst går att vaccinera barn innan ett år. Så vi ringde en annan vaccinationscentral som bara:
-Ja, välkomna!

Freud fick sin första spruta här om dagen och ska få en till innan vi åker. Det känns skönt, jag vill inte ha något hepatitdrama.

Hur som helst, så blir jag så trött på folk som bara gör som de alltid gjort och som inte har några bra svar på varför.

onsdag 4 januari 2012

negativa Arne

Läser den här listan hos Hannah och känner bara. Suck. 4, 5, 6, 7, 8 check från min barndom. Jag har nog inte skrivit om ätstörningar här tidigare, dels för att det fortfarande är rätt känsligt för mig. Dels för att jag tror att det är något som präglat mig så pass mycket, att jag alltid kommer att ha ett skevt förhållande till hur man äter. Det är också ett uttjatat ämne, hur många var vi inte? Slutligen mest för att jag inte tycker att någon har med det att göra...

Men... nu har jag tydligen ändrat mig lite. Jag ska inte göra det här till en snyfthistoria för jag orkar inte med snyfthistorier. Jag började tidigt att uttrycka min ångest genom att kräkas. Jag tror jag gick i fyran när jag upptäckte att jag kunde kräkas så kändes allt mycket bättre.

Jag tränade sju gånger i veckan eftersom att vi hade hästar hemma, så jag red och jag mockade och jag bar vatten och sopade. Och så slutade jag äta, i alla fall under perioder. Jag fick skitmycket beröm hemma för att jag var så smal. Så snygg och smal (och bröstlös), samtidigt klagade jag på mina tjocka lår. Men snälla fröken Nilsson, i gymnasiet hade du jeans i storlek 27 i längden 34. Kom igen.

Nu... i alla fall... så är jag rund och trind och det enda sättet för mig att gå ner i vikt är att sluta äta och att röra på mig, varje dag. Ett par rejäla bröst fick jag där någonstans på vägen, det var ju kul, eller inte.

Jag önskar bara att jag hade fått slippa det där, jag är helt övertygad om att jag inte skulle behöva kämpa så mycket för att hålla mig normalviktig om jag ätit normalt under min uppväxt. Jag ska göra allt för att mina barn inte ska behöva gå i samma fotsteg.

Om jag nu vågar skriva något om Mr Trygg som inte innefattar vilken fantastisk pappa han är och vilken fin make han är så, så gör han det inte direkt lättare för mig. Vi rök ihop vid frukosten i morse om att jag åt två tallrikar fil. Så nu är jag deprimerad och less. Funderar på att skita i att jag har ont i halsen (sedan typ 10 veckor tillbaka) och sticka ut och springa, eller dra ett spinningpass. Kul att åka till Thailand med fetma och gravidbristningar på magen. Jag kan ju lika gärna stanna hemma och vakta katt och hus (och träna).

Och nej jag är inte sugen på att äta enligt LCHF, det blir inget med det den här gången. Nu ska jag ta hand om Fred, det har ju tydligen slutat regna så jag kanske ska ta med honom på en promenad.

Kommentarer om hur deprimerad jag verkar och att jag ska rycka upp mig undanbeds, jag är mycket medveten om det. Samt kommentarer om hur jag klagar på Mr Trygg, jag är medveten om även det. + Att jag ska äta LCHF. Vïll inte.

tisdag 3 januari 2012

Här kommer den!

Har tappat förmågan att somna. Vänder och vrider mig yr och lakanen känns inte nya längre, trots att det bara var någon dag sedan jag bäddade rent.

Ibland ligger jag bara och tittar på Fred som snusar högt. Jag kan då inte låta bli att smeka honom över kinden eller över det tunna blonda håret, fast jag vet att det stör honom i hans sömn, så jag försöker låta bli.

Jag tänker mycket på V och på hur tiden verkar (värkar) som smärtstillande. Känslan finns dock kvar, men liksom suddigare. Ibland känns det som en mardröm, bara. Men hon fanns.

Ja hon fanns. Innan hon fanns var vi i Thailand och jag längtade efter barn. Då fanns inte något av mina barn. Nu ska vi tillbaka, med Fred.

I kväll, i natt, en månad innan vi ska åka, drabbas jag av resfeber, tror jag. Jag tror det är därför jag ligger här sömnlös och tänker på hur det kommer bli, mest tänker jag på hur det kommer att bli att resa med en nästan ettårig Fred. Och så tänker jag på den helande värmen och massagen jag ska få på stranden.

Jag tänker inte så mycket på det där med att hänga i bikini.

Men nu då... Kommer sömnen? Kanske inte längre är sömnbefriad, nej här kommer den nog.... Sov gott!