fredag 21 december 2012

Det dåliga samvetet

Åh. Vi har ju ett fadderbarn på Haiti, Josephine. Jag har så klart köpt en julklapp till henne, men den har inte kommit i väg. Dåliga ursäkter följer här, jag har inte hunnit, jag har inte pallat, det har kommit saker i mellan.

Så när jag insåg att paketet inte skulle hinna fram till jul, tänkte jag att jag sätter in pengar till organisationen i stället så får de fixa en julgåva. Och så nu ba; hoppsan det är visst jul typ nu.

Det dåliga samvetet och ångesten. Skjut mig.

Jag försökte ringa organisationen för att kolla... alltså jag fattar att jag är för sent ute, men vem vet. Men de verkade inte ha öppet.

I kväll ska jag sätta in pengar. Sedan ska jag sätta på mig skygglapparna och försöka undvika att tänka på det här under helgen när jag äter massa god mat och ligger på soffan och vilar (välförtjänt jag är faktiskt trött - va finns det dem som har det värre?).

Och så skickar jag paketet i mellandagarna. Ett paket är ändå ett paket? Även om det kommer för sent? Ånej, ångesten i det här!!! Jag kommer inte att kunna sova på hela julen.

Flämt!

Graviditeten har slagit till kan man säga. Jag har ont... kan man säga. I går hämtade jag min stora pöjk vid Stureplan, han skrek på sin nya kompis Ludde hela vägen till Hötorget medan jag vaggade fram. På pendeltåget upptäckte jag att bromsen på nygamla vagnen inte längre fungerade. Paj.

Så jag fick hålla i vagnen, samtidigt som jag svettades och höll på att gå av på mitten. Inte ens halvvägs börjar Fred att skrika hysteriskt att han är hungrig. Men den här mamman var jobbkittad och inte mammakittad, vilket betyder tomt i matväg.

Tröttman då.

Till slut kommer en ung fröken fram till mig med ett äpple till Fred. Var på jag börjar gråta av tacksamhet. Fred trycker sitt äpple, vi kommer hem och han blir hysterisk för att han inte får gå till sin bästa kompis Vera på samma gata.

Han vill inte ha mat och inte gröt och inte någonting. Han vill bara ha Vera, vilket han får till slut, en liten stund. Väl där tigger han till sig en banan (sin tredje för dagen). Och jag bara flämt.

Så går vi hem en stund och försöker lägga honom. Men då kommer Fred på att han är hungrig. Och när vi sitter där och kladdar med gröten ringer mormorn och vill bli hämtad vid tåget.

Jag ligger sedan där intill Fred i vår säng och försöker få honom att somna, är bra nära när pappan kommer hem och in och tar över.

Då börjar jag med middagen. Hade det bara varit jag, hade det kunnat räcka med lite fil, eller så. Men maken ska väl ha sin matlåda, eller hur? Så jag börjar med min livs första risotto. Kräftrisotto. Mer italiensk ost och mer vitlök till nästa gång. Middag vid 22 och sedan stupa i säng runt 23.

Att jag är alldeles för barnslig för att hålla mitt humör uppe inför make och mamma. Tja det är kanske en annan historia. Men jag känner att de båda förtjänar en ursäkt från mig.

onsdag 19 december 2012

Mammasnack #100

Jag hade liksom spänt mig inför läkarbesöket i går så när jag kom dit... så blev jag ledsen på en gång. Det är jag i ett nötskal. Och läkaren bara:
- Jag ser att du är ledsen nu.
Och då bara:
-BUHUHUHUHU! Tårarna sprutade medan jag berättade hur orolig jag är. Sedan gjorde doktor E ett litet ultraljud och då fick jag se ett ansikte som såg ut som Freds gjorde när han låg i magen.

I dag rör sig Beppe mycket mer än han gjorde i går, det är så himla skönt. Ibland tror jag att jag ska gå av, av oro.

I går hängde Fred med finaste familjen E på gatan medan Trygg hämtade mig hos doktorn. Fred älskar hela familjen E, han rabblade deras namn när vi skulle sova och pratar om dem det första han gör när han vaknar.

Fred är med sin mormor i dag och sover i skrivande stund mycket gott i sin vagn på skansen. De hann förstås bara komma dit innan han slocknade. Så jag vet inte om det blir så mycket med att klappa på kaninerna. Han är så fantastisk vår son. Den mest fantastiska personen jag någonsin har träffat faktiskt. Otroligt att han kom till just oss.

tisdag 18 december 2012

snowräcer

I helgen åkte jag snowracer med Fred. En gång. När jag satt på den kunde jag nästan inte andas, magen tryckte upp mot mina lungor och jag bara "flämt", Fred tjoade som pappa lärt honom. Så himla mysigt att ha en familj. En sådan himla fin familj.





Okej, jag har klippt av mig håret, det är inte så långt längre. Glömde.

måndag 17 december 2012

Får ett sms

Av en kompis som meddelar att hon är på BB för att föda henne och hennes makes första barn. Hon skriver att det går bra och att hon har fått prova lustgas. Jag får genast en tår i ögonvrån och kan precis känna hur det känns att ha den där masken för näsan och känner hur det luktar i den. Men lustgasen... min favoritsak i världen.

Heja vännen, när du läser det här är hen här!

Välkommen lilla du!

Helg med mycket sömn!

Halleluehja!

Jag har sovit i helgen! I lördags var det min sovmorgon, Fred sov till 08:30, inga konstigheter. Vi åt gemensam god frukost med varm choklad och vispad grädde. Sedan sov vi alla tre lunchvilan tillsammans 11-13 ungefär.

I söndags var det min morgon och Fred vaknade hungrig redan runt 06-tiden. Vi snubblade upp och åt lite frukost och somnade sedan om till det att pappan kom hem från sin hockeybockey runt 09:30.

Obligatorisk lunchvila på det så var jag som en relativt ny människa. Nybegagnad i alla fall. Fred har fått en ny sovvagn. Nu är det bara donkeyn som ska inhandlas för att vi ska bli en portabel familj. Donkey är alltså en syskonvagn, som kostar ca en halv miljard som jag snöat in på. Måste ha en donkey för att mitt liv ska fungera framledes.

Annars. Övervåningen börjar ta form, börjar ana en viss ordning i Freds nya sovrum. Bara lite kaos kvar.

Vecka 33+6 i dag. 6 veckor kvar innan lillebrors ankomst. Overkligt.

torsdag 13 december 2012

Längtar...

Jag längtar efter att skapa. Och att skriva mer och bättre.

Hemma fixar vi, vi byter rum och möblerar om. Och rensar och sorterar och...
organiserar.

Det ger viss tillfredsställelse.

Jag bockar av saker på listor. Sovvagn, åkpåse. Har inte bockat av syskonvagn. Vi kommer inte hinna få någon vagn till att lillebror är här. Men. Det är som det är. Då får jag en ursäkt till att bara vara.

 
Jag tog en bild här om dagen, som jag sa. På toaletten på jobbet, för att minnas hur jag ser ut. Jag har fått ont nu och vaggar fram. Jag ser att BHbanden avslöjar mer än vad jag vill, en oskön valk. Men det här är å andra sidan hur jag känner mig. Flodhästaktig. Sliten. Trött.

Längtar till julen nu. Längtar till att åka tåg till min storebror och att landa där. Inbillar mig att jag ska få vila. Inget drama vill jag ha, bara lugn och ro och familj. Och jul.

Hey men happy Lucia rå

I går när jag kom hem möttes jag av en upplogad vall av snö i vägen för vår infart. Det var bara att hugga i. Svärandes. Ska jag hålla på med det här? Höggravid och foglossning, förbannade plogbil. En manlig granne kommer körandes och undrar om han kommer förbi vår bil med sin. Ja inte fan vet jag, svor jag för mig själv och backade till bilen samtidigt som jag undrade om det inte fanns några gentlemän i ändan på vår gata.

Så kom farmorn och min lilla Fred hem. Fred lät ungefär som om han sprungit ett par kilometer, så jag ringde vårdguiden som bokade mig på akutbesök. Men. Sedan kände jag att det var bättre att min lilla gosse fick sova. Hur trött som helst och grinig. Pappan gick inte att få tag på, ty han släcker bränder kan man tro, men det visade sig sedan att telefonen bara var glömd någonstans.

När pappan kom hem och när familjen lagt sig för att sova började oron igen. Ska han verkligen flämta så här? Ska han ha så hög puls? Hur gör vi i morgon, ska någon av oss vara hemma? Ska vi åka till akuten? Vi har ingen barnstol för den har farmorn i sin bil... och FLÄMT. En mamma som inte sovit sedan i lördags natt är en mamma som är trött och labil.

Efter att ha räknat pulsen till 120, normal men i överkant bestämde vi oss för att avvakta till i dag. Klockan 03:15 vill Fred ha "naaan" (banan), bananerna var självklart slut och äpplet kunde fara åt helvete. Till slut kunde Fred tänka sig lite gröt, men bara efter en del gråt och tandagnisslan.Och bara om mamma kunde bära ner honom till köket "bäja".

Men när gröten var klar skulle Fred ha "gass" och stod vid frysen och vädjade. Alltså 03:30 i natt står familjen samlad i köket, varav en vill ha glass. Det fick han inte, och i stället blev det mer gråt. Till pappan sa att det blir gröt eller inget med lite strängare stämma och då valde Fred faktiskt gröten.

Då hade katten gått ut och mamman var orolig att katten skulle förfrysa sig och kunde således inte somna om. Runt 05:30 var det dags att vakna igen. Trygg gör sig klar för jobbet medan jag ligger kvar och lyssnar på Freds ansträngda andning. Sedan är klockan plötsligt 06:45 och jag är på väg ut genom dörren. Farmorn har kommit och lovat att ta med sig Fred till vårdcentralen, Fred ville helst inte lämna mammas famn. Men med lite mutning med farmors klocka gick det bra utan tårar. Men vad man inte vill gå då. Vad man önskar att man kunde dela sig på mitten. Jag förstår att det inte är sista gången jag känner så.

I dag ska jag hålla i en liten julfest/julavslutning på jobbet. Så jag var ju som tvungen att komma hit förr eller senare i dag. Man kan säga att jag är supertaggad. Festhumöret är på topp. Verkligen.

Hur länge håller jag ihop kan man undra...? snart helg.

onsdag 12 december 2012

jag orkar inte.

Ähj. Men jag orkar inte stå. Jag orkar inte sitta. Inte vara vaken, men varför somnar jag inte om kvällarna då? Ont i höger röv och höger ben. Slut på gnälligt meddelande.

Sömn

Jag har slutat sova. Är trött som en sten. I lördags natt var senaste gången jag sov, ordentligt. Mina tankar far i väg, dag som natt. Med sömnbristen blir jag irrationell i min tanke. Jag blir trött och slarvig också.

Gör fel och skär mig djupt i fingret. Så djupt att jag får svårt att andas och genast funderar över hur jag ska kunna föda barn igen pga smärtan.

Jag blir åksjuk på tåget. Så åksjuk att jag funderar på att kliva av. Jag försökte springa till ett tidigare tåg men jag missade det med några sekunder. Springer inte så snabbt. Som en springande valross ungefär.

I dag har Mr Trygg börjat arbeta igen. Fred är med sin farmor och vinkade inte alls sorgset till mig när jag sa att vi ses i kväll.

Min trygga, vackra son. Mitt allt.

tisdag 11 december 2012

Gravidtjöt

I dag har jag gått in i vecka 33. Samma vecka som jag förlorade min dotter i. I badrumsspegeln på jobbet tar jag en bild, för att komma ihåg hur jag ser ut.

Jag gillar inte att jag inte känner henne, Vilhelmina alltså. Jag drömmer inte ens om min flicka. Förutom att jag hade en hemsk hemsk mardröm där något av mina barn stod vid hennes gravsten och ristade in sitt egna namn och datum för döden också.

Vaknade med svår ångest.

Vilhelminas yngsta lillebror som alltså firar 33 veckor i min livmoder i dag (fast egentligen i lördags, det vet jag), gör väsen av sig. Sparkar och har bra hjärtljud, annars hade jag kanske inte varit så samlad.

Vilhelminas äldsta lillebror firar sista pappadagen med sin far i dag. I morgon ska farmor vara barnvakt i tre dagar och i nästa vecka är det mormors tur.

Trebarnsmamma.

Vi har nästan slutat prata om namn, vi kan inte komma överens så det får bero till han är ute.
Vecka 33 alltså. 3,5 veckor kvar att arbeta på. Sedan vila och vänta.

måndag 10 december 2012

måndag

I dag joggade jag till tåget från bilen. Ja jag joggade så snabbt så att min granne kunde gå bredvid mig. Det efter att jag förgäves letat efter min bilnyckel och i stället stulit min mans. Jag hoppas han hittar min så att han kan ta sig någonstans i dag. Allt det här för att upptäcka att SL bytt tidtabell. Alltså... den informationen har jag lyckats missa helt.

Hade förstås uppskattat om SL gjort lite mer för att uppmärksamma mig på deras nya avgångar.

Undrar ni hur min födelsedag var? Klart ni gör! Höhö.
Den var fin. Jag har två fina vänner som bjöd mig på en lyxig lunch på restaurang Niklas. Där åt jag en mycket god torsk, som också var det dyraste på menyn. Det får man visst när man fyller år. Och så fick jag en väldoftande handkräm av en av de fina vännerna.

När jag kom hem fick jag middag och Tryggs vänner kom och åt tårta som Trygg hade bakat, jag fick fina paket. Mamma kom också och skulle passa på att ta bilder av mig och Esterkatten för ett krönika hon skrivit. Jag såg ut som ett trött spöke. Kul. Håll gärna utkik i en kattidning nära dig. ;)

Nu hittade jag min bilnyckel i min träningsväska på jobbet. Bra jobbat av mig.

fredag 7 december 2012

Uppdatering (om graviditet och barngrejjor)

Tiden går och jag gör mitt bästa för att hänga på. I går gjorde jag ett tillväxtultraljud som gick väldigt snabbt, det visade bara att kotten i magen ligger precis på medel och beräknas väga 3,7 kg i vecka 40, något mindre än Fred, men det har jag ju vetat om hela tiden. Things you know...

Sedan var jag på animasamtal (samtal med barnmorska inriktad på patienter med traumatiska förlossningsupplevelser) med Mr Trygg och Fred. Vi pratade mest om att jag blir igångsatt om jag går över vecka 40, men att vi hoppas att förlossningen kommer igång av sig själv innan det.

Vi fick se förlossningsavdelningen vilken kändes lite fräschare och ljusare i Huddinge än i Solna. Skönt att ha sett faktiskt.

I nästa vecka börjar Mr Trygg att jobba igen. Hej vad det går! Freds farmor har tagit ledigt i tre dagar och ska hänga med Fred medan vi jobbar. Tack för det farmorn. Veckan därpå är det mormors tur. Så vi har tur som har mammor som kan hjälpa oss, tack tack mormorn.

Sedan är det inte många dagar för mig kvar att arbeta på och 7 januari börjar Freds inskolning. Tillåt mig gå och nervöskräkas. Ska MIN lilla kråka gå på förskola/dagis alldeles ensam?

Hittade förresten en ärvd overall i garderoben i barnrummet som nu passar perfekt på Fred, TUR att jag tittade där så att jag inte missade den. Nu har han en tvådelad och en hel, känns bra kittad inför vintern och förskolan.

Helg snart hörni. Familjen Glenn kommer upp från Kungsbacka. Fred är mycket exhalterad över att få leka med sin kusin "Juia". I morgon ska vi goffa julbordsbuffé på lokala värdshuset, mmm.

måndag 3 december 2012

Nu är jag äldre...

Det där med att bli äldre... jag har ingenting emot att bli äldre, för jag blir mer sansad och får mer tålamod med tiden.

Men det är det där med att man är döende. Varje dag som går är en dag närmare död. Jag minns när min mamma blev äldre än vad min mormor blev. Det känns konstigt för mig, så hur konstigt måste det inte ha känts för min mamma? Jag minns hur hon satt, med en allvarlig min och sa:

- Nu är jag äldre än min mamma fick bli.

Nåja, det är lång tid kvar innan jag har levt längre än min mormor. Jag tröstar mig lite med att det är lång tid kvar innan jag ens är 50, när dödsångesten slår till med full kraft. Och ja i dag har jag blivit ett år äldre. Att jag tagit mig ända hit?

Önskar mig mest av allt just nu:
Att få sova.

fredag 30 november 2012

Jag är statist i mitt liv

Här om dagen var en jobbig dag, en planerad middag på lördag blev inställd och jag reagerade helt irrationellt. Först blev jag så ledsen att jag nästan började gråta och sedan började jag försöka planera in ett litet födelsedagsfirande, men när nästan samtliga av mina närmaste vänner redan hade planer bröt jag ihop.

Mitt i brytet får jag ett mejl där någon stavade mitt namn fel, och jag blir så jävla arg. Jag vet inte riktigt varför. Jag tycker att det är respektlöst att inte stava andras namn rätt, människor vi träffar oftare än vår familj borde kunna lära sig att stava till ens namn?

Så där var jag, känslorna utanpå. Tårarna ville bryta igenom hela tiden, så fort jag tänkte på att min födelsedag kommer att passera utan ens ett höjt ögonbryn. Hur liten är jag? 5 år och vattnet har frusit under trappen. Så ingen har tid att fira min födelsedag? Inte riktigt samma sak att fylla 5 och 32 faktiskt. Men jag minns hur besviken jag var den där gången.

Sedan åkte jag hem till mamma och fick en senare middag än vad jag är van vid. Fred fick feber under natten och i natt har hans små fötter lämnat brännmärken på mina lår. Min lille kille. Jag får ställa till med ett ordentligt 2-års kalas istället. Det är liksom inte jag som är huvudpersonen i mitt liv längre. Precis rätt känns det.

tisdag 27 november 2012

Är det normalt?

Att jag som snart 32 åring blev besviken nyss när jag insåg att jag inte kommer hinna fira min födelsedag pga andra sociala aktiviteter?

mvh
Lessen i ögat.

dotter till medelålders man spyr galla över hel generation

Fyfan vad trött jag blir på karlar ibland - mest de där 50-talisterna och sena 40-talisterna. Men är det en slump att det är en medelåldersman som går precis framför mig och så jävla långsamt att ingen av oss hinner på tunnelbanan innan dörrarna stängs? Jag tror fan inte det, för de visar sällan någon hänsyn. Jag ska nu fortsätta generalisera.

De pratar bara om sig själva och lyssnar knappt på vad man har att säga. De visar aldrig eller sällan något intresse för andra personer än sin egen. Hans hund är fan viktigare än hans barnbarn.

De kan inte titta på "torka aldrig tårar utan handskar" pga "äckligt" och även om de inte säger det högt så är väl de där invandrarna ett riktigt aber i samhället? Bögarna och invandrarna liksom. Same same tycker den medelålders mannen.

Jag är så trött på den medelålders mannen att jag skulle kunna kräkas här och nu. Öppna ögonen, sök hjälp för den delen, jag tror du har mycket att vinna på att öppna dina inre stängda dörrar.

fredag 23 november 2012

Välj smör framför margarin

Vi har helt slutat med margarin i vår familj, det sedan jag arbetar med en engagerad mamma som tagit del av rapporter som visar att margarin är direkt hälsofarligt.

Jag är efter de här föreläsningarna övertygad om att hon har rätt och att vi lever i ett korrupt samhälle där Livsmedelsverket ger råd till hela landet utifrån bland annat en proffesor Bengt Vessby, kolestrolexpert. Vessby marknadsför margarin med fleromättade fetter till gemeneman. Det trots att han är medförfattare till en studie som visar att fleromättande fetter påverkar diabetes typ 2 negativt.

Kan den matematiken förklaras med att Vessby får lön från två margarinbolag?

Vidare har EU beslutat att organisationen International Life Sciences Institute (ILSI) ska ta fram kostråd till medlemsländerna. De ligger till grund för Livsmedelsverkets rekommendationer. ILSI samarbetar med personer som är anställda av multinationella livsmedelsföretag, så som Unilevel (som tillverkar Lätta) och läkemedelsföretag. Andra samarbetspartners är Pfizer, Glaxo, Coca-Cola, Kraft foods, Kelloggs, Südzucker och McDonalads.

Alltså ger världens största sockerbolag och ett läkemedelsföretag som tillverkar kolesterolsänkande mediciner, indirekt oss kostråd. Kan man föreställa sig att de arbetar utifrån egna intressen?

Vegetabiliska fetter får transporteras i samma tankar som till exempel bensinkolväten och lösningsmedel så som aceton. Men det är bara en parantes i hela margarinframställningen som går ut på att göra margarinet ätbart genom motbjudande processer, läs mer här.

Så margarinet innehållet ofta höga halter av hexan, det framgår av flera stickprov som Livsmedelverket har gjort, men det innehåller också PAH, polyaromatiska ämnen. Till exempel bensapyren som är mycket cancerframkallande.

Dessutom behöver barn fett, många studier visar att mjölkfettet bidrar till minskad fetma. Det innehåller förutom det fettsyror och vitaminer som är bra för barn.

Så slopa margarinet folket. Det är inte bra för oss...

torsdag 22 november 2012

Afrikas vatten och Max lampa

Jag har varit hemma i ett par dagar eftersom att min man "bajsat afrikas vatten" som hans lillebror uttryckte det. Tillbaka på jobbet rör jag ihop saker och ting och känner mig jefligt trött. Om det beror på den begränsade sömnen och hostan alla tre familjemedlemmar har eller om det beror på att jag är sprickfärdig vet jag ej.

Inte ens tio veckor kvar innan lillebrorsans ankomst. Det känns som ingen tid. Jag har 24 arbetsdagar kvar innan jag går hem för återhämtning.

Det är så mörkt ute, har ni upptäckt det? I dag liksom ljusnar det aldrig. Ganska trist faktiskt.
Håhå jaja, det här inlägget blev också ganska trist, för att toppa moset med grädde kan jag ge er följande:
  • Fred har börjat gilla att läsa godnattsaga. Vill höra böckerna om Max om och om igen. Gillar dock inte Vilda bebin som jag älskar.

måndag 19 november 2012

Hönsmamma vallar sin son på förskolan

Min son växer upp i raketfart. Var det inte nyss han inte kunde gå? Han synade dagiset en aning blygt men tog gården som om han ägde den. Travade iväg utan en blick mot mamma eller pappa, inspekterade den leriga backen och klätterställningen. Så självständig (bhuhuhuhu). Blev glad när sjuåriga grannflickan dök upp, eller så var det jag som blev så glad över att hon tog sig an honom att jag tog för givet att han blev det också.

Han är avvaktande och inte direkt kontaktsökande utan iaktar innan han ger sig in i leken. Lille pluppe mammas hjärta. Alltså. Jag vet inte, jag känner mig nervsvag. De kan ju omöjligtvis ha koll på Fred på det sättet som jag har. Tänk om något händer honom där, då dör jag.

Slut på sjåpigt meddelande från hönsig mamma

söndag 18 november 2012

Det här att...

När jag skulle busa med min son råkade jag på riktigt att bita honom i tummen så att han blev alldeles häpen och ledsen. Jag tror faktiskt att det gjorde ont även om det inte blev något märke. Fick ångest och kände mig som årets sämsta mamma - men det var faktiskt inte meningen.

Strax innan hade jag öppnat ugnen och fått laxskvätt a 250 C i ansiktet så man kan säga att jag blev straffad i förhand.

I dag har jag äntligen rensat i den där "viktigapapperhögen". Lättnaden i det.

I morgon ska vi hälsa på Pysslingen, Freds blivande förskola. Det!

Om ett par dagar är det "bara" 10 veckor kvar till Beppes ankomst. Jag har blivit lite större på sista tiden även om magen bara ligger en millimeter över medelmagen på kurvan. Det kändes i onsdags när jag skulle försöka träna bodybalance. Magen var i vägen i nästan varje rörelse och balansövningarna... Alltså... inte mycket till balans här.

I går var vi på Gyldene Freden och skulle fira min mammas födelsedag. Åh. Jag kan ju inte slappna av när Freddan ska härja som vilket barn som helst i hans ålder, så det blev inte helt oväntat en svettig upplevelse för mig.

I kväll vill Fred inte äta middag. Så vi får väl se hur natten blir, jag ska gå och natta honom alldeles snart. Ska bara...

onsdag 14 november 2012

Ameh

"Jag glömde mina vantar på jobbet + det regnar lite. Kan ni hämta mig? Pussss"

Får inget svar på ovanstående sms och inget svar när jag ringer. Känner mig nu mycket gravid och ledsen. Tar väl cykelfan hem i uppförsbacke och regn - utan vantar!

tisdag 13 november 2012

mer om tiggarna

God morgon!

Inofficiella reaktioner på det jag skrev i går har varit att det är naivt att tro att det inte handlar om människohandel. Jag säger så här.

Jag vet inte vad det handlar om. Jag är inte tillräckligt insatt, det är möjligt att de här människorna i stor utsträckning utnyttjas, men jag tycker inte att vi ska ta det för givet och jag tycker absolut inte att vi ska sluta ge våra vantar till dem.

Det är till dem jag har givit matlådor när vi har fått mat över på kontoret, eller ja, till det att chefen slängde matlådorna för att han tyckte att "de låg och skräpade". Efter det har jag väntat på att han ska köpa nya, men det har inte hänt (så jag får väl ta och köpa mig ett gäng och gömma i mitt skåp).

Det kan vara på det ena eller andra sättet, Pecke Polis kanske har rätt i att det pågår människohandel, eller så har han fel? Han kan ha fel fast han är polis. Hur det än är ,vore det fegt att ta det som en ursäkt för att sluta hjälpa.

Anser jag, men jag accepterar att vi anser olika.

måndag 12 november 2012

Stockholms tiggare

Här är jag igen.

Funderar lite över det där ryktet som sprider sig om att tiggarna på våra gator är organiserade ligor. Det finns ingen bevisning för det, jag tycker det är oerhört tragiskt att utsatta människor ska behöva gå hungriga och frysa, kanske än mer för att det här ryktet sprider sig. På facebook skriver en bekant hur hon har fått reda på hur en "hallick" samlar in tiggarnas pengar och tillrättavisar dem till platser för tiggandet. En kvinna svarar att hon är tacksam över att informationen sprids och att hon är glad över att hon inte gav sina vantar som hon hade tänkt till en av tiggarna.

... allt jag kan tänka att det är så jävla tragiskt. Det hela. Dels hur människor i världen har det, men också hur deras liv påverkas av andra människor som tar del av information på bland annat facebook och helt okritiskt sväljer allt med hull och hår. KOM IGEN folket. Lite källkritisk kan man väl vara?

När jag skriver och säger att jag inte är övertygad hänvisar jag till den här artikeln i svenska dagbladet. Får sedan till svar att ja men om en polis säger att det kan vara organiserad människohandel, då tror jag på det.

Alltså, jag accepterar att du tror som du tror. Men är det rimligt att tro på allt en person säger för hen är polis? Särskilt om en annan polis säger en annan sak?

Jag önskar att folk kunde vara lite mer kritiska till information som når ut till oss genom sociala medier eller genom vanligt snicksnack. Jag önskar att människor slapp behandlas olika, att de slapp frysa och vara hungriga eller dö i missär. Det önskar jag verkligen.

Aftonbladet har också skrivit om det "organiserade tiggandet".

tisdag 6 november 2012

Jul igen?

Jag ser fram emot julen, men försöker att inte ha för höga förväntningar. Förra julen blev jag magsjuk och smittade både make, svåger och deras gamla mormor (som trodde hon skulle dö). Året innan det, blev det drama på hög nivå när jag kom ihop mig med min kära mor. Julen har en förmåga att bli knas helt enkelt, det är egentligen först nu sedan Fred kom som jag har börjat se fram emot julen igen. Mina jular var innan det mest en påminnelse om att familjen var splittrad.

Så jag kanske borde vara van, och därför inte ha så höga förväntningar. Särskilt då jag kommer vara höggravid på julafton (igen) och bara kommer kunna se på när de andra snapsar in julen. Well, jag har ju Fred att ty mig till när tomtarna dansar på bordet. Alltså jag menar inte att alla kommer snapsa sig till tomtar... eller ens till en liten tomtenisse, för det kan vara ansträngande nog när man är höggravid, nykter och jag.

Jag längtar hur som helst efter dofterna och alla mornar som jag kommer att få sova ut på. Och efter att ha delar av familjen samlad. Mmmm jul...

sova säng!

Jag har sovit som en sten i natt. I ungefär 8-9 timmar, ändå kommer tröttman som ett brev på posten efter lunch. Jag längtar tillbaka till min sköna säng och till värmen från sonen som återgått till att sova i vår säng efter en kraftig förkylning. Nåja i veckan gör vi ett nytt försök. Typ i morgon.

I går hörde jag av mig till min barnmorska, mest för att jag mår så illa hela tiden och kom igen, gravidillamåendet brukar väl inte komma tillbaka så här i vecka 28 eller? Som jag misstänkte trodde BM att det är för att bäbis ligger så högt upp och trycker mot magmunnen som vid det här laget, tredje graviditeten på kort tid, kan stå och glappa. Ja men så härligt det låter, visst?

Inte konstigt att jag mår illa med andra ord. Vill lägga mig ned och sova på saken.

Är förkyld så jag har gjort en paus i tränandet. Är less, vill träna och mår bra av det, så varför hänger sig förkylningen så envist kvar? 

måndag 5 november 2012

Arne på besök i Budapest

Helgen i Budapest var överlag mycket lyckad. Jag slogs av hur vacker staden är på ett helt annat sätt än förra gången jag var där - kanske för att jag första gången mest frös och höll mig till arbetsgivarens order.

Däremot undrar jag om det är smart att resa samma vecka som man går in i sista trimestern. Kanske inte helt optimalt, jag var trött och långsam, sov illa och snarkade säkert så pass att mina grannfruar från Rönninge Hills sov nästan lika illa som jag.

Vi åt på en Italiensk restaurang på fredagskvällen som visst var trevlig men som ändå inte lämnade några djupare avtryck - tyvärr. Vi gjorde stan på lördagsförmiddagen och såg fram emot att få spaa hela eftermiddagen. Gå inte till Gellért om det är det du är ute efter.

Gellért var en fantastisk byggnad med underbar arkietektur och vackert kakel, men det var svårt att veta hur man skulle ta sig fram, till exempel till badet utomhus och det fanns heller ingen man kunde fråga. Ett tips till dig som är där vintertid är att titta bakom badbås 19 på nedre plan. Där finns en utgång och ovanför trappen hittar man den varma källan.

I den stora badsalen fanns en speciell lukt, jag tyckte det luktade nudlar. Min graviditet gör mig mycket känslig för lukter och det gjorde inte nudellukten mer spännande. Eftersom att det var svårt att hitta fick vi springa fram och tillbaka längst kanten på den stora bassängen ett antal gånger.

Vi letade länge efter ett ställe att hyra handdukar på - det fick vi till slut, men bara för att vi var där före 15:00, sedan tog de slut och turister som kom efter oss fick nöja sig med att svepa in sig i lakan.

Till slut fick vi också boka massagebehandlingar men inget annat, för de behandlingarna utfördes i en separat salong utanför själva badområdet. Jag bad om att få fotmassage men det fick jag inte... jag fick massage på axlar och ben och det var skönt förstås, men hade kanske varit ännu skönare om jag inte hade haft utsikt över en tortyranläggning. Eller äh, jag vet inte vad det var, det var som ställningar i vattnet där somliga hängde med tyngder i benen, alldeles stilla. Rummet kändes onekligen som en tortyrkammare, men det var säkert någonting bra.

Efter badandet, springandet i kulverterna och massagen var vi helt slut och möra. Vi satte oss vid ett fik i entréhallen, men där fanns ingen som kunde betjäna oss.

Så ja, helt imponerad är jag kanske inte, men ändå, en upplevelse att ha varit där. På kvällen käkade vi på Csalogany 26 som ligger i samma område som lägenheten vi hade lånat av min kompis. Vi höll inte på att hitta dit, kartan jag hade från TripAdvisors City Guides visade något fel. Så vi irrade omkring och kom omkring 30 minuter sent. Det var min kompis som har lägenheten som hade tipsat om restaurangen - och jag håller med om att maten höll hög kvalitet. Men det är något som saknas när man inte får vin till maten. Jag drack hallonsoda och kämpade ganska snart mot gäspningarna.

Tur att Rönninge Hills-fruarna åtminstone också är småbarnsmammor. Dock inte gravida, men vi rullade mot lägenheten ganska snart efter matintaget. Somnade halvsött och vaknade med pirriga förväntningar om att äntligen, äntligen få komma hem till våra barn. Jag menar... två dagar - en hel evighet!

torsdag 1 november 2012

ny månad!

1 november. Det firar jag som sagt med att åka till Ungern och Budapest över helgen. Jag ser fram emot det, men jag är också rädd att jag kommer sakna Fred så mycket att jag blir sjuk.

Appropå sjuk har jag en envis förkylning som lurar i bihålorna, otroligt irriterande, för jag vågar inte träna i det här tillståndet.

I går bet Fred sig i tungan genom att slingra sig och göra kraftigt motstånd när han skulle tvätta händerna. Det innebar att han tog ett steg ned för pallen och slog hakan i handfatskanten, tungan kom i mellan och det blödde ymnigt. Han som redan hade förkylningsblåsor som besvärat honom i flera dagar. Stackars. :'(

Jag har fått ett roligt projekt på jobbet och är möcket glad för det. Mer? Inte mycket, tiden går i en rasande fart. Dödsångesten i det.

tisdag 30 oktober 2012

Jag ångrar mig

Alltså nej. Jag ska inte läsa sådant här. Klicka inte där, det är bara hemsk hemsk läsning som gör att jag mår hemskt hemskt dåligt. Det handlar om en kvinna som dödat sitt barn under en psykos. Jag får så ont i kroppen och i magen när jag läser om det och jag blir så rädd. Men jag lovar, ser jag saker som jag vet inte finns, som kattögon i spegeln och horn i pannor, då ringer jag 112 och försöker inte att bekämpa demonen.

Fyfan, fyfan vad dåligt jag mår av att läsa den där artikeln, jag önskar att jag inte hade gjort det.

måndag 29 oktober 2012

Arne åker bort

Jag åker till Budapest i helgen med två grannar som blivit mina kompisar. Det ska bli fantastiskt, vi ska spa-a och äta gott. Det är typ det vi kommer hinna med. Men det räcker ganska långt?
Förutom att jag kommer att bli superutvilad betyder det också att:
  • Jag kommer vara ifrån Fred i två nätter. En natts rekord, jag kommer dö saknardöden.
  • Att jag inte kommer att kunna tända ljus på Vilhelminas grav på lördag (Alla helgons dag). Det magonda.
Det verkar inte som om Trygg och Fred  heller kan åka dit och göra det pga vissa omständigheter. Det är då jag skickar mejl till min fina vän, som säger att det löser hon nog. Vilket lättar lite på det onda. Det där med vänner asså?

fredag 26 oktober 2012

20 månaders Fred sover egen säng

I förrgår sov Fred första gången i sin egna säng. Fram till 24-tiden. Det här med eget rum har resulterat i stor ångest hos mig. Jag låg vaken och lyssnade efter ljud från honom. I går somnade han i sin säng, men efter att jag och Trygg pratade kom vi överens om att han ska få börja med att sova i spjälsängen med en öppen sida ,i vårt rum.

Kändes så mycket bättre. Jag lyfte över honom dit när jag gick och la mig och sedan sov han där till strax innan 24.

Han får sova där till han slutar vara ledsen på nätterna tänker jag. Åh, det finns väl miljoner tankar om rätt och fel när det gäller barns sömnsätt. Men det här tror jag funkar för oss så jag struntar faktiskt i vad "alla andra" tycker.

torsdag 25 oktober 2012

I väntan på lillelillebror...

Jag besökte en animabarnmorska i går, eller aurorabarnmorska som det också kallas (specialiserad barnmorska mot patienter med traumatiska förlossningar). Jag var där i 1 h och 45 minuter, så det var ett långt möte, som var givande.

Hon höll med om att jag inte bör bli igångsatt så tidigt eller omoget som jag blev med Fred, men hon tyckte inte heller att jag ska gå över tiden så långt. Vilket känns tryggt, inte en hel vecka med oro, eller två. Jag som sov så bra natten mot i går, var ändå helt slut efter samtalet som i stor del handlade om mina tidigare förlossningar.

För övrigt letar jag vidare efter det perfekta namnet. Det går sådär. Men vi har några på vår lista så får vi se. Vi har inte kunnat bestämma oss innan förlossningen tidigare så jag hoppas inte på det den här gången heller.

tisdag 23 oktober 2012

störst av allt

I går hade jag precis sett sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar", gråtit förstås och lagt mig i sängen för att läsa när en ung pojke i boken dör. Jag såg det komma, även om handlingen inte byggdes upp mot det. Då grät jag lite till och kände smärtan i kroppen. Jag kan aldrig förlora Fred. Han vaknar och är lite ledsen, jag tröstar honom genom att dra honom intill mig och kramar honom. Så säger jag att "mamma är här".

Kommer på att det kanske är mig själv jag tröstar genom att tydliggöra att jag har honom där. Det är så fint att Fred är här. Det är löjligt hur fantastisk han är, det är otroligt hur det känns. Allt han säger och gör, alla framsteg som är så tydliga nu. Jag. Går. I. Kärleksbitar.

Älskade barn, älskade älskade du.

fredag 19 oktober 2012

en AW i mars

Jag har tänkt att jag ska ordna en after work för mina grannar i typ mars kanske. Sen kommer jag att tänka på att de har massor av barn. Alltså massa. Det kommer inte alls att bli sådär harmoniskt som jag föreställer mig med brasa, öl, vin och tilltugg och snicksnack.

Det kommer bli hysteriskt med barn överallt och chips i soffan + på andra obra ställen.
Men papporna kanske kan tänka sig att stanna hemma med barnen... ?

torsdag 18 oktober 2012

elefanttårar

Alltså.
Det är så fint.
Ni måste titta på det här!

Tänker på det här...

 ... om vad jag sa när jag flyttade till skogen. Jag sa, okej nu kör vi skogen, men trivs jag inte så måste vi flytta och Trygg sa ok. Nu bor jag i skogen, i ett jättefint hus, som vi precis har murat en kakelugn i och jag breddar mitt kontaktnät i kommunen. Jag älskar våra grannar och jag älskar att luften är ren och att Fred kan gå ut och leta reda på en kompis på gatan.

Å så samtidigt känner jag att jag saknar mina vänner så himla mycket!!! Det är inte det att vi aldrig ses, för min bff och jag ses på träningspassen och någon gång i månaden eller så har vi tjejmiddagar hela gänget. Men liksom, det är ju inte samma sak som att ramla över en vardagskväll. För det är rätt så uteslutet nu. Och jag vet... livet förändras, mest till det bättre. Men jag saknar mina vänner på norra sidan. Jag saknar att ramla över och laga gemensamma middagar och det.

Vi kommer liksom inte att flytta, för vi trivs jättebra och Trygg får påta i trädgården och lägga presenning på taket när skorstenen som inte är klar läcker vatten. Grannarna kör mig till tåget och Fred får en perfekt miljö att växa upp i, närheten till stan men också skogen. Grannarna har blivit nya vänner, sådana jag vill dricka vin med och så.

Men ändå... så saknar jag verkligen mina vänner, och det där enkla sättet att umgås vi hade när vi bodde nära.

De små sakerna gör det - också

Jag sa här om dagen till Mr Trygg att jag önskar mig, att få sova till jag vaknar och sedan komma upp till en uppdukad frukost med hembakta scones och sedan få gå och lägga mig och läsa igen.

I morse sov jag djupt och var i en dröm där jag hade en konflikt med en ungdomsvän. Alltså va? Lämna mig ifred kan man ju tycka. Vaknade alltså motvilligt pga sov djupt.

Fick skjuts till tåget av en snäll granne men varje steg jag tog kändes som en utmaning. Gick Kungsgatan ned när en ung fröken kommer ut från Rigoletto, hejar glatt och undrar om jag vill ha frukost. Hur visste hon det?

Made my day. Fick en mycket god surdegsmacka, juice och liten chokladcroissant. Kaffet gav jag bort till kollega. Det är de små sakerna som gör det. Och de stora, när jag tänker efter.

måndag 15 oktober 2012

Gravidsnack vecka 24+6

I morse lämnade jag och Trygg bilen på verkstad eftersom att jag backade in i en papperskorg för några veckor sedan. Papperskorgen hade skruvar som repade sig långt in i bilens metall. Så tja. 3000 kronor fattigare, sjukt värt det? Sedan körde Trygg mig till tåget och jag hann precis i tid till BM.

Jag grät ingenting i dag. Så där är det, vissa dagar är lättare än andra. Hjärtljudet låg på 147 ungefär, jag hade ett järnvärde på 131, vilket ju får anses som bra. Jag som inte äter kött är sjukt nöjd över att jag verkar få i mig järn som jag ska. Vikten + 3kg sedan start. Tja vad ska jag säga. Jag har inte lyckats gå ner i mellan mina graviditeter, mer än gravidkilona, och det är rätt många som ska bort så... det där är ett känsligt kapitel. Men efter Beppes ankomst ska de bara bort.

Ja jag kallar honom Beppe nu, han kommer ändå inte att få heta det även om jag gärna skulle vilja, tycker det är så himla fint. Det verkar jag vara ganska ensam om, men då kan han väl få heta det i magen. Beppe och eller kotten är det vanligaste.

Snart ska jag gå och träna, still going strong, 2-3 pass i veckan (får räknas som godkänt när man är gravid). Fick dock sjukt ont i höfterna efter spinningpasset i förra veckan. Nästa gång sitter jag nog ned hela passet, verkade som om att ståcykla lixom slet mer. Fick sammandragningar så fort jag ställde mig.

Känns lite märkligt att börja planera för hemgång när man precis har börjat på sitt arbete, men också himla trevligt att få MER TID med mina barn. Det kommer att dröja innan jag går tillbaka på heltid, så jag ser fram emot framtiden... älskar att hänga med Fred.

tisdag 9 oktober 2012

I stora lass lass lass

I går hade Mr Trygg kommit åkande med sin bil när en lastbil körde förbi honom.
Inte vilken lastbil som helst, utan en Ben & Jerrys lastbil. Med en lucka öppen. Jaha tänkte Mr Trygg och vidare att bilarna bakom lastbilen skulle få honom att stanna.

När Mr Trygg svängde åt hållet som lastbilen kom ifrån, upptäckte han snart att skadan redan var skedd. I en kurva låg en hel hög av den dyrbara lasten.

Jag vet vad jag ska få i kväll till Hollywoodfruarna.

Saker jag har köpt i dag


  • Garniers BB kräm. Suckar och stönar över min hy varje morgon och läser både här och där att den ska vara bra. Kunde inte låta bli - såld av marknadsföringen helt enkelt.
  • Skinnhandskar från HM. Tycker det är så skönt och smidigt med skinnhandskar, men vill inte köpa dyra eftersom att jag slarvar bort en varje säsong.
  • Donut till håret. Jag som ser ut som hejkomochhjälp mig i håret, behöver verkligen prova en enkel och snabb lösning. Mitt hår står åt alla håll, men jag har höga förväntningar om att få ordning på det med donuten. Jag och resten av Sverige? Spelar roll.

Saker jag inte gör...

Saker jag tänker att jag ska göra till helgen, varje vecka i hundra år:
  • Framkalla foton.
  • Rensa bland mina kläder som jag slängt över den oanvända spjälsängen. Inte smutsigt/inte rent.
  • Rensa i min "viktigapapperhög".
  • Sy sömmar som gått upp i mina gravidleggings.
  • Sy upp gardiner i Freds rum
  • Sätta upp utsmyckning på väggen i Freds rum.
Saker jag gjort på hundra år:

  • Skickat in foton för framkallning.
  • Satt upp Freds hus (utsmyckningen) på väggen i hans rum.

torsdag 4 oktober 2012

Förut när jag var sur.

Jag har gått tillbaka och läst lite om när Fred var ny.
Jag läser om det fantastiska stödet vi fick genom bloggen när han kom. Och sedan läser jag lite till...
och upptäcker att jag ju var ganska sur där i början (första året?). Lycklig men sur.

Jag tror dels att det berodde på alla hormoner, men också på förväntningarna jag hade på vårt föräldraskap. Jag kände mig ganska ensam där i början. Nu har saker och ting fallit på plats på ett annat sätt och jag är inte alls så sur som jag var då.

Jag hoppas att jag slipper bli så sur nästa gång, kanske slipper jag, med tanke andra förväntningar än förra gången.

Är liksom ingen sur person egentligen.

seperationsångest

Jag ringde BVC för att fråga om de har några tips för att få Fred att sova bättre. Svaret:
Prova att få honom att sova i egen säng.

SEPERATIONSÅNGESTEN i det!?!

Men okej. Prova, i tre veckor. Går det inte är det jag som tar tillbaka honom och sniffar honom i nacken hela natten lång.

Vad jag gjort

I går var jag på bio med mina papiljottjejer. Namnet lever kvar från forntiden. Vi såg Looper. Den var ungefär som man kan föreställa sig en Amerikansk actionrulle. Mycket mamma-son-känslor dock vilket fick min kropp att längta efter Fred.

Vår papiljotttjeja C jobbar på en godisleverantör. Att hon fortfarande är i form..? hon hade med sig godis, som jag tryckte med god aptit. Sedan mina efterlängtade biopopcorn på det. Men där måste jag säga att jag tappat stinget. Jag får inte alls i mig lika mycket popcorn som för 7-8 år sedan. Trist.

Sedan fick jag åka pendeltåg i ca 100 år för att komma hem till skogen. Där väntade cykeln och en lååååång cykeltur i mörkret hem. Måste skaffa mer reflexer samt lyse till cykeln! Jag blir alltid lite sur efter de där sena cykelturerna. Särskilt när det regnar.

Hemma hade Mr Trygg möblerat om. I dag kommer en murare och ska börja med vår kakelugn. Ahmen hur skönt ska det inte bli!? Äntligen är det klart att vi kan sätta upp kakelugnen. Det visade sig nämligen att den kanske skulle bli för tung för att grunden skulle hålla. Men nu har vi haft en konstruktör som räknat på hållfastighet och det ska hålla. Hurra!

03:30 vaknade jag för nattens första kissning. Sedan somnade jag inte om. Fred började snurra strax efter det, och han var törsig, och hungrig och ville I N T E sova fast vi sa att det var natt. Efter lite vatten och banan somnade han ca 30 minuter innan jag skulle gå upp. 

Det är som det är, han är mitt allt, det får väl vara så här i en period. Sova kan man göra när man har dött, eller något?

När det var dags att ta sig till tåget igen, smög jag ut på gatan och spejade mot grannarnas garageuppfarter. Någon som var på väg till jobbet? Någon jag kunde åka med? Försiktigt smet jag tvärs över gatan och knackade på en grannes dörr. Skulle de möjligtvis åka nu? Inte påträngande alls, men resulterade i en mycket bekväm biltur till pendeltåget.

Nu ska jag skriva ett obekvämt mejl. Tjo!

tisdag 2 oktober 2012

mammas hjärta

Som sagt, det är sådär med sömn om nätterna och mornarna nuförtiden. Men i natt. När Fred rullade över mot mig, borrade in sig och sa "mamma, mamma, mamma mmmmm mamma", då. Blev det kärleksoverload i hjärtat.

fredag 28 september 2012

Gnäll från trött mamma

Å i ca tre månader till ska jag arbeta heltid innan jag går hem för nedtrappning, jobba lite hemifrån innan en lillebror ska födas. Under den månaden hemma, ska jag skola in mellanbrorsan Fred på förskolan, och SOVA. Läsa och sova och strunta i att städa.

Fred är inne i en orolig sömnperiod. Han vaknar runt 04, och är ledsen. Sedan sover han i 20 minuter i taget till att jag går upp vid 6-rycket och då har han tydligen sovit klart. Fred, som alltid var en sjusovare... no more. Jag är så schleten och trött, mitt huvud är tungt och min kropp... ja min kropp, lider av krypningar. Det känns som växtvärk, säkert en gravidåkomma?

I förrgår "firade" jag och min man 7 år som par. Hurra. Han fick fyra finöl och finkorvar från delikatessen. Vad fick jag? Hämta min egen cocacola i kylen. Om jag på riktigt fick önska mig något, så skulle det vara en tyst sovmorgon till 13:00 och sedan frukost med nybakta scones. Och en eftermiddag där jag fick ligga och läsa. I mellanåt skulle jag gärna vilja ha lite gos från min son. Det. Hade varit den perfekta presenten.

I går åt jag en mycket trevlig lunch på Berns med en kompis som ska lämna Stockholm för New York. Jag kan förstå att man väljer det. Efter jobbet gick jag till Grill med en annan vän och åt en sådan sjukt god middag, löjromsvåffla till förrätt och sedan fisk och skaldjur till huvudrätt. Mmmmm.

Sedan cyklade jag hem i finstriligt regn och hann bli sur, kände mig utsatt och ensam. Trygg fick ducka när jag kom hem. Oförtjänt. Men det gick i alla fall över snabbt.

I morse krossades min favoritparfym mot badrummets klinkergolv efter att ett smink ramlat ned på flaskan. Alltså. Så jävla onödigt. Ungefär lika onödigt som att repa bilen mot en papperskorg i centrum och sedan behöva lämna in den för en självrisk på 3000 kronor. Ja, det är bra investerade pengar..

Men.
+ för att jag hittat det perfekta namnet till lillebrorsan. Det, ska jag slåss för att få.

onsdag 26 september 2012

Det är jag rädd för

Häromdagen skrev Metro om förlossningsdepression, man nämnde också psykoser i samband med förlossningar. Min största rädsla. Att drabbas av en förlossningspsykos, att ingen ska märka att jag är helt förändrad och knepig i bollen. Tänk om jag skulle skada mitt barn? 

När jag födde Fred bad jag personalen på sjukhuset vara observant på mig, och jag bad Mr Trygg kolla mig noga. Men jag tror ändå att det glömdes bort. Jag upplevde i alla fall inte att någon kollade mig. Tvärt om, upplevde jag det som att jag glömdes bort lite. Jag hade väldigt lite blod kvar i kroppen och inte ens det var det någon som sa till mig. Konstigt att jag svullnade upp som en ballong i ansiktet och höll på att svimma inne på neonatalavdelningen? Inte konstigt alls faktiskt.

Nu är jag rädd igen. Att minnen ska komma ifatt och ta över min kropp, att min hjärna ska lindas in i psykisk sjukdom förklädd till någon som liknar mig.

Så. Om ni efter förlossningen skulle tycka att jag verkar bäng och personlighetsförändrad, fram med tvångströjan, ok?

tisdag 25 september 2012

Är jag också okej?

Fast alltså.
Jag är trött på att läsa om att det är okej att inte älska sitt barn när det föds och det är okej att ens barn inte är allt. ALLT. Jag accepterar att det är så för somliga. Men accepteras det att andra känner att deras barn är allt, ALLT? Är det okej att jag började älska mina barn redan när de var små embryon och är det okej att jag skulle ge upp precis allt för dem? Kan det vara okej också?

måndag 24 september 2012

minnesstenen

Helgen - har som vanligt gått i ett rasande tempo. Fast jag försöker kombinera aktiviteter med vila, för att få en balanserad tillvaro. Var äntligen vid graven där Fred som inte blir gripen av platsens allvar härjade runt bland gravstenar, snubblade och ramlade, varvid mamman nästan fick en hjärtattack i rädsla av att sin lilla son skulle slå huvudet i en gravsten.

Vilhelminas ängel är en favorit som han gärna springer omkring med, försöker rymma med och tappar. Men den höll den här gången också. Trädgårdens sista (?) blommor för säsongen fick pryda hennes sten. Ja ni ser själva.



Ängeln får man egentligen inte ha där. Varje gång vi kommer dit är den flyttad på till en uppsamlingsplats för "allmänt tjafs" som vi sörjande pryder våra minnesstenar med. Jag förstår tanken till viss del, men samtidigt så kan jag tycka att det allmänna tjafset vi lägger vid våra stenar uppfyller en funktion för oss, ett sätt att personifiera platsen. Jag ställer tillbaka den gång på gång, och känner mig kanske lite som en person utan respekt för regler.

Lilla Vilma, mammas flicka. Jag tänker varje dag på hur det hade kunnat vara annorlunda. Det är märkliga tankar som inte går att få rätsida på.

Min uppfattning är inte förändrad

Åhåjaja.

Tycker fortfarande att det var sopigt av McDonalds att inte veta vad de serverar för kött. Många rätter - herregud, det är väl samma ursprung i varje meal eller? Och sen att jag mådde illa i ett helt dygn efteråt, det kanske är normalt efter ett besök?

"Kycklingen kommer från EU, Brasilien och Thailand.". Men yes på den. Eller inte. Nej tack. Men jag är ju fri att välja. Så jag väljer att inte utsätta danska, irländska, brasilianska och thailändska kycklingar för slakt och dålig djurhållning. Så slut på gnäll från min sida, jag tänker inte börja samla namnunderskrifter.


fredag 21 september 2012

McDonalds vet inte vad de serverar för mat?

I går kom jag i väg på sen lunch och var så hungrig så jag kunde krevera. Eftersom att jag har McDonalds några meter från jobbet fick det bli det. Jag som inte ätit kött på 17 år, men som gjorde ett försök för några månader sedan - dock ett misslyckat sådant. Kan i dag äta kyckling ibland, men helst inte. Och om jag äter kyckling ska den fan inte vara dansk.

Hur som helst så stod jag där vid kassan och frågade var deras kyckling kom ifrån. Först förstod man alls inte frågan och när jag sedan förtydligade mig och frågade var den är producerad visste man inte. Inte ens kökschefen visste var deras kyckling kom ifrån.

Jag finner det märkligt. Jag tog en veggie mcwrap eller vad den nu heter och mådde sedan illa resten av dagen och kunde inte få i mig någon middag. Somnade illamående och det har inte riktigt gått över i dag.

Alltså? Jag kan inte vara den enda i Sverige som bryr mig om var köttet är producerat? Borde man inte veta det som kökschef? Och illamåendet på det, inte helt najs. Nej det blir nog inga flera måltider där så länge jag kan undvika det. En McFlurry om året kanske kan få dispens.

torsdag 20 september 2012

Vardagssnack om oro och sånt

Lite glest med inlägg här. Jag jobbar, tränar (ibland på lunchen) och kommer hem och umgås med min son i ett par timmar innan jag däckar samtidigt som honom i stort sett. Vardag.

Hos barnmorskan i förra veckan fick jag tillfälle att bryta ihop. Allt är fint med kotten, men ibland känner jag mig skör. Det är som jag skrev förut så mycket oro, rädsla och minnen. Konstant sorg men också glädje förstås. Det gick fyra månader mellan Vilhelmina och Fred, graviditeten med Fred smälte ihop med bearbetningen. Den här graviditeten är förstås något helt annat. Barnmorskan föreslog samtalsstöd, men jag känner faktiskt att jag inte hinner. Hade jag på riktigt trott att jag närmade mig ett sammanbrott hade jag förstås sökt samtalshjälp, men jag tror att jag håller ihop. Tid liksom, en bristvara.

Nu har rörelserna ökat i magen och den känns inte tom längre, vid ultraljudet flyttades beräknat förlossningsdatum fram till den 29 januari. Jag tror inte på det där riktigt, jag tror visst att bäbisar växer i lite olika takt, när jag gjorde ett ultraljud i vecka 7 stämde beräkningen på hur gammal embryokotten var precis. Jag tror mer på det, men å andra sidan gör ett framflyttat datum inte mig så mycket.

Jag känner mig lite stressad över att jag inte kommer att ha tid för något av mina barn, att Fred kommer känna sig glömd och att kotten inte får den trygghet han behöver, som Fred har fått. Jag kan inte mer än att göra mitt bästa? och kanske anlita städhjälp? ;)


Vid graven har vi inte varit på evigheter, jag vet inte varför det gör mig ledsen, jag tror ju inte att hon finns där. Finns hon alls, är det inte där, inte enbart i alla fall. Jag ska ta mig dit i helgen, undrar om trädgården har något blomster kvar att pryda hennes sten med.

Yes, vardag...

måndag 17 september 2012

lite blaha om helgen

Helgen har som vanligt gått alldeles för fort och jag är alldeles för trött, fast jag får min sömn. Det ska jag verkligen inte klaga på. I lördags var Mr Trygg och jag på maskerad med mina kompisar från högskoletiden. Jag var utklädd till cirkustält och vann med det tredje pris. Min kompis Micke, vann första pris, för sin skäggiga damen. Det är som vanligt himla trevligt att ses. Fred som fick stanna hemma med mormor hade det toppen också. Lite less som helnykter kan man dock bli när folk är fulla och odrägliga. Faktiskt.

Jag är rätt kinkig när det kommer till att lämna bort Fred, nu tycker jag att det börjar bli lättare när han knyter an till andra än mig och pappan, men jag tycker fortfarande att det är skönast när han får vara hemma i sin egna miljö när vi har barnvakt. Han har inga problem med att sova borta så länge jag eller pappan är med, så det är inte det... jag vill bara att han ska känna sig trygg.

Lämnar ämnet barn och kan nu skryta med att jag knappt kan lyfta armarna pga Body pump-passet som jag ägnade mig åt på lunchen. Alltså aj.

torsdag 13 september 2012

I resten av mitt liv

Jag började att läsa det här, om vad som har hänt, i går på jobbet. Men tårarna började snabbt att bränna, så jag har bestämt mig för att läsa det någon annan gång. När jag är ensam och när jag kan fulgråta utan att någon ser mig.

Det var det enda jag kunde trösta mig med när Vilhelmina dog. Att jag aldrig hade fått se henne levande, aldrig fått uppleva henne och den hon skulle bli. För det är sådant man inte klarar av. Knappt att förlora ett barn alls faktiskt. Även om jag inte gråter varje dag, eller ältar officiellt... så har jag fortfarande sorg varje dag. En del av mig känns svart. Vilhelmina bär jag med mig i hjärtat varje dag, liksom jag bär med mig Fred. Med det bär jag också sorg.

Eftersom att jag är gravid, tvingas jag återigen möta många av mina trauman i samband med V's bortgång. Jag möter ultraljud i samma rum som där insikten att hon nog skulle dö drabbade mig. Jag lyssnar på bäbishjärta som låter som det ska, fast det påminner mig om hur det lät när det inte lät som det ska. Jag känner sparkar, som jag räknar noggrant.

Något som jag har förstått nu. Är att jag drabbades av "mirror syndrome" då. Det var ju det jag sa till doktorerna, att jag mådde jäfligt dåligt. Men allt var ju "som det skulle". Fan att jag inte fattade, att jag inte stod på mig. Mirror syndrome innebär alltså att mamman får sjukdomssymtom eftersom att barnet är sjukt. Det är också en del av sorgen. Att jag inte förstod, och att läkarna inte förstod.

Jag räknar med att det kommer vara så här resten av livet. Jag är inte djupt deprimerad, det bara är så att jag kommer få leva med sorgen och saknaden i resten av mitt liv.

söndag 9 september 2012

Gekåsbesök och Kungsbackabesök

Ni vill förstås veta allt om Ullaredsbesöket?

Så här. Om jag är i krokarna kommer jag garanterat att försöka ta mig dit. Allt var väldigt prisvärt och jag kände att vi bara gjorde bra köp. Men jag åker liksom inte 50 mil enkom för att handla där. Eller sätter mig på deras camping. Både Morgan och Ola-Conny var på plats så vi fick valuta för våra tusenlappar. ;) Dessutom sprang Mr Trygg sin väg med kundvagnen och min handväska med mobiltelfon i så jag fick lov att skämsropa på honom i högtalarna. Mer valuta för pengarna blir det nästan inte?

Vi stressade nästan genom varuhuset för att försöka göra besöket så smärtfritt som möjligt. Det resulterade i att vi glömde lite saker...  typiskt.

Fred gillar sin fina kusin som är ett halvår äldre. Det är tydligt. Allt hon gör, vill han göra och ibland tvärt om också. Älskar att se Freds sociala skills. 

Trevligt har vi haft! Möcket fint, dock att jag har varit himla trött och somnat innan 22 varje kväll. Så kan det gå när man är gravid.

Det är alltid skönt att komma hem när man har varit borta, det är bäddat med rena lakan i sängen och den ser jag fram emot. Jag ska nog gå och lägga mig där snart och läsa en bok. Jag älskar att jag fått energi till att läsa igen. 


 

onsdag 5 september 2012

KS Solna

... De här väggarna känner jag, men för mig innebär det förhöjd puls att komma hit. Ramlade förbi sjukhuskyrkan, där känner jag mig trygg. Tände ljus till vår flicka och fick prata några ord med den finaste prästen. Jag hoppas att det blir några fler efter besöket hos Dr B.

Nu är jag här igen. För att kolla Vilhelminas yngsta lillebror, kotten. Första gången jag var här kan jag nästan inte ens beskriva. Vilhelmina sjuk och ofödd. Jag livrädd och ångestfylld i en sjukhussäng på hjul. Det var första gången jag förstod att mitt barn kunde dö.

måndag 3 september 2012

Rutinultraljudet

Jag går ensam från pendeltåget mot mödravården på Götgatan. Jag mår illa, men kan inte riktigt säga om det är för att jag är nervös eller vanligt gravidillamående. Jag funderar mycket över den här graviditeten, som kom så plötsligt att jag lixom inte hunnit smälta att jag är gravid, att vi ska ha ett barn till. Både Vilhelmina och Fred kände jag att jag knöt an till, redan när de låg i magen. Den här gången har det varit svårare att känna. Att känna någonting alls och det har skrämt mig.

Jag har funderat på vem vi väntar förstås och om hen är en hon eller en han. Självklart är det allra viktigaste att hen mår bra, att allt går bra. Jag tror det är för att jag är en hon som jag gärna vill ha en hon. Men när Fred var en han och kom ut och bara var så underbar som han är så kände jag ju, att det var honom vi hade väntat på.

Det är märkligt att längta efter en speciell sort, men det bara är så. Jag köpte en liten fin blå klänning i somras på rean. Den får jag ge bort, för jag tänker nog inte klä någon av mina söner i klänning.

När jag såg honom där genom ultraljudet, hur han stoppade tummen i munnen och alla fingrarna och tårna var på plats... då fanns den där, anknytningen och kärleken. Han har likadan profil som båda sina äldre syskon, tja jag gissar att det är svårt att se skillnad överhuvudtaget... men han var så vacker, redan nu. Klart att det blir en lillebror, klart att det ska vara så tänker jag nu. Jag blir en pojkmamma och får köpa söta klänningar till min guddotter och vänners barn.

Tänk att Fred ska få en lillebror, kommer de att bli lika? Vad kommer han att heta? Kommer han att låna Freds leg när han är 18 och gå på systemet? Antagligen. Antagligen blir de bröderna bus.

Sedan ultraljudet har jag fortsatt att må illa, jag vill lägga mig i ett hörn, eller allra helst åka hem och kurera mig, eller liksom. Lägga mig ned bara, hemma. Men det blir inget med det. Från onsdag kväll får jag dock lite semester. Kungsbacka oh yeah! Fred ska åka lådbilsrace med sin kusin på lördagen. Vi får se hur det går. Fred är inte skitsnabb på bobbyn. Tävlingsandan får vi lägga åt sidan tror jag.

Snart ska jag gå och bodypumpa lite, det blir antagligen svinjobbigt och sedan kommer jag inte kunna gå på resten av veckan. Åtminstone inte normalt och absolut inte kunna sätta mig utan smärta på toaletten. Men det är för en god sak? Beach 2013. ;)

söndag 2 september 2012

självömkan

Vår son har feber och är hängig. Lille hjärtat. Men det är lite synd om mig också, som därför får gå ensam på rutinultraljudet i morgon. Faktiskt.

fredag 31 augusti 2012

skitmorgon

Fred vaknade efter att jag hade gått upp. Efter ny blöja och lite frukost gick han till sängen med pappa igen. När jag upptäckte att det regnade ute gick jag jag upp till sovrummet för att berätta att jag skulle ta bilen till stationen. Det betyder nämligen promenad dit för pappan och Fred om de behöver ta sig någonstans.

Självklart har Fred inte somnat om, får syn på mig och blir utom sig när jag går. Hans skrik och gråt hörs ut på gatan när jag stänger dörren om mig.

På tåget får jag sms av pappan:
"Tack för att du visade dig. Nu är han hysterisk och vill inte sova."

Som om mitt hjärta inte redan var itu. Funderade hela tiden på att vända och åka hem.

Upptäckte redan när jag steg ur bilen att tunikan jag har på mig i dag är alldeles för kort. Särskilt tillsammans med de tunna strumpbyxor jag bär. Faaaan lixom.

Regnet det öser ner, glömde träningsväskan.

Känner mig ledsen ända in i hjärteroten. Och den där pappan vägrar att höra av sig och berätta att Fred är gladare. Vill skita i allt, åka hem och krama Fred och sova med honom under lunchvilan.

torsdag 30 augusti 2012

En känslotår i ögonvrån

Får en tid för ultraljud hos barnkardiologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. En tid som inte passar, så jag ringer och bokar om den. Frågar samtidigt vem jag har tid hos och får veta att det är hos bästaste Dr B och hans sjuksköterska Linda.

Det stöd jag fick från dem när V dog, och den hjälp med den interna anmälan, oslagbart. Och när jag anmälde till Socialstyrelsen skrev Dr B en lång och objektiv rapport om vad som hade hänt, till skillnad från ansvarig läkare på förlossningen på KS i Solna. Bara där, att inte skylla ifrån sig, kändes för mig så skönt. Att ärligt få en redogörelse för misstagen som hade begåtts.

I alla fall så mejlade jag Linda och berättade att jag skulle komma, hon svarade att hon redan hade sett det och att Dr B har bilden jag skickade på Fred när vi kom hem från förlossningen uppsatt vid sitt skrivbord. Alltså det. Gav en liten känslotår i ögonvrån.

onsdag 29 augusti 2012

Åka finlandsbåt...

Nu har jag flygit flygplan till Finland, varit där en dag, sett pälsindustrin och kaffeindustrin. Detta kraftigt illamående. Jag har också åkt färja hem till Sverige igen, fortfarande kraftigt illamående. Nu gungar världen och jag försöker fortsätta arbetet... det är svårt. Dessutom längtar jag hem till Fred och till min make.

Det här med Finlandsbåt alltså. Det var märkliga fläckar ovanför min säng, som jag försökte låta bli att analysera och sängen lutade inåt rummet, vilket spädde på illamåendet. Det var liksom så... slitet och skabbigt? Flyget dit med norwegian var knappt bättre, men gick förstås snabbare. Norwegian skulle tjäna på att skicka sina flygvärdinnor på charmkurs.

Ja nu vill jag hem faktiskt. Men får sluta titta på klockan, för tiden verkar ha stannat.

måndag 27 augusti 2012

hurra för mig och Mr Trygg!

Som i dag har varit gifta i ett år. Ett år som gått som en solskenspromenad. (HAHA) Kanske inte, det har varit ett ganska tufft år och ganska mycket tjafs. Jag gissar att det är vanligt när man har små barn och förväntningar på hur det ska bli. Så insåg jag med det, plötsligt att vi inte var ett dugg jämlika... det har varit en utmaning. Som det känns nu så har vi lärt oss, mycket med Tryggs föräldraledighet (läs, han har lärt sig), så det går lättare nu. Inte lika mycket tjafs, utan har en ganska lång och bra period bakom oss. Snart prövas vi igen. Spännande.

Men fint att vara gift med Mr Trygg som är en stabil och möcket manlig make. Kul att vi klarat första året... ;) Många till hoppas jag att det blir innan döden skiljer oss åt *rys*.

Vi firar inte i dag, men hoppas på brunch på tu man hand till helgen.

På måndag ska vi på rutinultraljud. Spännande, jag tror vi ska försöka se vad vi väntar. Vad tror ni? En lillebror eller en lillasyster? Alltså jag vet inte alls, jag pendlar fram och tillbaka och blir lite illamående av tanken på att få veta... Eller typ nervös!?

Har börjat känna rörelser, inte hela tiden förstås, men lite då och då... Det gillar jag.

I morgon åker jag till Finland med jobbet. Hurra. Flyg dit och båt hem. Jag funderar på hur jag bäst ska överleva vid ett färjehaveri. Alltså typ sjunkande båt. Har kommit på att det är bra om jag har med mig en plastpåse att lägga torra kläder i, så att när jag hittar en livbåt i det svarta vattnet kan jag sätta på mig hyfsat torra kläder. Kanske inte går i en livbåt? Det kanske är blött och jävligt där inuti ändå? Jag måste nämligen överleva, jag har inte levt klart. Jag får se till att få med mig ett täcke eller filt i en plastpåse så kanske man kan värma sig fler under den.

Ah, förhoppningsvis så slipper jag det och kommer hem helskinnad utan att ha behövt kämpa för mitt liv. Men blir jag tvungen så har jag en plan.

torsdag 23 augusti 2012

De där 90 talisterna asså...

Alltså. Jag undrar lite över den här inställningen:
"Jag sa upp mig för att det var så dålig stämning på jobbet".

Har jag gjort fel som släpat och kämpat mig till arbetsplatser där jag slitit mitt hår för att hantera den dåliga stämningen och som gjort mig sömnlös och nästintill drivit mig till vansinne? Skaffar man sig inte ett nytt jobb innan man säger upp sig från det som det är dålig stämning på? Eller börjar studera?

"Vill du verkligen ha ett kundservicejobb?" Sagt till en arbetslös tjugoåring som funderar på att söka en sådan tjänst. Alltså? Ett jobb är ett jobb är ett jobb, som kan leda till ett bättre jobb i framtiden och är någonting att sätta på sitt CV.

Alltså vad jag får bita mig i läppen, det är inte min sak att lägga mig i... men är det verkligen en sund inställning? Kanske är det en bättre inställning än den jag har, där man går till det jobb man för tillfället har och gör sitt bästa, även fast stämningen nästan gör dig sjuk. Så länge man inte har hittat ett nytt och bättre jobb?

Alltså är det vettigt att säga upp sig utan något annat att falla tillbaka på, när man är ca 22 år och söker bostad?

Slut på gnällig fundering.

onsdag 22 augusti 2012

Två saker att göra

Strax efter nyår kommer jag att börja jobba hemifrån ett par dagar i veckan innan lillkotte kommer ut. Sedan ska jag börja inskolning av Fred. Ja det blir spännande. I dag började jag på en lista vad jag ska göra övriga dagar. Två punkter har jag kommit upp i.

  1. Göra klart Freds bäbisalbum.
  2. Måla ett porträtt av Fred.

Tvåan. Alltså. När jag ser vad andra gör brukar jag alltid tänka "alltså det där kan ju jag göra minst lika bra". Men GÖR det då för bövelen tänker jag nu. Klart jag ska måla en tavla av Fred som jag helt ogenerat ska sätta upp i sovrummet. Å så ska jag tänka, att ja, den där tavlan... den är perfekt. Eh vi får se.

tisdag 21 augusti 2012

Besök hos en doktor i dag

Jag sitter på pendeltåget som går hemåt. Jag har just träffat en doktor och gjort ett ultraljud. Fick se en liten kotte. En med ett hjärta som slog och flöden som såg bra ut. So far so good. En fin liten hand som viftade kunde jag identifiera.

Så blev det lite verkligare.

Kolla vad jag hittade

Upplever magen mindre gravidrund vid samma tid den här gången, den är knöligare och mer bökig än båda gångerna tidigare. Nu ska vi minnas att min mage är rund när jag inte är gravid också, så att... Kul ändå att jag hittade den bilden just i dag?

tisdag 14 augusti 2012

BM

Jag besökte barnmorskan nu på morgonen, mycket illamående och kallsvettig. Jag fastnade hulkande över handfatet i morse efter tandborstningen. Kom alltså dit både illamående och nervös som få. Hon lyssnade först med tratt och sedan med doppler. Och där var de! Varierande hjärtljud som slog jämnt och bra. Barnet rörde sig mycket och buffade mot dopplern som hen visst verkade uppleva besvärande.

Lättnaden och glädjen som infann sig då. Jag väntar verkligen barn. Vi väntar barn och Fred väntar ett småsyskon. Ganska svårt att greppa. Ganska svårt att förstå att jag byter jobb och inriktning på det, mot något jag verkligen vill göra och samtidigt blir gravid. Men ganska effektivt, förlorar ingen tid på det sättet? Möcket glad för det.

Just nu, ser fram emot minisemester hos svåger och svägerska i Kungsbacka i början på september. Jag behöver lite minisemester, och jag behöver shoppa på Ullared.

måndag 13 augusti 2012

Det är svårt att säga mer än så...

Det är visst någon som är tillbaka. Jag sitter med utsikt mot Kungsgatan, tja det är inte så mycket till utsikt, jag ser ett terrakottafärgat hus, ett tak och en himmel. En himmel som har mörka moln.

Jag mår fortfarande illa. Har tid hos barnmorskan i morgon igen och då är det visst dags att lyssna på hjärtljuden.

Jag pendlar mellan att tro på en flicka och en pojke, inte alls så besynnerligt känner jag nu när jag skrev ner det. Antningen eller liksom. Klart jag undrar vad vi väntar. Som Olivia 5 år sa:
- Det vore ju kul om ni fick en flicka eftersom att ert första barn var en flicka.

Stumpan, ja jag vet inte varför det känns lite så. Det är ju inte som att en flicka skulle ersätta Vilhelmina. Äh det blir vad det blir, det blir bra hur som. I går när Fred sov harmoniskt tittade jag på honom och tänkte: "vi väntar ett underverk till - så fantastiskt"

Tja tillbaka till allvaret. Försöker leva i nuet och inte bara tänka på framtiden. Här och nu, ganska svårt enligt mig.

onsdag 8 augusti 2012

Just nu vill jag leva!

Jag vet att jag gjort en abrupt paus i bloggandet, från att avslöja tillökning till fullkomlig tystnad. Kanske snopet, men jag har välbehövlig semester, som bara håller i sig i två veckor, två veckor som snart är slut. Mr Trygg har tagit 24 timmars semester från mig och Fred och åkt och fiskat kräftor tillsammans med sina bästa vänner. Fred sover, men när han vaknar snart, ska vi åka till goda vänner. De väntar på sitt barn som beräknades komma för ett par dagar sedan. 

Jag är orolig trots illamående och tröttma. Jag känner liksom ingenting och jag klämmer på magen som blivit större, men där... är tomt på något vis. I morse kände jag äntligen den där spända kulan men när jag hade varit och kissat var den borta, så antagligen var jag bara väldigt kissnödig. Samtidigt orkar jag inte med den där oron.

Vecka 15 + 5 nu, får vänta i några veckor till innan jag känner något antar jag.

Fred är verkligen - antagligen den finaste killen som finns. Det går inte ens att beskriva, utan måste upplevas. Han härmar sätt och ord och är rolig, kärleksfull och busig. Underbar helt enkelt, jag vill stanna tiden.

fredag 27 juli 2012

Barnmorskan i går och semster!!!

Illamåendet. Jag är inställd på att det kommer hålla i sig, som båda förra gångerna. Jag kräks inte lika mycket den här gången, för jag håller i mot. Men jag hulkar och jag sväljer saliv. Lite trött på det nu.

I går var jag hos barnmorskan för första gången. Det kändes mycket bra, hon känns helt rätt för mina behov. I ungefär 70 minuter var jag där och jag grät lite grann när vi pratade om Vilhelmina. Jag ska börja äta Trombyl igen. Blodförtunnande medel, för att det fanns proppar i moderkakan när jag förlorade V. Den glömde jag visst hemma. Tur att jag har goda grannar och vänner som kan hjälpa mig att ta med den till landet. Ja för jag kanske inte nämnde att jag har semester från i kväll!? Åh vad jag längtar!

Längtar efter Fred, på ett sätt jag aldrig har längtat förut. Det pirrar i kroppen och ibland blir jag nipprig. 

Kära barn. Min mamma och min man längtar jag också efter, men kanske inte på samma sätt.

Nu ska jag varva ned. Två veckor fritid vid havet. Oh yes.