torsdag 29 september 2011

Svamp!

Vi har plockat svamp i dag, den lilla familjen P. Jag hade Fred på magen och kunde inte hejda mig utan satt ned i backen och plockade stora trattkantareller och svart trumpetsvamp. Älgen hade antagligen flytt skogen för oss, för strax intill mig låg en hög med rykande älgavföring. Förra helgen plockade vi på ett annat ställe med några vänner. Till slut sa jag det.
– Det är ju lite speciellt att plocka svamp i grupp. När man hittar någon blir man knäpptyst och plockar väldigt snabbt. Vi drev det där längre genom att uppmana varandra att bara fortsätta gå eller peka åt olika håll där det växte röd svamp. Ni fattar, jargongen var hjärtlig och det var skönt att höra att man inte var den enda som ville ha svampen för sig själv.

Men i dag var det alltså bara lilla familjen P, minst sex kilo svamp tror jag att vi plockat, en del ligger på bordet och väntar på rensning. Fred har vaknat och somnat i soffan igen. Vi kollar Idol på play och njuter av den enda kvällen tillsammans den här veckan. Eller ja, njuter och njuter... vi slappar helt enkelt.

En del av svampen gjorde vi förresten crepes med svampfyllning till middag. Satan i gatan vad gott det var!

onsdag 28 september 2011

Samma visa

Det börjar som sagt bli lite för lite sömn för att jag ska fungera normalt. I dag känns det dessutom som om F helst skulle vilja krypa tillbaka in i min livmoder om han kunde. Jag har ändå lyckats duscha genom att bära in gåstolen i badrummet och sätta F i den. Nu äter jag knäckemackor med smör och kaviar, och jordgubbsmarmelad med ost på, till lunch. Men jag borde verkligen jobba på mitt projekt istället för att skriva det här.

Han har gjort en paus i sin krypdebut förresten. Nu står han mest still och blir förbannad, över vad vet jag inte. Har han kanske glömt hur han gjorde här om kvällen?

måndag 26 september 2011

Lite sömnig

Jag är så trött, livet känns så intensivt och samtidigt vill jag passa på att njuta av tiden jag har tillsammans med Fred. Betalt för att ta hand om världens bästa. Inte bra betalt men ändå. Han ammar hela nätterna just nu, jag vet inte vad det handlar om, men ryktet säger att han är inne i en period där han behöver mycket närhet. Det stör min nattsömn, men han verkar sova djupt. Det är bara det att när jag försöker få honom att ta nappen om natten så kommer gråten. Han klamrar sig fast vid mig och vill inte alls ligga i den egna sängen. Helst inte bara intill heller.

Om dagarna får jag ibland heller inte försvinna ur synfältet, det blir så lite tid för mig att... gå på toaletten. Till exempel. Och så lite sömn, jag kan inte komma på att jag sovit något i natt... faktiskt. Det gör mig lite sliten. Kan inte tänka klart.

Men det är förstås ett delikat problem än så länge, för han är faktiskt finast i världen och jag är så glad att han finns.

tid tillsammans

I dag firar visst jag och min make 6 år tillsammans. Träffade en vän från högskolan nyligen som utbrast:
-CrazyArne, inte hade man kunnat tro att du skulle vara där du är i dag, gift och barn...
Men det hade jag visst kunnat tro. Det gällde att passa på att vara lite galen innan man träffade mannen i sitt liv. Visst är det fint att få dela livet med någon som Mr Trygg. Mycket har vi hunnit gå igenom under våra sex år, det mest fantastiska ligger nu på ovanvåningen och sover. Jag tittar på honom, förundrad över hur någon kan vara så perfekt. Fred, ekvationen av mig och Trygg.

söndag 25 september 2011

På löpet:

I dag kryper Fred 7 månader och 3 dagar gammal. Grattis min älskling!

Oj oj oj...

Ja men håll i kräfthatten! Det var väldigt genomtänkt att inte äta något what so ever i går, förutom kräftor till middag, nubbe på det och vin. Jag var ju rolig förstås och hade kul, men det var en aning vingligt hem på cykeln. Fred hemma med mormor i tryggt förvar. Sedan råkade jag elda upp håret lite när jag kom hem och skulle blåsa ut ljus. Tur att jag ska klippa av det snart.

Nu kan man bli grannar med oss. Bli det vet jag! :)

fredag 23 september 2011

stay away

Man är rädd på olika sätt. Ibland är man rädd för spöken och andar. Men oftast är jag rädd för plötslig spädbarnsdöd och andningsuppehåll. Jag är också rädd för vassa knivar, hårda bilar, kokande vatten, varma ugnar... ni vet. "Man undrar hur det där med anden i glaset egentligen funkar" eller så vill man inte veta. Tänker jag och är upptagen med att vara orolig för alla fysiska ting som kan hända. Kan bara säga så här... osaliga andar gör bäst i att hålla sig borta från mig, långt borta!

tisdag 20 september 2011

Mer om Fred

Fred är förkyld och har svårt att andas genom näsan. Han hostar mycket. Det skär i mammahjärtat. Han är trött och hängig och gråter mycket. Så jag ägnar jag stor del av kvällen åt att längta till sonen somnar, så jag får någonting gjort. Men sedan när han väl sover, ägnar jag tiden åt att springa upp och ner för trappan, var femte minut, för att kolla om han andas.

nyss när jag var livrädd

Här sitter jag och känner mig alldeles tom och trött.
Freud satte efter sin gröt i halsen i dag. Grannarna var här på sopplunch och jag dog lite medan jag höll honom i vågrätt läge och dunkade honom i ryggen. Han slutade aldrig att andas, men han ändrade färg i ansiktet till rödblå.

Känner mig som sagt lite matt av den händelsen.

fredag 16 september 2011

härligt tillstånd

Jag har en vag känsla av att allt är på låtsas. Att jag är lite fullare än alla andra. Verkligen fullare än Fred som är mycket krävande i dag och som inte vill sova alls. Jag bara sjunger min godnattsång och vaggar och vaggar och han bara:
– Här är straffet för att du inte sov intill mig i natt!!!

Och jag bara:
– Meh. Jag sov ju inte alls!

Jag i mitt huvud 03:37:
Det här går ju hur bra som helst! Ööörn, öörrn, öörn. Konstigt att man var en partyprinsessa back in the days, jag är ju skärpt på nätterna.

03:45:
Faaa-aan vad trött jag är nu!

04:47:
Men om jag lägger huvudet på sidan och blinkar med vartannat öga? om jag samtidigt sjunger den här låten lite tyst för att inte väcka mamma? och tänker på något roligt? Alltså, var det där en motorcykel eller?

05:15
Jag skiiiiter i polisen, de kan haffa mig, men de kan inte komma åt mitt inre jag!

05:30
Fan! Är det där en civil polisbil? Bäst att köra väldigt laglydigt här. Fan vad nära de ligger jag är busted!

05:32
Hemma, bit av en kaka, inga konstigheter!

True story II

Innan vi for från stugan, och det gör man därifrån, far alltså... ...ställde vi kattfällan som vi lånat från polisen på uteplatsen och laddade matskålen med Alaska pollock.

En kvinna där jag knackat dörr ringde i dag och sa att hon sett Ester hos sig, så jag bad vår vän att flytta kattfällan ikväll.

Men bara en halvtimme efter det ringer vår hyresgäst och meddelar att en möjlig Ester sitter i buren.

Signalementen stämmer. Ester hittar dessutom direkt till sitt gömställe i garderoben.

Så jag väntade in Trygg, ställde in mitt deltagande i tjejmiddagen och åkte 55 mil norrut med min kära mamma.

Genom fönstret såg jag henne. Ester -2,5 kg. Bara skinn och ben. Och päls. I övrigt sig lik. Nu har vi påbörjat resan hem, ytterligare 55 mil, men lycklig Ester i knät.

Lycklig matte och lycklig mormormatte. Hemma sover Trygg och Fred. Måste hinna hem innan 06 då Trygg åker till jobbet. Blir härligt under småtimmarna och en fin dag i morgon. Men så värt det.

Käraste katt, välkommen hem!

Och ja just det, mamma tror nu att hon tog fel katt förut. Den var visst större och hade halsband...

torsdag 15 september 2011

Vad jag gör när kråkan sover

Lasagne. Vegetarisk med quornfärssås.

Hälls sedan ned i en bunke och mixas hyfsat slät. Hälls vidare ned i portionsburkar och några fryser jag ned. Mammas kråka älskar mammas lasagne. Jag känner mig duktig. Och vuxen.

onsdag 14 september 2011

true story

Mamma åker upp med sin kille till stugan i Övik. De ska cykla till Ögeltjärnsberget för lite mys med utsikt över fjärdarna. Över vägen springer Ester, bara någon kilometer från stugan. Mamma lockar med räkor som Ester girigt slukar och hon svarar när mamma kallar på henne. Mjao säger hon när mamma säger Ester. Mamma slänger sig över katten som kämpar för att komma loss. Hon biter mamma i handen, med katten i famnen springer hon upp till ett hus och ber om att få bli insläppt någonstans. I garaget kanske? Så att hon kan släppa vildingEster utan att hon försvinner.

En sävlig karl släpper till slut in mamma och Ester på en loge, där Ester tar sina tassar och klor i ett hårt grepp om mammas kinder. Mamma släpper och Ester försvinner in bakom en vedhög. Vad som händer sedan vet jag inte riktigt. Mamma håller inte koll på Ester och vedhögen och Ester försvinner likt en sommarvind. Esterkatten har varit borta i två och en halv månad och på det här sättet försvinner hon igen.

Jag och Trygg bestämmer oss när vi får höra det här att åka de 55 milen norrut, med detsamma. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, att jag skulle hitta henne på logen som nu var låst? Vi har knackat dörr, vi har gått med barnvagnen åtskilliga kilometrar, lockat och ropat. Men Esterkatten förblev borta och sedan kom regnet och att leta efter katt i spöregn kändes lönlöst så vi åkte de 55 milen hem igen.

Jag är förbannat bitter över att min kära mor inte klantat bort Ester bara en gång, utan två. Jag förstår verkligen att hon gjorde sitt bästa och att det blev för mycket när Ester bitit henne i handen och klöste henne i ansiktet. Jag är vidare bitter över att mannen i huset inte kunde släppa in mamma och katt i garaget åtminstone och inte i ett utrymme där det fanns kryphål. Och jag känner lust att slåss när jag får höra att han sagt "klart att ni hittar henne" efter att hon stack igen. DUMHUVUD.

Mamma fick stelkrampsspruta och antibiotika av doktorn. Ester är ute i det vilda och jag är hemma och frustrerad. Vi har lånat en kattfälla av polisen som står utanför stugan nu ifall Ester skulle frysa och mot förmodan söka sig tillbaka. Andra katter kan fastna, men vår hyresgäst har lovat att släppa ut andra katter och att fylla på med fisk och kattmat.

Käraste kattskrälle. Kom hem.

söndag 11 september 2011

helggöra?

Freddan tar sig numera bakåt, vilket är långt ifrån det håll han vill. Men ändå. För mig är det liksom stort att min lille son börjar se sig om i världen på egen hand. I går var vi på dop, vi satt i körka med bajsblöja under hela akten och jag grät stort och fult till Cattis kärlekssång. Så som jag innerligt önskar att jag hade båda mina barn vid liv, fast jag vet att det är en ekvation som inte går ihop. Och när ska jag behärska snygg-gråtandet?

På kvällen drack vi dopvin och alla var glada och en del fulla, en del var faktiskt jättefulla. Så promenerade vi hem i natten och Trygg försökte kidnappa en katt efter att jag gråtit en liten skvätt av Estersaknad. Finaste Ester...

fredag 9 september 2011

Jag tycker om vad andra tycker (om när barn ska börja på dagis)

Jag följer med stort intresse Miss Muffins blogg, man skulle kunna säga att jag älskar henne. I dag har hon tipsat om vad hon tycker är ett grymt bra inlägg. Jag som är rätt självkritisk blir här tvungen att stanna upp och rannsaka mig själv.

Vill jag att Fred ska vara hemma till han är två bara för min egna skull?

Tidigt i somras var jag med min mammakompis vid plaskis. (Ja jösses, jag bor i en förort och det är en plaskdamm som kallas plaskis om jag nu har förstått saken rätt.) Där fanns några dagmammor, kanske två, kanske tre och en skara barn. På marken fanns en liten nyasfalterad kvadrat där ett barn låg och geggade med asfaltsgegg över armar, händer och ansikte. Det upptäcker en av dagmammorna som ropar åt en annan:
-Alltså, ska han ligga här och gegga med det där?
andra dagmamman:
- Alltså jag är lite upptagen här (står med ettåring i plaskdammen).
första dagmamman sävligt:
-Jaha.

Efter vad som verkar som en hel evighet lyfter hon upp barnet ur asfaltskladdet. Den andra dagmamman tittar uppenbarligen på eftersom att jag snart hör en plask och ser en ettåring ligga med nyllet nedåt i plaskdammen. Visst, han eller hon plockas snabbt upp. Men ändå.

Och jag bara:
Näää jag vill aldrig lämna Fred ifrån mig, ingen kan ta så bra hand om honom som jag! Buuuuäää! (typ).

Jag tänker att Fred kommer hinna knyta sociala kontakter i större grupper, trots att jag siktar på förskola till honom när han är två. Jag tänker att vi har ett brett socialt kontaktnät där det finns barn som han kan leka med och öva på innan dagis. Jag vill inte att han ska formas av förskolans ramar. Jag vill att han ska ha en egen vilja och en egen förmåga att uttrycka vad han har för behov.

Kanske är det mest för min egna skull, men mest är det för att jag tror att det är bäst för honom. Sedan tror jag inte att det är direkt skadligt att sätta barn i förskola tidigare. Det tror jag inte. Jag tror väl mest att man ska gå efter sin egna magkänsla och lita på att man vet vad som är bäst för sina barn. Man gör väl det man kan för att ge dem de bästa förutsättningarna att lyckas i livet, tänker jag vidare.

onsdag 7 september 2011

Förstående make

När jag ringer Trygg för att meddela att jag ringt hans mamma och bett henne komma till att Trygg kommer hem runt 20:30 eftersom att jag är döende i influensa eller något annat jävligt jobbigt, så svarar han:
- jag käkar matlåda här på stationen så du behöver inte tänka på middag.

Come on...

tisdag 6 september 2011

Lite om allt...

Det finns för lite tid för det här... som jag ju älskar. Att skriva. Jag ska plocka upp gamla blogginlägg och anteckningar jag gjorde från tiden då Vilhelmina gick bort, från tiden när jag blev gravid med Fred och så ska jag se om jag kan få ihop något av det. Något mer än ett blogginlägg... men det krävs kraft och tid att kunna läsa och gråta.

Ofta har jag tänkt att jag vill att mitt hem ska vara en varm och inbjudande plats, här vill jag att alla ska känna sig välkomna. Jag har velat ha en soffa som är naturlig att slänga sig omkull i och en plats för alla. Jag vet inte riktigt hur jag har lyckats, men hemmet är under ständig förändring. Jag har velat ha ett sådant hem, där mina och Tryggs bråk nästan upplevs som lite humoristiska, som ett ryck på axeln, som ett passerande garv för den som tittar på. Jag vet inte vad det är med det där, önskan om att ha ett öppet hem.

Fred är så fantastisk, han är glad och mysig, pussas gärna med öppen mun och varför inte lite tunga? Han är 6 månader och två veckor, bär storlek 74, snart 80. Han ramlar inte längre när han sitter och han blir allt duktigare med att koordinera. När han skrattar är lyckan för mig total. Jag vill kunna skydda honom från all smärta från allt som gör ont i själen. Jag vill aldrig att han ska vara olyckligt kär eller mista någon han älskar. Hur ska jag lyckas ge honom allt det där som gör att han klarar det när han måste? Jag vill aldrig att han ska behöva ha ångest eller känslan av att vilja försvinna.

Vi somnade efter frukosten han och jag, han på en kudde mot mina fotanklar. Det är helt klart en favorit, att få ta igen sig med sin baby.

fredag 2 september 2011

om bröllopet

Så ja, jag är gift nu. Har bytt efternamn och känner mig lite ny, lite uppgraderad på något sätt. En säljare kom förbi här om dagen och jag kunde för första gången referera till Mr Trygg som "min man", det kändes kul.

Bröllopet var allt jag hade hoppats på, fantastiskt fina tal, roliga tal, begåvade vänner som höjde oss till skyarna. Fred hade det bra med barnvakten och solen sken sitt finaste skinande. Gästerna fick åka skansentåg till Carlshälls gård, från Maria Magdalena där vigseln flöt lagom bra. Prästen höll på att glömma "Härlig är jorden" – vi också förstås men kantorn kom ihåg den. Jag hade vänner som sjöng så vackert. Frida sjöng tillsammans med sin syster "Inte utan dina andetag" som ju Jocke Berg har skrivit. Fridas pappa spelade cello och hennes man gitarr. Älska den familjen. Älska Kent. Catherine sjöng "Som en saga" så att gästerna grät.

Från tåget bubblade det av gästernas såpbubblor som glänste i solen. Det var vackert. Mitt hår. Ja ni har ju sett mitt hår, jag hade inte kunnat önska mig något mer. Drömmarnas hår av Johanna på F&M, hon hade dessutom sminkat mig alldeles perfekt.

Klänningen från Ida Sjöstedt som nu hänger på en galge och väntar på sin kemtvätt önskar jag att jag kunde använda fler gånger. Vilken saga. Maten på Carlshälls gård var oerhört vällagad och god. Å så god! Att lyckas med det till 80 pers. Dessutom är Brännvinskungens sal, det perfekta stället att ha sitt bröllop på. Och tårtan... tårtan var ju något utöver det vanliga. Om ni klickar, så kan ni ju se hur snygga vi är Trygg och jag, där vi sitter på vår tårta.