lördag 30 juli 2011

kattnappning

Jah... det här är verkligen tragikomiskt... katten som är hittat i Nötbolandet i Örnsköldsvik, skulle kunna vara Ester. Jag tror inte det. Ingen saknar hur som helst katten som är hittad, så nu har jag tagit beslutet att katten kommer hit. Skulle det vara Ester så vore ju det fantastiskt. Fantastiskt på alla sätt och vis. Är det inte Ester får jag sätta in en annons om att vi har katten, den behöver hur som helst någon som tar hand om den nu.

Fatta att förklara hur man har tagit katten till Stockholm om någon nu kommer att höra av sig...

Googlar någon det här som tror sig ha hittat en katt som är Ester, så är hon märkt i örat med P4156. Hon saknar en hörntand (tror det är vänster), har en vit fläck på bröstet och ett tunt ärr efter kastreringen på magen. Hon är innerligt saknad.

Sunkdepp

Nu får jag verkligen anstränga mig för att hålla ihop. Det började ju redan i morse när jag insåg att Ester antagligen inte alls är Ester... Sedan fortsatte det genom att jag och min mor kom ihop oss.

Hon läser här ibland, eller gjorde och hon är sällan överens med mig över hur jag skildrar våra bråk, fast jag försöker göra det rättvist.

Så jag försöker inte ens den här gången... Det har i alla fall sänkt mig och jag vill bara grina. Men jag inbillar mig att det påverkar Fred. Vi är ensamma och han vägrar sova ensam i dag. Han ligger mot mig som ett svettigt frimärke...

Inte ens en dusch kan jag ta. Så jag lägger ner den här dagen. Går i kräkiga kläder och trassligt hår. Trevligt.

Tragikomi

I går grinade jag lite av lycka, Ester var återfunnen. I tryggt förvar hos några vänner. Signalementen stämde. Svart med vit fläck på halsen, långhårig med stämpel i örat. Saknar en hörntand.

Jag var övertygad. Till jag får se bilder på Facebook. Det är så nära, det är nästan Ester... Men det är inte hon.

Fatta. De har fångat en annan stackars katt. Och Ester är fortfarande long gone. :(

fredag 29 juli 2011

Kan man röka banan?

Fred blir otroligt arg om han inte får som han vill. Eftersom att han äter rätt mycket under nätterna har vi börjat ge honom gröt på kvällarna. Jag märker ingen skillnad hittills, men på ett sätt är det skönt att pappa kan mata lite också. Vi har också låtit honom smaka på melon, gurka... och banan.

Fred blir helt manisk när han får banan, och när det tar slut skriker han med sitt allra högsta tjut. Vi fick en nibbler av min svägerska, måhända att Fred är lite tidig med the nibbler, men den fungerar fantastiskt. I den får alltså Fred sin banan, sitt knark.

tisdag 26 juli 2011

Hastighetsrekord

Fort ska livet visst löpa och jag och Fred är ensamma igen. I dag var en sådan dag att jag fick ett glas vin till middagen. Jag har provat brudklänningen som var alldeles för stor (!) och som ska tas in till nästa gång. Jag hade Fred med mig som skrek hela besöket till fröken Ida Sjöstedts förtret. Fast hon försäkrade att det var lugnt, blir det inte ett sådant besök igen.

Jag blev så stressad att jag åkte ifrån förlovningsringen som jag tagit av mig för att inte fastna i det skira tyget. Så jag fick åka tillbaka, Sjöstedt fick göra en retur till sitt kontor bara för min skull, jag har säkert gjort ett fantastiskt intryck med det och skrikande barn.

När jag kom hem hade jag fått sms. Det var från en gammal vän. Som knappast räknas in i den trogna skaran. Vad syftet var har jag svårt att förstå, men eftersom att jag är en kvinna som vuxit i mina gummistövlar accepterar jag helt enkelt att det väcker minnen och känslor, så låter jag det bara vara så. Jag vill inte att det ska vara på något annat sätt än det är. Det passar mig bra att vi är vänner i det förgångna. Det finns ingen anledning för mig att reagera stort eller yvigt.

Träffade gamla bekantskaper i dag, gamla vänner och kolleger. En vän har hittat en av mina andra vänner och de har blivit kära. Det gladde mig. Och sa jag inte det redan för fyra år sedan, att de vore bra för varandra?

Fort går det som sagt, inte bara i dag, även om i dag har slagit något slags hastighetsrekord.

söndag 24 juli 2011

Hej Mr Ågren

Snyft och snyft. Jag är så deppig! Alltså, inte hela tiden, men ångesten bankar i mitt bröst.

Fan.

Det är ångest över att katten är borta... kom ihåg att du alltid måste se till att tänka på allt, för det är det ingen annan som gör (till exempel stänga dörrar). På fredag lämnar mamma landet, jag vet inte vad jag ska göra. Om jag ska ta Fred under armen och åka upp och se om jag kan få tag på den där katten som smyger in var tredje natt och äter upp Esters räkor. Om det är Ester själv eller någon annan kattracka. För min mor vaknar inte när katten kommer in, det skulle jag garanterat göra. Jag sover vaken.

Det är ångest för alla faror som finns i världen. Jag menar, man kan ju DÖ!!? Det finns tunga lastbilar som dundrar fram på vägarna, rattfyllon, knarkare och KNÄPPISAR överallt. Terrorister på alla ställen, på Drottninggatan och i Norge och i resten av världen. Det är så jävla orättvist och deprimerande. Hur ska jag kunna skydda Fred utan att han blir alldeles knasig? Svaret är ju att jag inte kan, å hjälp, vilken ångest.

Jag blir så ledsen... och förbannad och ledsen igen.

Jag har fyllt i en anmälan till socialstyrelsen för övrigt. Jag kan inte släppa hur misshandlad jag känner mig i Vilhelminafrågan. Jag vill liksom slå någon. Jag vill knäppa någon på näsan. Jag vill banka något hårt i huvudet på den där läkaren och den där barnmorskan.

Nu är Fred här, så jag väljer så klart att fokusera på mitt lilla underverk, väljer att skratta med honom, busa och lära honom nya saker – varje dag. Han har fått en tand i underkäken. Den tittade upp på femmånadersdagen. Kompisen till vänster verkar vara på gång den med, han gnager på allt han kan komma åt och har varit lite arg och ilsken. Även om jag är glad, lurar ångesten där inuti.

Saknad Ester

Jag och Fred är med familjen Glenn hos Freds farfar i Dalarna. Jag har en magnifik utsikt över Rällsjön.

Har fått rapport från landet om att en granne trott sig se Esterkatten omkring 7km från stugan. F u c k! Jag har inte så höga förhoppningar om att min älsklingskisse kommer tillrätta. :( Mitt hopp är att hon blir så pass hungrig att hon söker mat hos någon som ser hennes stämpel i örat.

torsdag 21 juli 2011

Hallå ja.

Det har tagit nästan till nu att återhämta mig från min möhippa. Jag är fortfarande trött på något vis, sömnen är inte i kapp trots att jag och Freud tilläts somna om i morse och sova till 11:30.

07:30 Blev jag väckt av att det ringde hysteriskt på dörren förra lördagen. Utanför stod en kartong med utstyrseln jag har på mig i det tidigare inlägget. Jag skulle packa och gosa med Fred på en och en halvtimme, när det var 20 minuter kvar stod jag oäten i köket och sprang omkring, Freuds farmor och faster var då på plats för att vara barnvakt.

Att känna så mycket var inte aktuellt just då. Jag blev hämtad utanför huset av vännerna här i skogen, stannade vid en zorbingbacke. Det var kul, skumpigt och snurrigt och fartfyllt. Jag kläddes i en brudklänning från 80-talet. Champagnen öppnades och flödade. Det åktes tunnelbana in till stan och promenerades till Fåfängan för lunch.

Buss tillbaka till Slussen, där jag fick be om äktenskapsråd och måla porträtt.

Vi gick pubrundan som vi gått så många gånger förut. Högbergs, Kvarnen, Kellys, gamla London New York. Jag spelade fyra i rad och förlorade som oftast, blev nekad ett glas vin i baren, för min egen skull. Jag var redan i bra gång tyckte bartendern. Well, det kan ha legat något i det.

Jag fick massage och skaldjursbuffé utan dess like på min mammas tak, med utsikt över hela stan. Det är en fantastisk plats där det passar att inta skaldjur. Älskar skaldjur.

Sminkades och fick på mig vanliga partykläder och åkte bulle till Golden Hits där vi mötte upp min blivande makes svensexegäng. Det höll på att gå rätt åt fanders, min blivande make och jag kommunicerade mindre väl. Men det löste sig på en halvtimma.

Rullade mot ett hotell. Där fick jag för första gången Fredsaknarångest, vilken dämpades av sms till Freuds faster. Vaknade tidigt efter ett par timmars sömn. Fick hotellfrukost och sedan skjuts hem av min morbror och kusin. Kärt återseende av Freud.

Kräktes sedan hela dagen och hela kvällen. Aldrig mer så hård utgång. Tur att jag bara gifter mig en gång. Det hela var fantastiskt fixat och så himla roligt. Jag är så glad över alla som var med och över hur roligt vi hade. Eller jag. Jag hoppas att de som var med också hade roligt.

I dag är det torsdag alltså. Jag är nästan inte återhämtad. Nästan inte.

söndag 17 juli 2011

Tack

Fyfan. Bakis som ett jävla jävla.. Shit. Tack som fan för i går. Det var så roiigt och nu måste jag dö.

lördag 16 juli 2011

Utstyrseln


Det var någon mupp


Som ringde på dörren jävligt länge och hårt. Kl 9 blir jag hämtad och ska då vara klädd på ett besynnerligt vis.

Är lite chockad. Hade inte väntat mig att det skulle gå till på det här viset. Och så ska jag vara ärlig, seperationsångest från Fred... Men han kan inte få men för livet, right?

Bör jag äta frukost, bör jag svara på det konstiga numret som ringer?

fredag 15 juli 2011

hanging out

Min kusin och jag hänger... jag är mest mamma, matar, blir kräkt på, vyssjar, sjunger, gungar och gullar. Men i kväll har vi också hunnit med ansiktsmask och godis. TV-datorn har just kraschat och snuvat oss på en filmkväll.

Jag har färgat ögonbrynen som annars är blonda... jag har provat lite kläder som jag kommer i till skillnad mot förut, hurra hurra hurra! Vågen har jag inte ställt mig på, skit i det just nu.

Fred är så lättväckt när det inte är natt, vaknar för alla ljud som är lite högre än låga. Trodde barn sov djupt
– men jag hade fel?

Kan inte se mig mätt på honom, kan inte pussa klart, inte snosa färdigt, inte gulla nog. Älskade, älskade son.

Nu mecka... vi hörs?

Sorg och lite glädje

Vi är hemma i skogen igen. Utan katt.
Jag är så ledsen över att hon inte finns att finna. Jag försöker skjuta sorgen åt sidan, tänker att hon kanske kommer tillbaka till stugan där mamma väntar. Men i magen känns det annorlunda. Jag skulle aldrig ha tagit med henne till stugan, vet ju att hon hatar att vara där. Ännu mera sorg tänker jag, aldrig får det vara så perfekt det kan.

Tärnklänningarna har kommit, de kanske inte riktigt är i den färg jag hade önskat, men de är vackra som en dröm. Plötsligt börjar det bli verkligt att vi ska gifta oss. Att det blir pampigt och ett riktigt pangbröllop också. Det dyraste jag någonsin gjort. Jag tittar mycket på klänningarna som jag hängt upp i fönstren mot Tryggs vilja. De är så vackra att se på.

måndag 11 juli 2011

Bränd

Dramat fortsätter. Nu med kokande vatten över min mage. Satan i gatan vad ont det gjorde, jag blev nog chockad av smärtan för det kommer salta tårar medan en jävla euroshopperbroccoli kyler magen.

Vem köper sådan broccoli förresten?

Energitomt på semestern

Jag borde lärt mig vid det här laget att allt tar slut... Och katten sprang till skogs när Trygg och jag lämnat stugan för en dag. Dörrarna stod öppna och hennes gömställe gapade tomt när vi kom hem. Och så drama igen.
Hatar.
Drama.

söndag 10 juli 2011

Nej men hej är det du igen

Nej men tjenare Larsa är du här nu igen. Måste vara ok att kalla dig så när vi ses så ofta Lars Norén...

fredag 8 juli 2011

Att tycka om mitt ärrade jag

Här ligger jag och bränner skinnet i solen, jag har ändrat färg från likblek till ljusbrun, det känns bra. Fred sover inne. Gänget är iväg och klättrar i grottor.

Jag har nästan börjar tycka om mitt fysiska jag trots att jag har många kilon kvar. Snygg rumpa var det någon som sa och jag bara:
- vem? Jag??!?

Det var mig det syftades på och jag minns den rumpa som kom i ett par 27 jeans. Det var inte i går.

Men skit i det. Jag accepterar att jag är ärrad och märkt även utanpå...

tisdag 5 juli 2011

semester


Fred och Freds pappa

Vi är på landet vid höga kusten och har det fantastiskt bra. Trygg badade i går men jag lät bli... jag som älskade att bada som barn har blivit mer försiktig nu. Varför plåga mig själv tänker jag. Freds mormor har köpt en plaskpool till Fred... hittills är han inte jätteimponerad, vi får se när det kommer vatten i den.. ;) Men han tycker om att titta på de fina färgerna...

Här går jag omkring i bikini och blottar magen, den lite bulldegiga vita med lila strimmor på. Det blir bättre med sol på resonerar jag.

söndag 3 juli 2011

Picture this

E4an norrut, fullpackad bil, i baksätet en trött mamma med sin son intill, fram kör pappa Trygg och i passagerarsätet Esterkatten som redan från början fått nog. Hon ska ut ur buren till varje pris, kosta tänder och klor, kosta ett av de nio liven om så hon ska ut. Barnet skriker, han är hungrig.

På radion pratar Henke Larsson om fotboll och om sorg. Mamman i baksätet pumpar förbrilt för att kunna mata sin son i farten. Men vakumet är på semester eller så finns ingen mjölk.

Den trötta mamman var uppe hela natten för att se om Esterkatten ville komma in. Därför känns det som att skalpen nu ska lossna när katt och barn skriker i en osynkad kör.

Och Larssons lillebror dör, stackars alla. Och så tillräckligt med mjölk för att kunna mata hungrig son. Men Max i Sundsvall är välbesökt, där blir ingen mat och pappan pratar ekonomi medan mammans hår trillar av.

fredag 1 juli 2011

Mjölkstockning

Redan natt!? Hela dagen gick utan att jag hann någonting. Jag hade en släng av mjölkstockning. Aj som fan. Men Fred har ätit duktigt och jag duschade varmt på tutten, så det känns mycket bättre nu.

Förlorar mig i The Wire, såg just avsnitt 4 och vill bara ha MER!

Jag gillar livet, det är därför jag skriver så dåligt, det har alltid varit så. Ni gillar mig bättre när jag är melankolisk. Jag är bättre då, jag vet.