torsdag 31 mars 2011

Vardagsedge

Fred och jag är i Huddinge, vi äter lunch med min nya syster. Dr S. Eller... Fred käkar under min sjal, för andras skull har jag täckt över tutten.... Dr S sprang iväg och snittade en mamma... Eh.

Vi har premiäråkt både pendel och rulltrappa i dag. Spännande. Nedför blir också en resa.... Aja, måste hålla med båda händerna nu.

tisdag 29 mars 2011

mamma novis

Tog förkylningshelvetet i handen, Fred i vagnen och gick en promenad på en halvmil i snöstormen. Upplyftande, när snön förvandlades till regn med vitt fluff. Verkligen upplyftande. I det lilla, lilla centrumet fick Fred bryt på apoteket där vi hämtade ut smärtstillande till katten Ester. Jag fick plats på en bänk intill centrumets lösa pack, där fick jag in Fred under tröjan, jag fick ner linnet och tutten till Fred.

Lycka för Fred som verkade tycka att det var mysigt där under tröjan som silade ljuset. Märkligt för mig. Första "offentliga" amningen. Men var han inte lite blöt upptäckte jag, blöjan hade visst läckt... och vad gör inte en god mor om hon inte byter blöja. I vagnen. Svetten lackade och från håret droppade blöt snö. Ryggen smärtade i det böjda tillstånd som krävdes. Men Fred fick torrt på sig, blev mätt och belåten, det var ju det viktigaste.

Vände hemåt med förkylningshelvetet i samma hand, torr Fred i vagnen... som trots det började skrika när snön föll ymnigt runt oss. Det var inte mycket att göra, ingen bäbis skulle bli gladare av att komma upp till snöstorm tänkte jag och gungade vagnen i stora gung där jag gick. Så tystnade han och somnade med gungningarna. Tack du Fred Erik P, tack för att mitt hjärta slapp slitas i tusen bitar.

Laddar om

-0,3kg på en vecka... Det var ju inte vad jag hade tänkt mig riktigt... Här håller man upp med godis och fika och äter sparsamt, åtminstone ibland. 0,3 hmpf!

Kan vara den nedriga förkylningen som sinkar mina promenader... Nya tag! Visst!?

måndag 28 mars 2011

toothless

I morse lämnade jag och Fred, Ester på djursjukhuset. Inte helt utan oro, veterinären tyckte hennes hjärtljud var ojämna och började prata om arytmi. Inuti snurrade mina tankar "men kom igen, inte arytmi, jag vet vad arytmi är, rub it in, katten också?". Men det kunde också vara att hon var stressad... han ville tala om att hon kunde ha ett hjärtfel och att det innebär en risk vid sövning.

Många långa timmar senare ringde tandläkaren och sa att tandoperationen hade gått bra, vips så var jag åtminstone 2000 kronor fattigare och Ester lite mer lik Toothless. Lite vimsig men vid liv och söt med sin lilla tunga som hänger ut i den nya gluggen. Jag hoppas att det inte finns någon arytmi hos Ester, men det lutar åt att hon faktiskt bara var stressad.

lördag 26 mars 2011

Ignorera min töntiga röst om ni kan.

snopphejdi

Trygg upptäckte att katten Esters hörntand pekar rakt fram. Obehagligt tyckte jag som ringde djursjukhuset. De tyckte vi kunde vänta till på måndag om hon äter som hon ska. Det gör hon, men på måndag blir det röntgen och sedan få tid för operation. Jag, bebis och en katt till djursjukhuset. Kan bli spännande.

snoppedi snoppeda

Här skulle det ligga ett videoklipp på Fred som ler. En dag innan sin fyra veckors dag, det har han visserligen inte gjort om sedan dess, men ändå, det är förbannat gulligt om mamman själv får säga det.

Men jag hann inte, för vi skulle gå en promenad och köpa en present till en av mina svärmödrar. Men under processens gång hittade vi inte någon mössa till Fred... Jag kukade ur för att jag inte har några vettiga skor, tiden gick och så hade affären där vi tänkt att köpa något nästan hunnit stänga och då kukade Trygg ur.

Det blir liksom kortslutning för mig och jag brinner av ilska, jag vill komma ut, men jag känner mig febrig. Jag har sminkat mig så jag vill ha någon att visa upp det för. Trygg ringer återbud och jag svettas och brinner.

Åså ringer det på dörren och där står födelsedagsbarnet med en present till Fred. Lite pinsamt och lite tryckt stämning här i huset vid skogen.

... och jag är så jävla arg och kan inte ens säga på vad. Å egentligen vill jag ju inte bråka, men jag vill skälla. Jag är ganska trött, i natt har förkylningen hållit mig vaken, är det inte det är det något annat. Och ändå är jag liksom lyckligare än någonsin. I vagnen sover min fantastiska son och här sitter jag och är arg som ett bi. Över inget. Kan jag inte bara släppa inget?

Förresten hade jag längtat så efter helgen, att inte vara ensam om det lilla underverket. Ändå känner jag mig lika ensam som vanligt. Äh, jag drar något gammalt över mig. Tröstäta kan jag ju inte heller. Typiskt.

onsdag 23 mars 2011

Utflykt

Vi har varit på mvc, en tur med bilen alltså, bara Fred och jag för första gången. Det är ju alltid härligt att få älta sin förlossning tänker jag och fick alltså ytterligare en chans hos fina Kerstin i Sumpan.

Sedan åkte vi till Vilhelmina. Där råkade jag tappa blomjord. Ganska mycket också runt stenen. Fröna som jag tappade förra våren ville ju aldrig ta sig. All snö hade ju smält i backen, så det blev ganska tydligt att någon tappat jord där. Jag dolde så gott jag kunde med eklöv. Nåja.

Nu äter jag en mozzarella och tomatskapelse i min ensamhet. Fred tar igen sig i vagnen och runt omkring oss sällskapar mammor i grupp. Vi befinner oss på trädgårdscafeet vid Ulriksdals handelsträdgård. De får höga poäng av mig.

Vi ska vidare mot KS nu, får se vad som väntar där....

tisdag 22 mars 2011

vad hände nu?

Ah meh.

Vaknade efter tuppluren med huvudvärk och lite ont i halsen. Sedan dess har Fred velat äta hela tiden. Så kom jag på att jag inte kissat sedan i morse. Lite vätskebrist här... kan göra att mjölken inte riktigt rinner till? Nu får Fred lite ersättning och jag dricker vatten så får vi se om det blir ordning.

Appropå att vara sjuk så fick jag någon slags kräksjuka i går, som gick över snabbt, men undertiden fick jag ropa på Ulrik och amma samtidigt eftersom att Fred måste få sitt käk även när mamma mår som en påse skridskor. Då kände jag mig som en riktig supermjölkossa.

det där med barn och bant-blogg.

Fred och jag hade gott om tid för att promenera till BVC, Fred hade ätit 30 minuter innan vi skulle gå, så allt var frid och fröjd till Fred kom på i samma sekund som vi ska gå utanför dörren, att han var lite mer hungrig. Han vägrade så klart att sluta skrika, så det var bara att sätta sig i hallen och mata det lilla underverket.

I rask takt till BVC fick det bli, fem minuter sena, vilket börjar bli rutin. Fred har gått upp 300 gram på en vecka. Hurra, han växer som han ska. Ordentligt förbannad för att han inte var tillräckligt mätt han hann bli där på vågen. Så jag fick sätta mig på den tomma öppna förskolan och amma honom. Den stunden avslutade Fred med att kräkas lite på öppna förskolans soffa. Jag torkade och var snabb därifrån.

... Jag vägde mig i morse, för i morgon ska vi till MVC. Alla gravidkilon och ett par till är borta. Nu är det bara ungefär 20 till som ska bort. De kom strax innan jag blev gravid, väldigt fort och varifrån vet jag inte. Men det är dags att vinka hej då till dem nu. Jag räknar dem som gravidkilon också, fast det är fuskigt. Det hade ju varit skönt om de ville försvinna i samma takt, men det ska jag väl inte hoppas på.

Nu ska jag och Fred gå och läsa lite. Jag har fått tillbaka läslusten, hurra! Den har liksom varit försvunnen under graviditeterna... men nu är den här, halleluja. Sedan ska vi nog sova lite innan jag tar tag i lite saker som har med det där roliga projektet att göra.

måndag 21 mars 2011

lyckans ost!

Jag är lycklig när jag vaknar, livet har fått en annan mening. Det låter kanske helt jävla nyfrälst, men det är så det är. Vissa av er vet kanske hur självmordstankarna på mig går i vanliga fall när klockan slår 06.00 och jag måste bege mig. De tankarna uteblir nu, inget fantiserande om hur jag bryter båda benen på vägen till pendeln eller hur jag råkar komma i vägen för första bästa hjullastare.

Jag brukar börja morgonen med att lukta och pussa på min son. Han luktar helt fantastiskt. I morse tror jag att jag lyckades fånga första leendet på film. Helt sjukt.

I lördags skulle vi gå på 30årsfest. Tryggs bästa vän bjöd på kalas. När vi kom dit runt 18, var alla glada och fulla, en del var faktiskt jättefulla. Jag blev hysterisk och kunde inte slappna av. Gud vad alla tanterna var tvungna att prata högt. Fred somnade under jamåhanlevasången. Avslappnat, till skillnad från mig. Så det blev ingen fest för mig, jag begav mig snart hemåt där jag strax somnade med Fred tätt intill.

Man kan ju undra hur det kommer att bli i framtiden, jag kommer aldrig att kunna slappna av.

I dag jobbar mr Trygg för första gången sedan Freds födelse. Ovant. Jag tvättar nu och sedan ska Fred och jag gå en promenad, posta ett paket och se oss om i kommunen. I dag börjar jag mitt smalare liv. Så det får bli ganska många och intensiva promenader till att börja med.

Blir man smalare av att vara lycklig? Hoppas det.

lördag 19 mars 2011

viktigt

Jag minns två saker från barnkunskapen i högstadiet.

Det ena är att man inte ska måtta med barnvagnen när man går över gatan, alltså att man inte ska använda den som en slags sköld. Verkar klokt att låta bli tycker jag.

Det andra är att vår fröken luktade vanilj.

torsdag 17 mars 2011

pruttig bäbis

Fred och jag är ensamma i kväll för första gången. Vi har sovit bort dagen mest, eftersom att natten bestod av matning och magmassage på en pruttig liten kille. Någon som har några bra tips på vad mer än lök, vitkol och taccokrydda som jag bör undvika för att liten ska slippa bli gasig i magen?

Förresten så kommer JM hit och fixar vår vägg där vattnet fryser. Äntligen är det bestämt, vi slipper bråka och tjafsa med de tidigare ägarna. Tack för det.

Å jag borde verkligen shoppa lite åt vårt fadderbarn på Haiti. Vad skickar man? Jag har fått tipset att skicka sådant som de inte får från hjälporganisationer. Alltså... kanske en glittrig klänning, eller något som hon inte redan har tillgång till. Vad tycker ni? Har ni några erfarenheter? Kanske något till håret? Hon har ett galet hår, fint men galet, det är flätat och står åt alla håll.

Ja hjälp mig gärna med vad jag bör undvika att äta och vad jag kan köpa till Josephine på Haiti!

mer

är det på riktigt?


liten får vård

slangar överallt

tisdag 15 mars 2011

personligt

smärta


utkrystad, utkämpad.

8)

Här är jag ju!

Arnemamman har att stå i, i dag gick vi till BVC och tillbaka, flåset det flåset. Fred växer som han ska, vilket låter rimligt eftersom att han äter som en häst. Vi var dessutom på hörseltest och där visade det sig att han hör som han ska också. Fina Fred.

Jag vet att det var något jag hade tänkt att dela med mig av. Men vad det var har jag visst glömt. Jag ber att få återkomma.

lördag 12 mars 2011

annat än som vanligt

Åhå jag.

Är visst lite surare än vanligt, vilket är konstigt eftersom att jag är lyckligare än vanligt, bara lite tröttare än... vanligt.
I går tog Trygg och jag en skaplig promenad, Fred sov skönt i vagnen under hela promenaden. Jag var glad, jag sa att i kväll ska jag skåla för ett nytt projekt som jag är delaktig i och som jag är så glad över att jag fått. Trygg plockade genast ner mig på jorden genom att tala om för mig hur trög jag hade varit när projektet presenterades för mig.

Jag vet hur trög jag var, men jag är trött, jag sover ungefär 40% av det jag vanligtvis gör, visst blir jag lite disträ. Och sur.

Så jag bad Trygg köpa EN hof till mig, jag var sugen på öl. Har inte druckit öl sedan Dackefejden. Jag bad honom också köpa en flaska vitt vin, om jag skulle vilja ha några droppar. För jag ville ju skåla för det nya projektet.

Hem kommer Trygg, utan både hof och vin. Så det blev ingen öl för mig och ingen riktig skål. Jag fick smaka en klunk starköl, men det är ju liksom inte alls samma sak när jag hade föreställt mig en hof. En hel... sedan höll jag mig från att bli sur trots att Trygg fick jättemånga starka öl alldeles för sig själv och därmed lämnade över hela ansvaret om F till mig, utan att vi ens diskuterat det innan.

Så jag får som sagt jobba på det där med att vara trött och glad. Ingen gillar en suris.

onsdag 9 mars 2011

nemas pekpinnas

I dag var barnmorskan från BVC här. Inga pekpinnar. Tack för det, hade det blivit pekpinnar hade hon åkt ut med huvudet före tror jag.

Vi har varit på IKEA i dag, jag fick en fotpall till min fårskinns-poängfotölj. Jag bröt bara samman lite grann. Inte alls så farligt för en tur till varuhuset faktiskt. Vi var på panduro också, jag fick attiraljer till inbjudningskorten. Inbjudningskorten som ska komma inom tre dagar och sedan pimpas. Nu är vi inne i bröllopsplaneringen, nu kommer det att bli av, tros att det kostar ungefär en miljard att gifta sig om man vill ha det som vi vill.

Måste bara komma ihåg att vara snäll så att min blivande make inte ångrar sig. Ibland... eftersom att sömn är en bristvara kanske jag inte är så snäll alltid... jag jobbar på det.

tisdag 8 mars 2011

När ska den dumma ungen åka hem?


Note to my self

Ät inte vitkål, lillebror blir pruttig i magen.

f u c k

... och jag min jävla ÄGGskalle! Lyckades beställa fel version av våra inbjudningskort till bröllopet som ska stå i sommar. Hääärligt.

Happy fat tuesday


Och tack faster Camilla för den fina bodyn! <3

måndag 7 mars 2011

När du kom Fred.

Kära Fred... kommer du ihåg att du kom till oss alldeles nyss frågar jag dig där du ligger och snusar i mitt knä. Du är den finaste varelse jag någonsin sett. Fina lillebror, vad glad jag är att du är just du. Du luktar så gott och är så vacker att mitt hjärta går itu.

När du kom till oss, hade jag och din pappa oroat oss för dig väldigt mycket. Allt verkade bra med dig, du växte med min mage och barnmorskorna kunde säga att du syresatte dig som du skulle där inuti. Men vi längtade så mycket efter dig, precis som vi längtade efter din storasyster, att vi inte ville ta några risker genom att vänta för länge.

Måndagen den 21 lades jag in i väntan på dig. Vi visste inte då, att det var du som skulle komma. Vi kallade dig för lillebror. Jag fick gel och på natten kom värkarna som jag visste skulle leda till din ankomst. Jag blev glad och förväntansfull, men värkarna var inte tillräckligt starka för att öppna vägen för dig.

Klockan 04 någon gång, gick jag upp för att berätta att jag inte kunde somna, att det gjorde för ont. Hela tiden kunde vi följa dina lugna hjärtslag. Pappa sov i förlossningssängen. Men när jag hade sagt till om det så somnade jag visst ändå, för när barnmorskan kom in med morfinet snarkade jag i sängen.

Jag fick mer gel på morgonen och en ballong som skulle vidga vägen ut för dig. Den ramlade ut ganska snabbt, efter någon timme eller så och då hade en barnmorska hål på hinnorna så att vattnet forsade ut. Så fick jag kraftiga värkar, som inte ville komma tillräckligt tätt. Barnmorskorna hade uppenbarligen fullt upp på andra håll, med andra mammor och bäbisar som skulle ut just den här dagen.

Jag gissade fel hela tiden. "Om fem timmar kommer du" gissade jag, men inget blev rätt... tiden bara gick och gick och jag hade ont. Jätteont och under lång tid. Jag fick feber. Min kropp reagerade inte som förväntat på värkarna, jag öppnade mig för långsamt. Det fanns ingen som ville höja det värkstimulerande droppet, barnmorskorna lyste med sin frånvaro och svarade svävande när jag väl fick tag på dem. Någon började prata om snitt, jag blev rädd och började ändå mentalt att förbereda mig på det.

Så kom barnmorskan S. Det känns nästan som om vi har henne att tacka för att du kom där på natten den 22 februari 2011 och också för att vi slapp ett snitt. Trots att jag tänkte tanken när du var på väg ut, att det hade varit fint att slippa känslan av att bli sliten mitt itu. S kom in och höjde droppet, hon körde upp sin hand i mitt sköte och kände på dig, där passade hon på att joxa med någonting som gjorde att jag kände hur du halkade ned. Det gjorde förbannat ont och hon var inte direkt den första med att joxa långt upp i mig.

Epidural fick jag också, kallade narkosläkaren för tjomme när han stack fel och undrade om jag fick para ihop honom med en kompis. Men det fick jag inte. Kunde inte förstå varför det var dåligt att vara påverkad av lustgasen, så som jag älskar lustgas. Man får aldrig vara för full, eller för påverkad av lustgas, då får man samma skämskänsla.

Äntligen äntligen kom värkarna igång och trycket nedåt och rädslan för att bajsa på sig. Jag fick inga krystvärkar, jag väntade och väntade men de kom aldrig. Jag fick krysta av egen maskin, kroppen hade inte hajat galoppen. Då tyckte S att jag skulle sätta mig i en förlossningstol, i en stor potta där diverse slaggprodukter kunde ramla ned. Det vill säga, allt som inte var du.

Barnmorskan S ropade att jag skulle ta i så skulle du kanske komma innan midnatt, men jag svarade att jag skiiiiiter i vilket datum du kommer. Fast det var ju inte helt sant, jag ville att du skulle komma så snart som det bara gick. Det fanns en läkarstudent som hette Adam med. Jag tvingade honom att hålla i min hand och kände hur det knakade när jag klämde åt den under en värk.

Älskade Fred, jag tryckte på för allt vad jag hade, så primitiv har jag aldrig känt mig. Pappa satt bakom och höll i mig, så vi fick se dig ungefär samtidigt när du kom.

Men precis innan mådde jag illa, jag visste att det kunde hända och hade bett om att någon skulle vara beredd med en spypåse, eftersom att jag ogillar att kräkas på mig själv, även under en sådan primitiv upplevelse som en förlossning. "Nu måste jag kräkas" meddelade jag tydligt och väntade lydigt på påsen. "Kan jag kräkas nu?" undrade jag som blundade. Till svar fick jag att det bara var att kräkas, att påsen fanns där. Så gjorde jag det. Över mig själv. "Det där var ju mindre begåvat" skällde jag och tryckte på.

Någonstans därefter kom du, 23:49 den 22 februari. Det finaste jag någonsin har sett.

Efter cirka 100 timmars förlossning och mycket smärta, som jag hade glömt i samma sekund som jag såg dig var du där. Men du hade svårt att andas när du kom. Barnmorskan sa att du gruntade.

Men det ska jag berätta om en annan dag, nu vill du ha mat, sedan ska vi byta på dig och gå och lägga oss. Du älskar att sova bredvid. Mammas hjärta, jag njuter av varje sirénskrik du tar, varje nedkissad tröja jag måste ta av mig vid blöjbytet och varje nedbajsad blöja jag får byta. Du är det finaste jag sett och du luktar så gott.

pappas pojke

Fred tittar på mig i sömnen ibland. Det är lite läskigt, han öppnar sina ögon, ser sig snabbt, misstänkt omkring och sedan spänner han en tom blick i mig.

lördag 5 mars 2011

En lördag

Vi har haft besök mest hela dagen. När en svåger med flicka åkt hem hittade Trygg min blöta handduk och smutsiga trosor på golvet i badrummet här nere, där våra gäster gått på toaletten. Fint.

På nätterna ammar jag mest hela tiden, Fred sover på min arm där i mellan. Det finns ingenstans jag hellre vill vara. Fred tar så klart all tid och plats men hans syster bor jämte honom i mitt hjärta. Det är konstigt att bli mamma igen.

Den här gången får jag äntligen vakna om nätterna, jag får plötsliga kissduschar när jag byter bajsblöja och laxöron (som någon sa) av amningen. Det gör inget. För Fred är här.

Jag har fått den optimala amningsdräkten som Trygg och jag slåss om, av Mikebike och miss Muffin. Jag ska försöka få inspiration till en egen bild, men hittills har min amningshjärna satt käppar i hjulen för kreativitet.




fredag 4 mars 2011

Hoho. Hooohoo


Alltså.
Jag kämpar med att komma ihåg vad jag heter. Jag vet att det är en massa andra saker jag bör komma ihåg. Nära kära som fyller år, tacka för presenter och gratulationer, och sådant...

Men min hjärna verkar liksom bara kunna fixa käk, rena blöjor och kläder till den här lille herrn. Den finaste herrn i världen.

torsdag 3 mars 2011

Första promenaden


Redo!

Hello Mr Ågren

Att bli mamma... att vara mamma till en liten som behöver en. Helt underbart.
Helt knäckande för ens dödsångest.

Jag tror jag läst något liknande hos Miss Muffin. Jag har till och från dödsångest, försöker att inte göra en sådan stor sak av det. Jag kommer aldrig att veta säkert vad som händer när vi dör, det blir inte bättre för att jag funderar över det var dag. Jag kommer knappast att leva längre för det.

Jag vill inte dö, jag vill se lillebror, vår fina Fred växa upp, jag vill vakna varje morgon som jag vaknar de här morgnarna, med Trygg och Fred intill, Freddan med armarna över huvudet, utslagen, sötast i världen.

Annan ångest också förstås. Ser någon bli skjuten på TV, tänker genast:
"Jag vill inte att Fred växer upp och blir skjuten".

Å hjälp. Beskyddarkänslorna tar över.

I dag ska vi försöka oss på en barnvagnspromenad, den första, får se vilken ångest det kan frambringa. :S

onsdag 2 mars 2011

Gula Fred

Förvirringen är stor. Varenda papper jag lyfter kräver hjärnverksamhet som vanligtvis inte bör behövas vid så enkla uppgifter. Är det här min nya hjärna? Jag som brukar vara så effektiv och snabbtänkt, känner mig pårökt och långsam.

Det var fantastiskt att komma hem. Huset var pyntat med ballonger och på bordet möttes vi av presenter från mina nya vänner, Tryggs vänner. Vi fick bland annat en superfin body som pryds av texten "lillebror", vilket fick mig och Trygg att brista ut i gråt. Det blev så tydligt att vår Fred är lillebror och att hans storasyster saknas oss.

I dag har vi varit på återbesök på Neo... Eh. När vi hade slutsamtalet med läkaren frågade jag honom om matningen. För på neo äter alla barn var tredje timma. Jag frågade om det, eftersom att Fred inte käkar var tredje timma naturligt. Och Dr D sa att nej, det där kommer ni att lösa hemma... med Freds egna rutiner.

Men i dag... träffade vi en barnmorska som fick mig att känna mig som världens sämsta mamma för att Freddan bara gått upp 15 gram per dag i stället för rekommenderade 20 gram. Hans billycheck (gulsotsvärde), hade gått ner med 30 enheter vilket är med högre hastighet än vad det tidigare gått ner under sjukhusvistelsen, men det var precis på gränsen för att slippa blodprov. Så här är det. Ju mer Fred äter desto fortare går billyrubinet ur kroppen, alltså det som orsakar gulsot hos bebisar. Så barnmorskan Wiwi uttryckte stort missnöje och fick oss att känna oss världssämst på föräldraskap.

Jag tycker det är lite onödigt. Hon hade kunnat uttrycka sig annorlunda, hon hade kunnat komma med glada hejarop och sedan föreslagit åtgärder för att få det att gå ännu bättre? Nu tittade hon anklagande mot oss och suckade över vår matning var fjärde timma.

Är jag världens sämsta mamma som inte får bort min sons gulsot? Liksom.