söndag 9 januari 2011

stort och litet

När jag hade fött Vilhelmina tänkte jag att jag skulle komma ihåg hur lätt själva förlossningen var, att jag aldrig mer skulle vara rädd för att föda barn. En promenad i parken, till skillnad mot själva förlusten och sorgen. Herregud, lite smärta kan väl varenda människa härda ut tänkte jag.

Nu närmar det sig igen. V 32. Lillebror kommer om max sju veckor och jag har hans fötter i revbenen, så himla liten är han inte längre... Jag längtar och ser så mycket emot att få se honom, att få träffa honom och börjar samtidigt förstå att han ska ut, samma väg som han kom höll jag på att säga... Okej, ut ska han i alla fall. Varför kan jag inte hitta den där känslan och minnet om att förlossningen var så lätt?

Å andra sidan är det väl en del av tjusningen, spänningen och förväntan.

Hör ni att jag vågar tro? På att det går bra. På något annorlunda sätt orkar jag inte tänka och inte leva. Oron finns där ändå som en ständig följeslagare. Sorgen finns sida vid sida med glädjen.

Vi skottade fram minnesstenen här om dagen, tände en lykta och borstade av nallen i mossa. Det är som sagt, konstigt att vara olycklig och lycklig på samma gång, att känna glädje och sorg i samma andetag. Men jag är glad att jag kan känna glädje... och snart kommer lillebror...!

1 kommentar:

  1. Snart kommer lillebror! Och det är ju så det är - allt går hand i hand och så förblir det - men förhoppningsvis kommer det goda att få överskugga det onda. Och det där av känslan inför en förlossning känner jag igen. Jag hade ingen lätt förlossning alls, men den fick ett hastigt upplopp som liksom räddade hela skiten för mig och jag var inte rädd efteråt och tänkte redan på BB att det här vill jag göra om. Men nu närmare jag kommer ju räddare blir jag för att kraften ska svikta, att jag inte ska orka, att ett kärl i huvudet ska brista, att jag inte kan föda barn. Och så vidare. Kanske en naturlig process? /C

    SvaraRadera