torsdag 30 september 2010

hjärnlöst

Min hjärna är inte riktigt med, därför saknar jag intryck och med det något att skriva om. I dag stod tunnelbanan still och det stod tusentals människor vid min station, för dit kom folk norrifrån. Så jag fick ta cykeln... vilket ju var en bra lösning men helt osannolikt jobbigt. Mitt flås är ju helt enkelt obefintligt. Jag är helt slut nu.

Jag kom hem lite tidigare i dag, vilket jag ringde Trygg för att berätta. Men han skulle ut och dricka öl... så jag fick en påse blandat saltlakrits från Birka gott som ligger på Rörstrandsgatan 22. Har ni vägarna förbi... köp några salta hallon -krokodiltårar. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva utan dem efter i dag. Men det lär jag ju bli tvungen eftersom att jag ska turbobanta efter förlossningen... ja.. då blir det inget blandat saltlakrits...

Ja, ni hör ju, ingen hjärna.

onsdag 29 september 2010

tyvärr blev B just det...

Tyvärr så blev det roligaste av allt en sorglig historia. För bra får det aldrig vara.

måndag 27 september 2010

vackert

I kväll var sista tillfället med föräldragruppen för oss som förlorat barn i slutet av graviditeten eller i samband med förlossningen. Det har varit ett sådant förtroende och fina möten där vi delat vår sorg. Om jag fick råda föräldrar som förlorat sina barn någonting, så skulle det vara att tacka ja till sjukhuskyrkans samtalsgrupper med andra som råkat ut för liknande saker.

Det mäktigaste av allt är att Mr Trygg har vuxit i mina ögon under tiden. Han säger så kloka saker och det finns reflektioner som jag inte anade att en brandman med hockeyintresse kunde ha. Ursäkta mina fördomar. Jag älskar min Mr Trygg, han är omtänksam, klok, allmänbildad och smart. Men det finns också ett djup som är nyupptäckt för mig och som är fantastiskt vackert.

I dag meddelade vår favoritpräst att hon kan viga oss nästa sommar, det känns fantastiskt fint. Jag vill gärna bli fru Trygg, så snart det egentligen bara går.

söndag 26 september 2010

Vad det blev...

Nej, det blev ingen hummer. Och ingen städad lägenhet. Men det blev en lysande gul fiskgryta. Vi firar 4 år, genom att sitta framför TV'n och äta, som alla andra kvällar i veckan. Till den gula fiskgrytan får jag ekologisk blåbärsdryck och inte rödvin.




4 år

4 år sedan första dejten med Trygg. Vi träffades på jobbet. Jag var en securiasreceptionist och han en kontorsvaktmästare. Han var vältränad och snygg. Han ville gå på fotboll med mig, vi mötte upp några kompisar till mig och han drack lite för mycket öl. Vi stod i klacken och Trygg skrek "kom igen gnaget!" på fel ställen. Det gjorde inget, på tunnelbanan höll han om mig och skyddade mig mot fyllona och mot trängseln.

Vid Fridhemsplan skiljdes vi åt och jag fick en puss som brände mot läpparna hela natten.

Det var romantiskt på sitt sätt. AIK förlorade förresten mot Hammarby. Men det gjorde inte heller så mycket den dagen.

I dag skulle vi ha ätit en fin middag om det inte hade varit för att jag har tappat orken och lusten till något. Det är tydligen mig det hänger på. Hummer hade jag velat ha, men hummer som går att köpa i dag är fryst och tar sjuhundraelva timmar att tina. Nja, jag vet inte vad jag vill... men lägenheten behöver städas.

lördag 25 september 2010

död mus, stolt katt

Inga ord är nödvändiga här känner jag. Men det säger en del om mitt helggöra.

tårar till en film

Jag ser "Allt för min syster" och gråter så mycket att jag inte kan andas. Mina tvivel gror i filmen, finns det någon mening med livet eller döden? Eller lever vi bara och dör sedan? Jag kan acceptera att det är så, men det är så förbannat tråkigt och det ger mig dödsångest.

Systern sätter sig på vänster sida på bussen så hon kan se efter sin familj genom rutan. Innan hon går bort, säger hon att hon ska göra likadant i döden. Det är så vackert och vemodigt att jag i den sekunden inte orkar med nuet.

Tänk om det ändå är tvärt om, tänk om det finns ett fönster som Vilhelmina ser oss genom och en tid då jag faktiskt får lära känna min dotter. Tänk om.

orooooo

V.16 + 3

Nej. Jag vet inte om jag känner något eller om det bara är pruttar i magen som rör sig. Jag är livrädd. Men tiden går fort nu. En dryg vecka kvar innan semester och efter Egypten, en helg i Göteborg för att träffa Julia med bihang. Då har vi hunnit vara på det vanliga ultraljudet...

Vilhelmina började göra väsen av sig redan vecka 13, det är löjligt tidigt. Små pickande rörelser i nedre delen av magen. Det här är en lugnare typ. Eller så har hon mer plats för att allt redan är uttänjt. Att det är därför jag inte känner något, eller kanske känner något.

Å lilla, lilla därinne, jag hoppas att du mår så bra du kan. Här får du lite Schweizer nöt.

onsdag 22 september 2010

Hur jag får som jag vill

Jag ber trygg hämta vatten åt mig. Det vill han inte, han undrar om han ska bli någon slashas som hämtar allt åt mig. Jag undrar vad det är han hämtar. Han kommer fram till att han ställt undan middagen som jag har lagat och släppt in katten.

Jag surar och gnäller om foglossning. "Det här ska bara bli mitt barn" säger jag. "Varför då" undrar Trygg. "Det är ju bara jag som tar hand om det nu" säger jag så gravidkossigt bara jag kan. Men det fungerar i alla fall, för jag får mitt glas med vatten.

syskonlängtan

Det här läser jag. Jag har legat på förlossningen med en livlös dotter på väg ut och min enda tröst var att Trygg svarade ja på frågan om vi kunde skaffa många barn. Jag kan föda hur många som helst, men jag kan aldrig förlora ett barn till. Jag kan aldrig mer uppleva hur själen rivs itu, jag ändå medveten om att många kära, enligt statistiken kommer lämna mig kvar i livet. Men att förlora ett barn. Nej.

Men själva graviditeten... är inte en hälsokur för mig heller. Mina graviditeter har flutit ihop, fogarna rasar av 12 månaders graviditet. Det är en alkoholfri tillställning hela vägen ut. Roligare fester har man varit på.

Många barn, är åtminstone tre levande syskon till Vilhelmina. Hur vi nu ska hinna det? Jag fyller 30 den 3 december. Det kanske bara är att fortsätta den här nyktra festen och slänga diverse fogar åt hundarna.

Men... det är i alla fall ett senare problem, just nu koncentrerar vi oss på att längta oss knäppa efter lillasyster.

Pengar rullar in som de ska...

Det går bra nu!

För mina vänner. Grattis till nytt jobb, sålda lägenheter och till det där hemliga, det roligaste av allt!

tisdag 21 september 2010

bara det vanliga babblet

Jag är sånär på en natt inne i vecka 16, eller 17 beroende på hur man räknar. Jag har börjat känna rörelser, men jag känner dem långt ifrån hela tiden vilket är ytterligare ett orosmoment. Jag inbillar mig att det ska börja rinna blod, vilket är en sådan läskig tanke att jag knappt vågar skriva den.

Det förbryllar mig också eftersom att jag inte haft något sådant trauma... det är bara otäcka hittapåtankar.

Drömmer oroligt gör jag också, otäckt och obehagliga scener fulla med frågetecken.

En meningslös sak, men rolig... är att jag fick veta att svärfars gullehund, en liten Jack Russel blivit dräktig, lite av misstag och väntar valpar i vilken sekund som helst. Å jag blir så-ååå sugen på en liten hund. Förtjänar inte jag en liten pluppis kanske? Jo det gör jag faktiskt, men helst skulle jag vilja ha en bullterrier, och av den anledningen är det många som tycker att jag är lite dum i huvudet. Men de är så sjukt fulsöta så det är inte sant.

Jaja, jag är en babbelmaja, men jag har visst fått tillåtelse att svamla här på Arnes...

måndag 20 september 2010

AJ

Huvudvärk, som börjar i nacken och som sprider sig som en krans runt huvudet och strålar ner i ögonen från pannan. Sedan i går har det ilat illa, det är jobbigt att gå ut för ljuset skär i mina ögon. Jag stannade hemma i dag, bokade en tid på vårdcenralen. Jag är rätt orolig av mig nuförtiden. Så jag fick kolla mitt blodtryck som var bra. Dr R trodde det var spänningshuvudvärk och undrade om jag ville vara hemma ett tag.

Jag tackade nej. Det har aldrig varit så lätt för mig att bli erbjuden sjukskrivningar som nu. Men jag får bara mer att göra av att vara hemma nu och mindre pengar. Dessutom har jag ju en semester att se fram emot.

Jag måste nog vila en stund, mina ögon ramlar snart ut ur sina hålor. Lite vardagsgnäll har ingen dött av eller?

Förresten. Jag skäms över att vara Svensk i dag, trots att jag aldrig skulle få för mig att rösta på Sverigedemokraterna, så känner jag mig djupt generad över att det finns landsmän som faktiskt röstat bajsbrunt. Det finns inget förlåtande i en sådan nedrig handling.

söndag 19 september 2010

rörelse

Vet ni? Nu är jag ganska säker på att jag känner lilla kråkan, lillasyster röra sig därinne.
Ough. Denna kärlek, denna rädsla.

step by step

Jag har hittat mycket nöje i Sophies bloggar, som jag fann genom Miss Muffin. Dels har jag förälskat mig i Sophies Ugglalalas, dels har jag fattat tycke för hennes ord och funnit glädje i att hon väntar barn i samma vecka som jag. När hon sedan delade med sig av min öppna bok med en nominering som fick mina ögon att tåras, ville jag läsa om de andra starka skribenterna hon gillar. Genom en länk hittade jag Tonci, som förlorat sin Embi.

Dit verkar också andra föräldrar som förlorat sina barn ha hittat, för jag finner fler. Jag får fler anledningar att gråta och det gör jag också. Våra älskade barn. Jag ser samma händelseförlopp, samma smärta och sorg som jag själv gått igenom.

Jag tänker ofta på att jag tidigt sa. Under förlossningen första gången, att okej. Jag gör det här nu, men aldrig igen. Jag klarar det inte, den här lillasystern ska skrika när hon kommer, annars blir jag tvungen att lobotomera mig. Det är en känsla som jag bär med mig "aldrig någonsin igen". Men jag utsätter mig ju för risken, för inuti finns hon. Livet som inte skulle ha blivit om Vilhelmina inte hade lämnat oss. Vilhelmina har på något sätt skänkt livet till sin lillasyster.

Det är en konstig tanke...

lördag 18 september 2010

M/S Vindhem

Räkbåt, nykter. Ny upplevelse.

barbamamma

Jag är helt mör, som om jag skulle ha campat i en vecka... I går dök ett alterego i form av barbamamma upp. Det är så jag känner mig. Som en oformlig klump. Flebbig. Jag drömmer om nätterna att jag bantar, det vill säga, när jag inte drömmer om att Trygg hånglar med andra, att jag blir full eller mardrömmar om att kråkan dör. Är det därför jag är så slut? är det därför jag vaknar och har ont i kroppen som efter en vecka i tält?

I går på papiljottmiddagen beskrev jag hur planet till Egypten kommer att luta åt det håll jag sitter, hela vägen. Hur Egyptierna kommer att häpna över barbavalen, en mycket sällsynt skandinavisk valsort.

Alltså fan, det är inte lätt. Hör ni.

torsdag 16 september 2010

Om favoritbarnmorskan

I dag ringde min favoritbarnmorska. Malin.
När Malin ringer blir jag lite nervös, jag beundrar henne. Jag tycker om henne. Jag är i det verkliga livet en person som tycker om människor. Det är väl inte alls så konstigt att jag tycker om Malin, hon var där när jag svängde upp på motorvägen åt fel håll. Hon tog hand om mig när Vilhelmina föddes utan att skrika, hon var den första som fick se min dotter, som fick hålla henne.

Alldeles lugn är Malin alltid. Helt olik mig som stressar upp mig i alldeles för många situationer. Men kompis får man inte bli med sina vårdare, det är liksom en osynlig regel. Fast jag är helt normal, jag tycker bara om människor.

Är det inte lite konstigt? Är det för att man inte kan bli kompis med alla sina patienter, eller för att man får lära sig på sjuksköterskeutbildningen/läkarlinjen att hålla distans till de arma krakarna, som kan bli efterhängsna som inga andra?

Hur som helst är jag glad att hon ringde, hon ville kolla hur mötet hade gått. Jag frågade om mitt beröm hade nått fram och det hade det. Jag passade också på att fråga om hon ville förlösa mig nästa gång, när lillasyster kommer. Jag litar på Malin, men några Evor vill jag inte ha i närheten av min snippa. Det ville i alla fall Malin och på så sätt hoppas jag att cirkeln får slutas lyckligt.

onsdag 15 september 2010

tack för fina tankar

Tack alla ni som tänkt på oss i dag. Jag hoppas att ni tänkte länge, för chefsöverläkaren hade kort om folk och kom loss först en dryg timme efter avtalad tid. Hon gick igenom händelseförloppet noggrant och berättade för oss att en anmälan har gjorts och att det pågår en utredning, inblandade är informerade. Hon verkade förvånad över att ingen av de andra läkarna gjort anmälan eller gått igenom det här med oss.

Det tycker inte jag är så konstigt, den ena är en aning märklig och jag misstänker att han är en uns för förtjust i brännvinet och den andra är den som skrev ut mig när hon skulle ha skrivit in mig.

Det kan ta tid innan vi får svar, men vi fick se CTG-kurvorna från det första tillfället... och nu kan ju till och med jag se att det inte såg bra ut... inte någon av kurvorna var bra. Att jag blev hemskickad är... för mig helt jävla, jävla skitotroligt, när jag ser på det i dag. Jävla Eva. Jävla jävla skitEva.

Sedan tog Trygg en promenad hem med tjockisen, som är jag. Fatta vad jag ska banta efter förlossningen, jag ser fram emot det så himla mycket. Ehh, alltså... ja jag ser fram emot det... jag ska amma och banta och sedan får jag nog operera brösten om jag inte vill ha dem i knävecken...;) Men det är ett senare problem.

När vi var hemma var jag tvungen att sova lite, jag blir helt trasig efter sådana här möten... Något positivt hon sa var att det inte ska vara några problem för mig att bli igångsatt strax före 40 veckor, vilket känns enormt skönt... hon verkade också "imponerad" över hur bra förlossningen med Vilhelmina hade gått. Jag berömde favoritbarnmorskan mycket och hoppas det når fram till henne. Så, eftersom att jag varit med om en tidigare förlossning och det gått bra, trodde hon inte att en igångsättning skulle vara några problem för mig.

Svamlar jag nu? Jag är lite av en svammeltant skulle man kunna säga. Stoppa mig. Jag stoppar mig nu. Tack alla fina för tankarna som sagt!

Kyrka, check!

Maria Magdalena kyrka bokad.

tisdag 14 september 2010

ett möte...

I morgon klockan 13:00 ska vi till förlossningen och diskutera vad de hade tänkt sig för åtgärdsplan för att man klantade sig så pass, att Vilhelmina lämnade livet innan hon ens fått det. Jag är oerhört nervös och spänd inför det. Jag känner i hela kroppen att det kommer att bli ett jobbigt möte.

Den där barnmorskan alltså, Eva... hon står inte högt i kurs hos mig. Dessutom lät hon bli att hälsa min favoritbarnmorska att jag hade sökt henne, när jag ringde för att få några ord med henne. Egentligen är allt hennes fel, men det blir jag väl inte gladare av att säga högt.

Jobbigt möte alltså, med chefsöverläkaren på förlossningen...

måndag 13 september 2010

Toastmaster check

Toastmastern till bröllopet tackade ja vid frågan i dag. En sak att checka av. Lasse på upplevelsepresent.nu, hurra han är perfekt som toastmaster. Faktiskt, och jag har hittat en lokal jag vill ha.

Fuckers

Jag gick bakom en eller två. Eller tre rökare på vägen till jobbet från tunnelbanan. 300 meter kanske 500. Mitt hår stinker rök! Argh, jag haaaatar rökare!

lördag 11 september 2010

ensam

Jag känner mig ensam när jag åker hem i mörkret. Sårbar och naken i mammas bil som jag har lånat. Under backspegeln hänger en bläckfisk i garn som jag har gjort. Bilen luktar nagellack och parfym. Den luktar mamma och jag minns att jag alltid hade ont i magen av stress när jag var liten. Mamma hade alltid bråttom på morgnarna och glasögonen var lika alltid borta.

Vad är det med bilfärder och mörker? Mina tankar skenar i väg och jag är lite rädd, där i mörkret. Jag tänker att jag inte behöver vara rädd för jag har redan gått igenom den värsta dagen i mitt liv.

Jag känner mig fortfarande ensam men inte lika exponerad. Inte ens kattis Ester vill komma hem och dörren vågar jag inte ha öppen- i Solna härjar en våldtäktsman som tar sig in genom dörrar och fönster till hem som tillhör kvinnor som bor på nedre botten. Det råkar ju jag göra. Härligt. Man kanske behöver vara lite rädd ändå... typiskt.

fredag 10 september 2010

helggöra?

Nu har jag slutat, nu mår jag illa i stället och funderar över vad jag gjorde förr i tiden på fredagar. Tog ett glas vin antagligen, eller sju. Nu drömmer jag mardrömmar om att jag dricker vin, för att jag är så sugen och glömmer bort att jag är gravid.

Förra gången jag var gravid drömde jag nästan varje natt att jag var full, och sedan vaknade jag med huvudvärk och trodde på riktigt att jag var bakfull till jag kom på var jag var någonstans.

Kanske kan hålla mig vaken en timma till om jag anstränger mig.

Trevlig helg!

vidrig Arne

Jag är fullkomligt vidrig just nu. Trygg har åkt till Berlin för att spela fotboll för något slags elbolag där han visst är anställd när han inte släcker bränder. Jag kommer hem, slänger av mig jeans och top, byter det mot mysbyxor och stor hoodtröja som jag ärvt av Trygg. Det vidriga i det hela består av mitt hetsätande av godis. Trygg gillar inte godis, så jag känner mig alltid skyldig när jag äter det minsta godis. Så jag passar på kan man säga.

Jag passar på att vara fullkomligt vidrig. Härlig grej att passa på att vara. Helt obegripligt egentligen.

onsdag 8 september 2010

Hurghada ->

Under min förra graviditet lät jag bli att resa utanför Sveriges gränser av försiktighetsskäl. Det hjälpte ju föga, det som inte fick hända, hände ändå. Nu har jag och tre av mina vänner bokat en resa till Hurghada, Egypten den 4 oktober. Hemförsäkringen gäller för vård utomlands, barnmorskan säger okej, men använd stödstrumpor under flygningen.

Jag kan liksom inte skydda mig och lillasyster genom att inte leva, jag förstår ju det. Då skulle jag inte kunna gå utanför dörren. Vi fyller 30 år i vinter, jag och mina tre vänner, det är klart att vi ska fira det tillsammans.

Jag kommer inte att kunna dyka, för det får inte mammor med lillasystrar eller småbröder i magen göra. Men jag kan snorkla. Och jag kan äta gott, sola, sova och läsa. Jag kommer att vara i vecka 17 och 18 då. Det blir bra, eller hur? Visst?

tisdag 7 september 2010

jag syntes

I dag högg företagets snyggaste (kvinnliga) jurist tag i mig på Ica, när jag höll på att springa förbi utan att se. Då kände jag mig sedd. Det behövs uppenbarligen inte så mycket för att jag ska känna mig det.

Jag vet inte om jag ska skratta åt mig själv och min litenhet, eller gråta för att jag inte känner mig sedd oftare (alltså det här är nog någon slags yrkesseddhet jag menar). Eller rycka på axlarna för att jag är sedd av de som betyder något för mig (ickeyrkesrelaterat).

Tja, det verkar ju finnas fler alternativ här... blev det här mitt mest flummiga inlägg ever? Är det någon som förstår vad jag menar?

måndag 6 september 2010

Stress

Pfffff!
Jag är så sur och stressad hela tiden... Och ju mer jag stressar dessto surare blir jag. Jag har ju lovat mig själv att inte stressa i den här graviditeten. Och så blir jag ännu mer stressad över det.

Fyfan för folk som är dumma i huvudet. Jag säger bara det.

fredag 3 september 2010

Tecken


GeoTagged, [N59.64853, W17.92918]

Ibland tror jag på tecken. Den här mannen, Michael Södermalm, mycket bra talare, skulle kunna vara ett sådant.

Passion!

Så här ser Erik Haag ut när han funderar över hur i h-e man kan arbeta inom försäkringsbranschen...

Kick off med massa män

Jag är på kick off. Det är ofta något som provoserar mig, talare som älskar sin egen röst. Tid som försvinner till förmån för -ofta män som... Pratar om. Ja vad pratar de egentligen om?

Jag i min tur provoserar genom att skriva det här under tiden som en av de där männen talar.

Jag är dessutom missnöjd över att jag som inte äter kött, inte gjort på typ 17 år, fick serverat något som skulle vara röding, men som visade sig vara kyckling till lunch.

Oh, nu inser jag att den här manliga talaren som berättar i huvudsak om sig själv, ska prata i över en och en halv timme till. Ehhhhh giv mig styrka.

torsdag 2 september 2010

Hoppsan!

Jag vill bara svära högt och lägga mig på golvet, sparka, slå och gråta. Dumsnåla personer med maktposition, gå och knulla er själva i röva.

onsdag 1 september 2010

Mar

Vaknar innan klockan ringer av mardrömmar. Är det inte blod som forsar är det tydligen förlossningsdrömmar. Lever barnet? Det är aldrig någon som vet.

Jag vet inte heller, men vattnet går och forsar ut på sjukhusgolvet. Jag undrar om jag ska föda ett tyst barn igen. Jag får inga svar.

Men jag vaknar, och det är långt till mars. Det rör sig i mig. Lite var som helst.

Jag kan tyvärr inte stanna, det dödar mig. Jag måste vakna men tack ändå för all jävulskap. Tänker jag.