fredag 30 april 2010

Modekoll

Här står jag i ett gatuhörn och väntar på fina mammi. Hon är alltid sen, i dag närmar det sig 30min.

Men jag har hunnit kolla in ryska turister. Det är intressant. De har ett helt annat mode än vi. Eller så är det jag som är efter, glitter och nitbeklädda jeans kanske är så det ska vara nu?

Osamlad

Å jag ger inte ett sådant samlat intryck förstår jag. Men, det är som det är. I morgon publiceras jag i Aftonbladet för den som vill läsa ännu mer om hur jag mår. Förstår att det finns ett massivt allmänintresse om mig. Eh. ;)

torsdag 29 april 2010

ingen rättvisa

Men herrejävlagud. Jag blir så trött.

Aftonbladet har varit här och tagit bilder och intervjuat om försäkringskassan.
Eftersom att jag har så dålig mottagning hemma händer det att man kommer direkt till min telefonsvarare och det har försäkringskassan så klart gjort och där meddelar en slags chef att man inte alls har tagit ett beslut. Helt plötsligt. Jag blir så jävla, jävla trött.

Så nu vet jag inte hur det blir med mig och mina dubbelhakor i kvällspressen, det blir väl inget... och så får jag inga pengar heller. Och så är jag där, tillbaka på ruta ett?

svårt

Fan. Vet ni hur svårt det är att banta när man är hungrig? Jag är förbannat hungrig hela tiden, fast jag ätit normalt. Nu måste jag rota någonstans för ett mellanmål. Det kurrar i magen. Hur kan det vara så? Det känns jävligt orättvist, att jag ska vara både gravidtjock och utan bebis.

Nu kontrollerar jag mig...

Lugnt och fint och djupa andetag, nu gråter jag ut under kontrollerade förhållanden. Försöker.

Angående min mamma så är hon världens bästa, hon är bara så orolig för mig att känslor väller över. Mina och hennes och vi krockar. Känslor och tårar utspridda lite här och där.

Men vi har varandra. Jag och mamma, jag och Trygg, jag och ni. Det blir vi.

Jag andas djupa andetag och ska försöka gråta som Lauren i "The Hills". Alltså, vackert och kontrollerat.

onsdag 28 april 2010

plockar ni upp mig?

Nej men. Alltså... jag håller inte ihop. Jag har cyklat gråtandes hem, vilket var en ny upplevelse av flera anledningar. För det första så vet jag inte om jag följde alla trafikregler, dessutom glömde jag hjälmen, eller om den blev snodd på vägen, jag vet inte. För det andra höll det på att bli mos av mig när en bil prejade mig i lunchrusningen. Just nu känns det inte som om det hade spelat någon större roll.

Men det var också en spännande upplevelse att cykla gråtandes eftersom att man inte kommer undan. Alla ser dig, mig. Alla såg mig fast jag försökte cykla så fort jag bara kunde, medan tårarna och snoret skvätte efter mig likt när en bil sprayar vindrutan.

Innan hade jag träffat mamma för att bli tröstad över lunch. Problemet är att det alltid är lite mer synd om min mamma än om mig, eftersom att hon måste bära min sorg utöver sin egna. Fråga inte, jag vet inte hur det där funkar. Medan jag förklarar att jag inte vet hur det ska gå till att jobba, att det känns ännu tyngre nu än förut och att jag måste bestiga berg för att få allt att klaffa. Svarar mamma att det inte är så många som glider på en räkmacka.

Nej. Det kanske inte är så många och vad i helvete hjälper det mig? Mamma säger att hon kan sälja sin lägenhet. Jag har väl en egen lägenhet att sälja när allt gått ner till de varmare breddgraderna? Jag fattar inte hur hon resonerar, dessutom har jag tröttnat att sitta där på restaurangen och grina inför allt folk, jag vill gå. Mamma kommer långt efter och sedan blir vi osams över något, jag vet inte vad. Jag förstår inte vad hon menar och eftersom att det alltid är lite mer synd om henne skriker hon till svar när jag frågar vad det är hon vill att jag ska göra, att hon vill att jag ska må bra och sedan rusar hon till sin cykel.

Och jag står kvar en stund... och frågar mig hur det ska gå till? Hur ska jag kunna må bra? Vilhelmina dog och försäkringskassan vill inte ge mig några pengar och sjukhuset missade att Vilhelmina var sjuk. Och fan. Jag skulle ju ha varit föräldraledig nu och solen skulle ha lyst och allt hade varit jättebra. Hur är det rimligt att jag ska må bra? Och hur ska jag kunna arbeta heltid? För... jag gråter ju mest bara när jag är där. Inte särskilt effektiv.

Jag kanske inte ens har någon lust, jag kanske hellre säljer lägenhet och ni kan få katten på köpet. För jag känner mig inte särskilt förnuftig, klok eller rationell. Jag känner mig snarare oklok, galen, förvirrad, förtvivlad och irrationell.

Jourhavande hjärnskrynklare, någon? Eller bara en ordentlig fylla, eller kanske ett hårt slag i huvudet? Lobotomi!
Jaha, nu har jag visst hängt ut mig själv för allmänheten. Men jag måste. Jag måste skriva, annars dör jag.

Småbitar av Arne meddelar

Nej men hörrni! Att förlora sitt barn är väl en bit av en kaka? Jobba efter två veckors rehab, nemas problemas. Vem bryr sig?

Nu försöker jag samla ihop småbitar av mig själv, har suttit och bölat på jobbet hela förmiddagen. Försäkringskassan ger mig ingen ersättning. De tycker inte att jag är sjuk. Men det är jag. I huvudet.

I alla fall är en nyhetschef kontaktad och han verkar vilja smälla upp mitt söndergråtna fejs över hela Sverige, vi får se.

Men livet är inte en promenad i parken, mamma vill ringa Reinfeldt. Haha det tycker i alla fall jag är gulligt.

tisdag 27 april 2010

4 saker i dag

Jag har tagit mig hem och Ester tjatar hål i huvudet på mig. Jag och Trygg har startat en bantartävling. Inte för att han behöver gå ner i vikt, men något ska han väl behöva göra. "Gravidmagen" ska bort.

Jag bråkade med wannabe-Barbie i dag och skrev ett långt inlägg om det, men sedan sa min bättre tvillinghjärna att jag kanske borde låta bli att publicera det. Hon har rätt.

Att jag aldrig lär mig att inte ta reda på saker jag inte vill veta. Måste sluta med det genast.

Försäkringskassan har inte hört av sig än. Spänningen är olidlig.

måndag 26 april 2010

Andra

Folk har inte bara åsikter om mitt sätt att ha sorg, eller om hur jag ser ut. De drömmer om mig också. Flera hör av sig och berättar hur de har drömt att jag viskar till dem att jag är gravid, eller hur jag får en pojke eller flicka och allt slutar med mamma, pappa, barn.

Det är säkert så att jag önskar så förbannat mycket att jag ska bli gravid att jag projicerar det på mina vänner som sedan inte har så mycket att välja på än att drömma om det.

I morgon får jag veta om Försäkringskassan tänker ge mig ersättning eller inte, det beskedet väntar vi med spänning. Visst gör vi?

Vilda tårar

Å men den här dagen är inte sann. På jobbet för ett par timmar sedan kom en av gubbarna fram till mig och frågade hur jag mår, det slutade med att han pressade mig och hävdade att jag inte prioriterar sorgen, så jag satt i tårar. Jag vill inte sitta på jobbet och gråta.

När jag väntade på hissen kom en dam och frågade glatt om bebisen har kommit. Hon kom och hon gick min Vilhelmina. Och jag gråter vilda tårar.

söndag 25 april 2010

gnällkärringa

Den här klockan fick Trygg av mig i går. Jag tror han gillar den, jag hade velat ha den själv.

Det var det, jag har inte så mycket mer att säga. Jag stör mig på barnen som spelar fotboll på ett våldsamt sätt, gärna så att bollen flyger upp på vår uteplats och kraschar krukor. Och det känns väl väldigt kärringaktigt av mig.

Vi har till och med lämnat in en motion om det. Vi är ungefär 180 lägenheter och vi är de enda som har lämnat in en motion. Jag tycker att det är fantastiskt pinsamt.

Men som den kärring jag är, tycker jag att det är en lätt match för de större barnen att gå ner på fältet precis nedanför. Föräldrarna kan till och med se dem där, men de bryr sig väl inte. Det verkar inte så i alla fall, eftersom att kidsen till synes får göra som de vill.

fredag 23 april 2010

kattsnack

Ester har det lite jobbigt nu. I går upptäckte vi att hon hade ett hål i ljumsken. Trygg tyckte sig se tarmarna, så illa var det dock inte.

Så Ester har fått vara på sjukhus i dag, det blir antibiotika i 7 dagar, tratt i 14 dagar innan stygnborttagning. Det värsta av allt är att hon måste hålla sig inne. Bara i natt trodde jag att hjärnan skulle rinna ur av allt jamande.

TIll slut var hon dessutom så förbannad på mig för att jag vägrade släppa ut henne, att hon flög på mig, hon ville verkligen döda mig för att hon tyckte jag var så dum i huvudet. Det botade jag med några välriktade vattensprut.

Hon hanterar inte tratten så bra, det fastnar mat på kanten, hon går in i saker, hon går baklänges, hon välter och hon kan så klart inte tvätta sig vilket verkar vara tortyr för stackars kissen.

Jag som hade tänkt mig en AW, är så pjåltig vet inte om jag vill lämna henne ensam.

I morgon gott folk fyller Tryggve lika många år som jag redan är. Jag har köpt en väldigt otippad grej, men jag tror det kan bli bra. Vi får se, ni får höra i morgon och se en bild.

torsdag 22 april 2010

tjocksmock

Jaha.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det här för att inte framställa mig själv som motbjudande.
I alla fall, i förra veckan var det ett rikspucko på jobbet som frågade när jag ska ha barn. Kom igen, jag fattar att min mage inte är platt... men den är definitivt inte putande som när jag var gravid. Stammande svarade jag att jag redan fått barn.

I dag kom en fräken in i lunchrummet och av bara farten sa hon "hej tjockis" till mig, jag gillade det inte när jag var gravid. Det gjorde jag verkligen inte, men jag accepterade det. Nu blir jag bara stum. Stum och deppig.

Det känns fan inget roligt, efter allt tråkiga och jobbiga som hänt hade jag önskat att folk kunde låta bli att tala om hur tjock de tycker att jag är.

tisdag 20 april 2010

Vardag

Jag har cyklat hem efter att ha träffat en kompis som jag inte ser så ofta. Frusit in i benmärgen, men nu i halvdvala nedsänkt i varmt bad.

Undrar var det bär av. Skrattar åt saker man stör sig på, klicka på Muffins blogg och läs även kommentarerna.

Undrar om jag är äcklig som lägger mig i sängen med kläderna på. Antagligen, men det är vansinnigt skönt.

Måste nog ta mig upp ur det sköna badet om jag inte ska drunkna ovetande i min djupa dvala. Eller tappa iphonen.

upprepar sig


Jag drömmer ofta att jag tappar diamanter ur min förlovningsring.
Jag fattar inte hur det kommer sig att just den drömmen upprepar sig.
Hur som helst, jag älskar mitt bling, bling, bling!

måndag 19 april 2010

Åh det är blått

I dag fäller jag tårar. De första när jag får en kopia på mejlet som Dr B på kardiologen skrivit:

"Hej Xxxx!

Jag skriver detta brev med anledning av ett patientfall. För utförlig beskrivning var god se bifogad uppföljningsanteckning.

I korthet handlar det om ett foster som gick under i vecka 33 i bilden av hjärtsvikt efter långdragen supraventrikulär takykardi. Kvinnan och graviditeten bedömdes med ett besök på förlossningen den 22 januari. Vid CTG-kontroll då var det mycket svårt att räkna pulsen enligt föräldrarnas uppgifter. CTG-ljudet stängdes av pga att det upplevdes störande. Så väl vi inom fosterkardiologin som föräldraparet uttrycker en önskan att diskutera igenom denna situation på förlossningen, med syfte att uppmärksamma på möjligheten av att det kan handla om en takykardi i liknande situation. Föräldraparet är inte anklagande mot någon inblandad vårdpersonal, men öskar en loka genomgång av det inträffade. Enligt vår bedömning är det rimligt att fostertakykardin var etablerad i samband med besöket på förlossningen. Ett högst tänkbart scenario är att CTG-registreringen falskt har visat en halverad hjärtrytm, cirka 130-140 spm mot den verkliga frekvensen upp mot 270-280 spm. Detta är en ovanlig situation och vi kan inte säkert veta.

Jag har försökt nå dig över telefon, men jobbar själv endast enstaka dagar under min slutspurt för disputation. Du är välkommen att söka mig på min mobiltelefon, 07x- xxxx xx xx, så att vi kan diskutera hur vi kan komma vidare i detta.

Skriver till dig efter hänvisning från Dr C som i övrigt är våran naturliga samarbetspartner. Skall förfrågan riktas till annan medarbetare är jag tacksam om du hör av dig om detta.

Med bästa hälsning

Dr B

Bitr. överläkare"

Andra gången är när jag cyklat hem och öppnar posten. Min mammas väninna har skickat ett vykort med en majblomma:

"En vårblomma till dig Nellie. Tänker ofta på dig och hur skört livet är. Kram"

Så sitter jag alltså här och snörvlar, tycker synd om mig själv och om Vilhelmina som inte fick behålla livet.

söndag 18 april 2010

hemma

Hemma igen. Det var en kort men trevlig visit, jag hamnar i semesterkoma där i Majorna. Jag vet inte vad det är, jag blir alldeles oduglig. Men jag får mersmak, gillar Göteborg som är så olikt Stockholm. Allt är annorlunda. Tycker om stan, men mest gillar jag förstås när de förlorar mot AIK.

Tror det är bra för mig att hänga med gravidon, att öva bort det som känns jobbigt med gravidmagar. Så kan det ju inte kännas resten av livet. Det kändes inte så jobbigt nu i alla fall. Jag är glad att det går bra för andra, ingen borde behöva vara med om det vi varit.

fredag 16 april 2010

västkustbesök

Vi tog bilen till Göteborg i går. Vi hälsar på Tryggs bror och fru. De är också gravida. Jag ligger i den uppblåsta sängen, känner mig lika trött som jag gjorde i somras när jag låg i samma säng, nygravid och så trött som jag aldrig någonsin tidigare varit.


torsdag 15 april 2010

ett steg på sorgtrappan

Jag är hemkommen från Ulriksdals begravningsplats. Visst hjälpte det att solen sken och att fåglarna kvittrade. Det är en vackert plats. Jag ville hulkgråta, men höll igen, tårarna sipprade fram med kletig mascara. Vi bestämde att Vilhelmina bara får Tryggs efternamn på stenen. Det är meningen att vi ska gifta oss, så det får räcka med det.

Vi hittade en svartgrå sten med "glitter" i. Hon får ligga högt upp i backen, ganska nära två andra barn. Älskade flicka, älskade barn. Askan sätter vi själva ner om ett par veckor när stenen är klar. Det blir en bra och fin plats att gå till.

Snart kommer hela begravningsplatsen blomma i körsbärs och paradisäppelblommor. Vi får inte plantera något, men ingen har sagt att man inte får tappa frön. Ibland tappar man saker, det kan inte hjälpas.

tisdag 13 april 2010

katt och fnatt

Ester har tagit plats på fårskinnsfällen vid spjälsängen som står i barnrummet, med ouppackade madrasser och ihopvikt linne. Vad skulle vi göra med rummet?

Det står kvar där som det var förberett när Vilhelmina gick bort. Dr D som vi träffade i dag, följer oss gärna vid en ny graviditet. Att göra:

  • Fixa ny graviditet snarast.

Besök

Det här är mitt liv nu. Sitter utanför entrén till KS, väntar en stund på Mr Trygg. Rökare är i vägen överallt. Jag hoppas att jag smittar dem intill med min lilla Helsingborgsförkylning.

Återbesök.

Besök på Ulrikdals begravningsplats på torsdag för val av sten och plats. Det ramlar cigarettaska över mig där jag sitter. Vilhelminas aska ska inte ramla men förmultna till jord, bli en blomma kanske en förgätmigej.

Har för tillfället svårt att hålla ihop. Det blir ibland för mycket, och nu för lite sömn på samma gång. Och här passerar nyblivna föräldrar och jag sitter tom med något i halsen, eller om jag bara är lite förkyld?

Att finnas överallt och ingenstans, är det möjligt?

På min iPhone landade just en liten gräshoppa. Det var fint ändå. Ett litet besök.

fredag 9 april 2010

jag försöker

Hej igen Etern, det är jag igen.

De vackra tulpanerna var från Cecilia, finaste Cecilia som byggt sitt liv i
Göteborg efter att vi tog studenten tillsammans för ungefär hundra år sedan (11år sedan). Nu står det vackra tulpaner vid Vilhelminas ängel från Tjolöholm och hennes minnesljus brinner.

Jag fortsätter att gråta och jag gråter av blandade anledningar när jag läser det här. Jag gråter för att jag är glad för deras skull, att Abbe kan springa omkring och att han orkar. Jag gråter när Abbes pappa och mamma slås av insikten att Abbe blivit så stor. Jag hade önskat så att Vilhelmina hade fått bli stor, så klart.

Det hade varit fint om allt inte hade blivit så förbannat uppfukkat. Men nu är det som det är och jag försöker. Jag försöker och jag är glad att ni hejar på.


< 3

Hej Etern.

Det är jag igen. I går åkte vi hem från Branäs, lite tidigare än vad vi planerat. Med oss verkar vi ha tagit vädret. Det är grått och dimmigt. Trygg sparar en semesterdag, men jag har ingen ork. Jag har bara saltvatten som ramlar ner i form av blöta tårar.

Jag spelar lite Håkan ur mina nya högtalare, på min nya kompis. Mac heter han. Fast jag tror det är en hon. Vilhelminas ljus brinner utan att fladdra, för jag har köpt ljus på NK som inte fladdrar, som inte rinner. Det börjar bli dags att kontakta kyrkogårdsförvaltningen, så att min dotters aska hamnar i jorden.

Jag sitter med mitt och mammas hemliga projekt. Det är främst därför jag köpt min nya kompis, Mac. Det går snabbt och bra, det är i alla fall kul. Så allt är inte som vädret, nu ringer ett blombud. Människor bryr sig om oss och det gott folk är så vackert.

I dag är det fredag, jag tror jag måste fylla på med lite ost och rödvin.
Blommor, ost och rödvin en fredag.

onsdag 7 april 2010

äh här kommer beklagan ändå

Glöm inte bort att tipsa mig nu bara för att jag råkar skriva ett nytt inlägg. Ett inlägg om mens igen. Fasen vad tråkigt det måste vara att följa en mensblogg, men jag ville bara berätta att den kom i natt och det gör förbannat ont.

Så nu räknar vi snart igen. Blickar framåt och räknar dagar, räknar nätter. Jag läste igenom alla inlägg till det att jag blev inlagd på C23 i dag, när jag satt i kö till Försäkringskassan. I 40 minuter satt jag i kö, det var snart min tur och då bröts samtalet. Men, hur som helst... så läste jag mina inlägg om hur det är att vara rädd för att förlora sitt barn, att förlora Vilhelmina, om hur det är att sakna henne.

Det tar tid det här... jag gråter och jag har ont i hjärtat. Jag sover inte och jag fungerar inte en hel dag. Men jag blir ifrågasatt nu. Behöver jag verkligen vara sjukskriven? Jag känner mig alldeles kränkt. Min sorg efter att ha förlorat min dotter anses inte vara tillräcklig. Eller jag fattar inte. Hade jag varit frisk i huvudet om jag hade kunnat jobba en vecka efter förlossningen?

Nä jag fattar faktiskt inte det här. Men hur var det nu, med beklagan. Jag orkar knappt med mig själv.
Så jag fattar om inte ni heller gör det.

Hjälp mig med kreativiten

Åh, jag är alldeles matt. Jag säger inget mer... Jag är så trött på människor som det alltid är synd om. Varför ger de sig aldrig? Varför finns det ett behov av att tala om hur jävla förkyld man är var eviga dag på facebook? Eller ont i huvudet eller någon annanstans. Vad är det egentliga problemet?

Mitt problem börjar på F och slutar på kassa (n), det kan jag kanske avslöja utan att bli tröttsam...

Nu. När jag mår lite bättre funderar jag på ett sätt att tacka mina vänner för allt de har gjort för oss. Jag funderar på vad jag ska hitta på, har ni några tips?

Här snackar vi de bästa vännerna man kan ha. Helst skulle jag köpa en resa till en paradisö, men det finns det tyvärr inte utrymme för.

Kanske en lyxig picknick när vädret tillåter, med något överraskningsmoment? Det blir inte riktigt någon överraskning i sig, eftersom att gänget är mina mest trogna läsare. Hur som helst vill jag ha tips! Hjalp me!

tisdag 6 april 2010

Lalala

En liten sång.

"fakkelifakkelifakk"

måndag 5 april 2010

Hur långt kan man räkna?

Jag ligger och tittar ut genom ett öppet fönster på en stjärnklar himmel, funderar mig galen, ser i syne hur stjärnorna dansar.

Tänker på energier och på vad som händer när vi dör, hittar bara tråkiga svar och känner mig stressad att leva.

Drömde i natt att jag träffade en spådam utan framtidssvar, hon sa dock att jag skulle bli förkyld om ett par dagar. Tack för inget.

Två sekunder. Det är så snabbt Trygg somnar och börjar snarka. Om jag lyckas tysta honom ska jag försöka släppa stjärnorna och somna med min Trygg.

söndag 4 april 2010

Det gick över...

Så. Nu är jag inte sur längre...

Surf****

Man skulle kunna kalla mitt humör riktigt mensigt. Inte för att mensen kom någon gång, min hysteri var alltså för inget. Får väl se om eller när den behagar att dyka upp.

Något levande 2010-barn lär det i alla fall inte bli, jag kissade på en pinne i morse som gapade enögt mot mig.

Vi är på väg till Branäs, jag borde vara på bra humör! Jag får träffa min bror och familjen från Helsingborg. Jag kan dricka vin hela veckan. Någonstans på vägen ska jag stanna och köpa de mögligaste ostarna jag kan hitta. På tisdag ska jag köpa rödvin, till dess får jag hålla tillgodo med Tryggves importerade öl.

Appropå Trygg så hanterar han mitt mensiga humör sådär bra. Tydligen trycker jag för hårt på radioknapparna..?

Nu sjunger han med i någon melodifestivallåt. På sitt finaste hittapåspråk...

Jag sover inte, därav det pissiga humöret skulle jag tro. Skulle jag tro...

fredag 2 april 2010

Hm

Hmmmm hm.

torsdag 1 april 2010

Jag minns värken

Förra gången jag väntade på mensen var det sommar. Jag var på bröllop, det värkte som mensvärk men blodet kom aldrig. Då hade Vilhelminas celler börjat dela på sig och hon var på väg att bli hon.

Jag vågade nästan inte hoppas den gången, hur stor var chansen? Ett enda försök så började hon växa i mig.

Jag kommer ihåg hur det kändes då, och hur mycket jag skakade när jag väckte Trygg ur hans sköhetssömn och berättade att jag hade kissat streck på en pinne... Han fick köra mig till jobbet den dagen, jag kunde inte trampa ett tag på cykeln. Knappt gå ett steg. Någon växte i mig. Men jag visste inte att det skulle bli den vackraste ängeln i himlen; Vilhelmina.

Det jobbigaste som finns...

Jag hatade mensen innan jag blev gravid. Förutom att känna Vilhelminas sparkar var det att slippa mensen som var det absolut bästa med att vara gravid.

Förut fick jag fruktansvärda kramper och kräktes av smärta.

Nu gör det inte så ont. Bara i själen. Det är därför jag haft sådan jäkla aptit i dag. Djävulsskapet har börjat... Tre dagar förtidigt dessutom...