onsdag 31 mars 2010

Att vänta...

Jag är på väg tillbaka till ett mentalt läge där jag trampar vatten, väntar på något bättre. Förutom att jag bryter samman då och då, mellan vattentrampen. När det slår mig att jag förlorat min dotter. Det är inte det att jag glömmer bort det ibland, för även om jag inte tänker på det hela tiden, bär jag henne med mig i varje sekund. Hon finns i mitt hjärta och i varje andetag. För alltid tror jag, så länge jag lever.

Vilhelmina ska ju få en liten kusin på sin pappas sida. Min svåger och svägerska väntar också en flicka. Jag hade så gärna velat att de fick lära känna varandra, växa upp tillsammans, bli vänner, ovänner och vänner igen.

Barbo undrade om jag tycker det är jobbigt att träffa små barn, men det gör jag inte... jag är så klok säger Barbro, jordnära och förståndig. Jag hör vad hon säger, jag vet bara inte hur jag skulle kunna göra det annorlunda. Jag bryter samman, tar mig upp och bryter samman igen. Det är så det är mest. Livet har fått ett annat fokus, kanske har jag blivit alldeles störd av det här.

Tanken slog mig ikväll, på ett möte, ett av de hemliga mötena... som ägde rum på Lydmar. Jag satt med utsikt mot Blasieholmen och tänkte på vad som gör mig lycklig. Och så tänkte jag att nog är jag lite störd, för nu är bara framtiden viktig. Å fast jag har blivit mamma, vill jag bli mamma igen.

Det borde vara dags att jordfästa Vilhelmina snart, kälen tinar... Man kan vänta på många saker, verkar det som.

tisdag 30 mars 2010

Å hej! Please!

Jag har spenderat eftermiddagen på KS. Skulle lämna intyg till Dr D för komplettering, men ramlade in i undersköterskan Jenny. Det kom varma tårar som inte ville låta sig hejdas av ovilja.

Sedan gick jag ner till ängeln Barbro, hos henne grät jag lite till. Men det var fint att få se henne.

När jag skulle gå tillbaka till C23 och Dr D snubblade jag på Malin. Egentligen ville jag aldrig släppa henne, jag vill prata om allt i hundra år. Men jag vill inte verka knäpp, det vill jag faktiskt inte. Så jag sa att jag var glad att se henne och så vinkade jag hej då, som en vanlig person. Som en som inte vill adoptera sina barnmorskor.

Dr D är förbannad på försäkringskassan och vill inte ändra på sitt sätt att arbeta i första taget... Bara för att försäkringskassan är inkompetenta. Och det förstår jag väl, men snälla...

Säg det i kör:
Please!

måndag 29 mars 2010

Sönder

Jag som hade planerat att inte gråta sönder mig hos kuratorn i dag, gör just så. Det bästa är att hon, fantastiska hon kommer att ringa ett par samtal till försäkringskassan.

Hon hade aldrig varit med om att det inte löst sig, så jag håller tummarna för att det kan ordna sig för oss också...

Men det här förbannade strulet gör det inte direkt lättare i sorgen, jag blir alldeles trasig i hjärtat...

lördag 27 mars 2010

band

Jag blev så glad och lättad i dag när jag hittade BB-bandet som jag haft runt handleden. Jag hade sagt från början att jag skulle ha det, till att det trillade av. Jag hade dock inte räknat med att det skulle försvinna. Jag trodde det var förlorat, men jag hittade det intill sänggaveln när jag bäddade rent i dag. Bandet som visade att jag och Vilhelmina hör ihop.

torsdag 25 mars 2010

Sa gumman....?

Jag tog ett bad. Ett premiärbad. Nu är jag en annan människa. Det ordnar sig, kanske blir jag tvungen att brinna... Men det löser sig till slut.

Sammandrabbning och sammanbrott

Okej. En viss statlig myndighet har just förklarat krig mot mig. Med sin grönvita krigsmundering rustar de mot en sammandrabbning mot mig.

Blir inte det här ett lindrigt slagfält kommer de snart få betala sjukpenning betydligt längre än en månad, för då blir jag bli mentalt störd och kommer att kosta samhället betydligt mer. Särskilt efter psyksmällen som kommer drabba varenda litet miffo jag kan få tag på, på det där stället. Ett hot? Inte om man tycker om att äta bajs.

Min dotter dog era jävla plattskallar! Skulle jag ha planerat för att gå tillbaka till arbetet medan jag tryckte ut hennes döda kropp? Skulle jag planerat begravningen på lunchen och brutit samman mellan varven på jobbet?

På riktigt. Sammanbrottet är så jävla nära. Så jävla. Det värsta av allt är att det tagit dem 33 hela arbetsdagar! Arbetsdagar!!! Att komma på att de ska meddela mig om att de nog inte tänker betala någon ersättning. Jag har då ändå ringt 4 gånger för att få vidare besked.

AS. Vänta till det brunnit för mig ordentligt. Jag ska nog gråta ut i varenda litet jävla medie...

onsdag 24 mars 2010

avslöjandet

Jag hinner inte känna så mycket. Dagarna går fort, fast jag bara arbetar deltid för tillfället. När jag inte hinner känna, gör jag det när jag sover. I natt har jag drömt att jag grät ut min sorg, hysteriskt skrek jag ut, sorg och frustration över att inte få ha min bebis. Riktiga känslor i en dröm.

Nu ska jag berätta en hemlis. En hemlis som gör mig alldeles knäpp.
Det är härligt att jag berättar hemligheter för hela världen inklusive min arbetsgivare och diverse svärföräldrar. Men jag skiter i det nu, jag vill dela med mig av frustrationen.

Jag kissar på stickor som ska visa när jag har ägglossning. Det har gått fullkomligt åt fanders. Jag fick de här stickorna av min söta fd granne H. Men jag misstolkade den första, jag trodde att det räckte med ett streck.

Inte så smart av mig. Så när min beräknade ägglossning var, testade jag inget. Nu vet jag ju inte... i slutet av den eventuella ägglossningsperioden kissade jag på en ny sticka som till skillnad från den första visade ytterligare en svagt streck. Men det ska visst inte gillas. I två dagar har strecken nu varit lite starkare, men fortfarande inte som teststrecket.

Jag blir alldeles förvirrad. Har jag haft ägglossning? Har jag ens fått mens efter förlossningen eller var det någon annan slags blödning i läkeprocessen? Och vad betyder de här olika styrkorna på strecken, nedgång, uppgång eller konstantgång på hormonet?

Det är alltså officiellt att jag är förvirrad, mindre begåvad och att vi försöker skapa ett syskon till Vilhelmina.
Ni ser, jag är som en öppen bok.

tisdag 23 mars 2010

Främling vad döljer du för mig?

Det ringde på porttelefonen. Det var en bukett tulpaner som ville bo hos mig. Från en kund som fått veta vad som hänt oss, att vi förlorat vår dotter.

Jag blir så glad över att främlingar bryr sig om oss. Jag har världens bästa vänner som bryr sig och världens bästa främlingar omkring mig.

Det här företaget skriver att de skänker oss sina varma tankar.
Tankar och tulpaner en tisdag.

Det finns hopp för mänskligheten.

Popexpressen in my head

Det är hopplöst. Jag somnar inte, det går runt i mitt huvud likt popexpressen. I natt är Trygg hemma och det är tryggt, men det genererar ingen sömn för den här fröken.

Tusen tankar varav 998 är Vilhelminarelaterade.

måndag 22 mars 2010

Aj

Alltså.
Varje dag läser jag om "Bosse", avundsjukt läser jag om Linda som har en Bosse i magen. Avundsjukt men absolut inte missunsamt. Nu när jag ramlar in där, hugger det till i magen. Hon läcker fostervatten. Som jag gjorde innan vi fick veta allt det hemska med Vilhelmina.

Hur säger man till någon som är gravid, som kanske läcker fostervatten att skynda sig till förlossningen, för att man har dåliga erfarenheter av samma sak, utan att skapa hysteri? Det är säkert ingen fara, Bosse mår säkert bra, han sparkar livligt skriver Linda. Men jag vill inte att någon annan drabbas av det vi gjorde.

Smärtan i själen, förlusten, ingen borde behöva känna den. Nu värker det i hjärtat.
Skynda, skynda.

Kossa

Inte ens en jävla pinne kan jag tyda rätt.

söndag 21 mars 2010

Runtruntruntruntrunt

Okej, det här går inte skitbra... Inte skitdåligt heller. Jag spenderar min första ensamma natt eftersom att Mr Trygg släcker bränder, räddar liv och katter ur höga träd. Min hjälte. Jag somnar inte... Tankarna går runtruntruntruntrunt.

Jag tänker på knasIngvar, Trygg tror att han kanske hämnas om han upptäcker att jag hängt ut honom, genom att byta ut Vilhelminas aska... Men alltså? Så störd tror jag inte ens Ingvar är...

Jag tänker massor på ägg och på att tappa ut dem, dit de ska.

Jag tänker på hur det var, när Vilhelmina fanns. På hur det är och hur jag kastas mellan olika sinnesstämningar.

Jag tänker på högre makter, pratar med högre makter som kanske inte ens finns.

Och jag tänker på er, att ni läser och ser hur jag tänker runtruntruntruntrunt.

just i dag

I dag hade Vilhelmina beräknat födelsedatum. Jag får ett sms från min nya syster som springer mara i New York i skrivande stund. Hon springer för Vilhelmina skriver hon.

en simpel drottning

I dag kommer en väninna till min mamma hit och hälsar på. För 30 år sedan ungefär förlorade hon en dotter. Nu ska vi tala med varandra om våra förluster. Jag ska tina kanelbullar som Trygg har bakat. Jag kanske får gå igenom min journal igen. Läsa om vad som hände. Byta erfarenheter. Man kan inte älta klart tror jag. Jag är en mästarinna på att älta, jag vet ingen som är så bra på det som jag.

Ibland ältar jag fortfarande förlusten (de dog inte, de drog) av några vänner som jag tappade för 12-13 år sedan. Jag ska nog kunna älta den värsta förlusten resten av livet. Men det är inte allt jag är. Jag fick en vacker rad av min vän, C på facebook nyss. "vet inte vart jag hade varit om jag inte kände dig", det kändes fint. Mitt i all sorg, har jag faktiskt en massa glädje att bjuda på.

Här sitter hon, drottningen av älta. En fattig drottning av älta.

I alla fall. Jag hade gärna velat dela med mig om mina framtidsprojekt just nu. Men, eftersom att Arne inte är så hemlig, kan det påverka mig negativt om det blir officiellt, därför måste jag vänta... Men jag har framtidshopp. Visst har jag det. Jag lever vidare.

Vilhelmina

Det vackraste, finaste jag har. Hade? Gjorde.

fredag 19 mars 2010

Stockholm tinar

Ja, nej det är inte lätt. Men jag ska sluta beklaga mig, det blir lätt tröttsamt.

Jag är på väg till KS, för ett möte med kuratorn. Förhoppningsvis hinner jag tända ett ljus eller två i sjukhuskyrkan för Vilhelmina.

Jag befinner mig i ett stadie med overklighetskänsla. Jag är verkligen mamma, jag har fött ett barn påminde jag mig själv om i dag. Vilhelmina fanns.

Jag har fött Vilhelmina och Stockholm tinar långsamt mot vår.

Jag har världens bästa vänner. Det ska jag göra ett nytt försök till att skriva om snart. Nu ska jag ägna mig åt att prata om Vilhelmina och min sorg. Och lämna tacksamhetsbrev till de verkliga änglarna Barbro och Jenny på avdelning C23.

torsdag 18 mars 2010

Deppigt men hoppfullt

Jag jobbar... Om ni undrar vad jag håller på med. Vid lunch åker jag hem, i trasigt tillstånd. När jag ska tvätta bort sminket på kvällen undrar jag alltid om det redan är gjort, men kommer på att jag har gråtit bort det.

När jag kommer hem kollar jag posten och upptäcker att vi inte får någon ersättning i första taget från försäkringskassan, jag funderar på att lägga mig ner och ge upp. Men jag gråter som sagt oftast en skvätt först.

Min enda tröst nu är en pinne. Eller min pålitliga kropp. En pinne som visar ett streck eftersom att min cykel är igång. Yey, hopp om framtiden?

tisdag 16 mars 2010

återbesök hos BM

I dag var det dags för ett återbesök hos barnmorskan som jag gick till under graviditeten. Jag hann inte mer än att komma in, innan jag satt och fällde många och stora tårar. Jag vet inte om jag kanske var känsligare för att jag innan fick veta att försäkringskassan beslutat att Mr Tryggs krisreaktion inte var tillräcklig i samband med Vilhelminas död. Att förlora ett barn är för dem inte en tillräcklig anledning till att vara sjukskriven i en månad. Trygg är ju tillbaka på arbetet heltid från i går. Jag förstår inte.

Jag förstår verkligen inte hur det är möjligt. Hur man kan arbeta som handläggare, känna till vad som har hänt och inte tycka att det är allvarligt nog för ersättning.

Så, jag kanske var lite känsligare än vanligt när jag steg in. Eller så är det bara så jag är, alldeles sorgsen och ledsen. Att sitta där och prata om hur perfekt graviditeten var och hur bra Vilhelmina hade mått innan hon dog, liksom knäckte mig.

Barnmorskan... alltså. Hon vill nog väl, men det kommer ut så mycket konstiga ord från henne. "jaadå, ja visst, så att, mmmm" hela tiden. Ibland verkar hon inte ens förstå vad jag säger, för hon svarar på något helt annat.

Men... det är skitsamma. Hon antecknade senaste datum för mensens första dag. Vad hon nu ska med det till. Det känns mer intressant för mig och Trygg...

måndag 15 mars 2010

blues

Små, små steg tillbaka till vardagen. Klev in på jobbet 07:30 och gjorde min halvtid. Små, små tårar letade sig fram då och då. Att förklara för kunder varför jag inte blev hemma på föräldraledighet är en blues.

Livet går vare sig jag vill eller inte, vidare. Min mamma och jag har börjat med ett litet projekt som känns spännande och som ger hopp om framtiden, samtidigt börjar jag och Trygg snart på ett annat. Båda projekten är lite halvhemliga, det måste tyvärr vara så ett tag till. Men så fort jag kan ska jag berätta om det för er.

Jag går inte ner mig, det gör jag inte, men förlusten av Vilhelmina har ärrat mig ordentligt.

söndag 14 mars 2010

Avtryck

Efter lite tvekan la jag ut Vilhelminas hand och fotavtryck på facebook. Det är det verkligaste av henne jag kan dela med mig av. Jag kan knappast lägga ut bilder på henne för att visa att hon verkligen fanns.

I morgon ska vi börja arbeta igen. Trygg på heltid och jag på halvtid. Jag ser på livet med andra ögon än jag tidigare gjort. Jag undrar om det kommer påverka mig i mitt arbete.

Här är i alla fall avtrycken från tjejen som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.




lördag 13 mars 2010

Ursäkta herr Blund?

Jag ligger vaken igen, Trygg andas tungt intill mig, förskonad av sömnen. Katten, Ester har kommit hem och tvättar sig spinnande i nederkanten av sängen.

Så tryggt. Men jag somnar inte, jag funderar över vem Vilhelmina hade blivit. Antagligen en bestämd dam, med humör. Det var i alla fall sådana tendenser hon visade i magen.

Jag undrar om hon finns med oss. Och i sådana fall på vilket sätt... Hittar hon till min famn?

Jag kan inte låta bli, jag måste få fundera på det här viset, även om det kan verka meningslöst.

Nu kanske sömnen kommer, jag klipper med ögonen, ska försöka fånga herr Blund för en pratstund. Jag vill vaggas till ro bland trygga själar.

fredag 12 mars 2010

Ough

Äsch.
Alla kan ju inte vara underbara.

Jag ringer till Ulriksdals begravningsplats, där vi bestämt att Vilhelmina ska få vila. Egentligen vill jag ingenting, jag vill presentera mig och se efter så att de har fått ett underlag från Solna kyrkogårdsförvaltning. Men den här Ingvar som jag ringer, hinner avbryta mig innan jag ens hunnit förklara. "Får jag fråga vad gäller saken?".

Hade Ingvar bara låtit mig tala till punkt så hade jag snart fått förklara det. Ingvar fortsätter "du förstår det är så mycket snö, så vi har ingen grav att visa dig". Det förstår jag också, hade Ingvar bara lyssnat hade han vetat det också.

Så nu gråter jag lite. Lite av sorg, lite av anledningen att vi måste begrava Vilhelmina. Och lite för att Ingvar verkar dum i huvudet.

torsdag 11 mars 2010

Återbesök på Astrid Lindgrens sjukhus

Jag orkar inte så mycket, kraften sugs ur mig. I dag var vi hos barnkardiologen och fick svar på alla frågor. Han är en också en fantastisk person, en väldigt ödmjuk doktor, vid namn Bergman. Jag grät under nästan hela besöket. Vilhelmina hade några riktigt tuffa sista dagar i min mage.

Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, att vi var inne på torsdagen veckan innan jag blev inlagd, och att man då missade att Vilhelminas hjärta rusade. Hade man upptäckt det, hade livet antagligen sett annorlunda ut nu. Det ska Dr Bergman hjälpa oss att gå vidare med, vi vill så gärna att rutinerna ändras, så att det inte kan hända igen.

CTG-apparaten kan inte mäta så höga hjärtljud, så vad den gjorde då var att halvera pulsen till 140, men egentligen slog alltså Vilhelminas hjärta i 280. Misstaget som begicks var att man hörde på ljudet att det slog fortare, men man reagerade inte, utan litade i stället på CTG-apparaten.

Vi är inte ute efter att hänga någon, självklart ville ingen att vårt barn skulle dö. Men går det att förhindra att det händer andra, så vill vi göra vad vi kan. Tydligen så händer det 5-6 gånger på ett år att föräldrar kommer in med samma problem, då från hela Stockholmsområdet. Men oftast upptäcks det tidigare och då kan man alltså rädda barnet.

Så.. det är inte så vanligt med andra ord, men det förekommer ju. Dr Bergman visade stor sympati och förståelse, blir vi gravida igen, vill han gärna träffa oss för att titta på barnets hjärta. Det tackar vi verkligen för, det bästa vore om jag kunde inkvartera mig i hans undersökningsrum på heltid. Skämt å sido, nästa eventuella graviditet, blir en helt annan resa. Typ, lite ängsligare.

Så, när vi hade fått svar på alla frågor och lämnade Astrid Lindgrens sjukhus var jag alldeles färdig. Jag åkte till en fd granne som flyttat till kedjehus. Fina H hade beräknat förlossningsdatum i dag. Jag gissar att jag gjorde ett splittrat intryck, men det får bli bättre nästa gång. För jag klarar liksom inte av att vara samlad hela tiden.

onsdag 10 mars 2010

En morgon i ledet av mornar

Ännu en solig morgon, solen väcker mig tidigt. Jag har drömt om Vilhelmina hela natten, det är första gången. En av de mest diffusa känslorna i att förlora sitt förstfödda barn är att identifiera sig som mamma. När jag kommer på att jag faktiskt är det, kommer tårarna smygandes i ögonvrån. Tipp tapp, tipp tapp, aldrig långt borta.

måndag 8 mars 2010

insikter som smärtar

I dag var jag och lämnade ett par röntgenplåtar till ortopeden som jag besökt för att jag stukat svansen. Han sa att han förstår att det gör ont som fan och att det är jobbigt särskilt nu, eftersom att jag har en liten att ta hand om. Jag blev alldeles stum innan jag stammade fram att det inte blev så. Jag har ingen liten att ta hand om.

F u c k. Vad ont det kan göra med en sådan självklar insikt som den.

Jag hade kaxat till mig och kompromissat om att bara vänta i sex veckor innan jag får ta ett bad i mitt älskade badkar, eftersom att såren inuti verkar ha läkt. Jag hinner bara sova på saken innan det börjar igen. Inget bad för mig på några veckor till alltså, men... tänk om cykeln kommit igång igen... tänk om det är det.

Jag är ensam några timmar i kväll, det känns okej just nu. Det hade förstås varit ännu bättre om jag fått bada.

Svanskotan var i alla fall inte bruten, mest bara stukad. Alltid något.

söndag 7 mars 2010

bra begravningsbyrå

Jag har börjat tacka för hjälpen, jag har hittills klarat av en person. Begravningsentreprenören.
Hur gör man? Jag nöjde mig med att skriva ett mejl, men nu skriver jag också det här, så att alla som vill kan läsa om vilken fantastisk service Lars Gunnar från Angel begravningsbyrå gav oss i vår sorg.

Förutom det humana priset på 1500 kronor, hämtade Lars Gunnar vår dotter på Huddinge sjukhus från obduktionen när sjukhuset inte hade löst transporten tillbaka till Karolinska. Han var närvarande under hela begravningscermonin som var väldigt vacker och som kommer att bli ett ljust minne. Dessutom var han väldigt deltagande i vår sorg efter cermonin.

Utmärkt service alltså, vilket man behöver när livet tar en oväntad vändning och när sorgen är så djup att man egentligen inte orkar vakna.

Begravningsbyrån Angel hittar ni här.

När tiden går

I går, var det en månad sedan jag födde Vilhelmina. Mitt hjärta går sönder. I min mage känns sparkar som inte är verkliga. Fantomsparkar som ett minne av vår dotter.

Det händer något med min kropp, förutom att brösten plötsligt blev tomma och hängiga och förutom att magen känns som en jäst bulldeg. Det molar i äggledarna och jag kallsvettas om nätterna.

I veckan väntar ett läkarbesök hos barnkardiologen, så många frågor. Jag ska också besöka jobbet inför jobbstart den 15e. Visa mig, se att jag pallar trycket på att ens gå dit.

Livet går vidare, jag bär Vilhelmina i hjärtat hela tiden.

fredag 5 mars 2010

återbesök

Jag är på förlossningen. Jag väntar på underbara Malin. Vill stanna här för alltid och bli omhändertagen. Vill föda tjugoelva syskon till Vilhelmina.

Jag fattar inte varför jag har blivit beroende av förlossningsavdelningen... och av Malin.

Konstigt.

torsdag 4 mars 2010

aska är det renaste som finns?

Trygg och jag åkte bort dagen efter begravningen. Vi fick chansen att komma ifrån några dagar, andas lugn och uppleva naturen, ett avbrott från det som blivit vardagen. Alltså, sorg, läkarbesök och en massa administrerande av praktiska saker, som till exempel begravningen.

Nu ska Vilhelmina vara kremerad, vad jag vet. Hennes kropp har förvandlats till aska, det var tvunget att ske förr eller senare. Tanken på att hon skulle ligga i ett kylrum, eller läggas i marken för att förmultna blir outhärdlig för mig. Jag försöker acceptera att hon inte finns här längre, att hennes kropp bara var ett skal.

När Vilhelmina hade kommit ut fick vi frågan om obduktion. Tanken på att någon skulle skära i vår döda dotters kropp, kändes faktiskt väldigt främmande och rent instinktivt ville nog både jag och Trygg säga nej. Vi visste ju redan vad problemet var, och vi förväntar oss inte att få reda på mer om Vilhelminas död. Men ändå sa vi ja, för att slippa fundera och undra, särskilt om vi lyckas få syskon till Vilhelmina.

Jag kommer vara tillräckligt orolig ändå och att utesluta andra fel kanske kan göra mig en promille lugnare. Mitt förnuft säger att det ändå inte spelar någon roll eftersom att hon nu förvandlats till aska. Inga ärr finns kvar. Jag kommer aldrig mer att få hålla i min dotter, men i mitt hjärta bär jag henne för alltid.

Jag är hemma igen, i verkligheten som jag ändå haft med mig som en ryggsäck.