fredag 26 februari 2010

Innehållsförteckning: allt

... Jag är helt slut, Trygg har somnat tvärs över sängen. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den här dagen rättvist. Jag tror jag väntar till i morgon.

Men den har haft ett innehåll av allt. Sorg, tårar, värme, kärlek... allt.

Vila nu i frid vår fina Vilhelmina.

torsdag 25 februari 2010

Att överlämna Vilhelmina

Så kom då dagen då det är dags att ta farväl av Vilhelmina. I dag ska prästen överlämna henne till Gud. Jag började gråta när Gunilla (prästen) berättade om det momentet. För hur stort det än är att få komma till Gud, så hade jag själviskt nog, hellre haft henne här.

Jag har nämnt tidigare att jag alltid haft en tro, men att jag nu tvivlar. För det kan väl inte finnas en högre makt om jag förlorar mitt barn? Ändå avslutade jag kvällen i går om att be efter kraft att gå igenom den här dagen.

Vi var hos läkaren i går som sa att det är bra om man väntar tre månader innan man försöker skaffa barn igen. Jag ställer klockan och hoppas att mensen kommer igång så snart den bara kan. Andra gången i mitt liv jag längtar efter mensen. Första gången var när den aldrig kom i puberteten.

Vi fick en bild på Vilhelmina som sjukhuset hade tagit, hon är så fin vår dotter. Men ändå blev jag lite besviken, jag hade hoppats att hon inte skulle se så... död ut.

I dag lämnar vi över Vilhelmina, för vi får inte tillbaka henne hur mycket jag än ber om det.

tisdag 23 februari 2010

att kämpa i motvind

Å. Jag ska gnälla lite. Mitt i all sorg.
Vi är ju sjukskrivna jag och min Trygg. Vi har förlorat vårt barn, då om någon gång hade jag trott att man fick vara sjukskriven ett tag. Men självklart ska det krånglas. Försäkringskassan är inte så fantastiskt lätta att ha och göra med.

Enligt försäkringskassan har läkaren skrivit fel "sjukskrivningskod", vilket inte berättigar ersättning efter deras mallar. Så. Jag gråter, jag ordnar begravning och försöker få ordning på ekonomin samtidigt. Det känns rättvist och humant.

Det är inte direkt så att vi försöker lura systemet, vår flicka har gått bort. Det är bland det värsta jag kan tänka mig hända, men... det ska inte få gå för smidigt alltså. Som om det inte vore kämpigt nog?

en dröm, en helg, ett namn

Någonstans i mitten av graviditeten hade jag en dröm, där vi var tvungna att döpa vår dotter till Olivia, samma sak som Tryggs bästa vänners dotter heter. Vi hälsade på Olivia och hennes föräldrar i helgen. Olivia är en fantastisk treåring, skarp och snabb. Senare under kvällen, pekade Olivia på min mage och undrade om vår bebis.

Vår bebis har kommit ut, men hon lever inte längre, fick jag förklara för Olivia som anklagade mig för att ha tappat bebisen. Hon var fortsatt skeptisk fast jag förklarade att vår bebis var sjuk, hon trodde visst att det var jag som hade tappat henne. Så satt jag där och grät medan Olivia tittade storögt på mig.

Olivias mamma berättade att Olivia heter Vilhelmina i andra namn, det hade jag hunnit glömma sedan dopet. Min dröm ter sig lite märklig när jag får veta det.

Vilhelmina, mamma önskar att hon inte hade tappat dig.

söndag 21 februari 2010

overklighet

I går grät jag hela dagen. I dag är jag lite mer sansad.

Jag tänker på hur overkligt det var för mig att vi skulle bli föräldrar. Hur svårt det var för mig att tänka mig hur det skulle bli att ha en liten i vår familj. Man kan inte föreställa sig hur det är innan man är där tänkte jag.

Nu drar jag slutsatsen att det är tur att det var så overkligt, för om jag hade förstått vad det skulle innebära för oss att ha Vilhelmina här, hade jag aldrig kunnat ta mig ur sorgen.

Vi fick aldrig veta hur det är att vara där. Men jag saknar hennes sparkar i mig och jag saknar förväntningarna på vem hon skulle vara. Det blir rundgång i min hjärna, lika overkligt som det var att vi väntade henne, lika overkligt är det att hon är borta.

Å, jag hade verkligen önskat att vi fick slippa det här.

lördag 20 februari 2010

tankar inför begravningen

Vi väntade dig lilla Vilhelmina
vi längtade

Det smärtar, min dotter
att du inte fick födas till livet

Att vi aldrig fick lära känna dig
lära känna din doft

Vi längtade förgäves
efter vårt barn, vår dotter

Inga böner kan få dig tillbaka
ändå ber vi om att du har det bra

Vackra Vilhelmina
mammas och pappas flicka
vi älskar dig

snörvlande

Jag ringde till förlossningen nu på morgonen, de har sagt att jag ska ringa om jag har några frågor. Vilket jag har nu. Någon svarar, jag presenterar mig och frågar efter Malin. Någon ber mig backa bandet.
Jag börjar gråta. Malin kommer till telefonen, jag gråter. Malin är alltid en ängel, hon lyssnar medan jag snörvlar och hon har antagligen sjutton krystande mammor i bakgrunden samtidigt.

Jag vet inte vad det är som är så extra jobbigt i dag, om det bara var samtalet till förlossningen, eller det faktum att vi planerar Vilhelminas begravning i helgen. Samma helg som svåger och svägerska gifter sig i Götelaborg. Vi skulle ju ha varit där och firat, Vilhelmina skulle fortfarande ha varit i min mage och vi skulle ha firat.

Nu gråter jag salta tårar som svider på min kind. Jag blir så förbannad, varför var Vilhelmina tvungen att dö? Det är så jävla orättvist.

fredag 19 februari 2010

tid

Tiden förflyttar sig, dagarna går, blir till veckor. I morgon är det två veckor sedan jag födde Vilhelmina. Bara två veckor. Tiden ter sig märkligt. Hur kan det vara så nyligen jag förlorade mitt barn och så länge sedan på samma gång? Två veckor sedan jag höll henne i min famn, vilket jag aldrig mer kommer att få göra. Min flicka, mammas flicka.

Nu borrar sig sorgen och tomheten in i mitt hjärta, det spelar ingen roll hur mycket jag önskar att det vore annorlunda. Jag vaknar ändå upp varje morgon till verkligheten och inte ur en mardröm.

Ni säger att jag är stark, men jag vet inte det. Jag tvingas igenom det, jag tvingas lämna mitt barn i det förflutna.

För tiden går.

torsdag 18 februari 2010

begravningstillfälle

I dag har vi planerat begravningen av Vilhelmina med den finaste prästen i socknen, Gunilla. Begravningen blir redan nästa vecka, den 25e.

Jag ringde Fonus, vi behöver hjälp med ett par transporter av kistan. Kistan fick vi av Karolinska, en vacker vit kista. Fonus skulle ha 5 500 kronor för transporten mellan sjukhuset, kapellet och patologen. Jag ringde Angel begravningsbyrå i Solna. De skulle ha 1500. Dessutom upplever jag att jag blev oerhört bra bemött av Angel.

Datumet av begravningen innebär att jag får flytta på tiden med min favoritbarnmorska Malin, vi ska gå igenom förlossningen och hon skulle nog kika så att mina stygn lossnar som de ska och att jag läker. Tänk om någon kunde kolla själen också, så att stygnen lossnar och såren läker som de ska.

onsdag 17 februari 2010

När hon kom, men redan gått vidare

Natten när det var tal om att Vilhelmina skulle födas, klev en värmländsk, spetsig barnmorska in till oss. Hon hade korpsvart hår, skarp svart eyeliner, men ingen mascara. Hon rörde sig hetsigt och pratade som gulletussan.

Hon föreslog att vi skulle sova på saken och just där, med henne framför mig, kändes inget mer rätt. Jag skulle knappt kunna förlösa ett levande barn till världen med gothgulletussans händer i mitt sköte.

Åsa. Åsa H, en fantastisk barnmorska kom tillbaka till oss morgonen efter. Hon hade svar på alla frågor. Jag var så rädd den dagen.

Jag beskrev för Trygg hur det kändes som att svänga på motorvägen åt fel håll. Att veta att förr eller senare smäller det och det kommer inte gå bra.

Sedan började Malin sitt pass. Mitt tidsperspektiv är lite skevt och många händelser flyter ihop, vi får se om jag får det rätt.

Jag hade aldrig tidigare sett en död människa, att veta att jag skulle föda ut mitt döda barn är känsla av abnorm overklighet. Min första förlossning, mitt första barn som inte längre levde.

Jag tror det var Åsa som visade hur jag skulle använda lustgasen. Medan jag fick beröm för det mesta, njöt jag av hur lustgasen tog bort ångesten. Smärta kan jag hantera, men ångest?

Värkarbetet satte duktigt igång efter gelé i livmodertappen och balong som ramlade ut efter 3cm öppning och så lite stimulerande dropp på det.

Man hade hål på fostervattenhinnan där i mellan någon gång.

Jag som hade planerat en förlossning utan epidural, tog nu tacksamt emot en nål i ryggraden för att slippa mer smärta än jag redan bar på. Det funkade sådär, till en början fint, men sedan låg jag visst snett och bedövades bara på höger sida.

Så kan det gå.

Hur skulle vårt barn se ut? Skulle barnet vara läskigt? Skulle de lägga barnet på mig, som jag sett på TV? Hur kommer egentligen moderkakan ut?

Malin, hur ska jag beskriva henne? Min ängel på jorden, jag vill ta med henne hem. Hon lugnade mig, svarade på mina frågor och vårdade mig.

Trygg strök mig på armen och servade mig med lustgasen. Den bästa trygga mannen man kan ha.

Så var jag mitt i det, andning, värkar och krystningar. Till en början ålandes och kväkandes, "jag måste krysta" och till slut lät jag som en liten gris när jag tryckte ut Vilhelmina som inte skrek.

Å vad jag längtade efter att få höra barnskrik.

Men Vilhelmina lades nedanför mig och när jag fick höra att det var ett vackert litet barn fick jag upp henne på magen.

Det kanske låter fegt. Men jag ville föda barnet och sedan se det. Jag ville klara av förlossningen och sedan klara av mötet.

Vi fick titta efter vem det var som hade kommit, en liten tjej, en liten Vilhelmina. Vackra händer och fötter med små naglar på. En söt liten uppåtnäsa och pappas panna. Munnen öppen, ingen kraft att stänga den med.

Förlossningen blev märkligt nog i all tragedi ett positivt minne för mig. Jag gör alla gånger om det, utan tragedi.

Jag skriver om det här nu för att jag inte somnar. Jag saknar Vilhelminas sparkar i mig. Jag saknar vår bebis.

tisdag 16 februari 2010

fortsättningen...?

Jag har tänkt på hur mina texter ska förändras successivt, i takt att jag tar mig ur sorgen. Vad kommer jag att skriva om? Vad kommer jag att tänka på? För nu kommer det inget annat än ångest från de här fingrarna.

Kommer jag att fortsätta skriva om katten Ester? Hon har förresten brutit svansen. Jag vet inte hur det gick till, när jag kom hem från sjukhuset hade hon en lustig krök på svansen. När man tar där, jamar hon av obehag.

Kommer jag fortsätta mitt liv som vanligt och skriva om att folk luktar korv på tunnelbanan? Kommer jag att sluta vara arg? Trygg säger att jag är så himla arg. Han har en obehaglig vana att trycka på mig med två fingrar när jag står i vägen. I dag blev jag fullkomligt vansinnig efter ett pet. Vad är det för fel på att be mig?

Men jag är omotiverat arg. Dessutom kan jag börja gråta mitt i en mening. Utan förvarning. Jag är ingen vidare fästmö för tillfället. Arg, sur, trött och gråtig. Helt okej i min situation kan man ju kanske tycka, nu när jag ser det nerskrivet.

På torsdag ska vi träffa prästen från sjukhuset, vi ska diskutera begravningen. Bara det. Det är ganska lätt att hålla sig för garv nu för tiden.

Typiskt.

måndag 15 februari 2010

en dagbokssida

Jag är ensam hemma, Trygg spelar innebandy.

Ångesten kramar runt mitt hjärta, jag känner mig inte alls redo att vara ensam upptäcker jag nu.
Jag har sett alla "the Hills"-avsnitt på Mtv, inte ens så lättsmält television lättar på den kalla hand som Mr Ågren greppat med.

Jag var så lycklig.
Vi är inte rika, men vi har så vi klarar oss.
Vi kör ingen porsche, men en lagom fin toyota, där bebis skulle få plats.
Vi bor inte mitt i stan, men tillräckligt nära.
Vi väntade barn, vi väntade på Vilhelmina.

Jag var så lycklig när Trygg
hjälpte mig att knyta skorna varje morgon för att magen var i vägen. När han körde mig till tunnelbanan för att jag skulle slippa frysa och slippa gå med foglossning. När han friade utan att jag anade något.

Jag ville visa världen att jag är så tacksam över att jag har det så bra. Så jag skänker pengar till BRIS och jag skaffade ett fadderbarn. Jag var verkligen tacksam och lycklig. Jag ångrar så klart inte BRIS, alla barn förtjänar att må bra. Jag ångrar inte fadderbarnet av samma anledning. Men jag kan undra vad det är jag behöver lära mig!? Vet jag inte redan att jag är lyckligt lottad kanske? Får jag inte vara för lycklig?

Jag är rädd om min Trygg och glad att jag har honom vid min sida. Jag är rädd att jag ska bli så rädd om honom att jag inte klarar mig ensam hemma ens för en kväll.

stadie; skuld

Efter att ha varit helt omöjlig och "elak" mot Trygg i går, gick jag in i en vägg av sorg. Gråten tryckte i halsen på mig och jag ville skrika ut mina tårar. Den ständiga frågan om varför på repeat, men inga svar. Allt hade kunnat bli bra, men det blev inte så. Allt annat än bra.

Trygg frågar försiktigt om jag vill prata om mina känslor. Känslor jag inte vet vad han gör med. Han går in i tevens trans och hör inte vad jag säger. Jag vet inte vad jag ska svara, jag berättar att allt upprepas inför mitt inre. Att jag borde ha förstått att något var fel. Att jag borde kunnat ha räknat pulsen själv när vi var på sjukhuset första gången och de stängde av ljudet för att de inte fattade vad som hände. Jag borde insett att det var galet. Så fort ska inte ett litet hjärta slå.

Men jag förstod inte och det gjorde inte sjukhuspersonalen heller.

Nu sitter jag här, alldeles tom och saknar lilla Vilhelmina intill mig. Lilla tjejen som kämpade så hårt i min mage, men det blev för svårt. Om mamma bara hade förstått lilla Vilhelmina.

Nu ska mamma och pappa ta en promenad för att titta på två minneslundar, en ska du få vila i lilla hjärtat.

söndag 14 februari 2010

En minut ur min hjärna

Jag fastnar framför min spegelbild i badrummet. Jag undersöker, klämmer och granskar.

"Har det här verkligen hänt mig" tänker jag och ser att det brustit blodkärl längst min ögonfransrad.

Att min kropp aldrig vill sluta blöda är också ett tecken på att jag varit med om något.

Det kan inte sluta snart nog. Lika lite som jag vill lämna Vilhelmina i det förflutna, kan jag vänta på att min kropp ska läka.

Allt det här, det här blodet, den degiga magen, smärtan i underlivet när jag halkar omkring på den dagliga promenaden värker när jag inser att anledningen till det inte finns här.

Alla framtidsplaner måste retucheras och planeras om.

Det har hänt, vi förlorade vår Vilhelmina.

Skit också.

stadie; ilska

I går när vi kom hem från lunchen på stan var Trygg på väg in i garaget när vi möter en granne som ska ut i samma stund. Trygg backar, grannen kör ut men vi kan inte mötas någonstans på grund av all snö. Så i stället för att grannen kör några meter till vänster och vänder, kör han fram så mycket han kan mot vår bil. Väntar. Under tiden har vi ställt oss så långt mot trotoaren vi kan.

Han har nu tillräckligt med utrymme för att köra förbi, men det gör han inte. Han glor på oss. Jag har slutat glo, i stället skrattar jag med min bror och min Trygg åt vilken idiot han är. Men han fortsätter att glo och kör inte, han vevar i stället ner sin ruta och Trygg gör samma sak.

Då börjar han tjafsa om att vi skulle ha kört förbi och vänt så att
han kom ut.

Det brinner för mig. Jag skriker genom Tryggs ruta att han är en idiotjävel (som sagt, jag är så snabb i huvudet när jag blir arg -not). I tanken har jag redan gått ur bilen, fram till pizabagarn i mercan och gapat åt honom att jag förlorat mitt barn, att det gör så ont. Och han orkar tjafsa om vem som skulle åkt åt ett annat håll för att vända. Är det värt det, you evil pizzabaker!?

Men då åker han, och jag känner mig nästan lite besviken över att jag inte fick brinna värre.
Trygg och storebror sitter mer halvöppna munnar och undrar var mitt plötsliga temprament kom ifrån.

Från ren och skär smärta.

lördag 13 februari 2010

Lite svullen

Vi har tagit oss ut för en lunch på stan. Jag gråter fast bror är här upptäcker jag. Jag gråter när vi betalar parkeringsbiljetten. När jag berättar om vårt fadderbarn och när jag frågar mamma om jag ser gravid ut och hon inte ljuger utan säger att jag "ser lite svullen ut".

Massor av söta barn överallt. Vårt sötaste barn i huvudet hela tiden. Inga fula barn någonstans.
Nu försökte jag vara rolig, antagligen utan att lyckas.

Men... jag försökte... bland tårar.

vänner och familj

Min bror har kommit över helgen för att trösta på heltid. Jag får lite annat att tänka på.
Men de mörka ringarna under ögonen ger inte med sig trots uppehåll i gråten.

Jag har fantastiska vänner. Mina vänner ringer, kommer förbi, tänder ljus och skriver brev. De lagar mat åt oss och ser till att vi överlever. De har satt sin fritid åt sidan för att hjälpa oss.

I går fick jag ett brev på posten. En hälsning från en kollega, en kollega jag tycker om men vår relation har inte hunnit utvecklas privat. Jag blir så imponerad, av vänner, av bekanta och personer i etern.

Visserligen har jag gråtit varje gång någon har tänt ett ljus till Vilhelminas minne, men tårarna kommer för att alla bryr sig om oss och vill hjälpa.

Men storebror får alltså tårarna att hejda sig lite. Det är sådan han är. Vår väg hit har inte heller varit spikrak, men det är en annan historia.

fredag 12 februari 2010

Till minne av Vilhelmina

Jag gör vad jag kan.
Jag försöker i alla fall.
Jag försöker göra vad jag kan.

Hjälp oss att hjälpa andra, till Vilhelminas minne. *klick*

När det hände

Somnar inte... Tänker i stället till exempel på hur det lät när Vilhelminas hjärta slutat slå. När jag visste att något var fel för att jag kände min puls slå och det svartnade för ögonen när jag varit upp på toaletten.

Ett susande i stället för hjärtslag. Navelsträngen som fortfarande jobbade. Tyst.

Trygg hade just köpt mat som snart åkte i soporna. Inga fler bultande slag från vår bebis.

Tyst och tomt. Som nu.

torsdag 11 februari 2010

vi tänker på olika saker

Jag ligger och försöker glömma bort att tänka.

Trygg: Jag har tänkt på en sak...?
jag: Mmm
Trygg: Tror du Michaela vill ha pengar för middagen hon gjorde?
jag: nej...

Jag: Jag har tänkt på en sak...?
Trygg: Mmm
jag: Tror du man kan paxa Malin till nästa förlossning?
Trygg: nej...
jag: NEJ, jag trodde inte det heller!?

Agaton

Baby its à new day. För somliga.
Jag tror jag ska klippa av sjukhusbandet i dag. Om jag går förbi en sax...

onsdag 10 februari 2010

det första, det sista

Barnmorskan som förlöste Vilhelmina, Malin ringde i dag. Hon är en lugn själ som verkar har fått all världens empati. Hon undrade om vi ville träffa Vilhelmina igen. Hur ska jag kunna säga att jag inte vill det? Hur ska jag kunna påstå att jag inte vill hålla henne?

Ändå kom jag fram till att det första mötet fick bli det sista. När hon var varm och vackrast. När hon hade legat skyddad i min mage. Hon är ju inte här, hon är ju inte det.

Å min kropp värker, jag vill ha vårt barn.

I dag gick vi den ordinerade dagliga promenaden i Haga. Min foglossning har blivit bättre i en fingerknäppning. Men det är märkligt hur världen är oberörd av vår tragedi. Jag vill skaka om varenda en vi möter och tala om att jag är så ledsen för att vi förlorat vårt barn. Konstigt, för jag får så mycket empati från människor omkring mig att det borde räcka.

Jag är vaken

Varje morgon vaknar jag med Ugglas rader i huvudet. "jag har lärt mig att i dag, inte ta nånting för givet, dumt nog trodde faktiskt jag, vi tillsammans skulle genom livet".

Men jag tog aldrig något för givet, när folk har frågat mig hur många barn jag vill ha har jag svarat, tre men jag blir glad om jag får ett. Och då har jag så klart menat ett levande.

Nu har jag en liten dotter som inte längre lever. Tänk att jag har det... Vilhelmina.

Tänk att det kunde gå så fel för oss, det är fullständigt jävla omöjligt att förstå. Jag tror inte jag behövde prövas, jag är redan empatisk och... Jag ger pengar till BRIS och har skaffat ett fadderbarn.

Så orättvist. Det gör så ont att vakna, varje jävla dag.

tisdag 9 februari 2010

Krock

Det ramlar in blomsterbud och chokladogram från de finaste vännerna och bekanta man kan ha. I dag hängde det en påse med gördlar, en bh, pizza att värma i micron, en sjal, och bröstmjölksskydd på dörren. Och ja, vindruvor, det lättaste och godaste jag kan få i mig för tillfället. Madeleine gjorde min dag. Snart kommer Michaela och ska laga middag åt oss.

Vi får hjälp att leva. Från de finaste, bästaste.

Trygg och jag har haft en känslomässig krock i dag. Jag har varit trött, ledsen, förtvivlad och orkeslös. Trygg har haft en lite bättre dag, med energi och damp. Krock. Krocksmock.

Hur gör man då?

Kunde det inte få vara annorlunda?

Den här natten har varit sömnlös för mig. Jag har inte velat släppa Vilhelmina ens med tanken. Jag vill minnas hennes lilla mun, söta uppåtnäsa och allvarliga panna.

Hennes små vackra öron, perfekta små händer och fötter.

Hon fick en vacker vit kista från sjukhuset, men som min nya syster sa:
"kistor ska inte vara så små."

I går fick alltså de närmaste träffa henne och säga hej och farväl på samma gång. Jag är glad att fler har fått se vår fina tjej, även om Trygg och jag valde att försöka bevara det första mötet med vår dotter.

Hon finns ju inte längre här. Jag måste komma ihåg det, annars skulle jag aldrig kunnat släppa henne ifrån mig. Jag vill ju ha henne intill mig hela tiden.

Det är helt overkligt att vi är föräldrar. En mamma och en pappa till lilla Vilhelmina.

Jag har så svårt att finna min tro i det här. Jag har alltid haft en tro på något ytterligare. Men nu känns det bara tomt, jag känner varken änglar eller högre makter. Jag önskar det var annorlunda.

Jag önskar så klart att allt var helt annorlunda.

måndag 8 februari 2010

att ha den värsta dagen i sitt liv, om och om igen.

Varje dag jag vaknar är den värsta i mitt liv.
Lilla Vilhelmina kom ut från mig den 6 februari. Den värsta dagen i mitt liv. Hon var så vacker vår lilla tjej. Om hon bara hade velat skrika, andas. Nu vet jag hur det är att föda ett barn och jag längtar till nästa gång.

Lilla, lilla Vilhelmina. Hon fick sitt namn av en bortglömd faster till Tryggs pappa. Trygg hittade henne i kyrkoböckerna. Hon gick bort i mässlingen vid 8 månaders ålder.

Det här är också den värsta dagen i mitt liv. 15:15 ska vi ha en minnesstund för vår lilla tjej. Det gör så ont att vi måste minnas henne i stället för att leva med henne.

Den 4 februari gav hon upp i min mage. Då orkade inte hjärtat mer efter att ha rusat så länge. Vägen tillbaka till livet blev för hårt och hon somnade in inuti mig. Den värsta dagen i mitt liv.

Ni ska veta att jag känner era tankar och kärlek. Tankar och för dem det känns rätt att be tas tacksamt emot. Fortsätt gärna att höra av er, via sms, bloggen, facebook eller vad ni vill. Jag uppskattar det mycket även om jag inte svarar.

Mina bröst gråter bröstmjölk, helt absurt. Jag gråter tårar och min kropp gråter blod.
Jag har ju fått medicin mot bröstmjölksproducering, men min kropp gör som den vill ändå.

Ja, lilla vän, lilla Vilhelmina. Mamma och pappa älskar dig.


torsdag 4 februari 2010

No more

Det är över. Vi har förlorat vår ängel. Han eller hon orkade inte med belastningen.

I morgon ska vi föda en ängel.

Jag förstår inte, vi förstår inte hur det blev så här. Det går inte. Hur tar vi oss vidare?

Ett steg mot framtiden

Bebisens hjärta slår lugnare. Vi är förstås fortfarande livrädda eftersom att bebis har stängt av alla funktioner förutom till hjärta, hjärna och binjurar. Nu ska den klara en återhämtning och värkarna ska inte sätta igång.

Vi är långt ifrån över ån, så jag tar fortsatt tacksamt emot kärlek, positiva tankar och böner till oss.

onsdag 3 februari 2010

På allvar

Hej lilla bebis. I morgon ska ett gäng specialister förhoppningsvis starta om ditt hjärta. Nu fixar du det här och går inte och dör på oss...

Bajsester the cat

Eh... Jag ligger här i sjukhussängen och läcker fostervatten. Inte kiss. Tryggve åkte hem för lunch och lite grejer... Han ringer och berättar att Ester är dålig i magen.

Fortfarande. Det här har smittat av sig i form av äckel i hela lägenheten.

Det var din tur nu Trygg. Tyvärr ligger jag här och har ingen möjlighet att hjälpa dig.
Men Ester är ju lätt att ha å göra med när man badar henne... NOT.

Äh det här blev inte så kul, men jag förmår inte bättre just nu...

Morgon på C23

Avdelningen verkar vakna till liv, vi har sovit oroligt förstås, men ändå slumrat från och till...

Jag känner inte le bebe så mycket, undrar om han (nu tror vi han) är trött av all påfrestning...

I dag kan många beslut som är avgörande för oss tas, jag ser fram emot att få träffa barnkardiologerna i dag, kanske blir något klarare.

Undrar vad jag har för puls av medicinen i dag, i går låg den runt 60... Rena rama idrottaren mitt i barbamammaformen...

Ja... Så börjar min morgon, ni får gärna höra av er om ni vill, under dagen... Jag svarar om jag har möjlighet.

tisdag 2 februari 2010

Rädsla

Ligger och lyssnar på fläkten som går, och ibland på tryggs snarkningar. Är så trött och omtumlad, men kan inte sova av oro och dödsångest.

Medicinen till bebis gör att även min puls går ner... Bara den hjälper lilla bebis... Jag skulle nog må bra av att sova, men när fostervattnet läcker, kanylen i armen skaver och ångesten gnager är det svårt.

Fina Trygg har ett annat lugn än jag trots att han också är orolig. Så klart... Det är som om jag inte vågar somna... Ni förstår...

1000 tankar går genom mitt huvud, svårt att få ner dem... Men jag ger dig lilla bebe allt för att du ska bli bra...

retur till KS i vecka 33

Jaha. Då kör vi igen då. Hela natten har jag... läckt. Något som luktade sperma. Dripp, dropp, dripp dropp ner för mina ben när jag ställde mig upp ur sängen för att inte läcka i den.

Det här kan vara fostervatten, flytningar eller urin (Eller vatten från badkaret i går). Så nu måste jag åka in till KS för en kontroll igen. Vilket kan ta hela förmiddagen. Jag är antagligen den bästa medarbetaren just nu.

Jag bävar lite för det här, om det skulle vara urin, vafan då för? Och vad gör jag då? Köper storpack Tena? Varför skulle det helt plötsligt börja läcka urin från mig? Men med min tur så är det väl just det. KissArne.

BajsEster och KissArne, vi blir allt ett snyggt team.

måndag 1 februari 2010

En sådan där... bajsmorgon.

Jag prövas inför småbarnslivet.
Esterkatten släpptes in någon gång på småtimmarna efter att ha varit ute en timme eller två.
Snart märkte jag att något var fel, hon skrapade på mitt täcke.

Trygg som var så glad över att Ester hade sovit hos honom i natt, var inte längre så nöjd när det uppdagades att skrapet var försök att städa bort bajs som fastnat i pälsen och sedan vidare på lakanen.

Hon har alltså gjort nr 2, det har fastnad i pälsen. Det har frusit. Inne i värmen tinade det gott i våra varma lakan.

Jag fick börja morgonen med att bada Esterkatten, som inte är supernöjd över att behöva bada. Trygg erbjöd mig inte sin hjälp.

Mitt morgonhumör är vanligtvis inte gott. Efter att vaknat av bajsskrap och bytt påslakan under morgontimmarna och efter att Trygg knuffat på mig för att jag snarkar så förbannat (jag känner det själv, jag har till och med ont i svalget efter snarket), efter att inte ha somnat om och efter att ha badat katten var jag inte på ett mycket bättre humör än vanligt vid den tiden.

Fråga Trygg om jag är ett älskvärt gravido, särskilt på morgonen. Han kommer säga att jag är allt annat än det.
Men han hade faktiskt kunnat hjälpa mig utan att jag skulle be om det. Right?