fredag 22 februari 2019

Livstecken om än menlöst

I dag fyller min äldsta, mitt andra barn i ordningen, åtta år. För första gången firar jag och Mr T inte hans födelsedag tillsammans.
Jag inser att alla visioner om hur skilsmässan skulle bli, inte alls är grundade i någon verklighet. Jaja.
Jag trivs bra i min lägenhet och i går fotades huset inför försäljning.

Jag vet att T har massor att göra innan annonsen kan komma ut. Typ mäta huset, hitta planritning på kommunen och en miljon andra saker.

Jag är så trött... har sovit för lite på sistone och i natt skallade den lilla sin storebror i sömnen, så  blodet forsade.

Ville väl ba. Ge ett livstecken.


måndag 21 januari 2019

Ett steg i taget mot resten av mitt liv

Jag mår lite bättre.
Var på banken i morse och skrev på papper för lån. Men det ger mig kalla kårar alltså.
Jag borde ha sålt huset innan, men något gjorde att jag inte kunde vänta...
Hatar att hålla på med sånt här.

Sen känns det heller inte så roligt att snart ha barnen bara på halvtid. Det ger mig också en ledsen själ.

Men. Jag står upp och jag lever – himlen har stigit uppåt igen.

fredag 11 januari 2019

Jaja

Himlen har ramlat ner.
I huvudet på mig.
Jag står här och känner mig naken. Det är som om någon rivit ett hål i mig. Och jag kan inte göra någonting åt allt det som väller in, eller om det väller ut.

Kallt, kallt när allt jag är, är något tillfälligt, något som inte räcker till.
Det spelar ingen roll vilka priser jag vinner, vad jag presterar, vem jag är.
För det är inte nog.

Inga förväntningar. Inga krav. Dags att släppa taget och blicka framåt.

torsdag 10 januari 2019

Brutalt uppvaknande

Ibland drabbas man av insikter om sig själv.

Jag har alltid varit en känslosam person med stora känslor. De senaste åren har varit relativt lugna ändå. Föräldraskapet har inte tillåtit mina känslor att vara annat än kärleksfulla och överväldigande.

I takt med att skilsmässan blivit ett faktum och mina barn blivit större och mer konfliktfyllda har mina känslor börjat ta utrymme igen. Ångesten till exempel, ilskan, glädjen... ja men allt som ryms i ett känsloregister.

... så plötsligt inser jag att jag har känslomässiga bergochdalbanor som inte anses ligga inom spannet för det normala. Inte så jävla, jävla konstigt att jag har det jobbigt. Inte så konstigt att jag känner att livet är svårt att hantera. För att inte tala om hur jag var i min ungdom.

Jag orkar inte skriva så mycket mer om det. Det är som det är, jag är på jobbet som vanligt och jag är samma person som alltid, högfungerande. Jag bara... känner lite mer än de flesta, precis som det alltid har varit. Men uppvaknandet var något brutalt.

måndag 7 januari 2019

Nytt år, nya möjligheter


Efter 17 dagar är jag åter på redaktionen. Någon har tejpat fast en kaffeböna och skrivit Sicken! på en lapp och lämnat vid min plats. Sicken böna, alltså, det tog ett tag för mig att förstå.
Det är ju ett sådant bemötande en önskar faktiskt.

I går hade jag en kortare diskussion med en man om hur män får tåla allt mer generaliserande skämt om hur dåliga/hemska/värdelösa de är, motsvarande skämt skulle inte vara okej gällande kvinnor, menade den här mannen. Jag kände inte igen beskrivningen, men kanske är det för att jag är kvinna. Dessutom skulle jag säga att vi kvinnor fått stå ut med skämt om hur vi är, under flera generationer och jag har inte skrattat ihjäl mig. Till exempel alla blondinhistorier.

I och med den diskussionen kom jag in på nyanser. Om hur omedvetna män ofta är om att vi kvinnor tar hänsyn till dem, genom att underlätta i sociala sammanhang, rädda dem från obekväma situationer, ta ansvar för vad de känner och så vidare. Jag har till exempel helt låst mig i att förmedla hur jag känner, för att jag har fattat att mina känslor kan upplevas som stressande. Som om det är min uppgift att förskona andra från vad jag känner.

Särskilt när män ofta helt omedvetet – för de har fostrats i en patriarkalisk struktur, där det är helt normalt för dem – är sjukt egoistiska och kära i sin egen förträfflighet. Då blir man som extra less i att ta hänsyn med alla sina jävla känslor.

söndag 16 december 2018

Nog får vara nog

... jag tror jag behöver kemisk hjälp för att må bättre.
Det här går ju inte. Motgångar får inte rimliga proportioner, jag mår ente bra.
Och vem vet om jag kanske skulle få lite mer energi också om jag inte var så ledsen hela tiden.

Jag fryser, har vinterbadat i dag. Men det finns ingen ved inne och jag har inte förmått mig att hämta.
Jaja.

måndag 10 december 2018

Hon som är sur

Han pratar, pratar, pratar. Om hockey. Om amerikansk fotboll.
Jag ligger med mobilen framför näsan och chattar med mina vänner.

Han tycker att jag är sur.
Men jag är egentligen inte alls sur. Men det vet ju inte han, jag kan förstå att jag verkar sur.
För... jag vill inte prata.
Jag vill inte titta på hockey eller amerikansk fotboll.

Jag vill verkligen inte prata.
Helst vill jag gråta. Men min kropp verkar inte vara med på det.

När jag kommer till jobbet morgon därpå, knölar jag ihop en lapp jag har uppsatt om hur jag uppfattas av nån som inte har träffat mig. Fina ord om min förmåga att hålla många tankar i huvudet och hur smart jag förmodligen är. Fina ord, men tomma ord. Som om någon som inte har träffat mig skulle veta hur jag är.

Och när ska det här med att känna gå över? När tar det slut på känslor och när ska de sluta välla ur mig som lava? Den dagen är jag död tänker jag. Kan man ta någon medicin mot känslor? Och varför gör det så jävla ont att känna?
När ska jag sluta gråta på jobbet som en himla psykad person? Kunde jag inte ha gråtit där i soffan med mobilen framför näsan?

Snart är vi separerade och jag kan titta på vilket tv-program jag vill. Jag kan gråta när jag vill och jag kan vara så ensam som jag vill, eller inte vill.

Ganska ofta känns det som att något inom mig dör.
Hur mycket kan man dö inombords innan man går sönder?