tisdag 30 oktober 2018

Svårt

Jaja
Jag skrev i går om hur jobbigt det är mellan mig och T.
Jag vet att jag lätt blir personlig här och det är min sida som kommer fram så klart. Jag tog bort det. Det kändes så hårt.

Men det ÄR jättejobbigt. Jättejätte. Och i går blev jag alldeles rasande när T sa att han kan tänka sig att flytta till Solna (vi bodde där innan vi flyttade och jag flyttade väl egentligen motvilligt – men nu har jag ju ett sammanhang där vi bor, vänner, jobb nära, gym, yoga).

Sen åkte jag i väg och yogade och när jag kom tillbaka visade det sig att han hade uttryckt det i ett försök att vara transparent. Eller hur det nu var.

Ja men gud. Livet. Aj.

onsdag 24 oktober 2018

Lite lodrät men ändå rätt keff

Jag har varit upptagen med att hålla mig lodrät. Det fungerar ganska bra, så länge inte någon meddelar att man glömt att dra förmånsbeskattningen för min parkering sedan två år tillbaka. Så länge min man inte skriker på mig i frustration över att vi fortfarande bor under samma tak. Då går det ganska bra.

Vi har väl landat i att vi måste sälja vårt älskade hus. Det gör ont som satan. Men det går inte på något annat sätt. Det som också är rätt tråkigt är att vi knappt har råd att köpa något vettigt boende efter försäljning. Vi tjänar båda rätt.. mediokert. Men det får i alla fall bli så. Först måste vi fixa lite renovering, så försäljning blir väl aktuellt först till våren, försommaren.

När jag tänker på att städa huset och stajla det för försäljning blir jag alldeles matt i kroppen. Jag orkar inte. Kan jag inte bara få slippa?

Och när jag tänker på att jag och T ska ha något slags varannanveckasboende blir jag också helt matt. T vill att vi ska försöka få ett rivningskontrakt i de södra förorterna, där han har någon kontakt. Jag bara "Eh, vad ska jag göra i en lägenhet i typ Årsta?".
Varannan vecka, lång till vänner, långt till jobbet, långt till gymmet. Alltså det skulle inte bidra till någon förbättrad livskvalité för mig.

En vän till mig, ska fixa i ordning en lägenhet i ett hus intill deras bostadshus, i Rönninge där vi bor. Den skulle vi ha möjlighet att hyra till försäljningen, men det passar inte min man som inte vill bo så tätt inpå en vän till mig. Jag blir bara.. alldeles svag. T vill inte vistas under samma tak som jag, han är så färdig med mig. Det är så många hårda ord. Jag skulle bara vilja att någon svepte in och löste allt åt mig.

Jaja.

måndag 8 oktober 2018

Livstecken från den här krisiga


Jag har kravlat mig upp ur gropen. Tror jag.
Bryter inte ihop för minsta lilla längre.

Har haft en fin helg, i fredags träffade jag några av min journoplugg-kompisar och... det var härjigt. I lördags hade jag och T ett 15-tal vänner över med sina barn. Det var också härjigt. Men kul!

Men det var en kämpig söndag. Det var det. Jag hade en intervju som jag tog mig samman inför, i övrigt gjorde jag inte många knop. Det ska jag däremot göra nu. Många knop alltså.

tisdag 18 september 2018

Egenvärde?

Det är så knäppt det här med självkänsla, självförtroende och egenvärde. För å ena sidan kan jag tycka att jag är så jävla smart, härlig, snygg och bra och å andra sidan är jag ju för i helvete så jävla patetisk, ful, grotesk, fet och dum i huvudet. På samma gång.

Just nu är jag så himla ledsen. Tänker att jag snart kommer leva ensam och utan närhet för alltid. Jag tänker att jag inte duger till något eller någon. Att mina drömmar om att vara lycklig ensam är patetiska och kommer leda till att jag blir just ensam och ingenting annat.

För varför skulle jag vara värd lycka? och varför skulle jag var lyckligare med min egen skit och disk och ensamhet.

Då vaknade jag ändå i morse och tog upp telefonen och läste fin beröm från Twitterperson. Men det är som inte på riktigt. Bara... ett luftslott. Precis som allt annat med mig.

torsdag 13 september 2018

Äh – känslor

Det kan gå flera dagar sedan slår melankolin ner som ett... blixtnedslag. Det är inte som att jag inte vet vad det beror på, men det är som det är. Jag kan inte klä mig i skygglappar.
Jag och min fortfarande-man har skickat in en ansökan för att få stycka tomten. Vi får se vad som händer.

Äh. Känslor.

Om en timme ska jag gå och träna, det kanske hjälper.

tisdag 4 september 2018

Vid liv..

Jag skulle verkligen vilja att min man har råd att bo kvar i huset, att han kan lösa ut mig, så att barnen har en fast punkt kvar, så att han kan renovera klart det sista. Vi älskar båda huset och ingen av oss har väl en chans att köpa ett liknande hus igen. Vi ska se om det finns några lösningar för det. Jag mår illa när jag tänker på att vi skulle behöva sälja.

Jag och T har väldigt olika uppfattningar om våra insatser för familjen. Vi återkommer alltid till det och det finns ingen lösning för att komma ur det. T tycker inte att jag har någon självinsikt och jag anser detsamma om honom.

Jag håller näsan ovanför vattenytan. Men det är knappt alltså. Yogan gör verkligen sitt för att hålla mig kvar där. Nu längtar jag efter sömn. Sover okej, men för lite.

Tänker att jag gör så gott jag kan för att inte älta eller tappa livsgnistan.

onsdag 29 augusti 2018

Äh

Jag orkar fan inte skilja mig.
Jag orkar inte sälja huset. Jag orkar inte... jag orkar inte andas.
Är det okej om jag bara ger upp? Om jag bara lägger mig här i fosterställning och inte går upp mer?
Är det okej om jag klistrar på ett fejkat leende och bara fångar Pokémons resten av livet?
Ler och säger att allt är bra, allt är fint och smakar kakan som jag inte har bakat bra?
Kan jag kanske bara steppa upp och vara nöjd och tacksam?

Samtalen kan man ju ha med sina vänner.
Och resten. Äh.