fredag 21 april 2017

Oskar Linnros

💗
Det känns i luften
Det hörs bland folk
Att junivinden kommer
Att allt ska börja om

glassigt

I går kom glassbilen, som den gör varje torsdag efter simskolan. Vår lilla missbrukar glass som en annan missbrukar rosévin i solen. Eftersom att mamma- och pappahjärtat är svagt för glassönskan, travade jag ut i min makes skor och så fick den lilla välja ett paket.

Undertiden ser jag en lycrakille komma rullande från backen.
– HEJ! Var det du och jag som skrek på varandra här om veckan, hojtade jag.
– Ja det var det, sa han utan att stanna.
– Jag skulle vilja be om ursäkt!
– Det är lugnt, sa han och cyklade vidare utan att vända sig om.

Så var det med det.

I morse gick jag ut vid 6-tiden och rastade hunden i samma skor som i går kväll, i övrigt klädd i morgonrock och täckjacka. Gående kommer en snygg karl. Så klart. Inga konstigheter – och i min ovana att låta käften glappa hojtade jag:
– HEJ! Alltså sorry för den här outfiten. 
I stället för att slå ner blicken och vända ryggen mot.
– Ingen fara, svarade han helt samlat.

Är så himla osamlad alltså.

torsdag 20 april 2017

Känsligt:

Person som arbetar på företag som annonserar i tidningen och därför kallar mig för kollega.
Jag bara: "En dag, kommer jag att granska dig från ditt maginnehåll och ut, vi får se om du uppfattar mig som din kollega då".
Sa jag inte alltså...

När jag tror att jag har koll på läget – men inte har det:
  • Lyckas jag köra fel och hamna fel.
  • Skickar jag fel version av ett dokument.
  • Glömmer jag den stora killens simväska och vet inte var.
  • Kommer jag inte ihåg vad någon heter.

Saker jag tycker är jobbiga att göra när jag inte riktigt är på banan:


  • vattna blommorna
  • rensa i min mejl
  • betala räkningar
Lyckades följa min lista i går, har fortfarande saker att göra, till exempel vattna blommorna och städa, men ändå.

onsdag 19 april 2017

note to my self


  • hämta barnen
  • laga middag
  • duscha
  • smörj in mig med stark och obehaglig salva
  • försök få saker gjorda (egen lista behövs)

....


I går fick jag svar på mina blodvärden och allt är bra, men jag hade lite högt undertryck, det har aldrig hänt förut och nu är jag så hypokondrisk att hela natten gått åt till att djupandas,"möta rädslan och inget farligt kan hända om jag möter ångesten – låt den komma, känn den och låt den gå".

Jag har till och med svettats, som när jag har feber. Dock ingen feber.

Aja, det är väl inte dags att dö än och en dör inte av lite angst.

onsdag 12 april 2017

Krasch, bom, bang!

Jaxonhunden lyfte huvudet och lyssnade vaksamt, jag var beredd och slängde mig över honom i samma stund som han tog fart, men jag missade med en hårsmån. Ner för backen kom en cyklist i hög fart och snart var Jaxon efter honom.
– Han är inte farlig, han är bara en liten valp, en liten skit!!! ropade jag samtidigt som jag sprang efter.
Cyklisten stannade till:
–DU FÅR VÄL FÖR FAN KOPPLA HUNDEN!
– Ja, så klart, men jag hade just kommit utanför dörren.
– DET ÄR ANDRA GÅNGEN DET HÄR HÄNDER PÅ EN VECKA!
– Ja men vi bor ju här, det är klart att det inte är en slump att det händer här?
– NÄSTA GÅNG ÄR DET KANSKE ETT BARN SOM BLIR SKRÄMT!?!

Alltså. Den arga cyklisten har ju rätt. Det är klart att Jaxon ska vara kopplad, särskilt som jag vet att han tycker att det är skitkul att springa efter folk som passerar. Men barn kommer oftast inte i hundraörti kilometer i timmen förbi, så jag hinner plocka hunden innan.

– Ja, det har du ju rätt i, men jag... jag är bara en småbarnsmamma som försöker göra mitt bästa, kan du GE MIG ETT BREJK!?

Och det kunde tydligen mannen i lycrakläder och cyklade vidare. När jag var ganska säker på att han kommit så långt att han inte hörde mig längre, ropade jag:
–FULA JÄVLA kläder du har FÖRRESTEN!

Mycket samlad.

Gick darrande in med hunden, jag som skulle gå en långpromenad. Undrade anklagande varför min man inte kommit till min undsättning, eftersom att han satt precis vid fönstret och inte har en hörselskada.

Men han hade inte hört ett dritt, men passade på att ge mig det här goda rådet:
–Koppla hunden innan du går ut.

Skakande satte jag mig ner och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Gråta, eller öppna en flaska vin?

– Vad hände med hundpromenaden, undrade min man.

Så jag gick ut igen och bröt ihop. Grät hela vägen ner mot centrum, tänkte på den arga cyklisten, på hur oförmögen jag känner mig att lösa hundproblem och städning och uppfostrandet av barn. Tänkte på terrorattacken och Lilleskuttgrät så att tårarna sprutade. Mötte fem personer jag känner.
Ramlade in hos fina Ida, som hällde upp ett glas vin till mig. Sedan grät jag hela kvällen och drack lite mer vin. Blev utlöst på Konsum av fin bekant, när jag saknade tio kronor.

Gick hem och käkade ostbågar innan jag kraschade bredvid barnen. Hur vet man vad som är vad? Vad som är PMS, utbrändhet eller bara en vanlig svacka? Jag är bara så himla trött?