fredag 20 april 2018

yoga och vitaminer

I går klickade jag hem lite vitaminer. Och Efamol som Mirjam tipsar om, mot PMS. Leveransen kom redan på kvällen, de blev försenade, jag hade hunnit somna. Men T tog emot paketet, så... rätt smidigt ändå.

Yoga och vitaminer, det kan knappast bli värre av det.

Pusslar väl vidare i livet.

onsdag 18 april 2018

Vad harmonisk jag kommer vara då

Våren har anlänt och lillebror vaknar i vanlig ordning när rummet börjar bli lite ljusare. Jag svär åt mörkläggningsgardinen som släpper in ljus på sidorna och åt dörren mot vardagsrummet, som jag lämnar öppen för att luften inte ska stå stilla. Vid fem är vi vakna varje morgon och min man som gått och lagt sig i lillebrors säng, snor åt sig någon halvtimmes eller timmes extra sömn.
Han är bra på det, somnar lätt i soffan och sover där länge.
För mig måste det vara tyst, ingen kan vara vaken – det känns som om energin runt vakna människor också håller mig vaken. Fånigt men det är knappast något jag kan göra åt det. Jag måste ligga ner för att kunna somna.
Allt det här svär jag också över.

På kvällen när lillebror och storebror sover, klappar jag dem över pannan, så glad att jag får vara mamma till de här små yrvädren. I det är jag ödmjuk och tacksam, men det är skarpa kontraster i vardagen och när gryningen har kommit är det snart högljudda bråk i soffan. Lillebror retar storebror och vise versa, ret blir skrik och skrik blir slag.

När jag åker till jobbet ger lillebror mig en mjuk puss på munnen och jag tänker att det är en tidsfråga innan inte något av mina barn tänker pussa på mig mer.

Under natten har tankarna flugit fram och tillbaka, som vilda bin. Jag har alltid haft mål, varit på väg någonstans. Nu är jag väl inte det. Jag trivs på jobbet, jag bor där jag bor, barnen växer upp, min man renoverar och jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop efter veckans sjuttioelfte tvättmaskin, dammsugning, byte av sängkläder, dagens tredje diskmaskin. Krukväxterna dör och jag försöker hantera allt genom att gå långa promenader med hunden.

Jag har anmält mig till en flummig yogakurs.

"Det här är en yogakurs där jag väver in kvantfysik och starka intentioner i kraftfulla meditationer för att få mer momentum i ditt yogautövande och din personliga utveckling. En kurs där vi kommer sätta fart på dina drömmar och låta de slå rot. Det kommer bli inslag av sound healing med energiaktiveringar. Det är alltså inte en helt vanlig yogakurs."

Så skriver Tullinge yogacenter i beskrivningen till kursen. Nu jäklar ska energierna aktiveras och den här personen ska bli på det klara med vad jag har för drömmar ens. 
I sommar är det jag som fått fart på yogan och rullar ut mattan på trallen utanför och för djupa samtal med träden runt omkring, medan jag står på huvudet eller nåt. Vad harmonisk jag kommer vara då. 




måndag 9 april 2018

Tomten finns inte

Min sjuåring ba:
– Mamma, finns tomten eller är det någon man känner som klär ut sig?

Femåringen lyssnade intill.

Jag: Vill du verkligen veta sanningen?
Sjuåringen: Ja.
Jag: Verkligen?
Sjuåringen: Ja.
Jag: Nej, tomten finns inte på riktigt det är någon som klär ut sig. Jag vill inte ljuga för dig.
Sjuåringen: MEN VARFÖR HAR DU LJUGIT TIDIGARE?

Femåringen: Är nissarna små barn, eller hur kan de vara så små?

Femåringen fattade förövrigt ingenting, trots att jag sa rakt ut att tomten inte finns. Sjuåringen höll på att gå i bitar, pga trög lillebror.

fredag 6 april 2018

När piloten kallade...

I går berättade jag för min kompis om en gång när jag skulle flyga från Kalmar.
Jag kanske var 24...

Vi hade varit hos min bästis och haft klackarna i taket under helgen. Av någon anledning som jag inte minns hade jag med mig en ca 40 cm lång trea, alltså som ett gosedjur fast i sifferform. Klackskorna i silver låg i varsitt ytterfack på ryggsäcken.

När vi gick ut till planet fick jag ögonkontakt med piloten och styrmannen, i mitt yra 24-åriga tillstånd vinkade jag till dem. De vinkade tillbaka.

Jag och mina kompisar satte oss på våra platser långt bak i planet och strax efter boardingen var klar kom en flygvärdinna fram till mig och frågade om jag ville gå fram till cockpit. 

Eftersom jag var en yr 24-åring så tackade jag ja, något fundersam men glad i hågen. Eller jag minns inte varför jag tackade ja, det är väl bara sådan jag är... jag fick inte med mig någon kompis fram. 

När jag snubblade in i cockpit hade jag peppat mig själv att hålla en skämtsam ton så jag inledde med att de kunde få mitt nummer och sträckte fram trean.

Jag möttes av sneda leenden och sedan tystnad...

Jag: Eh jaa, så här har ni det.
De: Ja...
Jag: ...
De: ...
Jag: .... ja fint.
De: ....
Jag: ?
De: ....
Jag: ?
De: ?
Jag: Eh okej... hej då.

Inte långt senare kom flygvärdinnan återigen fram till mig, den här gången med ett litet gosedjur för barn. En liten älg som jag fortfarande har kvar.

Hela den här upplevelsen känns absurd. Helt uppenbart måste de ju trott att jag hade någon slags intellektuell funktionsnedsättning? Men så himla intellektuellt funktionsnedsatt ser jag väl ändå inte ut? Trodde de att mina normala vänner var mina assistenter? Det är så många frågetecken runt det här ändå. 

torsdag 5 april 2018

Ja, nej, men herregud


Jag skrev en krönika i går, den har inte publicerats än. Om min förmodade 40-årskris (ja jag är bara 37). Och eftersom jag skriver lite om min mamma och om min man – och krönikan är ganska personlig, så tänkte jag att det var bra om de fick läsa den först – vill inte ha något himla familjedrama pga krönika.

När jag hade skickat den så drabbades jag av sådan ångest. Jaba: Nej de kommer aldrig tycka den är okej, och så fick jag koncentrera mig på att djupandas. Så tyckte båda att det var okej och all angst, var för inget.

onsdag 4 april 2018

gängpaj

Jag skrev en notis om influensaläget på fredagen och vaknade på lördagen med hög feber. Den hade tagit mig och jag blev liggande fram till påsk. Återigen gjorde min mamma en hjälteinsats och hjälpte mig med barnen när T var tvungen att jobba ett dygn.

Under påsken åkte vi till dalarna och åkte skidor i Bjursås, det fick bli en liten budget-skidsemester den här säsongen, eftersom vi varit i Thailand. Det är fint att se att barnen tycker om att åka utför, det betyder mycket för mig att få ge det till dem. Vi bodde hos T:s pappa.

Jag ska inte trötta ut er med att jag är ur gängorna. Men det är jag. Jag antar att det är någon form av 40-årskris. Jag har aldrig varit hemlighetsfull med att jag gärna hade velat ha ett till barn. Nu känns det som om åren rinner ifrån mig, att jag och T är i en situation där vi inte skulle orka ett till barn. Relationen är fragil som det är med alla utmaningar som det innebär att vara föräldrar till våra barn. Och våra olikheter.

Det växer en sorg inom mig, som är svår att hantera. Dessutom har jag jävligt svårt att växla upp och lägga i den sista växeln. Det skapar ångest och en känsla av att vara misslyckad. Jag växlar mellan att bara vilja sova och att vilja dricka för mycket vin och aldrig tänka på morgondagen igen.

torsdag 22 mars 2018

Men alltså

Herregud, jag skriver så fyrkantigt och stolpigt här att jag skäms.
Men å andra sidan, fungerar den här bloggen lite som en dagbok. Skriver mycket för att jag ska kunna gå tillbaka och komma ihåg...
Melodin får komma tillbaka med tiden.