tisdag 18 september 2018

Egenvärde?

Det är så knäppt det här med självkänsla, självförtroende och egenvärde. För å ena sidan kan jag tycka att jag är så jävla smart, härlig, snygg och bra och å andra sidan är jag ju för i helvete så jävla patetisk, ful, grotesk, fet och dum i huvudet. På samma gång.

Just nu är jag så himla ledsen. Tänker att jag snart kommer leva ensam och utan närhet för alltid. Jag tänker att jag inte duger till något eller någon. Att mina drömmar om att vara lycklig ensam är patetiska och kommer leda till att jag blir just ensam och ingenting annat.

För varför skulle jag vara värd lycka? och varför skulle jag var lyckligare med min egen skit och disk och ensamhet.

Då vaknade jag ändå i morse och tog upp telefonen och läste fin beröm från Twitterperson. Men det är som inte på riktigt. Bara... ett luftslott. Precis som allt annat med mig.

torsdag 13 september 2018

Äh – känslor

Det kan gå flera dagar sedan slår melankolin ner som ett... blixtnedslag. Det är inte som att jag inte vet vad det beror på, men det är som det är. Jag kan inte klä mig i skygglappar.
Jag och min fortfarande-man har skickat in en ansökan för att få stycka tomten. Vi får se vad som händer.

Äh. Känslor.

Om en timme ska jag gå och träna, det kanske hjälper.

tisdag 4 september 2018

Vid liv..

Jag skulle verkligen vilja att min man har råd att bo kvar i huset, att han kan lösa ut mig, så att barnen har en fast punkt kvar, så att han kan renovera klart det sista. Vi älskar båda huset och ingen av oss har väl en chans att köpa ett liknande hus igen. Vi ska se om det finns några lösningar för det. Jag mår illa när jag tänker på att vi skulle behöva sälja.

Jag och T har väldigt olika uppfattningar om våra insatser för familjen. Vi återkommer alltid till det och det finns ingen lösning för att komma ur det. T tycker inte att jag har någon självinsikt och jag anser detsamma om honom.

Jag håller näsan ovanför vattenytan. Men det är knappt alltså. Yogan gör verkligen sitt för att hålla mig kvar där. Nu längtar jag efter sömn. Sover okej, men för lite.

Tänker att jag gör så gott jag kan för att inte älta eller tappa livsgnistan.

onsdag 29 augusti 2018

Äh

Jag orkar fan inte skilja mig.
Jag orkar inte sälja huset. Jag orkar inte... jag orkar inte andas.
Är det okej om jag bara ger upp? Om jag bara lägger mig här i fosterställning och inte går upp mer?
Är det okej om jag klistrar på ett fejkat leende och bara fångar Pokémons resten av livet?
Ler och säger att allt är bra, allt är fint och smakar kakan som jag inte har bakat bra?
Kan jag kanske bara steppa upp och vara nöjd och tacksam?

Samtalen kan man ju ha med sina vänner.
Och resten. Äh.


tisdag 28 augusti 2018

Det var tre...

När jag var liten var jag bästis med Johanna, hennes mamma var vår lärare och jag var dagbarn där i perioder. Jag träffade mamman på pappas begravning och fick tillfälle att prata lite.
Nu är hon död och måste väl ändå vara den sista för den här gången?

Jag har känt mig lite mer samlad på sistone.
Det har med att jag jobbat intensivt att göra. Jag har inte haft tid för brus.

Men nu känner jag mig nedstämd och hopplös. Jag vet inte om jag liksom tror på lycka längre?

tisdag 21 augusti 2018

Stormar river sönder allt rimligt

Jag är inte rimlig.
Jag är inte det.

Allt får överdrivna proportioner.
Och jag är inte snäll mot mig själv.

Talar om för mig själv att jag inte duger.
Att jag får skylla mig själv.

Jag duger inte till något, resonerar mina tankar.
Jag duger inte till någon, säger min hjärna.

Försöker hålla mig till en himla åtgärdsplan.
Men stormar river den där planen till oigenkännlighet.

Och hur mycket jag än anstränger mig för att främst bara vara en bra mamma, slutar det ändå ofta med att jag är arg och ryter åt dem att nog är nog.

Fyfan.
Låt bara det här gå över, låt stormen mojna.

måndag 20 augusti 2018

inhale, exhale... osv.

Pappas begravning var i fredags, det var fint. Som han hade velat ha det vill jag påstå, fullsatt i kapellet och polisuniformer och glada historier om hur lite halvknäpp han var.

Dödsboet kommer finnas kvar under några år och därmed har jag också tillgång till en fin sommarstuga på en ö i Mälaren, till min bror löser ut mig typ 2021. Jag vill redan planera för midsommarfest 2019.

Förra veckan ville jag... höll jag på att förgås av ångest. Jag minns inte när jag mådde så dåligt senast. Visst, när Vilhelmina dog, var jag rejält under isen, men det var också så konkret. Jag visste varför jag mådde dåligt och det var ju också självklart att en inte mår bra när ens barn dör... 

Hur som helst, hade jag dåligt fokus på jobbet och var tvungen att arbeta stötvis för att sedan ta ångestladdade promenader i kontorslandskapet.

Sedan har jag gått på yoga, fått klangmassage av en kompis pappa och magneter i öronen. Jag sov så himla gott i natt. Jag gjorde dessutom en åtgärdsplan, som jag följde under helgen och grät ut mot min fortfarande-mans axel. Det var fint. Mår bättre nu, en dag i taget, så får jag se sen?