tisdag 21 februari 2017

Vem är jag?

– Har du en minut, frågade jag min närmaste chef. Det hade hon och jag samlade ihop min jacka och min väska som jag ställt illa till efter lunchen.
Men eftersom att jag svettades och hade kramper i magen, samlade jag bara ihop det i famnen och bar väskan framför mig, med jackan i – som ett barn.

När vi kom in i det lilla rummet, böjde hon sig försiktigt över min väska och frågade:
– Har du en katt där i?

Utan förvåning och utan skepsism. En fråga ärligt ställd, som om om det vore den mest sannolika förklaringen till varför jag bar min väska framför mig och inte på axeln.

Vad säger det om mig? Att det inte skulle varit konstigt om jag hade släpat med mig en katt till jobbet, och lagt den i en väska?

Menstruella besvär del 109384275

Som vanligt blir jag helt under isen vid mens. Men det här är sista gången på länge, efter den här perioden åker p-ringen i.

I går var jag till och med tvungen att åka hem från jobbet, hade svettningar, trodde jag skulle kräkas och hade jävligt ont trots två alvedon.

Känner så här, när jag ska förklara för "folk" (män), att det inte är något som smittar, utan att det är menstruella besvär – att tvingas erkänna det är, som att erkänna att jag inte kan sköta mitt jobb, pga kvinna. Vilket ju förstås är störande och sjukt att jag ska skämmas för att jag har mens. Alltså det här ligger helt på mig själv, ingen har anklagat mig för något.

Har fortsatt ont i kroppen i dag och känner mig sjuk, men är på jobbet och i morgon är sista dagen med blod.

I går, sov jag i flera timmar när jag åkt hem, fick knappt i mig någon mat, eller vätska. Drack lite blåbärssoppa. När klockan var 20:30-ish, kände jag att det fick vara nog och fiskade upp två receptbelagda värktabletter, kvar från någon gång i livet – och monjö vad världen började snurra. Jag var tvungen att lägga mig och i natt har jag hallucinerat.

En kul grej hände när jag skulle åka hem från jobbet, men fattar ej hur jag ska återge det, så att ni fattar att det är roligt. Måste samla mig lite. Nu jobba.

tisdag 14 februari 2017

Hål i huvudet

Ja, jag är lite dramatisk ibland (syftar på mina borttagna inlägg om mitt och Tryggs tjafs), men ibland är min man hopplös faktiskt. Som i morse. Jag hade stapplat upp till den lillas säng, där min man låg och sov vid 02:30-tiden. Jag hade inte fått sova någonting, eftersom att jag bara lyssnade på den storas andning, för andra natten i rad. Han har fått förkylningsastma igen och jag har svårt att slappna av.

Jag bara: Nu byter vi.

Vid 05:35 vaknade jag av diverse stök på nedervåningen och strax kom min make upp och bara:
– Lägger du dig bredvid barnen, jag måste bajsa.

Jag la mig vid barnen, min man stökade runt, lämnade lyset till toaletten mot vårt sovrum på, och dörren öppen. Sedan försvann han på ett lååååångt toalettbesök på övervåningen och jag undrade vad falls som hände.

Barnen vaknade, hunden vaknade och jag vaknade under det halvtimme långa toalettbesöket. I stället för att han smög upp och gick på toaletten vid sovrummet och lät oss övriga sova vidare.
HÅL i huvudet och jag är så trött (fast energirik igen – hurra!)

måndag 13 februari 2017

Positiva måndagstråden

1. Mina barn är så fina.
2. Jag älskar mitt jobb.
3. Jag har så många som bryr sig om mig.
4. Jag har fått recept på p-ringar och hämtat ut dem! Hurra!

torsdag 9 februari 2017

mer hysteri:

TJOHO!!! Vem ska få bevaka Mellooooo???? Joooo jag och en kollega. Galet pepp nu.

Medan världen rammar – lever jag

Ja, världen rammar. Trump är president och Rosling dog – jag som inte ens visste att Rosling var sjuk. Samtidigt pågår mitt lilla liv. Två barn, hund, katt, make, PMS. Vänner som jag saknar och vill träffa mer, nya vänner som bor närmre och som jag hinner träffa oftare.

Jag har varit så trött, men sedan slog det över till hysterisk... postade ca 100 inlägg på fejjan i ren hysteri – för att efter ett par dagar, igen lugna mig lite. Undrar vem jag är, som blir så där hysterisk. Som är så långt från hur jag uppfattar mig själv? Blir extremt disträ och världsfrånvänd. Men ja, i det stora hela mår jag bra, dock lite rädd för mina humörssvängningar.

I natt vaknade min äldsta son av näsblod. Ganska mycket näsblod överallt. Han var ledsen och lite rädd förstås och jag tröstade honom och torkade. Då kom vår lille Jaxon och la huvudet i hans knä. Det tyckte jag var extremt fint och tänkte på när en kompis sa att han tycker att det är fel att lägga över mänskliga beteenden på djur. För de har inte empati till exempel – men då undrar jag vad det var om inte empati?

onsdag 8 februari 2017

Weeeeee

Det är också fakking jobbigt att känna. Jag har väl någon himla ägglossning eller nåt, för jävlar vad allt känns nu då. När jag står och tittar på min lilla söta hund ute i snön, så vill jag att han ska växa, snabbt, snabbt, så att jag kan gå långa promenader och svettas ut mina hormoner. Eller hur det nu funkar. Samtidigt är han ju så göllig när han är så liten. Jag står där ute och andas in ganska krispig luft och tänker att jag exploderar av känslor nu.

Det har hittills inte hänt. Jag ska ringa MVC i dag och kolla om en kan få lite hormoner eller om en fortfarande har för högt BMI... hormonspiral var ju inte direkt härligt för mig. Så inte det.

I dag på morgonen hände något fantastiskt. Ett popcornskal som fastnade en söndag för cirka fem veckor sedan, bestämde sig för att det var dags att se dagens ljus. Jag har haft sådan tandvärk, eller snarare tandköttsvärk... så kan inte känna mig annat än jävligt nöjd över det.

Slut på meddelande.