torsdag 16 maj 2019

”Har du slutat blogga?”

Frågade min mamma, mig i går.
Jag har väl inte slutat kanske.
Tog en liten paus.

Har inte haft tid, jag räcker inte till.
Plus att jag skriver från hjärtat och ibland är jag så arg i hjärtat att det inte passar sig att skriva.
Jag vill ändå vara respektfull.

Men i alla fall.
Jag lever, typ.

måndag 18 mars 2019

Krishantering 2.0

Jag såg Mia Skäringers show i lördags.
Hon sätter ord på så mycket som jag tänkt och det är väl så det ska vara. Någon måste formulera det som vi tänker.

Det är så svårt ändå, att inte falla in i beteenden och patriarkala strukturer. Jag blir allt mer förbannad?

I går skrev vi på för försäljningen av huset. De vill besiktiga själva och har rätt att backa från köpet till den 4 april. Så det är inte helt klart. Men jag skulle bli förvånad om en besiktningsfirma skulle hitta något, huset är ju redan besiktigat en gång.

Jag är glad att köparna verkar förstå huset, de känner värmen och själen i det. Det är en lättnad.

Annars då? Livet?
Det pågår... Jag får nog fortsätta min krishantering ett tag, isbad, promenader, träning och yoga.

tisdag 5 mars 2019

Vevar på

Hur vevar man igång en död blogg? Ska man ens det?
När jag tittar tillbaka på de senaste åren är det som om jag befunnit mig i en isande storm. Nära utbrändhet, definitivt utmattad, relationskrig, ensamhet.

Sedan jag flyttade har krisen bytt riktning mot jävligtskraltikassankris, från relationskris. Jag och T säger att vi ska försöka vara vänner. Jag tror att vi landar där, men innan allt är klart med husförsäljning och jidda och jadda, finns det tusen anledningar till att bråka tydligen.

Jag tappade bort mig själv i allt det här, klart man gör. Inte så konstigt. "Du är så förändrad" sa T till mig för knappt ett år sedan. Men jag känner mig inte förändrad. Jag känner mer... det var ju du som tappade bort mig. Som inte ville kämpa för mig och som inte förstod hur ojämställt allt var. Jaja, det finns alltid fler sidor av myntet, fler sätt att se på saker.

Hej hej, jag lever.

fredag 22 februari 2019

Livstecken om än menlöst

I dag fyller min äldsta, mitt andra barn i ordningen, åtta år. För första gången firar jag och Mr T inte hans födelsedag tillsammans.
Jag inser att alla visioner om hur skilsmässan skulle bli, inte alls är grundade i någon verklighet. Jaja.
Jag trivs bra i min lägenhet och i går fotades huset inför försäljning.

Jag vet att T har massor att göra innan annonsen kan komma ut. Typ mäta huset, hitta planritning på kommunen och en miljon andra saker.

Jag är så trött... har sovit för lite på sistone och i natt skallade den lilla sin storebror i sömnen, så  blodet forsade.

Ville väl ba. Ge ett livstecken.


måndag 21 januari 2019

Ett steg i taget mot resten av mitt liv

Jag mår lite bättre.
Var på banken i morse och skrev på papper för lån. Men det ger mig kalla kårar alltså.
Jag borde ha sålt huset innan, men något gjorde att jag inte kunde vänta...
Hatar att hålla på med sånt här.

Sen känns det heller inte så roligt att snart ha barnen bara på halvtid. Det ger mig också en ledsen själ.

Men. Jag står upp och jag lever – himlen har stigit uppåt igen.

fredag 11 januari 2019

Jaja

Himlen har ramlat ner.
I huvudet på mig.
Jag står här och känner mig naken. Det är som om någon rivit ett hål i mig. Och jag kan inte göra någonting åt allt det som väller in, eller om det väller ut.

Kallt, kallt när allt jag är, är något tillfälligt, något som inte räcker till.
Det spelar ingen roll vilka priser jag vinner, vad jag presterar, vem jag är.
För det är inte nog.

Inga förväntningar. Inga krav. Dags att släppa taget och blicka framåt.

torsdag 10 januari 2019

Brutalt uppvaknande

Ibland drabbas man av insikter om sig själv.

Jag har alltid varit en känslosam person med stora känslor. De senaste åren har varit relativt lugna ändå. Föräldraskapet har inte tillåtit mina känslor att vara annat än kärleksfulla och överväldigande.

I takt med att skilsmässan blivit ett faktum och mina barn blivit större och mer konfliktfyllda har mina känslor börjat ta utrymme igen. Ångesten till exempel, ilskan, glädjen... ja men allt som ryms i ett känsloregister.

... så plötsligt inser jag att jag har känslomässiga bergochdalbanor som inte anses ligga inom spannet för det normala. Inte så jävla, jävla konstigt att jag har det jobbigt. Inte så konstigt att jag känner att livet är svårt att hantera. För att inte tala om hur jag var i min ungdom.

Jag orkar inte skriva så mycket mer om det. Det är som det är, jag är på jobbet som vanligt och jag är samma person som alltid, högfungerande. Jag bara... känner lite mer än de flesta, precis som det alltid har varit. Men uppvaknandet var något brutalt.