söndag 8 juli 2018

Så slutar ett kapitel

Min kris som jag beskrivit som en 40-årskris, var egentligen en relationskris.
Jag ska försöka att inte skriva allt för mycket om Mr Trygg eftersom jag vet att han har mycket högre integritet än jag. Jag vill respektera det. Samtidigt är han ju en del av min berättelse.
Vi ska skiljas.

Det är så innerligt sorgligt att vår relation inte blev som jag hade tänkt. Att våra barn som ännu inte vet något, inte kommer få ha båda sina föräldrar alltid i vardagen.

Jag är i Övik med barnen nu. Slickar mina sår. Gråter en del. Känner mig misslyckad och dålig. Men hur kan man jobba på en relation där det visar sig att den ena aldrig ens haft så starka känslor för en? Hur skulle jag klara att leva så i resten av mitt liv?

måndag 18 juni 2018

Hest eller inte hest?

Heja livet, friskt humör, hej vad det går.
Kan ni hjälpa mig?
Vet att det finns en kvinna som söker medryttare till sin häst, där min kompis också är medryttare.
Det skulle vara två dagar i veckan, söndag och ytterligare en dag.

Hästen är en inriden, pigg treåring.
Det finns ridhus och alla bekvämligheter.

Jag går ner i varv när jag hänger med hästar och rider. Är här och nu, går in i mig själv och slutar vilja prata. Låter otroligt för somliga kan jag tänka mig.

Nackdelarna är förstås att jag tar på mig ansvar, att jag binder upp mig. Min man som jobbar skift gör det svårt för mig att ha kontinuerliga tider. Dessutom vill jag fortsätta på yogan i höst.

Så, kasta era bästa tankar och tips hitåt?

måndag 11 juni 2018

nyopererad och blarig

Jag gjorde den där operationen i fredags.
Jag var så hög av lättnarkosen, euforisk. En av möjliga biverkningar. Jag garvade i en timme efteråt och en sköterska ba: Du borde komma på min fest, pga stämningshöjare.
Sedan fick jag en mental baksmälla och tyckte livet var värdelöst. Jag tog tåget hem eftersom min man inte hörde att jag ringde.

Gick från tåget eftersom min man åkt och badat med barnen.

Sökte tröst hos en bästis och däckade sedan runt 17 och sov hela natten. Vakande öm, men gjorde mig i ordning och åkte på 50-årsfest.
Drack bubbel och blev blarig.

Kom hem och tog hand om kräksjuk son, somnade på morgonkvisten och vaknade så himla himla trött. Så klart.

Och nu är det måndag igen och jag ska fokusera på viktigt jobb.
Känner att jag ba, måste göra sånt som är viktigt för mig. Tex jobba.

tisdag 5 juni 2018

jag landar inte alls

Min innersta krets av andra krisande kvinnor, landar i individuella svar på vad som egentligen pågår.
Jag landar inte alls. Kanske eventuellt att jag har landat i att allt är jävligt komplicerat.
Så tack då. Tack för att jag i alla fall känner något.

Kanske är allt jag behöver en doktor? Någon som kan hitta ett fel, eller ett rätt. Kanske inte.

Ganska ofta tänker jag att jag kanske inte kan förvänta mig mer av livet, att det inte går att vara lycklig. Att jag borde tagga ner och inse att jag har för höga krav på allt.

I går grät jag hela förmiddagen, kunde inte sluta så åkte hem och tog med mig jobbdatorn.
Mötte en kompis på bryggan, pratade i 10 minuter, badade, åkte hem. Slutade gråta. Åt middag med familjen, tog en promenad med en annan kompis, jobbade, sov knappt.


måndag 4 juni 2018

Det som kommer bli det bästa jag skrivit

Den här veckan är jag frikopplad från övrigt jobb för att koncentrera mig helt på "det som kommer bli det bästa jag skrivit". Jag har hittills skrivit drygt 1900 tecken och snorgråtit hela tiden.
Det är skönt.

Ja, ville mest bara säga hej. Ni är fina, ni som orkar med mig.

onsdag 30 maj 2018

rekordsnabbt liv

Även om det är okej att allt inte är okej, även om allt blir bra, är det förstås tärande att befinna sig i en storm. Jag har inget tålamod... samtidigt snurrar universum i någon slags rekordfart?
Jag vet inte vem jag är längre...
Jag vet inte vad som är viktigt. Eller när jag tappade riktningen. 

Yogan hjälper mig att landa och i natt har jag sovit. I flera timmar. Fast T kom hem efter en jobbfest och stökade ett tag och fast ett barn kom till mig och låg med sin fot mot mig och vickade, vickade, vickade.

Allt är inte bäcksvart, men det är helt klart utmanande.

fredag 25 maj 2018

Allt blir bra, allt är okej

Jag sover bättre. Men blir ofta förvånad när jag tittar på klockan och det bara gått en halvtimme sedan senast jag kollade.
Men faktiskt, jag känner mig gladare också. Att det är lite som det är och att det är okej. Det känns okej liksom.

Jag träffade en person genom jobbet i går. Jag ska berätta allt om det efter publicering, men hon bara:
– Lev loppan. Livet är för kort för att inte levas.
Och... hon vet vad hon pratar om så... jag tänkte som... ta henne på orden.


Nej mamma, jag ska inte sluta ta ansvar för mitt och barnens liv.